Now You See Me 2 (2016) - 4/6

Det bästa med den första Now You See Me var att den faktiskt fick mig att gissa och inte vara säker på att jag gissade rätt. Uppföljaren misslyckas med den biten. Kvar finns fortfarande bra skådespelare, imponerande spektakel, teknisk skicklighet och smidiga replikskiften, men historien fastställer tidigt att den bara vill twista så mycket som möjligt och då blir det rätt lätt att förutsäga vilka twistar som är på väg.

Filmen hade kunnat komma undan med det om det inte vore för att den tillbringar de sista tjugo minuterna med att förklara saker. De stora avslöjandena ska komma på ett sätt som gör att man förstår direkt, eller med antydanden efter vägen, inte genom en tjock infodump precis innan sluttexterna. I Now You See Me 2 har det hänt så många till synes omöjliga saker att det inte finns någon annan utväg, och därmed ser vi att den fallit i uppföljarfällan: måste vara mer, värre, större.

Men innan dess är den både välgjord och underhållande. Magikerna som kallas Four Horsemen har sen sitt spektakulära uppträdande i slutet på förra filmen hållit sig gömda i ett år. En av dem har tröttnat och gett sig av, och kvar finns gatumagikern Daniel Atlas (Jesse Eisenberg), charlatanen Jack Wilder (Dave Franco) som fejkade sin död och hypnotisören Merritt McKinley (Woody Harrelson). De väntar på order från det mystiska Ögat och deras boss, FBI-agenten Dylan Rhodes (Mark Ruffalo) tillbringar tiden med att lägga ut villospår för sina kollegor som letar efter Horsemen.

När deras order till slut kommer är de att dyka upp på en stor teknikmässa och avslöja Steve Jobs-typen Owen Case (Ben Lamb). Lula May (Lizzy Caplan) rekryteras för att ersätta Henley, och trolleriet är igång. Men någon vet vad de håller på med och slår till i rätt ögonblick, och så är Horsemen på flykt.

Nu får de möta Walter Mabry (Daniel Radcliffe), en ung men stenrik affärsman som, inspirerad av Jack Wilder, fejkat sin död och lever i skuggorna. Radcliffes prestation är en märklig en; i hans första scener älskade jag hans besynnerliga skapelse, denna charmiga men slemmiga, omväxlande läskiga och roliga lille psykopat. På ett plan är han en bortskämd skitunge, på andra en fulländad skurk. Tyvärr lyckas det intrycket bara upprätthållas precis i början och underhållningsvärdet rinner bort. Det är inte Radcliffes fel dock; manuset visste inte vad det skulle göra med Mabry.

Fortsatta detaljer är onödiga. Poängen med filmen är att följa med i händelseförloppet och hoppas på att bli överraskad. Det hände inte mig.

Captain America: Civil War (2016) - 5/6

Jag undrar varför den här filmen marknadsförs som en Captain America-film när den helt klart är en Avengers-film. Är det bara för att Thor och Hulken inte är med? Mer troligt är det nån marknadsföringsgrej; de vill inte mätta marknaden med Avengers-filmer även om den enda skillnaden är titeln.

Den är bra, hur som helst. Bättre än både de tidigare Captain America-filmerna och de tidigare Avengers-filmerna. Den tar sig runt grundproblemet att vi i den här sortens historier vet vem som kommer att vinna; frågan är bara hur.

I Captain America: Civil War är det hjältar på båda sidorna, och det är faktiskt inte uppenbart hur det kommer att gå. Det leder bland annat till en väldigt bra och underhållande stridsscen på en flygplats, där de två superhjältelagen möts och vi får se vad deras krafter gör när de ställs mot varandra.

Vad är det då som gör att Avengers delar upp sig i två fraktioner och börjar slåss mot varandra? Intrigen låter sig inte sammanfattas lätt men grunden är att regeringen vill ha Avengers under sin auktoritet. Att Iron Man (Robert Downey Jr) står på den sidan är lite förvånande och att helyllepatrioten Captain America (Chris Evans) står på den andra är än mer, men det har att göra med den gode kaptenens lojalitet till sin gamle stridskamrat Bucky (Sebastian Stan).

