Run! Bitch Run! (2009) - 1/6

Vad är det här, egentligen? En hyllning till sjuttiotalets brutala exploitationfilmer? En parodi på dem? Ett ärligt försök att göra en modern version av dem? I så fall lyckades det. Var det något vi ville lyckas med? Väldigt få av de där filmerna var annat än dåliga, och även det imiterar Run! Bitch Run! med bravur.

Inledningsscenen visar oss ett hus som tydligen är en lågbudgetbordell och knarkhandelcentrum. Här härskar den vidrige Lobo (Peter Tahoe) över sin stammande underhuggare Clint (Johnny Winscher) och tre kvinnor som jag antar är prostituerade. På sätt och vis. De heter i alla fall Marla (Ivet Corvea), Carla (Patricia Grant) och Darla (Cream Cabahug). Manusförfattarna sträckte inga muskler där.

Medan Lobo har sex med Carla och Clint med Darla dödar Marla sin senaste torsk med en kniv. Det händer tydligen då och då, för männen reagerar inte starkare än att de klagar lite över att de nu har ett tjockt lik att göra sig av med.

Samtidigt får vi träffa två katolska skolflickor, den hämmade och oskuldsfulla Catherine (Cheryl Lyone) och den lössläppta Rebecca (Christina DeRosa). De säljer biblar för att samla pengar till St Marys flickskola, och när de försöker sälja vid Lobos hus råkar de se honom döda Carla. De dras in i huset för en vålds- och sexorgie, och sen är det dags för hämnd med hagelgevär, kniv och machete.

Run! Bitch Run! misslyckas på nästan varenda nivå. Jag frågar mig faktiskt vad det var den försökte lyckas med. Den kan inte erbjuda något utom sex, våld, sexuellt våld, piss, blod, bröst och mer våld. Det är inte spännande, det är inte engagerande, det är inte roligt, det är inte otäckt, det är inte sexigt, det är bara en bortslösad stund i sällskap med mänskligt avskräde.

Och det är så bottenlöst tråkigt. I sin korta löptid pressar Run! Bitch Run! in svårförståeligt många scener som är ohyggligt utdragna till och med när de snabbspolas. Jag har aldrig sett så brutala scener som så fullständigt misslyckas med att frammana en enda känsla. Jag avskydde I Spit On Your Grave men jag kände i alla fall något när jag såg den. Här är det våldtäkter, mord, förnedring, tortyr, och det enda jag gör är att gäspa och titta på klockan.

De våldsfria scenerna är lika illa. Män har sex med kvinnor, kvinnor med kvinnor, män med lik, och alltihop lyckas vara grundligt ointressant. Det finns inte en skådespelare i Run! Bitch Run! som vet vad hen gör och inte en karaktär som lyfter sig en nanometer över att vara en trist pappfigur. Det är bara silhuetter som rör sig och gör fruktansvärda saker mot varandra.

Om jag ska säga en enda positiv sak om det här stycket sopor så var det att jag ibland såg enstaka tecken på talang i regin. Detta är regissören Joseph Guzmans första film, vilket ger mig lite hopp. Det finns bra regissörer som inledde sin karriär med billigt skit. Att han även skrev den tar ifrån mig lite hopp. Att han regisserat en långfilm till och att den heter Nude Nuns With Guns, det dödar det sista hoppet. Jag måste acceptera att Run! Bitch Run! är precis vad dess upphovsmän ville att den skulle vara. De såg det här, och ansåg sig ha lyckats.

Super (2010) - 6/6

Super är en fantastisk film som fått dåliga recensioner, och jag tror att jag vet varför. Den ser ut som en komedi, den marknadsfördes som en komedi, handlingen låter som en komedi - kom igen, den handlar om en lönnfet nolla som klär ut sig till superhjälte, tar namnet Crimson Bolt och spöar upp brottslingar med en rörtång. Den måste vara en komedi, eller hur?

Super är ingen komedi. Super är en brutal, smärtsam film som råkar vara rolig ibland därför att det är omöjligt att närma sig materialet på något annat sätt. Den är också den bästa superhjältedekonstruktion jag sett. Den visar hur det verkligen hade varit för de fullblodspsykopater som i verkligheten hade varit de enda som kommit på tanken att verkligen bli superhjältar. Batman må vara skadad men inte ens de bästa Batman-filmerna gick hela vägen och erkände att han är en satans våldsbrottsling. Super håller inte igen.

