Fröken Smillas känsla för snö (orig. Smilla's Sense of Snow) (1997) - 5/6

Udda titel, märklig huvudperson, svårbeskrivlig intrig men en riktigt bra film. Den asociala, rebelliska Smilla Kaspersen (Julia Ormond) är en grönländska numera bosatt i Köpenhamn. Hon är expert på is och har mycket riktigt en känsla för snö; det här är en kvinna som kan titta på ett snöigt fotspår och berätta om den som gjorde det gillar vändstekta ägg. Typ.

Trots sin taggiga inställning har hon blivit vän med den grönländske pojken Esajas (Clipper Miano) och när hon en dag kommer hem och ser honom död på trottoaren accepterar hon inte den officiella historien, som hävdar att pojken lekte på taket och föll ner. En ren olycka. Smilla tittar på fotspåren i snön, som berättar för henne att Esajas sprang rakt mot kanten som om han vore jagad. Dessutom vet hon att pojken var höjdrädd; varför skulle han leka på taket?

Nu blir Fröken Smillas känsla för snö en spännande sorts deckare, där Smilla förvandlas till privatdetektiv som följer spår, noterar ledtrådar och förhör människor som kanske vet mer än de berättar. Hennes namnlöse granne (Gabriel Byrne), som också var vän med Esajas, hänger ständigt efter. Kanske vill han genuint ta reda på vad som hände med pojken, kanske vill han bara ligga med Smilla, och kanske finns det mer att veta om honom.

Smilla hittar och försöker få hjälp från pojkens obducent Lagermann (Jim Broadbent), den kaustiske professor Loyen (Tom Wilkinson), en pensionerad sekreterare från företaget där pojkens döde far arbetade (Vanessa Redgrave). Den vithårige doktor Tork (Richard Harris) har något med saken att göra och kanske även mellanhavanden med Byrnes karaktär. Om du inte märkt det själv än: ja, den här filmen har en ganska fantastisk rollista. Det får mig att undra varför de inte hittade en grönländska att spela Smilla; de andra grönlänningarna i filmen ser ut som grönlänningar medan Julia Ormonds nuna inte är mer grönländsk än min.

Filmen bygger effektivt upp sin stämning och lyckas göra den bitska Smilla till någon vi känner med i stället för att avsky. När hon rör sig på okända områden och gömmer sig där farliga män smyger omkring håller vi andan. Tillsammans med Smilla reder vi ut trådarna och blottar bit för bit av mysteriet, vilket - som fallet alltid är med skickligt byggda mysterier - gör historien mer intressant i stället för mindre.

Det slutliga avslöjandet, som jag naturligtvis inte ska beröra närmare, har kallats orealistiskt, otroligt, bisarrt och direkt filmförstörande. Medan jag inte räknar med att läsa något liknande i DN någon gång på den här sidan nästa millennieskifte så är det inte värre än att filmen överlever det. Mer än så, faktiskt. Den lyfts av det.

Wrecked (2011) - 1/6

En man (Adrien Brody) vaknar till liv i en kraschad bil någonstans i vildmarken. De andra i bilen är döda. Han är svårt skadad, har tydligen legat där ett tag redan, och har tappat minnet. Han försöker ta sig loss och sen tillbaka till civilisationen samtidigt som hans drabbade hjärna försöker reda ut vad det är som hänt.

Det är ungefär vad som händer i Wrecked. Sällan har jag sett en film som kan beskrivas med så få ord. Inget händer, inget händer, där är en puma, inget händer, inget händer, hund, hallucination, inget händer, inget händer, hund, inget händer, puman är tillbaka, lite mer hallucination, inget händer, upplösning och plötsligt slut.

Replikerna befinner sig på miniminivå - förstås, vem ska en ensam man prata med? Det enda vi får är oändliga sekvenser där han försöker fixa sitt brutna ben, försöker kravla åt förhoppningsvis rätt håll, umgås med djur, och interagerar med uppenbara fantasifoster, bland dem en kvinna (Caroline Dhavernas) som givetvis är nyckeln till hans minne.

Wrecked är väldigt, väldigt tråkig. Samma historia hade kunnat pressas ner till femton eller tjugo minuter och kanske bli sevärd. I stället är det en och en halv timme av att glo på en skadad man som släpar sig från ställe till ställe och håller käften så mycket det går medan en hund och en puma utgör mycket intressantare karaktärer än han.

Skyline (2010) - 1/6

När man har ett gäng karaktärer vars huvudsakliga funktion är att drabbas av allt elände manuset kan kasta på dem och i normalfallet dö en i taget tills det bara finns en eller max två kvar, har man också ett litet problem. Om man vill att publiken ska bry sig om de här människorna - och därmed bry sig när de dör - måste man ge anledning till det, och därifrån har vi uttrycket "twenty minutes with jerks". Man har kommit för att se en invasion från rymden, ett gigantiskt krossarmonster eller kanske tortyrfixerade psykopater men innan man får det måste man presenteras för deras offer medan man otåligt trummar med fingrarna.

