söndag 15 september 2013

Cloud Atlas (2012) - 6/6


Tre timmar briljans, det är enda sättet att beskriva den här filmen. Den berättar sex (eller fem, eller sju, eller kanske åtta, beroende på hur man räknar) olika historier samtidigt, invävda i varandra så att man inte kan låta bli att leta efter nästa koppling mellan två av dem. Varje historia has sin egen fullständiga mening men delar element med alla de andra så att vi kan följa en händelsekedja från den första historien, som utspelar sig på 1800-talet, till den sista, som utspelar sig i en flera århundraden avlägsen framtid. Hur många av karaktärerna insåg vilket panorama av händelser de befann sig i?

Var och en av de här berättelserna är så bra och intressant att man nästan inte kan koncentrera sig på någon av dem för man undrar ständigt hur det går i de andra. De skiljer sig åt i stämning, miljö, förlopp och upplösning men delar ett tema som vi ständigt anar under ytan även om vi inte kan sätta ord på det.

Berättelserna återanvänder skådespelare om och om igen, i olika roller, och det är en imponerande lista: Jim Broadbent, Tom Hanks, Hugo Weaving, Halle Berry, Susan Sarandon och Hugh Grant, bland många andra. Ibland har de en stor roll, ibland blinkar de bara förbi så att man knappt hinner se dem. De byter kön, hudfärg och till och med art, de går från hjälte till skurk och tillbaka. Ibland ser man dem omedelbart och ibland är de ännu mindre igenkännliga än Tom Cruise i Tropic Thunder. Många av dem kände jag inte igen förrän eftertexterna berättade hemligheten, och då gav det filmen ytterligare en aspekt. För liksom berättelserna behåller skådespelarna vissa egenskaper på samma sätt som karaktärer i klassisk opera har sina personliga teman. Särskilt Hugo Weaving verkar fylla samma funktion oavsett era.

Många elektroner har slösats på att försöka reda ut meningen bakom Cloud Atlas. En så här komplex film - som ändå fungerar som en väloljad maskin - måste bara ha undertext, en dold betydelse som man kan reda ut. Jag tror att den som försöker sig på det har missat poängen. Dels tror jag inte att det finns någon gömd mening; jag tror att Cloud Atlas betyder precis det vi ser. Och dels så fungerar den fantastiskt helt oavsett om den gömmer något eller inte, och den som lägger sin energi på att försöka "lösa" filmen missar att den utgör ett filmiskt mästerverk. Den går inte riktigt att jämföra den med något och jag vet att jag måste se den igen, och igen, och igen.

torsdag 12 september 2013

Star Trek Into Darkness (2013) - 5/6


Star Trek-rebooten har avverkat sin första film med de obligatoriska karaktärspresentationerna och kan nu börja dra nytta av den avundsvärda situation den befinner sig i: den har ett väldigt rikt arv att söka material i och förmånen att se det utifrån samtidigt som den kan - och måste ta det på allvar. Med Star Trek Into Darkness visar filmskaparna att de vet precis vilka förutsättningar de har, och vad de kan göra med dem.

Vi har alla karaktärerna vi känner igen både från förra filmen och originalserien: den hetlevrade men vansinnigt talangfulle kapten James Tiberius Kirk (Chris Pine), halvblodet Spock (Zachary Quinto) som inte bara visar känslor utan undviker att känna dem, skeppsläkaren McCoy (Karl Urban) som på många sätt är Spocks motsats, ingenjören Scott (Simon Pegg) vars uppgift traditionellt är att med kraftig skotsk accent hävda att motorerna kommer att explodera vilket ögonblick som helst, kommunikationsofficer Uhura (Zoe Saldana) vars roll expanderats betydligt sen originalserien och nu rentav lyckats bli tillsammans med Spock, piloten Sulu (John Cho) som får ta över kaptenens roll när det behövs och ryssen Chekov (Anton Yelchin) som ursprungligen lades till för att det på sjuttiotalet måste finnas en ryss ombord på Enterprise och vars roll därmed alltid har varit diffus.

Den här gången jagar de en avfälling och terrorist (Benedict Cumberbatch) som efter en framgångsrik attack flytt till det fientliga klingonimperiets hemvärld, en plats dit Stjärnflottan inte kan förfölja honom utan att riskera fullskaligt krig. Kirk ger sig därför av utan Stjärnflottan i ryggen.