Den använder sig av serietidningarnas estetik, och kanske ännu mer av lågbudgetsuperhjältefilmernas estetik. Den visar oss bilder vi aldrig förväntade oss av en film med den här premissen. Och den har en söt ung kvinna som är totalt lössläppt och bra mycket galnare än den redan ordentligt galna huvudpersonen. Det blev kanske för mycket. Recensenterna tog den antingen för komedi, och då misslyckas den, eller för ett allvarligt uttryck för något slags idé, och då är den vidrig. Men det är inte vad Super handlar om. Super ger oss en inblick i hjärnan på en fullständig dåre, men ändå en dåre vars tankeprocesser vi förstår. Det kanske är det som blir för otäckt.

Dåren är Frank Darbo (Rainn Wilson), vars minnen av sitt liv består av besvikelser, förnedring och misslyckande. Han minns två perfekta ögonblick; det ena är bröllopet med Sarah (Liv Tyler), en före detta narkoman vars känslor för honom - hurdana de nu nånsin var - verkar ha sipprat bort. Han önskar att han hade sagt till när varningstecknen först dök upp, men det gjorde han inte och nu glider hon bort. Den utlösande faktorn är gangsterbossen Jacques (Kevin Bacon i en briljant ondskefull roll), som lockar henne till sig med knark och spänning.

En dag kommer Frank hem och Sarah är försvunnen tillsammans med alla sina kläder. Han är övertygad om att Jacques kidnappat henne, men polisen tycker snarare att det låter som om hon lämnat honom. Frank rasar samman och i fullständig förtvivlan ber han till Gud. Om du aldrig känt så som Frank känner när han tigger Gud om en enda tjänst, då avundas jag dig. För mig var det som att höra mina tankar ur en annans mun. Det är en nästan outhärdlig scen som Rainn Wilson levererar.

Svaret kommer i form av superhjälten The Holy Avenger (Nathan Fillion), som på TV och i serietidningar sprider Kristi budskap och bekämpar den onde Demonswill (James Gunn), som försöker få skolungdomar att skolka och ha föräktenskapligt sex. Frank får en vision av Guds finger och The Holy Avenger som talar med honom. Vissa av Guds barn är utvalda, får han veta. Frank bestämmer sig för att hans uppdrag är att bekämpa brott.

Han syr en röd superhjältedräkt och kallar sig Crimson Bolt. Och sen går han ut på stan och väntar på att få se ett brott. Och väntar. Och väntar, för hur ofta händer det att man ser ett brott? Det här är roligt, men bara därför att vi inte förväntar oss det från en superhjälte. Batman bara sveper fram genom Gotham City och hittar en mördare. Han behöver inte vänta. Vi kan bara reagera med skratt.

Franks dåliga fysiska form och obefintliga stridsträning ställer också till problem, så han gör efterforskningar i serietidningsaffären där 22-åriga Libby (den alltid underbara Ellen Page) arbetar. När hon ser Crimson Bolt på TV misstänker hon genast att det är Frank och till slut blir han tvungen att erkänna. Hon blir överförtjust och förvandlar sig till hans sidekick Boltie. Det här är en roll där Ellen Page vänder våra förväntningar upp och ner. Vi trodde aldrig vi skulle få se Juno göra de saker Boltie gör, bete sig som Boltie gör, eller känna som Boltie gör. Det finns scener - särskilt en scen, och inte den man skulle kunna tro - där jag ville vända bort blicken.

Allt det här gör Super till en väldigt obehaglig film, men den ska vara obehaglig. Den sliter sönder fantasier och visar den fula verkligheten bakom. Den har många beröringspunkter med God Bless America (en annan missförstådd film), men är mycket bättre och mycket modigare. Den visar oss frånstötande galenskap och våldsam psykopati, och påminner oss om att avgrunden aldrig är långt borta.

The She Beast (1966) - 1/6

1765 hemsöks den transsylvanska byn Balbrecht av en ond, barnamördande häxa. När byborna får nog tar de henne till fånga och spikar fast henne vid en vippstol för att dränka henne. En av dem varnar högljutt att de måste vänta på exorcisten; om de bara dödar henne så kommer hon tillbaka. Trots att hon själv säger samma sak är byborna otåliga och dödar henne på studs. Med sina sista ord förbannar hon Balbrecht.

