Coneheads (1993) - 1/6

Coneheads började som ett gäng sketcher på Saturday Night Live på sjuttiotalet, när Dan Aykroyd och Bill Murray huserade där. Jag har bara sett en enda av dessa sketcher om en familj rymdvarelser med märklig huvudform som misslyckas med att smälta in i ett amerikanskt radhusområde - för dem som är intresserade av sånt var det avsnittet där familjen delar ut öl och stekta ägg till grannungarna på Halloween och dottern vill utöva apple-bobbing - och den var inte vidare rolig.

Men det var inte bara därför som jag aldrig kände någon större lust att se fler. En räckte, helt enkelt. Jag kunde räkna ut formeln. Rymdvarelserna gör något konstigt, människorna invänder, rymdvarelserna försvarar sig med att de är från Frankrike, ingen kommenterar huvudformen. Hur ska detta kunna sträckas ut till en långfilm?

Det går inte, och det gick inte. Liksom den katastrofala Mr Magoo-filmen med Leslie Nielsen faller detta försök att dra ut en kort sketch till en och en halv timme, och det faller så hårt att golvet spricker. Ett ganska trist skämt som till slut kan locka skratt ur trogna fans av ren igenkänning, det är inte nog att bygga en film på. Det hade behövts något mer.

Det förstod förstås filmskaparna också. Dan Aykroyd är ingen idiot och har fått ur sig en och annan bra film genom åren. Ändå lyckas han göra det klassiska misstaget: att bara öka skalan, inte innehållet. Plötsligt handlar det om hela Jordens överlevnad, inte bara en familj rymdvarelser. Men resten av filmen kan inte backa upp det. Handlingen är bara sås inslängd för att fylla det tomma utrymmet.

Hur gör man något liknande rätt? Som i Simpsons-filmen. Visst, där handlade det om en serie med halvtimmesavsnitt, inte sketcher på några minuter, men principen är den samma. Inget händer i Simpsons-filmen som inte hade kunnat hända i ett avsnitt av TV-serien. Den är ett långt avsnitt och inte för att fylla ut utan för att den berättar en historia som passar bättre med längre löptid. Ingenting i filmen känns forcerat eller överdrivet.

Coneheads, däremot, är ingenting annat. Det är bara lustiga vanor och oförståelse och låtsande att ingen alls har konformat huvud, och sen är det helt plötsligt tillbaka till hemplaneten och invasion av Jorden som om det ska väga upp att det knappt finns nog här för en sketch, och inte ens en bra sketch.

Badlands (1973) - 5/6

Holly Sargis (Sissy Spacek) är en femtonårig tjej som bor i en fattig småstad i South Dakota med sin far (Warren Oates). Hennes mor är död och fadern är beskyddande. Hon ska få ett bättre liv än han.

I vägen kommer Kit Carruthers (Martin Sheen), en tio år äldre sopåkare som får ett gott öga till Holly. Hon är ett lätt offer för hans brylcremade James Dean-look, men hon vet att hennes far inte skulle godkänna honom. De börjar träffas i hemlighet, deras förhållande avancerar gradvis, och till slut tar de steget som skulle göra hennes far vansinnig om han visste. Ingen av dem verkar känna något inför det.

Det är ett genomgående tema i Badlands. Vi hör historien berättas med Hollys röst, som ytligt kan tyckas lida av Notebook-syndromet: hon beskriver sådant vi aldrig blir visade. Hon pratar om hur de känner för varandra, om hur Kit är, om deras liv tillsammans. Att det fungerar beror på att det inte är tänkt att vi ska acceptera det. Det är bara där för att illustrera Holly. Hon vill så gärna att det ska vara så som hon berättar det. Vi förstår att det inte är det.

Det kan inte vara det, för det finns knappt några känslor. Det dröjer inte länge förrän vi börjar bli förvånade över att Kit orkade samla ihop tillräckligt med energi för att stöta på Holly till att börja med. I övrigt bara glider han med. Det som händer, händer. Holly är likadan, kanske för att hon påverkas av honom och kanske för att hon var sådan från början. Det spelar ingen roll; de är båda blanka.

