Automata (2014) - 2/6

Världen har kollapsat - socialt, teknologiskt, och miljömässigt. Från en grå himmel faller surt regn över en nergången stad där hemlösa fyller gatorna, alla TV-skärmar flimrar och knattrande faxar har återkommit. Gigantföretaget ROC tillverkar robotar som ursprungligen skulle bekämpa den växande radioaktiva öknen men misslyckades och nu är betjänter, hushållerskor, kroppsarbetare. De styrs av två regler: de får inte skada något levande, och de får inte ändra på sig själva eller andra robotar.

Automatas värld är det bästa i filmen (det näst bästa är Tim McInnerny som spelar amerikan och tuffing, ingetdera något vi är vana att se honom göra). Den ser fantastisk ut och närmar sig de dystopiska mästerverken som Blade Runner och The Zero Theorem. Den avancerade tekniken har klappat ihop (utom mobiltelefoner, av någon anledning; förmodligen för att de behövdes för handlingen), samhället håller på att implodera, miljön tar livet av sig själv. Till och med bland de rika och tursamma härskar misären. Allt är grått och smutsigt och giftigt.

Om handlingen och skådespelet (förutom då McInnerny och enstaka ögonblick från Dylan McDermott som bitter pårökt polis) hade matchat det visuella hade Automata varit en av de briljanta science fiction-filmerna, något att sätta pengar på för kommande kultstatus. Så är det nu inte. Automata börjar lysande men urartar till en pseudodjup soppa med vidöppna hål. Hur tog sig Jacq Vaucan (Antonio Banderas) ut ur ett prickskyttbevakat område med en trasig robot över axeln? Varför fungerar just mobiltelefoner, även om de bara verkar kunna skicka sms? Och framför allt, hur kan man bygga en hel handling på konceptet att en artificiell intelligens utan stenhårda regler automatiskt kommer att evolvera långt bortom människan på dagar och veckor? Tur de gav Robocop hans tre regler, antar jag.

Jacq jobbar som försäkringsutredare åt ROC. När en robot påstås ha brutit mot de två reglerna så kommer han in och reder ut det. Hittills har det aldrig visat sig stämma men så stöter han på en kraftigt modifierad robot som påstås ha reparerat sig själv strax innan den blev skjuten av McDermotts polis, och under utredningen bevittnar Jacq med egna ögon en robot som sätter eld på sig själv, i strid mot den andra regeln.

Han börjar söka efter den som modifierat robotarna och lyckats med det förment omöjliga att sätta den andra regeln ur spel. Den här biten av Automata fungerar bra; det är ett mysterium och en thriller och följer den genrens konventioner på ett någorlunda effektivt sätt. Det är när kvasifilosofin dyker upp och tar över handlingen som det börjar gå illa, och framför allt när mysteriets lösning visar sig vara en ologisk besvikelse av monumentala mått.

Föreställ dig en låsta-rummet-historia där den slutliga lösningen visar sig vara att offrets hjärta hoppade ut genom munnen, väntade där tills resten av kroppen var död, och sen hoppade in, installerade sig i bröstkorgen och sopade igen alla spår. Utan närmare förklaring på hur ett helt vanligt människohjärta kan göra det. Det är den nivån som Automatas upplösning ligger på, med lite irriterande newageigt tjafs påslängt.

Som tur är så är det här inte en vändning av den sorten som gör mig arg, mest därför att Automata inte var så bra till att börja med att jag hade några känslor investerade i den. Den började bra men sjönk snabbt och det enda jag vill minnas är den gråa, förtvivlade, bortruttnande världen.

The Two Faces of January (2014) - 4/6

Året är 1962 och amerikanen Chester MacFarland (Viggo Mortensen) är på semester i Grekland med sin fru Colette (Kirsten Dunst). De stöter på sin grekisktalande landsman Rydal (Oscar Isaac) som jobbar som guide, och som tack för hans hjälp bjuder de honom på middag. En vänskap tar sin början.

Utan att avslöja för mycket - för en stor del av glädjen med The Two Faces of January är att bit för bit upptäcka hur det ligger till - kan jag säga att alla inblandade har sina hemligheter och att vänner kommer att födas och förrådas flera gånger innan filmen är över. Ingen är snövit från början och alla svärtas innan det är slut.