Ett sätt att lösa problemet är att ge ett litet smakprov på vad som komma skall och hoppas att det upprätthåller spänningen under transportsträckan. Det funkar ofta dåligt då publiken i allmänhet vet vilken film den ska se. Ett annat sätt, som kräver mer skicklighet men fungerar mycket bättre när det lyckas, är att göra de inledande sekvenserna så bra att vi njuter av dem även om vi väntar på monstren.

När det greppet fungerar kan det bli väldigt bra, som i Alien (och, för den delen, Aliens). När det inte fungerar kan det bli väldigt dåligt, som i Skyline. Den klantar sig på båda fronterna och har ett av de minst intressanta persongallerier jag någonsin sett. Redan när de många bihandlingarna började dyka upp anade jag att de skulle försvinna så fort rymdvarelserna dök upp, och se på fan, det stämde.

Rymdvarelserna, ja. Det är förstås dem filmen egentligen handlar om men det var väl för dyrt att faktiskt fokusera på dem, eller så föll filmskaparna i Transformers-fällan och inbillade sig att deras ointressanta karaktärer var det som åskådarna kommit för att se. De visas i alla fall redan i inledningssekvensen i form av ett blått ljus som hypnotiserar Jarrod (Eric Balfour), till hans flickvän Elaines (Scottie Thompsons) stora förskräckelse.

Det tar dock snabbt slut, vi flyttas några timmar tillbaka i tiden och får stå ut med de där tjugo minuterna med Jarrod, Elaine, Jarrods kompis Terry (Donald Faison), Terrys flickvän Candice (Brittany Daniel), Terrys assistent Denise (Crystal Reed) och Ray (Neil Hopkins), som arbetar för Terrys specialeffektföretag. Det är anställningserbjudanden, planerade flyttar, en oplanerad graviditet och en fest som antagligen vill påminna om den i Cloverfield, och alltihop är platt och tråkigt.

Sen dyker rymdvarelserna upp, Ray dör, Jarrod håller på att knalla rakt ut i det blåa ljuset men tacklas av Terry, och så tillbringar vi en timme eller så med att se karaktärerna tjafsa, bråka och då och då dö. Ska de stanna inne, ska de försöka ta en båt, vem kommer att knäckas, gäsp. Jag väntade på en twist, något oväntat, något intressant, men ingenting dök upp. Stämningen av total global apokalyps som filmskaparna desperat försökte skapa materialiserades aldrig, och jag lät mig distraheras av precis vad som helst. Jag antar att det udda slutet var ett sista försök att göra något speciellt av den här soppan, men eftersom det bryter just när det har potential att bli intressant fungerar inte det heller.

Men jag antar att Donald Faison behövde något att göra mellan Scrubs och The Exes.

The Good Son (1993) - 5/6

The Good Son är en av de bättre "creepy child"-skräckfilmerna jag sett. Den är inte i klass med till exempel The Orphan, men den befinner sig i närheten och utmärker sig genom att vara obehagligt realistisk. Det här känns som något som skulle kunna hända, och filmen tvingar mig att tänka igenom vad jag skulle göra om det hände mig? Skulle jag göra som mamman gör i det överraskande, originella slutet? Hur skulle resten av livet te sig?

Tolvårige Mark Evans (Elijah Wood) förlorar sin mor (Ashley Crow) och hans far (David Morse) reser till Japan för en sista affärsresa som ska göra att han aldrig behöver lämna sin son igen. Under tiden ska Mark bo hos släktingar, sin farbror Wallace (Daniel Hugh Kelly) och hans fru Susan (Wendy Crewson) och deras två barn Henry (Macaulay Culkin) och Connie (Quinn Kay Culkin). I huset finns också minnet av lillebror Richard, som dog liten.

Henry är en trevlig pojke men det är något fel på honom och det är bara Mark som kan se det. Inför Mark tar Henry av sig masken och visar sitt rätta jag. Han är en sociopat som döljer det för alla, utom för Mark. Han vet att Mark inte kan göra något ändå. Henrys föräldrar kommer aldrig att tro honom, och Henry kommer med strategiska hot för att hålla Mark hjälplös.

Till att börja med är Henry bara obehaglig, men han blir snart farlig. Han tycker om döden, han tycker om att orsaka den, och Mark börjar frukta för sina näras liv. Han befinner sig i en mardröm, den ende som vet hotet som lurar på dem alla.