Det blir konfrontation mellan Kit och Hollys far, som slutar med att Kit håller i en rykande pistol och fadern ligger död på golvet. Hur reagerar Holly när hennes pojkvän skjutit ihjäl hennes far? Knappt alls. Var det första gången Kit dödade? Troligen, men det märks inte. De här två har kopplat bort sig från verkligheten. Holly visade inga känslor när hennes hund dog, och hon visar inga när hennes far dör.

De bränner ner huset och flyr med bil. De slår sig ner ute i skogen där de bygger ett vindskydd, gillrar fällor och övar inför den dag när lagens långa arm hinner ikapp dem. Holly anpassar sig till denna helt främmande livsstil, till synes utan några större protester. När tre prisjägare hittar dem är det dags för Kit att döda igen, och Holly accepterar hans förklaringar. Och skriver ner dem i sin dagbok.

Flykten fortsätter, morden fortsätter, men ingen av de två verkar känna något inför allt det blodiga och bisarra som händer. När Kit berättar att han skjutit en gammal kompis som han trodde tänkte förråda dem frågar Holly "Is he upset?". "He didn't say nothing to me about it", svarar Kit. Holly går in för att kolla själv.

Vi får inte veta mycket om Kits inre liv. Det är inte ens säkert att han har ett. Holly är däremot inte helt tom, hon verkar bara sakna förmågan att koppla samman det som händer med det hon har inom sig. Hon undrar var hon hade varit "if Kit had never met me", och det är inte en slump att de är han som är den aktive i den meningen. Hon funderar över den man hon en dag ska gifta sig med, tydligen utan att ens reflektera över möjligheten att det skulle vara Kit.

Badlands är en otäck film på det sättet att den visar upp människor - som bygger på verklighetens Charles Starkweather och Caril Ann Fugate - som mördar och skonar till synes utan logik. Det här är varelser vi aldrig kan förstå, ondska av ett slag som vi inte kan hantera, kontrollera eller försvara oss mot. Om det inte finns något inuti Charles Starkweather, vad kan vi då göra åt honom?

The Computer Wore Tennis Shoes (1995) - 2/6

Detta är en nyversion av en film från 1969 där en ung Kurt Russell, då Disneybarnstjärna, råkar få en hjärna som fungerar som 1969 års uppfattning om en dator. Jag har inte sett den men man får hoppas att den är bättre än den här versionen, för annars förstår jag inte varför man gjorde en uppdatering. Det görs i och för sig obegripliga uppdateringar hela tiden.

Nu är det den bindgalne kreationisten Kirk Cameron som spelar huvudrollen och det är inte en dator han får i skallen utan internet. Hela internet. Efter att vi fått en demonstration av 1995 års uppfattning om internet tillbringar Camerons karaktär Dexter Riley en natt i datorlabbet. Det börjar åska och vips har han laddat ner hela internet i hjärnan.

Vad gör man när man har omedelbar tillgång till all världens kunskap? Okej, det var inte lika imponerande 1995 som det är i dag. Framför allt är det förstås inte lika lättillgängligt och välorganiserat, men det verkar som om Riley har en enormt bra sökfunktion där inne.

Vad du hade gjort är förmodligen mer intressant än vad Riley gör. Han blir i alla fall frågesportmästare och slår alla med häpnad. Och det är här någonstans jag börjar undra. Under ovan nämnda demonstration fick vi se ett felaktigt faktum på internet (VA?) och naturligtvis kommer just den frågan upp i frågesporten, Riley svarar fel, och alla chockas.

Får se om jag har fattat det här rätt. Den grejen stod bara på ett enda ställe på internet? Allt annat Riley svarade på, stod också bara på ett enda ställe på internet? Det fanns inte en massa sidor som sa emot varandra? Internet är en enda stor samling fakta, i ordning, och ibland är det ett av dem som råkar vara fel?

Bortsett från den grejen antar jag att The Computer Wore Tennis Shoes knappast gör någon illa. Men det är den sortens film som är medioker i sig och blir sämre för varje hjärncell man har aktiv medan man tittar.