Tillsammans med Captain America och Bucky står Falcon (Anthony Mackie), Hawkeye (Jeremy Renner), Scarlet Witch (Elizabeth Olsen) och Ant-Man (Paul Rudd). Bakom Iron Man finns Black Widow (Scarlett Johansson), War Machine (Don Cheadle), Vision (Paul Bettany) och nykomlingarna Black Panther (Chadwick Boseman) och Spiderman (Tom Holland).

Allt sammantaget är Captain America: Civil War en utmärkt superhjältefilm, som drar nytta av genrens goda sidor och gör sitt bästa för att undvika de dåliga. Handling, karaktärer och action klickar samman och blir något som inte är genialiskt, men riktigt bra.

Dog Bite Dog (orig. Gau Ngao Gau) (2006) - 5/6

En man (Edison Chen) som verkar ha bara rudimentära kopplingar till mänsklighet färdas med båt till Hong Kong. Där hamnar han på en restaurang, en plats vars normer tydligen är helt främmande för honom, och mördar kallblodigt en advokat.

Han flyr från platsen och jagas av den brutale och oskötsamme polisen Wai (Sam Lee) och hans kollega Lam (Suet Lam). Under en våldsam konfrontation dödas Lam och då blir det personligt för Wai, som jagar mördaren med psykotisk målmedvetenhet.

Det visar sig att mördaren växte upp som kambodjanskt gatubarn och överlevde genom att besegra andra barn i blodiga, illegala boxningsmatcher som var föremål för vild satsning. Poliserna konstaterar att om det var hans barndom så har han inte mycket mänsklighet kvar.

Av en slump träffar den flyende mördaren på en ung kvinna (Weiying Pei) som väcker känslor i honom, och vi börjar ana att poliserna har fel. Under jakten mjuknar mördaren medan Wai hårdnar och de kommer kanske att hinna passera varandra innan den slutliga uppgörelsen.

Dog Bite Dog är en mycket våldsam, brutal, hänsynslös film, men det kalla våldet glorifieras inte och det upplevs aldrig som spekulativt. Liksom i Korpen flyger och A Clockwork Orange används det för att dra in oss i karaktärernas värld, en värld som - tacknämligen - är de flesta av oss helt främmande.

Filmens stora nackdel är en onödig undertråd som involverar Wais far (Ka Wah Lam), en aktad polis som ligger i koma efter att ha skjutits, och misstänks för droghandel. Den behövs inte för att förklara Wais motivation - om något så stör den det syftet - och den har få beröringspunkter med resten av berättelsen.

När slutet väl kommer är det dock glömt. Slutscenen i Dog Bite Dog är ett litet mästerverk, en avskalad, stiliserad, koreograferad historia där ord är överflödiga och gester är allt. Tre människor möts och deras linjer löper till sina oundvikliga slutpunkter i en blodig, känslosam dans. Sällan har något så våldsamt och så sorgligt varit så vackert.

The American (2010) - 3/6

Den mystiske amerikanen Jack (George Clooney) lever ett till synes idylliskt liv i svenska Dalarna med Ingrid (Irina Björklund). När de är ute på en promenad blir de angripna av en krypskytt. Jack dödar honom, sen Ingrid, och ger sig av till Rom.

Där kontaktar han Pavel (Johan Leysen) som säger åt honom att ligga lågt medan Pavel kollar upp vad som pågår. Under tiden fixar Pavel ett uppdrag åt Jack; han ska bygga ett specialgjort prickskyttegevär åt Mathilde (Thekla Reuten). Jack är tydligen nån sorts specialiserad vapensmed och lönnmördare som drog sig tillbaka till Dalarna för att ligga med en svenska. Nu slår han sig i stället ner på den italienska landsbygden, har djupa samtal med prästen Benedetto (Paolo Bonacelli) och köper sex av Clara (Violante Placido).