Det är en komplex handling med många bitar som rör på sig men - och detta är det fantastiska - det är aldrig svårt att hålla reda på den. The Two Faces of January är ingen förvirrande film utan trots alla snåriga trådar förblir den klar, i alla fall när den en gång blivit det.

Den är också svårförutsägbar. Det här är en historia där egentligen allt kan hända och vi fortsätter titta för att se vad som kommer, inte för att se det vi förväntar oss. Jag blev förvånad ett par gånger.

Det enda problemet med filmen är att den aldrig tar sig igenom barriären till publiken, och aldrig får oss att bry oss om karaktärerna. Det är bara ett skuggspel, något vi observerar med hjärnan, inte med hjärtat. Den kan vara hur smart och tillrättalagd som helst, men om den inte når fram så blir den aldrig mer än okej.

Battleship (2012) - 1/6

En film baserad på Sänka skepp låter som ett dåligt skämt, och mycket riktigt har filmen väldigt lite med sin förlaga att göra. Till att börja med minns jag inte en enda rymdvarelse i Sänka skepp. Det finns däremot gott om dem i Battleship, även om de ser ut att vara direktimporterade från ett sextiotalsavsnitt av Star Trek. Inte mycket av tvåhundramiljonerdollarbudgeten lades på varelserna själva.

Dessutom ringde vi tydligen till dem. 2005 skickade vi iväg vår starkaste signal någonsin till en Jordliknande planet, samtidigt som den klantige förloraren Alex Hopper (Taylor Kitsch) stöter på den heta sjukgymnasten Sam Shane (Brooklyn Decker) och naturligtvis lyckas, för om det finns något kvinnor älskar är det patetiskt desperata fuckups som lyckas bli gripna av polisen under förförelseakten.

Sju år senare har nämnde fuckup på något magiskt sätt blivit löjtnant i flottan och är tillsammans med Sam, som råkar vara dotter till amiral Shane (Liam Neeson), som hatar Alex. Jag visste att det fanns en anledning att gilla Neeson.

Under en stor övning i Stilla havet anländer rymdskepp från den fjärran planeten och lyckas kraschlanda mitt bland flottor från tretton nationer. Missflax. Kineserna fastställer att det rör sig om utomjordingar då skeppet består av ämnen som inte finns i periodiska systemet, vilket i och för sig bara innebär att de inte är grundämnen. Periodiska systemet är heller inte bundet till Jorden. Dumma filmer är en sak, filmer som aktivt sprider dumhet en annan.

Därifrån är det samma strider och explosioner som vi har sett så många gånger förut medan floden av dumhet fortsätter flöda. De här rymdvarelserna kan uppenbarligen färdas snabbare än ljuset, men de knallar ändå omkring i rustningar och slåss i närstrid? Sen var det väl lite festligt hur manusförfattarna vred sig i spiral för att få in en Sänka skepp-referens, även om det bara återigen väckte frågan varför de brydde sig. Var det en enda som såg den här filmen för den aspektens skull?

Men alla de viktiga karaktärerna är i alla fall inte vita män, även om huvudpersonen förstås är det och Bechdeltestet missas, och det enda jag gillade i den här trista soppan var när en annan grupp som inte syns för ofta i actionfilmer fick visa vad de kan.

Lost Horizon (1937) - 6/6

När Lost Horizon först släpptes var den 132 minuter lång, men några korta år senare var det dags för USA att gå i krig och filmens pacifistiska, antinationalistiska budskap var inte inne längre. 25 minuter klipptes bort inför släppet 1942 och när originalet plockades upp ur arkivet långt senare hade det ruttnat sönder. 1973 startade ett projekt för att sätta ihop den mest fullständiga versionen som gick att hitta, och resultatet blev en film med komplett ljudspår men sju minuter saknad film, som ersattes med stillbilder. Det är den versionen jag har sett.

Det är inte svårt att se vad de amerikanska censorerna hade emot Lost Horizons originalversion. Redan under de första minuterna visar Robert Conway (Ronald Colman), Englands blivande utrikesminister, prov på en remarkabelt progressiv inställning. Han har just hjälpt till att rädda nittio vita undan ett plötsligt kinesiskt krig och frågar om pressen kommer att nämna de tiotusen kineser de lämnade kvar. "Of course not. They don't count", säger han bittert.

Sedan ger han oss ett pricksäkert satiriskt tal om krig och nationspolitik. Och om hur svårt det är att ändra på. Hans bror George (John Howard) verkar inte alls förstå och blir snarare orolig, men Robert lugnar honom. Bröderna och de andra passagerarna ombord på planet - paleontologen Alexander Lovett (Edward Everett Horton), den jovialiske Henry Barnard (Thomas Mitchell) och den lungsjuka, döende amerikanskan Gloria Stone (Isabel Jewell) - går och lägger sig.

Nästa morgon upptäcker de att det är en främling bakom spakarna och de är på väg åt fel håll. Det slutar med att planet kraschlandar i Himalaya, där ett gäng vandrande munkar leder dem till lamaklostret Shangri-La. Det ligger i en dold och lummig dal, skyddad från elementen av väldiga berg och styrs till synes av den gåtfulle Chang (H.B. Warner).

Utopier är sällsynta både på film och i böcker. Orsaken är enkel: de är tråkiga. I utopier finns inga konflikter och utan konflikter finns ingen drama. Lost Horizon löser det problemet på ett smidigt sätt, även om en spricka dyker upp mot slutet. Men större delen av tiden lär vi känna detta underbara samhälle, vad hela världen borde vara.

I Shangri-La lever människorna länge och lyckliga. Munkarna styr med någorlunda strikthet och blir någorlunda åtlydda. Brott finns inte - när det finns tillräckligt av allt, varför skulle någon bli brottsling? Lost Horizon klipptes ännu hårdare på femtiotalet då den ansågs propagera för kommunism, och det kan väl sägas att den gör. Men ett slags kommunism som jag inte kan se någon ha ett jota emot. Shangri-La skildrar trovärdigt vad som händer när alla följer en enkel regel: var snäll.

Lost Horizon är en nästan åttio år gammal film, så naturligtvis följer den inte våra moderna uppfattningar perfekt. Genusmässigt är den enormt föråldrad, och trots dess antirasistiska och antinationalistiska ton så är alla huvudpersonerna vita och bifigurerna asiater. Chang spelas av en britt. Det problemet har vi i och för sig fortfarande kvar, än i dag. Men för sin tid är det en remarkabel skildring av tankar som i dag är nästan lika provokativa som de var då. Varför måste vi kriga, stjäla och mörda - egentligen?

20 Feet from Stardom (2013) - 4/6

And the coloured girls go, doo dodoo

                                                        Lou Reed

Musikförläggaren Gil Friesen började undra över vilka de där färgade flickorna var egentligen som sjöng doo dodoo, och började producera 20 Feet from Stardom, en dokumentär om bakgrundssångerskor. Han dog 2012 så han fick aldrig se den släppas men han hade nog varit stolt över dess mottagande, som inkluderade en Oscar för bästa dokumentär.

Fullt så bra tycker jag väl inte att den är, men det är nog snarare för att jag inte är musiknörd - jag älskar musik men vet inget om det - och därmed missar några av filmens större smällar. Men även för mig är den intressant.

Å ena sidan hör vi från många av de stora bakgrundssångerskorna från femtiotalet och framåt - Darlene Love, Lisa Fischer, Merry Clayton, Judith Hill. Vi hör om deras karriärer, om försöken att gå solo, om livet bakom stjärnorna. Vissa av dem är lyckliga där, andra vill stå längst fram och sjunga högst.

Å andra sidan hör vi från stjärnorna själva - Bruce Springsteen, Ray Charles, Sting, Stevie Wonder, Mick Jagger. Bland dem är bakgrundssångerskornas namn inte okända. De slåss om de bästa av dem, skapar långvariga affärsrelationer, ser till att alltid vara uppbackade av rätt sångerska.

De här människorna är stjärnor i en liten krets.

A Long Way Down (2014) - 3/6

Det här är fyra bra skådespelare som letar efter en film, men det är inte denna. Den har verkligen sina stunder - rätt många av dem - och jag är ständigt medveten om vad det var som filmskaparna försökte uppnå. Men filmen är för spretig, vindlande och förvirrad, de riktiga känslorna dyker aldrig upp, twistarna är för förutsägbara och avslutet är för ansträngt.