Red Heat (1988) - 1/6

Red Heat kombinerar alla de sämsta sidorna hos åttiotalsactionfilmer. Det var ett dåligt årtionde för genren, en rad år som producerade en oändlig flod smörja kring en handfull koncept som upprepades i det oändliga.

Ett av dessa koncept, och ett som sällan gett upphov till en bra film, är det omaka polisparet. Från Black Rain till Alien Nation har vi sett skit på det här temat. Det har fungerat bäst när det parodierats, som i Last Action Hero och Dragnet, vilket är ett tydligt tecken på att det är ett svagt tema från början.

Vi känner till formeln. Den ene polisen är veteran eller paragrafryttare eller bara förortsviting, den andre polisen är nybörjare eller vilding eller svart och hipp, och de hatar varandra från början men tvingas samarbeta, får långsamt respekt för varandras personligheter och arbetssätt, och de slutar som kompisar. Massiv gäspning.

I Red Heat är paret en amerikansk, lat, högröstad polis - Art Ridzik (James Belushi) - och en sovjetisk, principfast, hängiven polis - Ivan Danko (Arnold Schwarzenegger). Danko har fått flera kollegor mördade av Viktor Rostavilli (Ed O'Ross), en georgier som flyr till USA och grips i Chicago. Danko flyger till Chicago för att hämta honom, Rostavilli rymmer, och Danko och Ridzik måste trots sina olikheter arbeta ihop. Massiv gäspning.

James Belushi är en vansinnigt överskattad skådespelare och komiker, och här spelar han dessutom den karaktär som det förmodligen är tänkt att vi ska sympatisera med även om jag finner föga anledning att göra det. Arnold Schwarzenegger har i alla fall klart för sig vilka hans styrkor är, och han har föga nytta av dem i den här filmen. Det är de sedvanliga actionscenerna, varav inte en enda är värd att minnas, och så förstås den avslutande kompisscenen när de två poliserna från varsin sida järnridån blir vänner för livet. Massiv, massiv gäspning.

A Bronx Tale (1993) - 5/6

De italienska kvarteren i sextiotalets New York. Vi har sett dem i otaliga filmer. Klänningsklädda hemmafruar som lagar mat åt kroppsarbetande makar. Överviktiga, mörkhåriga män i skjortor som hänger utanför barer och alla vet vad de pysslar med, även när de inte försöker rekrytera de få hederliga männen i kvarteret. Män med namn som JoJo the Whale och Tony Toupee. En stark hierarki som alla måste respektera, vad de än tycker.

Och så pojkarna, prepubertala busfrön som ständigt är på springande fot, som försöker vara lika coola som männen de beundrar, och som inte kan tänka sig något bättre än att bli en av dem, en respekterad, fruktad man med makt och pengar.

Pojken vi fokuserar på är nioårige Calogero Anello (Francis Capra), son till busschauffören Lorenzo (Robert De Niro) och hemmafrun Rosina (Kathrine Narducci). Lorenzos regler är hårda: stanna i trappan. Gå aldrig in i baren. Umgås inte med gangstrarna, Själv är han ärlig och hederlig. Han värderar hårt, laglydigt arbete.

Det är svårt för lille Calogero att se poängen med sin fars etik. Själv kikar han på gangstrarna i sina kostymer, pojkens sinnebild för framgång. Framför allt beundrar han bossen, Sonny (Chazz Palminteri).

Kampen mellan Sonny och Lorenzo, som vill hålla sin son utanför gangsterkretsarna men samtidigt måste respektera Sonny för att skydda sin familj, börjar när Calogero sitter på trappan utanför huset och får se ett plötsligt slagsmål mellan två män. Sonny drar pistol och skjuter den ene i huvudet. Calogero hinner knappt upp i lägenheten förrän två poliser dyker upp och vill att han ska identifiera skytten han såg. Lorenzo hävdar bestämt att sonen inte såg någonting och inte vet någonting, men till ingen nytta. Calogero får ändå gå längs en rad män, se dem i ansiktet, och säga om det var någon av dem som sköt.