Här saktar filmen ner och blir väldigt långsam, vilket inte nödvändigtvis är något dåligt. Men i det här sammanhanget bygger det på att jag intresserar mig för Jack. Spänningen måste vara att lära mig mer om honom och det fungerar bara om jag vet mycket nog för att vilja lära mig mer.

Jack är för mystisk, det finns för lite där, och resten serveras för långsamt. Dessutom utgör han något av en kliché: yrkesmördaren som försöker sluta men inte tillåts göra det. Till och med det faktiskt vackert skötta förhållandet med Clara blir till kliché: den känslolöse mannen som upptäcker att han faktiskt kan känna något. Vilket jag trodde att han gjorde redan i inledningsscenen, med Ingrid.

The American hämtar upp sig markant i slutminuterna och tillsammans med välstämda, lågmälda skådespelarprestationer och en engagerande regi är det nästan tillräckligt för att trycka upp den till en bra film. Men inte riktigt.

The Sadist (1963) - 4/6

Charles Starkweather var en gravt osund ung man som under en blodig vecka i januari 1958 mördade tio personer tillsammans med sin fjortonåriga flickvän Caril Ann Fugate. Han hamnade i elektriska stolen och hon tillbringade sjutton år i fängelse. Det här paret och omständigheterna runt deras plötsligt blodbad har inspirerat filmer som Badlands, Kalifornia, Natural Born Killers och den numera nästan bortglömda The Sadist.

Den ger oss den klart mest avskalade versionen och utspelar sig nästan i realtid, nittio minuter av skräck. Offren är tre lärare - Ed (Richard Alden), Doris (Helen Hovey) och Carl (Don Russell) - vars bil går sönder och de måste stanna till på en bilskrot för att hitta en reservdel. Bilskroten är övergiven och det verkar ha hänt plötsligt; en varm paj står fortfarande framställd. Ed tar saken i egna händer och börjar operera ut en bränslepump ur en bil.

Plötsligt står en beväpnad ung man där. Detta är Charles Tibbs (Arch Hall Jr.), en Starkweatherkopia på mordturné med flickvännen Judy (Marilyn Manning). Han tänker tvinga Ed att reparera bilen så han kan döda dem och köra därifrån. Men innan dess gillar han att utöva makt, injaga rädsla, och åsamka lidande.

Tibbs är en otäck skapelse, ett vilt djur i människoskepnad. De enda känslor han har verkar röra honom själv och Judy, alla andra är bara där som objekt för hans vilja. Han står inte ut med att ha mindre än total makt, och när han har makten använder han den för att plåga och tortera.

The Sadist är en våldsam film som måste ha verkat ännu mer så när den kom, men den har kallats för exploitationsfilm och den är inte enbart exploitativ. Det finns riktig skicklighet bakom den, en illustration av krocken mellan moral och omoral, och slutet innehåller tilldragande symbolism. Då möter vilddjuret Tibbs de riktiga vilddjuren, som bara gör vad de gör, inte njuter av det.

The Sadist har dock ett stort problem och det är Arch Hall Jr. Vi såg honom tidigare i Eegah, specifikt skapt av hans far för att göra en stjärna av sonen, och han är helt enkelt ingen bra skådespelare. När hans Tibbs fungerar darrar det i de innersta bitarna av mig, men för det mesta spelar han över så att det gränsar till parodi. Tibbs måste vara otäck, aldrig skrattretande, och när han porträtteras av Arch Hall Jr. så korsas den gränsen för ofta.

Ex Machina (2015) - 6/6

När den här filmen fick en Oscar för bästa effekter över Star Wars VII och Mad Max: Fury Road visste jag att jag måste se den. Jag är glad att jag gjorde det, och effekterna är väldigt bra, men det är inte effekterna som gör Ex Machina bra. Man hade kunnat göra samma film med femtiotalsteknologi och den hade varit lika fantastisk.

I filmens nutid är den genialiske Nathan (Oscar Isaac) grundare och ägare av sökmotorn Blue Book, som handhar 94% av all internetsökning. En av hans anställda är programmeraren Caleb (Domhnall Gleeson), som vinner ett företagslotteri där priset är en vecka med Nathan på hans luxuösa residens på vidsträckta ägor.