The Good Son är en riktig uppvisning av de två minderåriga huvudrollsinnehavarna. Att Elijah Wood var bra redan som liten visste jag om, men detta är med god marginal Macaulay Culkins bästa rollprestation. Kanske fungerar det av samma anledning som Hayden Christensen var rätt val att spela Stephen Glass; Henry låtsas vara mänsklig och även när han kör sin snäll-pojke-grej märks det att det inte är på riktigt. När han släpper masken är han i stället en halvrobot, en varelse vars enda mål i livet är att tillfredsställa sig själv. Han verkar förstå att andra har känslor och han tycker om att manipulera dem, men han bryr sig inte om dem.

Bortsett från Wood och Culkin är filmens främsta tillgång dess smidiga, intelligenta manus som långsamt bygger upp en frånstötande stämning. Mark befinner sig i helvetet, han lider av Cassandrasyndromet, han vet något och ingen kommer att tro honom. Han blir allt mer förtvivlad och vi lider med honom varenda ögonblick.

Det allra bästa i The Good Son är dock slutet. Alltför ofta längtar man efter ett slut som detta men väldigt sällan vågar filmer leverera det. The Good Son slutar ärligt, knivskarpt, och smärtsamt.

Split Second (1992) - 2/6

Split Second inleds med en miljömedveten varning för växthuseffekten, vilket är den sista smarta eller progressiva tanken den erbjuder. I dåtidens framtid 2008 har uppvärmningen resulterat i fyrtio dagars oavbrutet regn - nej, tidsperioden är inte slumpmässigt utvald - och London är översvämmat. Det har inte mycket betydelse för filmen och känns som om det slängdes in för att någon bakom scenerna hade läst en grön bok.

I praktiken är det bara en anledning att göra en mörk, dunkel och dyster film. 2008 års London är en grå, mulen plats - vilket kanske många skulle säga stämmer med verkligheten - som påminner om staden i Seven. I den filmen fanns det dock en ursäkt, eller åtminstone en orsak.

Detta är en polisfilm och i sådana brukar det finnas en gruffande veteran som paras med en gröngöling. Gröngölingen är Dick Durkin (Neil Duncan). Veteranen är Harley Stone (Rutger Hauer), som har god anledning att gruffa. Som så många filmpoliser plågas han av minnet av sin döde partner, som föll offer för en seriemördare som Stone aldrig lyckades få tag på. Han är dock inte mer förstörd än att han klarar av att ha en flickvän, Michelle (Kim Cattrall).

Stone och Durkin får ett nytt fall: en rad mord som av allt att döma begåtts av samme man som dödade Stones partner för alla de där åren sen. De jagar mördaren men deras enda ledtråd är att hans vanor verkar ha med månens fas att göra. De hittar DNA-spår som pekar på att mördaren inte är en människa, och det verkar som om han försöker dra Stone till sig...

Jag ska döda spänningen: mördaren är ett monster som absorberar sina offers genetiska material, och därmed också Stones partners. Det är antagligen därför monstret är ute efter Stone, men det görs aldrig riktigt klart.

Det är mycket som inte görs riktigt klart i den här filmen. Var kom monstret ifrån; har det något med miljöförstöringen att göra? Det vore ju tematiskt vettigt, men det nämns aldrig. Eller är det nån form av demon, något magiskt? Oklart. Hur intelligent är monstret? Troligen hyggligt då det kan manipulera Stone psykologiskt och använda lockbeten för att dra till sig offer, men det är oklart.

Framför allt: varför tittar vi på en film vars huvudsakliga syfte verkar vara att vara så grå och dyster som möjligt så att vi inte ska lägga märke till att den knappt innehåller något förutom ett par actionscener och halvusla specialeffekter? Oklart.

Nighthawks (1981) - 4/6

Ibland råkar en av de här åttiotalsactionfilmerna bli helt okej. Bland alla pistoler, hårda killar, klichéiga toughguyrepliker och invecklade actionscener med psykopatiska skurkar råkar något riktigt underhållande skapas. Nighthawks är en sådan film och den balanserar på gränsen mellan hygglig och löjlig, men den landar på rätt sida.

Mycket av det är tack vare Rutger Hauer, denne besynnerligt briljante man. Hans karriär började när han spelade titelrollen i det holländska medeltidsdramat Floris, på den tiden när det var svårt att få vettiga skådespelare till TV eftersom mediet ansågs lågtstående. Hauer rekommenderades till regissören Paul Verhoeven med vitsorden att han kanske inte var en särskilt bra skådespelare, men han gjorde precis vad som helst. Det har han fortsatt med och med sitt stålansikte och taggtrådsröst har han karvat ut sig en nisch. Ofta är det svårt att tänka sig någon annan i hans roller, och han har till och med hunnit med en och annan riktigt bra film - Sin City, Blade Runner, Batman Begins.

