Hercules in New York (1969) - 1/6

Den här filmen har all modern publik den har av en anledning och en anledning endast: det var Arnold Schwarzeneggers första filmroll. Han var 22 år gammal, redan mr Universe men fullständigt okänd i filmbranschen, fullpackad med muskler och försedd med en ännu grövre variant av den karakteristiska brytning vi är vana att höra. Han använder inte ens sitt riktiga namn - "Schwarzenegger" var väl lite att ta i - utan kör i stället en vek ordlek med motspelaren Arnold Stangs namn och kallar sig Arnold Strong.

Hercules in New York börjar någorlunda lovande för att vara så brutalt lågbudget och dum: Herkules (Schwarzenegger) är trött på att bara hänga på berget Olympos och ber sin far Zeus (Ernest Graves) om att få åka till Jorden. Zeus vägrar, men Herkules tjatar. Till slut kastar Zeus en åskvigg av järn på honom och han sprängs raka vägen ner till Jorden. Zeus är sedan arg på honom för att han åkte. Jag kanske blinkade när det förklarades.

Gudarna - Herkules, Zeus, Venus (Erica Fitz), Merkurius (Dan Hamilton), Diana (Diane Goble) och den svartsjuka Juno (Tanny McDonald) - ser ut som maskeradbesökare i Buttericks-togor och berget Olympos ser ut som en välskött trädgård. New York, där Herkules naturligtvis landar, ser däremot ut som New York även om det mesta av staden tydligen består av park.

Efter att ha betett sig som den arrogante halvgud han är träffar Herkules kringelförsäljaren Pretzie (Stang) som ser den kommersiella potentialen i en man som är starkare än typ alla andra tillsammans. Tyvärr råkar han också ut för problem med en man som inte begriper ett enda jävla dugg och förväntar sig att alla ska underordna sig honom. Han leder i alla fall in Herkules på en bana som professionel brottare. Under tiden är det ränker på Olympos; Zeus skickar Nemesis (Taina Elg) efter sin son men Juno blandar sig i och ser till att snärja in Pluto (Michael Lipton) också. Den senare är den med god marginal intressantaste karaktären i filmen.

Det är en röra. De grekiska namnen - Zeus, Nemesis - blandas med de romerska - Juno, Venus, Merkurius, Pluto. I slutet dyker till och med Simson (Mark Tendler) upp, från en helt annan mytologi. Jag förväntar mig inte exakt korrekthet av en film som heter Hercules in New York och filmades för två korvar och ett saltat ägg, men måste man anstränga sig för att göra fel? Okej att en förrymd björn ser ut som en människa i en björndräkt, men måste den se ut som en människa i en björndräkt som beter sig som en apa?

Men man ser ju ändå bara den här filmen för att se den framtida superstjärnan, Terminatorn, guvernören, hacka sig igenom materialet. Medan de flesta i filmen spelar över spelar Arnold under, kanske därför att han visste att hans röst ändå skulle dubbas av någon som inte bröt så hemskt. Numera är naturligtvis originalljudspåret återställt och vi får njuta av den österrikiska ekens egen röst. Utom, av någon anledning, i slutscenerna där en helt annan röst säger farväl till Pretzy. Antar att den inspelningen gick förlorad och de som återställde filmen tänkte "Äh, vem kommer att bry sig?".

Deck the Halls (2006) - 1/6

När jag läste beskrivningen av den här filmen förstod jag att den skulle vara riktigt dålig. Och här är grejen: det måste alla göra, inklusive filmskaparna. Så varför görs filmer som den här? Den är usel, och inte usel som G.I. Joe är usel eller Armageddon är usel, så att det ändå kommer slappkäftade, blankögda tittare som inte kräver mer än ett par explosioner för att vara nöjda, utan usel så att jag inte kan tänka mig en människa som faktiskt tycker om den. Det finns kanske några som kan tänka sig att halvsova i soffan medan den spelar i bakgrunden, men det är så långt jag kan sträcka mig. Och naturligtvis blev den ett fullständigt fiasko både kritiskt och finansiellt.

Lik förbannat blev den gjord. Män i kostym godkände att deras pengar kastades på ett koncept som aldrig hade en rimlig chans att bli framgångsrikt, och var sedan okej med att det konceptets mikroskopiska potential förstördes av ett vansinnigt tråkigt och amatörmässigt manus. Tips: ibland är det bättre att antyda än att SÄGA RÄTT UT SÅ TYDLIGT SOM MÖJLIGT. När karaktärer bara BERÄTTAR HUR DE KÄNNER gör det att JAG KÄNNER MIG ARG. Jag menar, manuset lyckas till och med få av ett par av de sämsta transvestitskämten någonsin. I hård konkurrens.