Tvåhundra år senare är Balbrecht en typisk skräckfilmssmåstad, komplett med människor som beter sig konstigt och kusligt vare sig de har anledning eller inte. Dit kommer ett nygift par på smekmånad, Veronica (Barbara Steele) och Philip (Ian Ogilvy). De hittar till det enda hotellet i stan, skött av en av ovan nämnda konstiga och kusliga lokalinvånare: Groper (Mel Welles). Där talar de också med greve van Helsing (John Karlsen), lokal exorcist och ättling till Draculas baneman.

Efter en oerhört lång och tråkig startsträcka - nästan halva filmen - börjar det hända saker när det unga paret råkar ut för en bilolycka och kör ner i sjön där häxan dränktes. När de kommer upp har den medvetslösa Veronica blivit besatt av häxans ande och bär samma tokfula smink som häxan gjorde i prologen. Endast van Helsing kan hjälpa henne nu.

Häxan är aldrig något trovärdigt hot. Hon hinner knappt synas i bild förrän hon oskadliggörs av ett injicerat bedövningsmedel. Detta händer två gånger. I stället får skurkrollen spelas av tre lustiga klantiga Kling-och-Klang-poliser som snubblar runt och får sin bil stulen. Varför bry sig om att ha med ett ondskefullt häxspöke och sen inte använda henne? Jag vet inte.

Liksom jag inte vet vad man ville med den här filmen. Historien är inte hopplös i sig. Den kunde ha blivit en allvarlig skräckfilm eller åtminstone en hygglig skräckkomedi. Om den haft några åtminstone mediokra skådespelare. Om den haft en halvkompetent regissör. Om den haft en kameraman som var kapabel att hålla skådespelarna i bild. Om musiken inte varit parodisk. Om den inte slösat nästan hela sin löptid på det minst intressanta i berättelsen. Nu lyckas den vara en åttio minuter lång film som känns oerhört seg och utdragen, en skräckfilm utan minsta rysning, och en enda klump tråkighet som dumpas i huvudet på tittaren.

Och vad höll motorcyklisten egentligen på med under biljakten?

Harry and the Hendersons (1987) - 2/6

John Lithgow är så mycket bättre som vidrig skurk (Cliffhanger, Dexter) eller total galning (Twilight Zone: The Movie) att jag blir lite småarg varje gång jag ser honom i hans typecastade standardroll som mysgubbe. Kanske ser han bara sån ut, som nåt slags helylleamerikansk småstadspappa, att han automatiskt faller in i det facket trots att han inte alls hör hemma där.

Sen hade väl inte en annan skådespelare i Lithgows roll kunnat rädda Harry and the Hendersons. Det är den sortens film som föds ur en hastigt uppspydd idé (en vanlig amerikansk familj träffar Bigfoot!) och varken siktar eller når högre än så. Den skapades för att varken vara tråkig för barn eller vuxna, så att båda familjehalvorna kunde stå ut med att se den. Bättre filmer siktar på att vara bra för båda, den här nöjde sig med att vara acceptabel.

Det är också just vad den är. Jag tror inte att någon hatar den. Jag tror inte att någon älskar den heller. Om man är ute efter underhållning för stunden och har låga krav till att börja med duger den säkert. Jag kunde själv se den utan att plågas. Men finns det en enda människa någonstans som skulle kalla sig för ett Harry and the Hendersons-fan? Jag hoppas inte det.

Lithgow spelar familjefadern George Henderson. På väg hem från en campingsemester råkar han köra på ett stort djur som visar sig vara intet mindre än en Bigfoot, den mytiska apliknande varelse som sägs hemsöka de nordamerikanska skogarna och bergen. Han bestämmer sig för att ta med kadavret hem, vilket jag antar är ett någorlunda rimligt beslut i tiden före mobiltelefoner, och dråpligheterna sätter genast igång när det visar sig att deras Bigfoot är i högsta grad vid liv.

De kallar den så-ful-att-den-är-söta varelsen för "Harry", vilket ger upphov till titeln som för övrigt är ett osedvanligt uselt exemplar. Om konceptet är "Bigfoot och en familj", varför inte ha med Bigfoot i namnet? Så blev det i de svenska och även brittiska titlarna, men i USA valde man att dölja dragplåstret bakom ett vanligt förnamn.