När Caleb anländer berättar Nathan den egentliga orsaken till hans närvaro: Nathan tror sig ha skapat artificiell intelligens och han vill att Caleb umgås med den för att avgöra om den faktiskt är intelligent eller bara följer ett avancerat program. Det rör sig om en till synes kvinnlig robot vid namn Ava (Alicia Vikander). Caleb tillbringar sina dagar med henne och sina kvällar med att dricka med Nathan medan Kyoko (Sonoya Mizuno) passar upp på dem.

Nathan, och Oscar Isaacs prestation i rollen, är det som först skapar intresset för Ex Machina. Nathan är en väldigt smart man - han skrev grundkoden till Blue Book när han var tretton - och smarta karaktärer är nästan omöjliga att skriva. Det är därför dr House alltid får en genialisk metaforisk insikt under avsnittets sista minuter.

Nathan är annorlunda. Han är trovärdigt smart och märkt av att ha tillbringat ett helt liv som den smartaste i rummet. Han är otåligt intolerant mot skitsnack och skär in till pudelns kärna så fort han kan, varenda gång. Han genomskådar alla försvarsmekanismer och slänger dem hänsynslöst åt sidan. Samtidigt är han intagande och charmig - i alla fall i början. Han blir mindre behaglig men mer intressant allt eftersom filmen fortgår.

Nathan är en kraftigt bidragande faktor till den påtagliga stämning som löper genom Ex Machina. Det här är i sig en intelligent film på samma sätt som Gone Baby Gone; en film där det går att räkna ut saker i förväg eftersom de flödar logiskt från det vi sett, och det gör ingenting att vi kan det.

Filmens sanna värde ligger ändå annorstädes. Den tar upp frågor som har bubblat runt i min egen hjärna väldigt intensivt på sista tiden. Var går gränsen mellan maskin och människa? Är våra hjärnor sant intelligenta eller bara väldigt väl programmerade, och om det är det senare, är sann intelligens en chimär? Om inte, har vi moralisk rätt att skapa artificiell intelligens?

Det fortsätter med den väldigt aktuella frågan om det allt mer oundvikliga övervakningssamhället. Vad får det som på nittiotalet kallades för IT-samhället för följder, när den personligaste av information samlas och registreras? Någon som Nathan ser inga hinder mellan sig och all kunskap i världen.

Bigga than Ben (2008) - 2/6

Cobakka (Ben Barnes) och Spiker (Andrei Chadov) är två självbeskrivna Moskvadrägg, unga fattiga ryska killar vars karriärer hittills bestått av att undvika att bli värvade till armén. Cobakka vill starta ett band och Spiker vill gifta sig med sin flickvän men ingen av dem har nog med pengar för att ens fundera på sånt, så de sätter ihop en plan.

Den första versionen faller på att de inte har råd att ta sig till USA, men de kan faktiskt skrapa ihop tillräckligt för att åka till London som de kallar för bedragarens himmelrike. Där ska de få ihop sina pengar, hederligt eller ohederligt, och sen ska det bli band och bröllop.

De hindras av byråkrati, rasism, deras enda allierades vilja att utnyttja dem och sin egen okunskap. De lyckas varken med hederliga jobb eller ohederliga även om den ständiga voice-overn informerar om alla fantastiska planer de har.

Bigga than Ben siktar på att vara en icke-PK svart komedi med diverse inslängda twistar, och ibland blir det roligt. När fjärde väggen bryts skrattar jag till, när snabba bilder visar den logiska fortsättningen av berättelsen skrattar jag till. Men de stunderna är få och utspridda.

Bigga than Ben lider av två fundamentalt obehagliga huvudpersoner och en rörigt hopsatt historia som består av spridda händelser som sällan är hopkopplade med varandra. Ett slut som verkar komma från en helt annan film hjälper inte upp det hela och trots filmens faktiska kvalitéer kan jag inte förmå mig att intressera mig för den.