Det är ett mysterium, bra mycket intressantare än något den här filmen har att berätta. Att det finns ett enda ansikte i den som vi känner igen är en överraskning; den verkar särskilt skapad för att fylla hål i bakiseftermiddagars TV-tablåer, ses i uttråkning och glömmas bort.

Vilket är då det här konceptet som några filmdirektörer tyckte lät så lovande? Jo, Steve Finch (Matthew Broderick) är en julfixerad familjefar i en småstad. Hans fru Kelly (Kristin Davis, truliga tonårsdotter Madison (Alia Shawkat) och gnälliga son Carter (Dylan Blue) är inte lika fascinerade av julen men står ut med hans neurotiska planerande. Sedan flyttar paret Hall, Buddy (Danny DeVito) och Tia (Kristin Chenoweth), in på andra sidan gatan tillsammans med sina tvillingdöttrar (Sabrina och Kelly Aldridge).

Buddy bestämmer sig på slump för att sätta upp avancerad julbelysning på huset, med slutmålet att det ska synas från rymden. Det blir fejd mellan honom och Steve, som betraktar sig som stadens ultimata julauktoritet. Japp, grannfejd mellan Danny DeVito och Matthew Broderick, om julbelysning. Tycker DU att det låter bra? Nej, just det. Och filmen kommer inte med några överraskningar. Det är bara tråkiga småsekvenser som misslyckas med att vara roliga och så ett förutsägbart, konstgjort och misslyckat feelgoodögonblick i slutet.

Men Deck the Halls bevisar i alla fall en sak: att en film klarar Bechdeltestet betyder inte att den är varken bra eller feministisk.

Fred Claus (2007) - 4/6

Någon gång på medeltiden får lille Fred (Liam James) en lillebror, Nicholas (Theo Stevenson). Fred svär att han ska bli världens bäste storebror men det blir svårt när lille Nicholas visar sig vara alltför perfekt, och alltid på ett sätt som förstör för Fred eller ställer honom i dålig dager. Nicholas vill väl och det verkar bara vara för Fred som det blir fel. För föräldrarna (Kathy Bates och Trevor Peacock) är Nicholas deras perfekta lilla helgon.

När Nicholas växer upp visar det sig att han är just det: Sankt Nicholas, jultomten. Och som berättarrösten förklarar: när en människa blir helgon så slutar hen och hela hens familj att åldras. Så flera hundra år senare, i Chicago 2007, lever Fred vidare, nu spelad av Vince Vaughn och bitter över ett långt liv i sin lillebrors skugga. Tomten själv (Paul Giamatti) är för snäll för sitt eget bästa och hjälper Fred när han finner sig i häktet efter att ha jagats ner av trettio tomtar, men den här gången på ett villkor: att Fred kommer till Nordpolen och hjälper till med jobbet inför julen.

På Nordpolen stryker rationaliseringsexperten Clyde Northcutt (Kevin Spacey) omkring, och om du frågar vem som skickar ut rationaliseringsexperter till tomtens fabrik så är du i fel film. Han ska skärskåda hela operationen och om han inte gillar vad han ser blir det nerläggning och julen flyttas till Sydpolen.

Fred Claus börjar väldigt lovande, med den intagande bakgrundshistorien om bröderna Claus, och den fortsätter ännu bättre när Fred håller ett långt tal för en arg flicka vars TV han just återtagit. När det börjar bli dags att uppnå kulmen och avsluta historien är den också bra, rolig, charmig och lite rörande, om än så där sockersött sentimental som amerikanska julfilmer gärna är.

Tyvärr har den också en ganska lång transportsträcka däremellan, där den ständigt svävar på gränsen till att bli dålig. Den går dock aldrig riktigt över och är du sugen på en småmysig bagatell så här kring jul kan jag rekommendera Fred Claus.

12 Dates of Christmas (2011) - 4/6

På julafton finner Kate (Amy Smart) att hon inte är där hon vill vara i livet. Hon har en blinddejt med Miles (Mark-Paul Gosselaar) men är övertygad om att den inte kommer att leda någonstans, och i stället är hon halvt besatt av exet Jack (Benjamin Ayres). Hon tycker inte om Sally (Mary Long), hennes änklingpappas (Peter MacNeill) nya fru. Hennes liv har inte alls följt planen.