Allra sist står Sonny. Calogero tittar på honom och hans unga hjärna tänker febrilt. Till slut säger han nej, det var inte han heller. När han går uppför trappan med sin pappa ber han om bekräftelse. "I did a good thing", säger han. "You did a good thing for a bad man", svarar Lorenzo.

Sonny glömmer inte vad Calogero gjorde, och från den stunden är de vänner. Calogero måste hålla det hemligt för sin far, men han börjar hänga i gangsterbaren, spela tärning och tjäna pengar. Han lever drömmen och fortsätter med det medan han växer upp.

När han är sjutton spelas han av Lillo Brancato, Jr. (som numera sitter i fängelse för inbrott) och är ett stadigt inslag i Sonnys gäng. Flera konflikter pågår samtidigt. Lorenzo och Sonny drar Calogero i olika riktningar. Sonny försöker få Calogero att hålla sig undan från hans kompisgäng och koncentrera sig på skolan. Kompisgänget bråkar med unga svarta killar samtidigt som Calogero träffar en svart tjej (Taral Hicks).

A Bronx Tale är en komplex film. Calogero är en ung kille med förståeliga drömmar och drifter. Han kan inte överge sin far, han kan inte lämna Sonny, han kan inte strunta i sina barndomsvänner, han kan inte ignorera sin kärlek. Sonny är en mördande gangster, men han vet vad han är och önskar något bättre åt Calogero. Lorenzo tror på laglydighet och heder men vet att han inte kan utmana gangstrarna, och kanske tänker han att de är bra för kvarteren. Ingenting är svart eller vitt, och därur föds en film som känner sin genres konventioner väl nog för att framträda som ett överlägset exempel på dem.

Rock of Ages (2012) - 5/6

Den här filmens rollbesättare är ett geni. Den som kan höra "dimmig dekadent depraverad nersupen åttiotalsrocklegend som lever på gamla meriter" och tänka "Tom Cruise" och få det att fungera, är helt enkelt ett geni.

Resten av rollerna är precis lika briljant tillsatta. Paul Giamatti föddes för att spela roller i stil med Cruisekaraktären Stacee Jaxx slemmige agent Paul Gill. Malin Åkerman gör sin bästa roll hittills som musikjournalisten Constance Sack, besviken på den en gång fantastiske Stacee Jaxx och hans glidning ner i dekadensen. Bryan Cranston och Catherine Zeta-Jones som konservativt och rockfientligt borgmästarpar. Alex Baldwin som den desillusionerade, överviktige Dennis Dupree, ägare av den legendariska rockklubben The Bourbon Room, där Stacee Jaxx en gång skapade sin berömmelse. Russell Brand är alltid oavbrutet underhållande att titta på, vad han än gör. Och så nykomlingarna Julianne Hough och Diego Boneta som arbetarna med rockdrömmar.

I ärlighetens namn: jag var ett lätt offer för den här filmen. Jag älskar jukeboxmusikaler. Jag älskar depraverad åttiotalsdekadens. Jag älskar humorn. Jag älskar karaktärer som dessa. Stacee Jaxx som levt i Staceeworld så länge att han inte har en aning om hur det är på utsidan, Paul Gill som anstränger sig för att Stacee ska fortsätta med att uppträda och inte tänka så han kan dra in pengar. Borgmästarfrun Patricia Whitmore med sin hemlighet. Russell Brands Lonny Barnett - allvarligt talat, ska inte den mannen nånsin bli tråkig? Han gör samma sak alltid och det slutar aldrig vara roligt.

Storyn är att Sherrie Christian (Hough) är en nykomling till Los Angeles där hon hoppas på att bli sångerska. Hon blir servitris på The Bourbon Room där hon träffar Diego Bonita (Boley) som jobbar bakom baren. Han vill bli rockgitarrist. Allas idol är den legendariske Stacee Jaxx, sångare i bandet Arsenal som ska ha en sista spelning på The Bourbon Room innan han ger sig in på en solokarriär. Samtidigt försöker Dennis Dupree desperat hålla klubben flytande; de goda tiderna är borta men kanske kan Arsenals sista konsert rädda honom.