Star Trek Into Darkness är en bra, välberättad historia på egna meriter, kryddad med väl planerade och väl utförda actionscener. Den når en nästintill perfekt balans mellan action och drama, där karaktärerna interagerar och utvecklas mot varandra. Vi får intressanta insikter i hur ett kärleksförhållande mellan en människa och en i alla fall ytligt känslolös vulcan kan te sig, ett lovande ämne som originalserien vidrörde men aldrig grävde ner sig i. Det speglas i vänskapsförhållandet mellan Kirk och Spock, som utgör en liknande utmaning. Karaktärerna, handlingen, helheten fungerar även om man aldrig sett Star Trek förut.

Men om man har det, och om man känner till de mer berömda stunderna från originalfilmerna, då är det stora delar av Star Trek Into Darkness som antar helt nya dimensioner. Det är inte bara referenser, det är inte bara hyllning, och det är verkligen inte en kopia. Den här filmen har lyckats hitta det perfekta mellanläget, där den använder sig av sitt stora material för att skapa något nytt. Den är betydligt bättre än sin föregångare och får mig att se fram emot en uppföljare.

tisdag 10 september 2013

Take Shelter (2011) - 6/6


Det här är en sådan film som till största delen drivs av sin centrala skådespelarprestation, här genomförd av Michael Shannon. Han är ett fynd och jag har svårt att tänka mig någon som kunde varit ett bättre val att spela huvudrollen i Take Shelter. Liksom i Revolutionary Road rör han sig genom filmen som en skenbart vanlig människa men ständigt anas något annat under ytan. En vrede, kanske, eller bara en nästan handikappande oro, eller spirande galenskap. Han visar vilken fantastisk Zod han hade kunnat vara om den filmen förärats ett bättre manus.

Jessica Chastain är i den kvinnliga huvudrollen någon som till att börja med bara bildar bakgrund åt Shannon och hans karaktär och har visdomen att hålla sig till det och låta Shannon driva historien. Men när filmen närmar sig slutet bryter hon sig plötsligt ut och vi inser att det här inte bara är Shannons film; den tillhör Chastain också.

Den skuggfyllda historien utmynnar i en konfrontation mellan de två där Chastains karaktär uttrycker en ovanlig intelligens och insikt, och sedan följs det upp med en slutscen där alla ord är onödiga. Shannon och Chastain säger allt som behöver sägas med blickar och små, försiktiga huvudrörelser, samtidigt som de lämnar öppet för åtminstone tre tolkningar.

Men jag ska inte gå historien i förväg, och framför allt ska jag inte avslöja vad det är de två ypperliga skådespelarna tittar på när de utför detta avslutande kraftprov. Två timmars filmtid innan dess är Curtis Laforche (Shannon) en man som verkar ha allt han behöver: fru (Chastain), dotter (Tova Stewart), stabilt jobb, ett liv som hans vänner avundas.

Men han plågas av mardrömmar som får honom att vakna genomsvettig och andfådd. Drömmarnas innehåll förföljer honom i den vakna världen och får honom att bete sig på ett sätt som oroar hans nära. Han förvisar sin hund till bakgården, han slutar umgås med vänner, han drabbas av vaga, obestämbara sjukdomar. Och så börjar han bygga ut husets stormskydd, driven av en tornadorädsla som han med ansträngning håller under kontroll.

Skräcken som lurar kommer från hans mor (Kathy Baker), som levt på institution i tjugo år med diagnosen paranoid schizofreni. Är det samma sak som håller på att drabba Curtis? Det är vad han fruktar. Han läser böcker om mentalvård, försöker diagnostisera sig själv och söker hjälp hos familjens läkare som hänvisar honom till en terapeut. Han pratar med sin mor och söker ledtrådar, men hon har inga att ge. Curtis försöker ta sig igenom en värld där skuggorna nalkas och det inte verkar finnas någon flyktväg.

Take Shelter visar oss ett långsamt, realistiskt porträtterat mentalt sammanbrott. På många sätt är den en mer lyckad - om än mindre djärv - version av Clean, Shaven. Den närmar sig skräckfilmens område med sin långsamt och skickligt uppbyggda stämning av annalkande, stegrande fasa. Take Shelter är ett briljant samarbete mellan tre mycket skickliga människor: regissören Jon Turteltaub och hans två huvudrollsinnehavare. Den bevisar vad man kan göra med bara talang och fingertoppskänsla.

söndag 8 september 2013

Cool Runnings (1993) - 3/6


I vinter-OS i Calgary 1988 tävlade ett jamaicanskt lag i fyrmanna-bob, ett ganska udda val (och udda tävling) för ett tropiskt land som inte har sett snö sen Pangaeas dagar. Det skapade mer uppståndelse än framgång och i sista åket kraschade de och blev tvungna att gå in i mål medan funktionärer knuffade boben nerför banan. För att hitta jamaicanska bobåkare letade man bland lådbilsentusiaster och försökte engagera elitsprinters. Det föregående är ungefär allt som Cool Runnings har gemensamt med verkligheten.

Här snubblar tre hundrameterslöpare med OS-drömmar över varandra under kvalloppet och missar OS. En av dem, Derice Bannock (Leon), bestämmer sig för att han ska ta sig till OS i alla fall. Hans förlorarkompis Sanka (Doug E. Doug), som är lokal lådbilsmästare, är den förste han närmar sig när han har kommit på bob-idén. Sanka hör ordet "vinter" och vägrar men blir övertalad.

Nästa steg är att hitta en tränare och valet faller på Irving Blitzer (John Candy), en före detta bobmästare som nu är avdankad, överviktig och bosatt på Jamaica där han fördriver tiden med att spela biljard och vara bookmaker. Irving kände Derices far, också han elitsprinter, och försökte få honom att ägna sig åt bob, men när Derice och Sanka dyker upp blir han hellre våldsam än går med på att träna dem. Naturligtvis är det kortvarigt och Irving sällar sig till laget, som snabbt förstärks med den skallige Yul Brenner (Malik Yoba), en annan av de snubblande hundrameterslöparna, och rikemanssonen Junior Bevil (Rawle D. Lewis), den tredje som fällde allihop.

Det är skoj ibland och inte tråkigt; det här är en typisk sån film som man kan ha sett tjugo gånger och ändå slötitta på om den råkar vara på TV. Men det är bedövande formulaiskt - vi får träningsscenerna, samla-pengar-scenerna, bråken med de andra lagen som inte tycker att jamaicanerna hör hemma i vinter-OS, en begravd hemlighet, och naturligtvis en kris som håller på att sabba alltihop men avvärjs i sista ögonblicket. Ingenting är där för att berätta en historia, allt är inlagt för att uppfylla dramaturgins stela behov.

Vi slipper i alla fall det klassiska slutet där de hopplösa underdogsen vinner alltihop. Det hade väl varit för löjligt orealistiskt, och det hade säkert stört någon att det inte hände i verkligheten. Inte för att det var mycket av det här som gjorde det.

torsdag 5 september 2013

Pearl Harbor (2001) - 2/6


Varför heter den här filmen Pearl Harbor? Den har praktiskt taget ingenting med attacken att göra, som dessutom tillsnickrats och anpassats för att kunna klämmas in i en amerikansk film sextio år senare. Historielösheten är epidemisk.

Men vi börjar med den faktiska historien, som hade kunnat göras till en egen och kanske inte usel film om man bara skippat allt krigstramset. Mitt i berättelsen finner vi Ben Affleck som Rafe McCawley, en helylleamerikansk bondpåg som drömt om att flyga sen han var liten tillsammans med kompisen Danny Walker (Josh Hartnett).

De sökte till militären tillsammans och har blivit stridspiloter. 1941 har andra världskriget börjat i Europa men det har inte nått USA än, och de två tillbringar sina dagar med att öva, drömma om strid, och försätta sig själv i trubbel med skämt planerade av någon som sett Top Gun. När de inte flörtar med sjuksköterskor, förstås, unga kvinnor vars primära mål i livet verkar vara att nånstans bland alla de stendumma mansgrisar de möter hitta en vettig karl.

Rafe visar sig förstås vara den vettige karlen, åtminstone för Evelyn (Kate Beckinsale). De har sitt Meet Cute när han tigger sig igenom ett fystest - dyslektikern Rafe kan inte ens identifiera bokstäverna på syntesttavlan - och sen får vi ta oss igenom en kärlekshistoria som för det mesta är steril och klichéig och annars består av klumpiga försök till komik via så revolutionerande medel som ivägskjutna champagnekorkar. En snabbkurs i hur man får omkull sjuksköterskor med hjälp av kemiskt framkallade tårar försummas inte heller.

Rafe blir antagen till Eagle Squadron, RAFs amerikanska avdelning, och ger sig av till Europa för att slåss mot tyskarna. Han blir nerskjuten och rapporteras död, vilket öppnar dörren för en kärlekshistoria mellan Evelyn och Danny. Den är för övrigt betydligt intressantare än den mellan Rafe och Evelyn men prognosen ser inte vidare bra ut; givetvis är Rafe inte död utan kommer tillbaka och finner att hans flickvän och hans barndomsvän börjat nuppa i hans frånvaro. Finns det inte nåt om det i The Bro Code?

Över till själva attacken. Dess annalkande visas i scener som verkar tagna från en helt annan film. Amerikanska underrättelsetjänsten fångar upp sändningar och dechiffrerar, proffs försöker förutsäga vad japanerna tänker göra, och det finns förstås en smarting som räknar ut det men inte blir lyssnad på. Samtidigt ser vi japanerna planera den kommande slakten, helt utan entusiasm.

Japanerna i den här filmen har det verkligen dystert. De ska iscensätta en förlamande attack och beter sig som om de är tvungna. Det kanske kan förklaras av att motivet för attacken - enligt filmen - var att Japan nästan hade slut på olja. Japanernas motvilja kulminerar när attacken är över och de ger varandra deppiga blickar - "I fear we have awakened a sleeping giant". Om det hade varit en amerikansk attack hade det varit en massa highfiveande och utbasunerad patriotisk musik.

Så vi har ett triangeldrama som av någon anledning störs av instoppade scener med japaner som planerar något de helst vill slippa. När attacken väl kommer, i en oändlig scen av korta klipp, har den inte ens den förväntade funktionen att tvinga ihop Rafe och Danny igen; vid det laget har de redan överbryggat sin klyfta genom den väl beprövade metoden att supa till ihop. För handlingen är attacken helt irrelevant, och för attacken spelar det ingen som helst roll att Rafe och Danny hånglat med samma sjuksköterska. Det här hade varit mycket bättre som två filmer.

Eller rentav tre, för parallellt med de här två historierna berättas en tredje via en handfull scener som inte tillför annat än utfyllnad, ett märkligt val i en så här lång film. Det är historien om Dorie Miller (Cuba Gooding Jr), som till skillnad från Rafe och Danny fanns i verkligheten och faktiskt begick hjältedåd under Pearl Harbor-attacken. Men hans historia ges ingen chans att blomstra, den är bara intryckt bland allt det andra som om nån halvvägs genom manusskrivandet fick för sig att man måste ha med en svart nånstans. Eller injicera lite verklighet, kanske.

När attacken är över planeras en hämndaktion, Doolittleräden under befäl av Jimmy Doolittle (Alec Baldwin), och både Danny och Rafe ska förstås vara med. Detta är den bästa biten i filmen, en välgjord sekvens som nästan lyckas dölja att den egentligen är till för att lösa triangeldramat och möjliggöra ett lyckligt slut. Den lär dock också ha förvirrat en och annan tittare som undrar varför en massa japanska soldater hängde i Kina, en situation som berördes med en halv replik en god stund senare.

Pearl Harbor försöker pressa ihop två-tre historier till en och gör det klumpigt. Den snor sitt namn från en händelse den har föga koppling till. Den är alldeles för lång, vilket hade kunnat fixas genom att stryka all utfyllnad. I korthet är det här en film med personlighetsklyvning, och båda halvorna hade behövt jobb för att bli bra. Men de hade kunnat nå dit.

tisdag 3 september 2013

Welcome to the Punch (2013) - 5/6


Ännu en riktigt bra film som sviks av sitt slut. Fram tills dess gör den allting rätt, och så bestämmer den sig för att bara lägga av helt utan omsvep. Det är en vida spridd sjuka i modern filmkonst; av någon anledning har det blivit inne att stoppa filmen precis innan upplösningen.

Före eftertexterna är Welcome to the Punch dock bra nog att vara värd en titt ändå. Den inleds med en välgjord actionscen där polisen Max Lewinsky (James McAvoy) äntligen har en chans att få fast Jacob Sternwood (Mark Strong), en skjutglad karriärsbrottsling som Max har jagat länge. Han är ensam på plats och begär förstärkning, men det kommer att ta ett tag för den att komma fram och innan dess kan Jacob hinna undan, så mot sina order ger sig Max in ensam och det slutar med att Jacob skjuter honom och kommer undan.

Pengarna från den stöten låter Jacob dra sig tillbaka och han slår sig ner på Island, medan Max kämpar sig igenom vård och sjukgymnastik för att komma tillbaka. Frisk blir han aldrig; skottet tvingar honom att gå med käpp men det mesta har nog satt sig i huvudet. Han är bitter och utagerande, och han är övertygad om att alla ser honom som fjanten som blev skjuten. Han drömmer om att hitta och sätta dit Jacob för att få upprättelse.

Chansen kommer när en ung brottsling klantar till en stöt och blir skjuten. Det visar sig att den unge mannen är Ruan Sternwood (Elyes Gabel), Jacobs son, och att han i sina sista ögonblick ringde till sin far. Max kastar sig in i fallet men när han och Jacob börjar spela sitt spel visar det sig snart att det finns en tredje makt, en konspiration som hotar dem båda. Max och Jacob blir tvungna att samarbeta.

Allt det här är faktiskt fantastiskt. Relationen mellan Max och Jacob målas upp på ett briljant och intressant sätt. De förhåller sig till varandra som människor, inte som karaktärer. De blir båda tvungna att ändra på sig för att kunna jobba ihop, och ständigt vet de båda två att på ett eller annat sätt kommer detta att sluta med att de vänder vapnen mot varandra igen. Men vem kommer att dra först? Och vad ska den andre göra då? Osäkerheten hänger över filmen och gör den bra mycket mer spännande än den hade haft en chans att bli annars.

Jag vill särskilt nämna en toppscen som utspelar sig hemma hos en skurks gamla mamma, som hotas av Jacobs kompisar utan att hon märker det. Det visar hur långt Max är beredd att gå för att få sina svar, och hur lite som egentligen skiljer honom från Jacob. Samtidigt är detta ingen buddy movie. Max är god och Jacob ond, och det ändras inte av att de hänger ihop ett tag.

James McAvoy är konsistent jättebra och Mark Strong ger sin roll precis den känsla av hotfullt mörker och fysisk kraft som den behöver. De sköter sig båda i de väldirigerade actionscenerna, i de sociala trådarna och genom de smarta scener som leder huvudpersonerna mot svaren. Detta är en väldigt bra thriller, och om vi bara hade fått ett slut som var ett slut så hade den varit ett toppexempel i sin genre.

söndag 1 september 2013

Despicable Me (2010) - 4/6


Såna här filmer är svåra att recensera rättvist. När jag ser filmer som Lejonkungen, Up, WALL-E, Brave, Wreck-It Ralph eller Toy Story 3 - filmer som är gjorda för att både barn och deras föräldrar ska ha jättekul och lyckas med den föresatsen - så är det bara att skriva precis vad jag tyckte och bedöma filmen utefter det. Men när jag ser Despicable Me, en film gjord med lika stor skicklighet som de ovanstående men mer tydligt riktad till barnen snarare än de vuxna, så kan jag inte annat än att ge den en sämre recension trots att dess primära målgrupp förmodligen älskar den. Å andra sidan är det i sig meningsfullt: jag sätter hellre barn framför Wreck-It Ralph eller Brave än framför Despicable Me, även om jag inte behöver titta själv. Av de filmerna lär de sig något som jag vill lära dem - och det utan att predika - medan Despicable Me snarare bara underhåller.

Dess grundidé är lovande nog. Vi har sett ett otal filmer om superhjältar men knappast någon som tar en superskurks synvinkel. Det är förstås att det är svårt att göra det på något sätt som inte blir komiskt; vad är det egentligen för bisarra varelser som väljer superskurkens bana? Ibland skulle jag vilja se in i pre-Crisis-Lex Luthors hjärna. Det får jag inte här, utan filmen väljer den mer uppenbara komiska vägen.

Superskurken är Gru (Steve Carell), ett svartklätt, blekt litet missfoster som lever för att begå de riktigt stora ondskefulla dåden. När den stora pyramiden i Giza plötsligt stjäls av en hittills okänd konkurrent deppar han ihop. Han blir tvungen att toppa det och han får en fantastisk idé: han ska krympa och stjäla månen. Det kräver dock en ordentlig finansiell insats och när han går till sin onda bank vägras han ett lån om han inte först kan visa att han har en krympstråle. Grus superskurkfasoner är tydligen inte alltför lukrativa.

Den enda krympstrålen Gru kan hitta tillhör Vector (Jason Segel), samme superskurklöfte som stal pyramiden. Gru lyckas inte ta sig in i hans fästning men ser att några föräldralösa kakförsäljande flickor blir insläppta. Gru utger sig för att vara tandläkare så han kan adoptera de tre flickorna (Miranda Cosgrove, Dana Gaier och Elsie Kate Fisher) och använda dem för att stjäla krympstrålen.

Det är förstås inte en svårförutsägbar berättelse. Naturligtvis lyckas de tre söta flickorna ta sig in i Grus frostiga hjärta och i slutändan får han välja mellan att stjäla månen och att göra det som är bäst för dem. Det är charmigt och roligt, och jag gillade verkligen inblickarna i Grus liv med kompanjonen Dr Nefario (Russell Brand) och de dussintals "minions" (gula små pipiga varelser som gör det fysiska jobbet) de omger sig med. Samtidigt saknas det som skulle få den att gå steget längre och engagera även publiken som fyllt tonåring. Den är underhållning för en stund, inte mer, men som sådan lyckas den.