Under en julshoppingrunda blir hon sprayad av en parfymförsäljerska och faller medvetslös till golvet. Hon vaknar och tar sig igenom blinddejt, dåliga nyheter från Jack som just ska fria till sin nya flickvän (Jennifer Kydd), middag hemma hos far och styvmor och slumpmässiga möten med den outhärdligt käcka grannen Margine (Jayne Eastwood). När kvällen kommer ligger hon ensam i sängen tillsammans med hunden Max. Och när klockan slår midnatt är hon tillbaka på varuhusgolvet och det är julafton igen. Kate har fastnat i en tidsloop; julafton upprepas om och om igen.

Detta är ingen Groundhog Day eller 12:01 PM; den här filmen utforskar inga större djup runt sin premiss och kommer aldrig i närheten av de mardrömslika dimensionerna de filmerna visar upp. Det den däremot gör på ett förnämligt sätt är att utforska Kate och hennes omvärld. Hon upptäcker sidor hos Margine hon aldrig vetat om, hon provar olika strategier med Jack och Miles, hon lär känna den ensamme Toby (Joe MacLeod) och den frustrerade Leigh (Cherisse Woonsam), och hon lär sig. Om sig själv och om världen.

Det är sentimentalt och förutsägbart, men det fungerar. En stor del av äran går till den avslappnat charmiga Amy Smart och en stor del till det smidiga manuset, som inte innehåller en gnutta onödigt fett men ändå känns naturligt, inte konstgjort tillrättalagt. Och i slutet fixar allting till sig, knyts ihop på passande sätt, och man kan inte undvika att må bra.

Elysium (2013) - 3/6

Under det sena 2000-talet hade Jorden blivit en förgiftad och nedsmutsad värld. De rika lämnar planeten och flyttar till en paradisisk rymdstation i omloppsbana: Elysium. Att bo på Elysium är en rätt fantastisk deal. Man är konstant ung och snygg, robottjänare lyder minsta vink, vädret är toppen, allting är grönt och fint, och man har tillgång till magisk omnimedicin som får Star Treks att likna åderlåtning och blodiglar.

Nere på ytan är det värre. Civilisationens frukter har förvandlats till en söndersprängd, smutsig slum befolkad av fattiga, sjuka människor som drömmer om Elysium och terroriseras av fascistiska robotpoliser. Max Da Costa (Matt Damon) är en före detta biltjuv som nu försöker få ordning på sitt liv och samla ihop pengar till den åtrådda biljetten till Elysium. Det går dåligt och när han på jobbet drabbas av en dödlig dos strålning blir det väldigt bråttom. Han måste till Elysium snabbt som ögat och få ta del av deras läkekonst.

För att lyckas med det går han med på att göra en sista stöt åt kompisen Spider (Wagner Moura). De ska sno viktig information från företags-VD:n Carlyle (William Fichtner). Stöten går åt helvete men informationen hamnar i Max hjärna. Den visar sig vara ett program specialbeställt av Elysiums försvarsminister, den iskalla Delacourt (Jodie Foster). Det kan ge henne all makt över Elysium. Naturligtvis finner Max sig jagad av Delacourts mordiske underhuggare Kruger (Sharlto Copley) och när han får klart för sig vad det är han går omkring med så inser han att han kan göra alla Jordens invånare till medborgare i Elysium.

Elysium ser jättefin ut. Den nerdekade Jorden, det lyxiga Elysium, Max och Krugers cybernetiska exoskelett, rymdskepp och vapen, kontraster mellan det grå och det gröna, alltihop är fint för ögat. Actionscenerna - och de är många och långa - är kompetent gjorda även om det inte är något vi inte sett förut. Jodie Foster och Sharlto Copley är härliga skurkar, var och en på sitt vis, och Matt Damon är bra som den vanlige mannen som försöker göra något stort.

Men det är bara för många hål i handlingen. Varför finns det till exempel bara ett exemplar av det här magiska programmet? När Spider först hittar det, varför gör han inte en kopia? Han försöker inte ens. Och hur kan det vara så att programmet på vift verkligen kan ta över hela Elysium; det är ju bara att koda om lite så är det värdelöst. Även om det går, varför går det inte att bara vända processen och återställa Elysium? Det såg lätt nog ut första gången. Hur kan den fattiga Jorden ha tillgång till rymdskepp, ganska avancerad teknologi, men inte grundläggande sjukvård? Löses verkligen världens problem genom att göra miljarder människor till elysier? Snarare bygger ju Elysiums lyx på de mångas fattigdom; annars skulle vi kunna fixa allt som är fel med vår egen värld genom att öppna gränserna.

