Det här är vad en thriller ska vara. Gone Girl tar med tittaren på en spänningsfylld resa genom något som börjar som ett mysterium av typen "vad har hänt?" och gradvis glider över till "vad kommer att hända?". Och det är inte ens det mysterium man skulle kunna tro.
Vi träffar först Nick Dunne (Ben Affleck) när han kommer in på baren han äger tillsammans med sin tvillingsyster Margo (Carrie Coon) för att dricka bort sina sorger. Det är hans femte bröllopsdag och hemma väntar hans fru Amy (Rosamund Pike), för resten av världen mest känd som huvudpersonen i föräldrarnas bokserie om Amazing Amy men för Ken och Margo känd som en massiv ragata.
När Nick kommer hem är Amy borta och huset ser ut att ha brutits in i. Inspektör Rhonda Boney (Kim Dickens) och konstapel James Gilpin (Patrick Fugit) undersöker och som alla poliser riktar de sina misstankar mot maken.
Det skenbara mysteriet är vad som har hänt med Amy, och visst undrar vi. Men det som verkligen suger in oss är det andra mysteriet - vad hände med Nicks och Amys förhållande? Hur gick det från det idylliska underbara vi ser i återblickar till det mardrömslika som tydligen fanns redan på deras fjärde bröllopsdag?
Svaren kommer långsamt, och när det mysteriet är löst har mysteriet om Amys försvinnande börjat fylla våra medvetanden i stället. Det är det Gone Girl gör; byter karaktär så att vi ständigt hålls intresserade och ständigt undrar vad som ska komma härnäst. Jag önskar att jag kunde prata öppnare - berätta om vad jag trodde, när jag trodde det, hur min uppfattning om den kommande upplösningen våldsamt skiftade - men som vanligt är den bästa upplevelsen av Gone Girl den som tyngs ner av så lite förkunskap som möjligt.
Jag måste dock nämna Rosamund Pikes skådespelarprestation, en insats som fick mig att ta fram hennes filmografi och undra varför jag aldrig har lagt märke till henne innan. Kanske var rollen som Amy bara den perfekta för henne, men i den förmedlar hon mening med en blick, en min, ett sätt att föra sig, sin hållning. Genom att stå stilla. Det är en med rätta hyllad bragd.
Regissören David Fincher är här så återhållen som jag tror att jag nånsin sett honom. Om jag inte hade vetat att det var han som regisserat Gone Girl tror jag aldrig att jag hade gissat det. Hur stort fan jag än är av honom så är det inte nödvändigtvis något negativt. Den här stilen passar för Gone Girl; miraklen han utförde när han gjorde programmering hisnande i The Social Network och arkivforskning spännande i The Girl with the Dragon Tattoo behövdes inte i den här filmen.
Gone Girl är inte perfekt. Jag har fortfarande ett par "varför gjorde hen så?"-tankar, men det verkar knappt gå att skapa en så här dynamisk historia utan att drabbas av det. Jag hade gärna sett ett mer slutgiltigt slut i stället för det vi fick, som verkar komma av att filmen får slut på energi. Men det rör sig om några små missljud som jag nästan lyckas ignorera, och de ändrar inte att Gone Girl är precis vad jag önskade och mycket mer än jag väntade mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar