Tango & Cash (1989) - 2/6

Den här filmen släpptes i grevens tid för jag har väl sällan sett något mer åttio. Den har allt: två vilda superpoliser som först hatar varandra men tvingas jobba ihop och till slut tycker om varandra så mycket att de till och med highfivear, den åttioheta kvinnan som kommer emellan dem och måste räddas, den iskalle storskurken med mystisk accent, hans två etniska stereotyper till minibossar, manickerna, bilen, de oändliga eldstriderna, feta stunts och avslutningen som innehåller både en bomb med stor röd digital nedräknare och den fysiskt omöjliga spegelhallsklichén. De har till och med klämt in att den ene superpolisen är ett Armaniklätt börsproffs och den andre en slafsig badboy. Med hockeyfrilla.

Börsproffset Ray Tango (som är polis för att han gillar det; han behöver inte pengarna) spelas av Sylvester Stallone i ovanligt välfixad frisyr och snofsiga glasögon. Han står för den klassiska inledande actionscenen, där han lyckas stressa en tankbilsförare till att bromsa så hårt att han och passageraren slungas ut genom vindrutan.

Badboyen Gabriel Cash, en tokig snut från fel sida av stan, spelas av Kurt Russell som en tuffing som gärna torterar misstänkta och kan ta en kula i västen utan att stanna till. Han får sin actionscen han också när en gangster försöker mörda honom och han måste ge sig ut på skurkjakt till fots.

De här två har på varsitt håll blivit så besvärliga för knarkbaronen Perret (Jack Palance) att han bara måste göra något åt saken. Hans två underhuggare Quan (James Hong) och Lopez (Marc Alaimo) tycker de bara ska döda snutarna, men Perret har en bättre idé. Han sätter dit dem för mord och korruption och sen rycker han i trådar så att de hamnar på ett hårt fängelse där två superpoliser inte överlever länge. Tango och Cash blir tvungna att rymma och jobba ihop för att besegra Perret.

Det hela är väldigt formulaiskt och förutsägbart. Ibland skrattar man till, actionscenerna är inte dåliga men inte heller nyskapande, och historien är en gäspning. Jag förstod aldrig riktigt varför Perret höll på med sina komplicerade lekar - Cash ställer frågan men den besvaras aldrig - och framför allt vet jag inte vilken plan han hade för att komma undan den tidsinställda bomben han själv satt igång. När skurken är död måste hjältarna rusa för att hinna undan innan det smäller, så vad hade skurken tänkt göra?

Det som gör Tango & Cash uthärdlig är att Stallone och Russell faktiskt är rätt roliga i sina platta roller, och att det ibland kommer några bra repliker innan det är dags att börja skjuta igen - jag gillade diskussionen om elektricitet när de ska fly från fängelset. Men uthärdlig har aldrig betytt bra.

Hyde Park on Hudson (2012) - 2/6

Våren 1939 sitter den hårt arbetande amerikanske presidenten Franklin Roosevelt (Bill Murray) i sin mors hus på landet. Modern (Elizabeth Wilson) bestämmer sig för att hennes son behöver sällskap och skickar efter en avlägsen släkting, Daisy Suckley (Laura Linney). Daisy tror att hon ska prata lite med presidenten och sen åka hem till sitt vanliga liv, men så blir det inte. De blir vänner, och sedan mer än så, trots att presidenten är gift med Eleanor (Olivia Williams).

Daisy blir ett stående inslag i kretsen kring presidenten, lär känna hans närmaste, och ifrågasätts aldrig. Hon får till och med vara närvarande när den brittiske kungen George VI (Samuel West) och drottning Elizabeth (Olivia Colman) kommer på besök för att försöka övertyga presidenten att delta i det stundande kriget i Europa, och lyckas skapa det "special relationship" mellan länderna som består än i dag.

Bill Murray är fantastisk, som han ofta är. Här har han lämnat sig själv bakom sig och blivit president Roosevelt. Jag trodde ibland inte på att det faktiskt var Murray jag såg och - särskilt - lyssnade på. Inget av det vi är vana att se hos honom finns kvar och han levererar en bravurprestation.

Men resten av filmen lever inte upp till hans exempel. Den är seg, har en besynnerlig struktur, och får mig att undra vad det är tänkt vi ska ta med oss från den. Framför allt berättar den två olika historier, och den om kungen och drottningen är så oändligt mer intressant än den om Daisy att jag har svårt att koncentrera mig på den senare. Jag ville bara se mer om Roosevelt och George VI, två personer från diametralt olika bakgrunder som finner sig i liknande positioner. En scen mellan bara de två, kungen och presidenten ensamma, är en riktig pärla.