Bortsett från ekonomisk undergång hotas klubben av borgmästare Mike Whitmore och hans fru Patricia. De är moralens förkämpar och hatar den syndiga rockmusiken, med The Bourbon Room som dess främsta symbol och Stacee Jaxx som dess frontman.

Stacee själv är förstås det som gör filmen. En långhårig, rippad, försupen, tatuerad skapelse direkt från åttiotalet, en man som för länge sedan tappade kontakten med världen och antingen inte märkt det eller har föga intresse av att återupprätta den. Han dricker, ligger med groupies och sjunger när han känner för det. Känd som rockens minst pålitlige, och det är nog en titel som det råder hård konkurrens om. Tom Cruise visar att han fortfarande har det som krävs.

Musiken består av idel hits och precis som det ska vara inspirerar den lika delar skratt och förtjusning. Rock of Ages använder sin musik för att framkalla nostalgi, för att understryka handlingen, för att förmedla känslor och för att bara få oss att må bra. Det gör den väldigt väl. 

Rock of Ages är inte till för alla, men för mig träffade den rätt ställen hela vägen igenom. Efter att ha läst den här recensionen tror jag att du är helt säker på om den är något för dig eller inte.

King of the Ants (2003) - 4/6

Hör och häpna: Lågbudgetbolaget The Asylum, auteurerna bakom verk som Mega Shark Versus Giant Octopus, har gjort en film som inte är usel. Den är inte ens dålig. Den är faktiskt rätt bra. Den tog inte sin historia till alla ställen som den kunde och kanske borde ha gått, men den höll mig intresserad hela vägen igenom och var trogen sig själv ända in i mål.

Huvudpersonen är Sean Crawley (Chris McKenna), en måttligt klipsk arbetarklasskille som hankar sig fram på ströjobb. Medan han målar ett hus träffar han elektrikern Duke (George "Norm!" Wendt) som frågar honom om han aldrig velat något större. Duke tar hans nummer och säger att han ska ringa om nåt jobb dyker upp.

Det gör det. Dukes chef, byggentreprenören Ray Matthews (Daniel Baldwin), frågar Sean om han kan tänka sig att göra något... inte direkt olagligt, åh nej, men kanske omoraliskt? Sean lyssnar. Det enda han behöver göra är att skugga en man, Eric Gatley (Ron Livingston), och hålla koll på hans minsta rörelse. Sean hoppar på sin cykel och hänger efter Gatley så gott han kan. Han samlar information och attraheras av fru Gatley (Kari Wuhrer).

Det han upptäcker får Matthews att höja insatserna. Kan Sean kanske tänka sig att gå längre? Vad skulle krävas för att han skulle - låt oss säga som det är - röja någon ur vägen? Sean räknar upp sina krav. Matthews går med på dem. Sean blir mördare.

Men efteråt är Seans krav som bortblåsta. Det finns inga pengar. Det bästa erbjudande han får är en order om att lämna stan och försvinna spårlöst om han inte vill råka illa ut. Sean bestämmer sig för att vara tjockskallig. Han ska ha sina pengar. Matthews och hans killar vill inte döda honom, men det kanske de inte behöver.

King of the Ants har sina formidabelt äckliga bitar, den värsta i en av de hallucinatoriska sekvenser som filmen kanske hade klarat sig bättre utan. Sean råkar ut för riktigt vidriga saker, men äcklet ger - trots källan - aldrig intryck av att vara exploitativt eller spekulativt. Det är en historia som berättas, och vissa historier innehåller äckligheter. Den här innehåller även våld och nöd, utsatthet och galenskap, en sorts obehaglig regression. Men alltihop har sin plats och jag håller inte med dem som kallar den för en hejdlös äckelkavalkad. Den är brutal och frånstötande, men den fungerar.

Framför allt lyckas den framställa en man som Sean som någon vi i slutändan hejar på. Han mördade en oskyldig för pengar och vi vet att han inte är helt oförtjänt av allt han drabbas av, men när det börjar närma sig uppgörelse vill vi ändå se honom segra. Jag blev inte besviken.