Det blir förstås komplikationer. En Bigfootjägare (David Suchet) hittar familjens registreringsskylt och spårar Bigfoot till deras hus. En Bigfootforskare (Don Ameche) uppsöks men har efter ett långt livs fruktlösa försök blivit övertygad om att Bigfoot inte finns. Och där har vi det första av några tillkämpat emotionella ögonblick.

Det bästa i den här filmen är slutscenen, och inte bara för att filmen då är slut. Den är faktiskt rätt snyggt gjord och serverar en förklaring till hur Bigfoot har kunnat leva på en högindustrialiserad kontinent utan att upptäckas. Jag undrar fortfarande hur det kom sig att han blev påkörd av en bil, dock.

The Descendants (2011) - 6/6

Till att börja med känns The Descendants som exempel 1A på en film som rör sig helt och hållet runt en skådespelarprestation, och även efter att ha sett hela har jag svårt att föreställa mig den utan George Clooney. Det är hans roll, hans lugna men känslofyllda berättarröst, hans dolda känslosvallningar, hans närvaro, som drar in oss i filmen och får oss att bry oss. Allt annat är bara bakgrund.

Om det inte hade blivit mer än så hade The Descendants ändå varit en väldigt bra film. Men så ändrar sig saker, birollerna utvecklas i oväntade riktningar, tvetydigheten bildas och befästs, och vi får något så mycket bättre. The Descendants är knappt ens en film i den klassiska betydelsen. Den är ett stycke liv.

George Clooney spelar Matt King, en man med mycket i sitt liv. Hans fru Elizabeth (Patricia Hastle) ligger i koma efter en båtolycka. Hans släkt äger ett stort område ofördärvat hawaiianskt land som de nu blir tvungna att sälja, och Matt är den med makt över den kommande affären. Hans oräkneliga kusiner, en del av dem lika rika som den sparsamme Matt och en del av dem fattiga efter att ha satt sprätt på sitt arv, dyker ständigt upp för att ha åsikter. Matt och Elizabeth har två döttrar, den tioåriga Scottie (Amara Miller) som säger och tänker saker som Matt inte kan begripa och håller på att utvecklas till en översittare, och sjuttonåriga Alex (Shailene Woodley), en bad girl som skickades till internatskola för att hållas borta från droger, sprit och äldre killar. Han plockar hem Alex så att familjen kan vara tillsammans under den här svåra tiden, men då följer hennes kompis Sid (Nick Krause) med på köpet. Matt är inte van vid att vara förälder; Elizabeth skötte den biten. Och i samma veva får han veta saker om sin fru som han kanske hade önskat att han slapp höra.

Jag vill inte förstöra filmen och har kanske redan sagt för mycket. The Descendants tjänar på att man inte vet vad man har att vänta sig. Vilka karaktärer kommer att visa sig ha ett oanat djup? Hur kommer förhållandena att förändras och utvecklas? Kommer Matts problem någonsin att lösa sig, eller kommer det att fortsätta som innan, en grej efter en annan, tills det blir för mycket och vem vet vad som händer då?

Jag har ångrat mig. The Descendants är inte ett stycke liv, den är livet. Den följer ingen traditionell dramaturgi, utom när vi väntar oss att den inte ska göra det, och till och med då skiftar den tillbaka så fort den kan. Här finns inga enkla lösningar, inga enkla val. Det är inte en historia med en början, en mitt och ett slut. Det är bara en historia, sprungen ur det förflutna och fortgående in i framtiden. Titeln är mycket väl vald.

Chernobyl Diaries (2012) - 3/6

Till att börja med avskydde jag Chernobyl Diaries. Sedan hämtade den sig starkt och jag blev tvungen att inse att jag faktiskt hade börjat tycka riktigt bra om den. Mot slutet blir den svagare igen och efteråt kände jag mest en tom besvikelse.

Den hade redan från start svårt att övertyga mig eftersom den verkade vara ännu en i raden av fejkdokumentärer, komplett med skakig kamera och den svårupprätthållna illusionen att en av karaktärerna oavbrutet filmade allt elände de tvingas gå igenom. Det visar sig dock inte vara fallet utan det är bara ett montage av semesterbilder tagna av Natalie (Olivia Taylor Dudley), hennes pojkvän Chris (Jesse McCartney) och vännen Amanda (Devin Kelley) under deras resa genom Europa. Syndromet försvinner inte helt och hållet utan filmen har ändå lite ShakyCam på gång men inte så mycket att det nämnvärt stör ens en allergiker som jag. Greppet används faktiskt både ekonomiskt och effektivt.