De fyra skådespelarna är Pierce Brosnan som TV-kändisen Martin Sharp, Imogen Poots som partytjejen Jess, Toni Collette som den ensamstående mamman Maureen och Aaron Paul som pizzabudet och musikern JJ. De träffas på nyårsafton när de valt samma tak att hoppa ifrån. Fyra självmordskandidater som räddar varandra och sluter en pakt att åtminstone inte ta livet av sig förrän alla hjärtans dag.

Det är tänkt att vara roligt - och det är det, rätt ofta - samtidigt som vi får riktiga insikter i de här karaktärernas liv och psyken, och det går sämre. Alla fyra anstränger sig, alla fyra lyckas, men de kan inte ta sig över manusets begränsningar. Det blir aldrig så där charmigt eller intagande eller feelgood som det gärna vill.

När slutet börjar närma sig och de emotionella insatserna ökar så börjar sprickorna synas på riktigt. Jag vill bry mig, jag vill känna med de här människorna. Jag vill att A Long Way Down ska lyckas, att den ska ta sin fina grundidé och springa in i mål, men trots alla dess bra stunder, dess roliga ögonblick så måste jag erkänna att den till slut inte segrar.

Gone Girl (2014) - 6/6

Det här är vad en thriller ska vara. Gone Girl tar med tittaren på en spänningsfylld resa genom något som börjar som ett mysterium av typen "vad har hänt?" och gradvis glider över till "vad kommer att hända?". Och det är inte ens det mysterium man skulle kunna tro.

Vi träffar först Nick Dunne (Ben Affleck) när han kommer in på baren han äger tillsammans med sin tvillingsyster Margo (Carrie Coon) för att dricka bort sina sorger. Det är hans femte bröllopsdag och hemma väntar hans fru Amy (Rosamund Pike), för resten av världen mest känd som huvudpersonen i föräldrarnas bokserie om Amazing Amy men för Ken och Margo känd som en massiv ragata.

När Nick kommer hem är Amy borta och huset ser ut att ha brutits in i. Inspektör Rhonda Boney (Kim Dickens) och konstapel James Gilpin (Patrick Fugit) undersöker och som alla poliser riktar de sina misstankar mot maken.

Det skenbara mysteriet är vad som har hänt med Amy, och visst undrar vi. Men det som verkligen suger in oss är det andra mysteriet - vad hände med Nicks och Amys förhållande? Hur gick det från det idylliska underbara vi ser i återblickar till det mardrömslika som tydligen fanns redan på deras fjärde bröllopsdag?

Svaren kommer långsamt, och när det mysteriet är löst har mysteriet om Amys försvinnande börjat fylla våra medvetanden i stället. Det är det Gone Girl gör; byter karaktär så att vi ständigt hålls intresserade och ständigt undrar vad som ska komma härnäst. Jag önskar att jag kunde prata öppnare - berätta om vad jag trodde, när jag trodde det, hur min uppfattning om den kommande upplösningen våldsamt skiftade - men som vanligt är den bästa upplevelsen av Gone Girl den som tyngs ner av så lite förkunskap som möjligt.

Jag måste dock nämna Rosamund Pikes skådespelarprestation, en insats som fick mig att ta fram hennes filmografi och undra varför jag aldrig har lagt märke till henne innan. Kanske var rollen som Amy bara den perfekta för henne, men i den förmedlar hon mening med en blick, en min, ett sätt att föra sig, sin hållning. Genom att stå stilla. Det är en med rätta hyllad bragd.

Regissören David Fincher är här så återhållen som jag tror att jag nånsin sett honom. Om jag inte hade vetat att det var han som regisserat Gone Girl tror jag aldrig att jag hade gissat det. Hur stort fan jag än är av honom så är det inte nödvändigtvis något negativt. Den här stilen passar för Gone Girl; miraklen han utförde när han gjorde programmering hisnande i The Social Network och arkivforskning spännande i The Girl with the Dragon Tattoo behövdes inte i den här filmen.

Gone Girl är inte perfekt. Jag har fortfarande ett par "varför gjorde hen så?"-tankar, men det verkar knappt gå att skapa en så här dynamisk historia utan att drabbas av det. Jag hade gärna sett ett mer slutgiltigt slut i stället för det vi fick, som verkar komma av att filmen får slut på energi. Men det rör sig om några små missljud som jag nästan lyckas ignorera, och de ändrar inte att Gone Girl är precis vad jag önskade och mycket mer än jag väntade mig.