I sin amerikanska debut spelar han terroristen Wulfgar (tyvärr ett alias; han hade inte sån tur att få det namnet från sina föräldrar), ett riktigt psykokräk som sprider skräck med bomber och inte bryr sig om vem som kommer i vägen. Den senare egenskapen har gett honom pengaproblem då hans finansiär Mercer inte gillar att barn dödas. Efter några missöden i Europa opererar han om sitt utseende, mördar kirurgen, och flyr till New York City.

Där jobbar de hårda snutarna Deke DaSilva (Sylvester Stallone) och Matthew Fox (Billy Dee Williams). Vi träffar dem när DaSilva är utklädd till kvinna för att locka till sig illgärningsmän, något som inte låter helt och hållet legalt, men de flyttas från den tjänsten till en speciell antiterroristenhet under den brittiske experten Peter Hartman (Nigel Davenport). Givetvis är de subversiva och bråkiga; de är ju poliser i en åttiotalsactionfilm. Men de är också de bästa eleverna där och har särskilda meriter och skills och så vidare. De är ju huvudpersoner i en åttiotalsactionfilm.

Detta utmynnar i en duell mellan DaSilva och Wulfgar som blir allt personligare. Deras fejd ger upphov till några riktigt bra actionscener och ett genuint välgjort slut som knyter ihop alltihop och vi kan luta oss tillbaka, nöjda med att de goda vann. Spoiler alert.

Mean Girls (2004) - 6/6

Jag misstänker att den här filmen inte är alls lika rolig om man är - eller har varit - en tonårstjej. Framför allt skrattar man nog av andra anledningar än jag. Faktum är att det nog bara är i väldigt formell mening som Mean Girls är en komedi. Dess ämne är allvarligt, behandlat med sval lättsinnighet.

Lindsay Lohan, innan hon blev känd som sönderknarkad partytjej, spelar Cady Heron. Hennes föräldrar (Neil Flynn och Ana Gasteyer) är zoologer och har tillbringat de senaste årtiondena som forskare i Afrika. Sin dotter har de utbildat själva, på plats på savannen. Nu har de återvänt till hemlandet USA och Cady ska för första gången i sitt liv gå i en vanlig skola.

Hon träffar genast på de semiutstötta Janis (Lizzy Caplan) och Damien (Daniel Franzese) som - med ett språk som för zoologdottern måste låta bekant - förklarar för henne hur det sociala spelet på skolan går till, med de olika gängen och deras inbördes rangordning. Högst på skalan ligger de onda Plastics, ledda av drottningen Regina (Rachel McAdams). Hennes undersåtar är den sociala parasiten Gretchen (Lacey Chabert) och den blåsta Karen Smith (Amanda Seyfried).

När Plastics blir intresserade av Cady och Regina släpper in henne i gänget blir Janis förtjust. Nu har hon en spion på insidan. Janis och Cady lägger upp planer tillsammans. Regina ska störtas och förgöras. Bland vapnen finns förstås en kille, Aaron (Jonathan Bennett), som tidigare var tillsammans med Regina och som Cady nu blivit intresserad av.

Plastics skolar Cady i de sociala reglerna, invecklade, aldrig nerskrivna, och flexibla när det passar Regina. Det handlar om vilka kläder man får bära vilken dag, var man sitter i matsalen, vem man pratar med och om vad. Med Janis hjälp förvandlar Cady sig till Reginas efterträdare, men det är svårt att länge bära en mask utan att den blir ens ansikte.

Det är en fantastiskt användbar uppfinning att ha Cady som en outsider som aldrig varit i en skola förut. På samma sätt som Harry Potters uppväxt bland mugglarna gör det möjligt för andra karaktärer att förklara världen för honom - och därmed oss - så får vi via Cady se den elaka skolvärlden utifrån. Det hade aldrig kunnat fungera lika bra om vi hade behövt se det inifrån, tillsammans med dess naturliga invånare.

Och det fungerar riktigt bra. Visst, det här är en komedi, på sätt och vis. Visst skrattar vi. Men ibland är det av nervositet, för att det är det enda sättet att hantera det här. Jag känner igen alldeles för mycket av inställningen och tanken på att leva i den igen är taggig och obehaglig.

Mean Girls ger en uppfriskande klichébefriad insikt i tonårstjejers vardag. Det är svårt att förklara dess storhet utan att hemfalla till att räkna upp adjektiv som intelligent, djupsinnig, träffsäker, ärlig, och originell. Den navigerar sig igenom sin historia utan att någonsin fallera och - med god hjälp av Tina Feys roll som mattelärare - avslutar i stor stil på så bra sätt som den rimligen kunde.

Dessutom, något mer tragiskt, påminner den oss om tiden när Lindsay Lohan var en lovande ung skådespelerska. Här ser vi hur bra hon var innan det gick utför.