Ett problem som blev uppenbart redan under de första minuterna och aldrig försvann är dock att skådespelarna i den här filmen, med ett nedan nämnt undantag, är horribla. Det skriker lågbudget/hemmaprojekt om dem. Att filmen ändå sög in mig som den senare gjorde är ett tecken på hur bra den hade kunnat bli.

De tre semestrande amerikanerna åker till Kiev för att hälsa på Chris bror Paul (Jonathan Sadowski). Planen är att åka vidare till Moskva men Paul har en annan idé. Kiev ligger inte långt från Tjernobyl och är det någon som har hört talas om "extreme tourism"? Numera går det guidade turer in i den förbjudna zonen runt det kraschade kärnkraftverket och till den lilla staden Pripjat, då bebodd av de anställda på kraftverket och övergiven på minuter när katastrofen inträffade.

Paul lyckas övertyga dem och de besöker enmansresebyrån som drivs av Jurij (Dimitri Diatchenko, den ende hygglige skådespelaren i filmen). Där träffar de också australiensaren Michael (Nathan Phillips) och hans norska flickvän Zoe (Ingrid Bolsø Berdal). Alla sex hoppar in i Jurijs skåpbil och de kör in i området runt Tjernobyl.

Den här biten är på riktigt. Pripjat är verkligen en övergiven stad där man fortfarande kan hitta saker precis där de lämnades 1986. Det går verkligen guidade turer där, en del lagliga och en del lite mindre lagliga. Där har naturen tagit över och de sex turisterna får se vad som händer med en stad när människorna vänder den ryggen. Djuren rör sig obehindrat bland de sönderfallande, övervuxna byggnaderna.

Det är förstås här det börjar gå åt helvete. Den stora njutningen i Chernobyl Diaries är att på egen hand gradvis upptäcka precis vad det är som går åt helvete, så jag tänker inte säga mer än att det är här filmen blir riktigt bra. De följande scenerna är täta, mörka och ordentligt effektfulla. Det var en riktig överraskning från en film som hittills ansträngt sig för att klättra upp till "medioker" och ändå inte lyckats.

Regissören Bradley Parker använder den lyckade skräckfilmens standardingredienser - mörker, försvinnanden, oidentifierade ljud, plötsliga uppdykanden, det okända, oklara ledtrådar, isolering och ett ständigt krypande mysterium - på ett mycket skickligt sätt. Bland skuggorna skapar han skräck och osäkerhet. Det här är inte en sån film där karaktärerna dör en och en och man kan säga ordningen så fort man ser dem.

Om den hade fortsatt på det viset hade jag sagt något i stil med att Chernobyl Diaries lider av usla skådespelarinsatser och tar alldeles för lång tid på sig att komma igång men när den väl kommer igång väger den upp alla sina brister. Tyvärr lyckas Parker och manusförfattarna inte upprätthålla sin försiktigt hopsatta stämning och de vet inte vart historien ska ta vägen. Ju mer vi får veta om vad det är våra karaktärer drabbats av, desto sämre fungerar det och slutet är en otillfredsställande besvikelse. Efter att först ha hatat filmen och tyckt om den slutar jag med att bara känna "fan också".

Game Change (2012) - 5/6

I det amerikanska presidentvalet 2008 höll jag - liksom jag gör i det 2012 - på Barack Obama. Det är väl ingen överraskning från en västeuropeisk rödvinssocialist som jag. Det som kanske är mer oväntat är den respekt jag kände för Obamas motståndare, John McCain. Jag höll inte med honom om något politiskt, men jag fick intrycket att han var en hederlig, ärlig man som inte var ute efter makt eller triumf till varje pris, utan ville spela rent och vinna för att göra landet och världen bättre.

Den bilden bekräftas av Game Change, som bygger på boken med samma namn, skriven av två politiska journalister som följde McCain-kampanjen. Både chefsstrategen Steve Schmidt och vicepresidentkandidat Sarah Palins assistent Nicolle Wallace har sagt att filmen må visa en komprimerad version av verkligheten, men det är sant. Det är det som hände.