Men den historien är bara ett stickspår, och alldeles för mycket uppmärksamhet läggs på den jag inte förmår bry mig om, går alldeles för långsamt, och lämnar en märklig eftersmak.

Daybreakers (2009) - 5/6

Det gick alltså att göra något nytt med en så uttjatad grej som vampyrer. Den här gången får vi se ett helt vampyrsamhälle vars största problem är att det finns så få människor kvar att blodbrist är ett växande hot. En pest har svept över Jorden; dess offer förvandlas till vampyrer med alla de klassiska attributen - solljusallergi, blodberoende, förmåga att sprida smittan via bett och så vidare - och den är så framgångsrik att vampyrerna helt har tagit över.

De jagar de få överlevande människorna - ja, det är konstigt att de spontant använder termen "vampyr" om sig själva och "människa" om de obesmittade; de borde rimligen se sig som männniskor - och spärrar in dem i mardrömslika laboratorier där de hålls vid liv för att producera blod. Men det finns inte nog, en lösning måste hittas.

Vissa vampyrer jagar fria människor och klamrar sig fast vid hoppet att de alltid kommer att hitta tillräckligt många för att förse befolkningen med blod. Andra, som Edward Dalton (Ethan Hawke) och hans chef Charles Bromley (Sam Neill), försöker hitta ett syntetiskt substitut eller rentav ett botemedel mot vampyrism. Edward blev vampyr ofrivilligt och vill nog helst hitta den senare lösningen, men i brist på ledtrådar arbetar han hårt på den förra.

Edward blir av en slump involverad i den lilla mänskliga motståndsrörelsen och därigenom får han träffa "Elvis" (Willem Dafoe), en människa som hävdar att han är en före detta vampyr. Kan han ha hemligheten som Edward så gärna vill hitta?

Det är en dunkel och dyster värld Daybreakers visar oss, men en intressant en. Filmskaparna har faktiskt tänkt efter och försökt skapa en bild av hur världen verkligen skulle se ut om människor plötsligt behövde blod och inte kunde gå ut i dagsljus. Från modifikationer av bilar så man kan vara ute och köra i dagsljus till poliser med elektriska vapen, sjukdomen påverkar allting i samhället. Jag tyckte särskilt om etikdiskussionen mellan Edward och hans bror (Michael Dorman); den har gott om paralleller med vår egen värld.

Daybreakers tar något enormt klichéfyllt - filmvampyren - och gör något ovanligt med det. Samtidigt är inte handlingen bara en ursäkt för att visa upp filmskaparnas idéer, utan den är anledningen till att vi fortsätter titta och bryr oss om hur det slutar. Att det sen inte gick att avsluta på ett fullständigt tillfredsställande sätt - rätt många filmer har det problemet, och det får man nog tåla.

The Fifth Estate (2013) - 3/6

Det finns mycket att tycka om i filmen om Julian Assange och hans Wikileaks; kanske framför allt att den lyckades höja min sympatinivå för mannen själv. Hans verk hade för mig överskuggats något av att han gömt sig på en ambassad i ett och ett halvt år.

Bortsett från det så finns det gott om teknisk briljans här. Benedict Cumberbatchs talang i huvudrollen är omöjlig att förneka, även om jag tillbringade filmen med att längta efter att få höra hans vanliga accent i stället för hans imitation av Assanges. David Thewlis är lika sevärd som den grävande journalisten Nick Davies. Stanley Tucci och Laura Linney gör sina jobb som amerikanska politiker som Assange ställer till det för.

Och jag älskade de symboliska sekvenserna, där oändliga rader av skrivbord föreställer Wikileaks "hundreds of volunteers", där namnskyltarna och människorna i stolarna och händelserna runt dem förklarar händelser så mycket bättre än en bokstavlig representation hade kunnat göra. Även de charmiga bitarna där Wikileaks uppvaktas av datornördar och isländska politiker, och där Assange tar sig fram med ren personlighet. Det är fint gjort, alltihop.

Men historien hackar och trots att vi ser allt genom Daniel Bergs (Daniel Brühl) ögon är han den karaktär jag förstår sämst. Han var Assanges förste vapendragare och högra hand, men meningsskiljaktigheter uppstod och i dag är de fiender. Det förstår jag, men jag förstår inte varför Berg gjorde det han gjorde när han lämnade Wikileaks. Särskilt inte när jag läser om vad han gjort sedan dess.