Man hade kunnat göra en politisk kommentar av det och en sådan skymtar visserligen här och var. Det är inte svårt att se parallellerna mellan Elysiums värld och vår egen, där västvärldens välstånd grundar sig på tredje världens brist. Men Elysium har inget intresse av att dra det längre än så och den väljer att avsluta sin lovande men svaga handling med mera action.

Mr. Magoo (1997) - 1/6

Den tecknade serien "Mr. Magoo" lyckades pressa massvis med avsnitt ur sin till synes dödfödda premiss: huvudpersonen ser dåligt och misstar saker för andra saker, medan universum konspirerar för att hålla honom trygg och inte rubba hans vanföreställningar. I den mån det någonsin fungerar så är det för att avsnitten är så korta att man inte hinner tröttna.

Den fördelen saknas helt i långfilmsversionen, där Leslie Nielsen genom att ta huvudrollen bevisade att framgång inte betyder vett. Efter fem årtionden i underhållningsbranschen borde han ha insett att det bara inte går att ta en tecknad serie som bygger på att upprepa ett enda skämt - och inte ett bra skämt, heller - om och om igen, sträcka ut det till en och en halv timme, och tro att det ska bli en bra film.

Det borde nog manusförfattaren Pat Proft också. Han har trots allt varit inblandad i sådant som Police Squad!, The Naked Gun och Hot Shots!... men även Polisskolan, några Scary Movie-filmer och Star Wars Holiday Special. Så han har kanske bara tur med sina samarbetspartners ibland.

Den här gången går det i alla fall inte att ifrågasätta resultatet: det är entydigt värdelöst. Det är i princip samma sannolikhetstänjande scenarier som i den tecknade serien, med den skillnaden att det är ännu svårare att tro på dem när det är en riktig människa och inte en klump färg, upprepade i oändlighet, och en blek påklistrad handling för att berättiga den längre löptiden.

Den involverar en stulen rubin, Jennifer Garner, Stephen Tobolowsky och Malcolm McDowell. Garner var inte känd än och Tobolowsky har alltid hållit igång med de här skitrollerna som han egentligen är för bra för, men vad har McDowell för ursäkt? Han har i och för sig deltagit i en hel massa smörja i sin karriär, så man ska kanske inte bli förvånad.

Mr. Magoo fick usla recensioner och backade några miljoner dollar, och jag har svårt att tänka mig att vem det än var som kom på konceptet inte kunde förutse det resultatet. Hen kanske bara ville skapa ett varnande exempel, och i så fall: grattis.

Dead Man Down (2013) - 4/6

Vic (Colin Farrell) är en rätt nykläckt gangster och yrkesmördare som jobbar för Alphonse Hoyt (Terrence Howard). Hoyt har sedan tre månader fått mystiska brev med kryptiska texter och bitar av ett foto. Vic följer med honom till ett gäng jamaicaner som Hoyt misstänker; det blir eldstrid, Vic räddar Hoyts liv, och vinner därmed hans förtroende.

Beatrice (Noomi Rapace) bor tvärsöver gatan mot Vic och de vinkar till varandra från sina balkonger. En dag tar hon mod till sig och skickar honom ett brev, och de får kontakt. Sedan en bilolycka med en rattfyllerist inblandad är den före detta kosmetologen Beatrice märkt av ärr; barnen på gården kallar henne "monster" (men hon är förstås fortfarande toksnygg, det är ju en film det här).

Vic och Beatrice skapar en sorts relation. De har båda förlorat saker och de känner, till att börja med omedvetet, en koppling till varandra. Båda har hemligheter och egna planer, men ju längre tiden går desto mer delar de med varandra. De hittar tillbaka till livet.

Dead Man Down har en bra grundidé men lider av en tämligen svårgenomtränglig handling, några riktigt otroliga element och vändningar, samt den eviga sjukan att avsluta en smart film med en blysprutande actionscen. Inga av skådespelarna hittar rätt - vilket jag säger som Farrellfan - och slutprodukten blir inte bättre än något hyggligt engagerande som jag förmodligen kommer att glömma så fort jag avslutat den här recensionen.