I så fall tycker jag synd om John McCain. Han gjorde vad han kunde och resultatet blev hemskt. Det var inte ens hans fel. Han ville ha Joe Lieberman som vicepresidentkandidat. Lieberman var demokrat och McCain ville visa att han kunde sträcka sig över partigränserna. En nog så ädel önskan. Men hans folk ville inte ha den triste och ideologiskt inkorrekte Lieberman, så de började leta efter någon mer spännande. Någon som kunde tävla med Barack Obama, som lyckats bli en kändis som syntes överallt och älskades av folket trots en praktiskt taget obefintlig meritlista.

De hittade Sarah Palin, Alaskas guvernör. Hon var politiskt konservativ, kvinna, snygg, karismatisk, populär i sin stat. Hon var något helt annorlunda, en frisk fläkt som kunde entusiasmera det de politiska strategerna kallade för "basen" och dra kvinnliga väljare från Obama. Det var bråttom; de ville visa upp vicepresidentkandidaten på det republikanska konventet.

Snabba efterforskningar gjordes, några kvicka intervjuer genomfördes. Var Palin redo för en nationell kampanj, med angrepp, smutskastning och nerlagt privatliv för henne, hennes man och hennes fem barn? Själv var hon säker. Hon hade ju valts i Alaska, och där kan de bli rätt tuffa. Palin höll sitt tal på konventet till jubel och hurrarop, och McCain hade fått en chans mot Obama.

Men så kom baksmällan. Sarah Palin visste inte varför Korea var två länder. Hon trodde att drottningen styrde och ställde i Storbritannien. Hon kallade den demokratiske vicepresidentkandidaten för O'Biden. När man sa "the Fed" trodde hon att man menade den federala regeringen, inte Federal Reserve System - riksbanken. Den verkade hon inte ens ha hört talas om. Hon pratade om sin Alaskakarriär som en utrikespolitisk merit eftersom staten ligger så nära Ryssland. Hon hade helt enkelt inte en aning och än värre - hon hade inte en aning om att hon inte hade en aning.

Steve Schmidt kämpade i panik. Hur skulle hon kunna ta sig igenom TV-intervjuer och debatter? Han insåg att han hade att göra med en duktig skådespelerska och bestämde sig för att utnyttja det. Han gav henne punkter att memorera och ta upp, om och om igen, så fort hon fick en fråga hon inte kunde besvara.

Kampanjen slet på henne och hennes familj. Hon gick ner i vikt, fick raseriutbrott, drabbades av apati. Hon blev besatt av sina popularitetssiffror i Alaska, som spelade lika stor roll för valets utgång som snittemperaturen i badvattnet i Johannesburg. Hon sårades av TV-komikernas illasinnade sketcher.

Game Change berättar den här historien utan att döma. Palin ser inte ut som en idiot eller en skurk, bara som någon som inte förstod hur svårt det är ute i den verkliga världen. Livet hade dittills varit snällt mot henne, och där ligger kanske förklaringen på det märkliga skeende vi alla bevittnade 2008. Där, och i de alldeles för korta och ytliga efterforskningarna som på något sätt missade hennes bakgrund och hennes chockerande kunskapshål.

Julianne Moore både ser ut och låter som Sarah Palin, som trodde att hon visste vad hon gav sig in på men bara fann smärta. Ed Harris gör en liknande insats som John McCain, som inte ville ha Palin till att börja med och snart inser att det är bäst att hålla sig borta från henne. Men det är Woody Harrelson som strategen Steve Schmidt och Sarah Paulson som rådgivaren Nicolle Wallace som gör den här filmen, med sina insatta, kunniga, flitiga karaktärer som bara blir allt mer desperata, griper efter färre och färre halmstrån. Särskilt Wallace tvingas stå ut med Palins tvära kast och utbrott tills hon ringer Schmidt och säger att hon gör vad som helst för kampanjen utom att någonsin arbeta med den kvinnan igen.

Hur mycket av det här är sant? Ingen aning. Palin säger att det är lögn alltihop, dock utan att ha sett filmen. McCain säger samma sak, men jag misstänker att han måste säga det. Om inte annat så verkar förlusten 2008 ha märkt honom. Han är inte längre den "maverick" han var. Jag vet bara att Schmidt och Wallace säger att det stämmer. Det plus det faktum att det förklarar en hel del, får räcka för mig.