Det finns ingen sammanhängande logik här, vilket förstås är ett vanligt fel hos verkligheten. Den följer inte dramaturgi, och det är lätt att klaga på hur "based on a true story" oftast betyder "fritt fabulerat, de flesta namnen är kvar" men när vi ser en spelfilm vill vi se en historia som fungerar. Om man inte bryr sig om det så ska man göra en dokumentär i stället.

The Butler (2013) - 3/6

Det är inte ofta jag säger detta, men den här filmen behövde verkligen vara längre. Den vill skapa en episk känsla, få oss att förstå det stora genom att visa oss det lilla, men den i sammanhanget alldeles för korta löptiden - tillsammans med några svårförklarliga besynnerligheter - gör att den inte når fram.

Historien börjar på tjugotalet med att lille Cecil Gaines ser sin mor (Mariah Carey) våldtas och sin far (David Banner) skjutas av deras vite husbonde (Alex Pettyfer). Cecil plockas in i huset av gamla lady Annabeth (Vanessa Redgrave) som vill lära upp honom till husnigger. Han tar emot kunskapen och sen lämnar han bomullsplantagen.

Cecil blir butler på ett hotell, hamnar på ett annat hotell, och när han är gammal nog att spelas av Forest Whitaker får han jobb på Vita Huset. Där tillbringar han några årtionden med att betjäna USA:s högsta. Vi följer honom genom Eisenhower (Robin Williams), Kennedy (James Marsden), Johnson (Liev Schreiber), Nixon (John Cusack) och Reagan (Alan Rickman).

Under Cecils karriär pågår den stora kampen för de svartas rättigheter. Cecils ene son Louis (David Oyelowo) blir aktivist, först under ickevåldsförespråkare som Lawson (Jesse Williams) och King (Nelsan Ellis), men sedan som medlem av Black Panther Party. Hans heta, passionerade och sedermera våldsamma kamp ställs i kontrast mot Cecils lågmälda verk i Vita Huset, där han - med Kings ord - är subversiv genom att uppvisa heder och god arbetsmoral, i motsats till de svarta stereotyperna. Han arbetar milt för höjda löner och befordran för de svarta anställda medan hans son åker frihetsbuss och hamnar i kravaller. Det öppnar en klyfta mellan far och son.

Detta är ett lovande tema och utlovade en tvetydighet som jag inte hade väntat mig. Filmen hade tjänat på att låta det löpa hela vägen i stället för att klämma in en hollywoodsk kovändning mot slutet, som kommer från ingenstans och tycks omkullkasta det filmen arbetat så hårt för att sätta upp.

Men det är inte det största problemet. Om du kan lite om amerikansk historia kanske du la märke till att jag hoppade över två presidenter, Ford och Carter, ovan. Det är för att filmen hoppar över dem. Vi ser dem på någon arkivbild och två presidentadministrationer avhandlas på en minut. Så är det tyvärr med mycket. The Butler har många luckor.

Hade det skadat att ge oss åtminstone en kort scen där Cecil träffar sin fru Gloria (Oprah Winfrey) i stället för att plötsligt ha dem gifta och med två barn? Kunde vi inte fått se en gradvis utveckling, som det var i verkligheten, i stället för att de goda presidenterna var goda och de onda var onda och möjligen var Reagan lite av båda? Det görs enorma hopp i tiden, vilka inte hjälps av att det tydligen bara är Cecil och hans söner som åldras. Alla andra ser likadana ut hela vägen; Gloria tillbringar goda tjugofem år med att vara femtio och blir sen plötsligt åttio.

Det hela avslutas med en nästan outhärdligt messiansk hyllning till Barack Obama, något som känns obehagligt nu när man vet hur det blev med det. Jag hade också Obamafeber 2008, men jag tillfrisknade för flera år sedan.

The Butler är full av talang: Whitaker, Winfrey, Williams, Marsden, Schreiber, Cusack, Rickman, Cuba Gooding Jr, Lenny Kravitz och den för mig dittills helt okände Oyelowo, och regissören är Lee Daniels som tidigare givit oss The Woodsman och Precious. Tekniskt är den oklanderligt välgjord; det är manuset som orsakar varenda problem jag har med den. Luckorna, den tvivelaktiga slutsatsen, insparkandet av öppna dörrar, rushandet. Jag förstår varför den fått hyllningsrop, men jag kan inte stämma in i dem.

The Crow: Salvation (2000) - 5/6

Det är riktigt sällsynt att den tredje filmen i en serie är så här mycket bättre än sin föregångare, särskilt när den lämnar bakom sig mycket av det som är typiskt för serien. Den här filmens hjälte Alex Corvis (Eric Mabius) är ingen återuppstånden hämnare som mördar sina banemän utan ett slags odöd Richard Kimble, återkommen från döden för att spåra upp en mystisk man med ärrad arm.

Mannen med ärret satte dit Alex för mordet på hans flickvän Lauren (Jodi Lyn O'Keefe), men ingen tror på Alex oskuld utom hans advokat Peter Walsh (Grant Shaud). Alex avrättas inför ögonen på Laurens syster Erin (Kirsten Dunst) och far (William Atherton), men när hans kropp läggs i bårhuset kommer den magiska kråkan och han väcks till liv igen, nu med ett uppdrag: hitta mannen med ärret.

Han börjar spåra vittnena som ljög vid hans rättegång och försöker få kontakt med Erin. Medan han rotar i en härva som visar sig större och mer komplex än han trodde så börjar skurkarna inse att någon jagar dem.

Men vem är mannen med ärret? Det är ett mysterium för Alex, för oss, och tydligen även för konspiratörerna som Alex jagar, förhör och dödar. De verkar uppriktigt tro att det är något som Alex bara hittade på.

Det finns svagheter här. Den mystiska trollkvinnan som spelade en viktig roll i de två tidigare filmerna saknas, och därför måste en i övrigt helt normal karaktär bara känna till att de döda ibland kommer tillbaka i sällskap med en magisk kråka. Eric Mabius har heller inte ett ansikte som passar i The Crow-smink eller till de - riktigt bra - repliker han får att säga. Det finns lite märkliga element i mysteriets lösning.

Men jämfört med den förra filmen, och jämfört med hur dålig jag trodde att den här skulle vara, så är The Crow: Salvation ett satans mästerverk. Berättelsen håller mitt intresse och blir bättre och bättre ju längre filmen går. Den är tvetydig nog att slutet får mig att önska att det hade gjorts en direkt uppföljare i stället för bara ännu en generisk del i serien. Det sägs att filmer inte är bättre än sina skurkar, men här är både hjälten och skurken intressanta och deras kamp slutar på ett tillfredsställande sätt.

The Crow: City of Angels (1996) - 1/6

Jag minns den första The Crow som en överraskande bra och snygg, stämningsfull film som dock fick större delen av sin kultstatus från att Brandon Lee (Bruces son) dog under filmningen i en olycka där en pistol laddades med skarp ammunition. Om han hade överlevt hade vi förmodligen aldrig sett några uppföljare.

Men det fick vi, och redan den första var en uppföljare/remake som inte förstod vad som var bra med föregångaren. Det är i princip exakt samma historia, men berättad med ointressant estetik (även om jag gillade designen på skurkens hem), dåliga skådespelare och medioker uppfattning om dramaturgi.

I Los Angeles är det den sadistiske, knarklangande kvasimystikern Judah Earl (Richard Brooks) som styr undre världen, med hjälp av den blinda spåkvinnan Sybil (Tracey Ellis). När den oskyldige Ashe (Vincent Pérez) och hans åttaårige son (Eric Acosta) hamnar i vägen för Judah Earls hantlangare blir de mördade och slängda i hamnen. Detta får vi inte se förutom i återblickar och får därför ingen känslomässig koppling till. Jag bryr mig aldrig om Ashes smärta.

Han vaknar under vattnet, gör sig fri, och ger sig ut på hämnarstråt. Han letar reda på sina mördare - Spider-Monkey (Vincent Castellanos), Nemo (Thomas Jane), Kali (Thuy Trang) och Curve (Iggy Pop) - och avrättar dem en efter en medan han arbetar sig närmare storskurken och umgås med den enda som är kvar från förra filmen: den sanndrömmande tatueraren Sarah (Mia Kirshner).

The Crow: City of Angels är inte lika snygg som sin föregångare (inte så konstigt; denna har regisserats av musikvideoregissören Tim Pope i stället för Alex "Dark City" Proyas), har inget nytt att tillföra storyn, och utförs av sämre filmskapare och sämre skådespelare. Stämning och spänning lyser med sin frånvaro och de repliker som försöker efterlikna Brandon Lees blodsdroppande ord blir bara pinsamma. Hur det efter detta lyckades bli en TV-serie och en uppföljare till är oklart för mig.