Teknikens landvinningar äro ostoppbara

På läsares önskan har jag nu implementerat ett sökfält som ni bör finna till vänster och med vars hjälp ni kan rota runt i mitt arkiv av hjärtans lust och söderns fröjd.

Black Swan (2010) - 6/6

Natalie Portman spelar Nina Sayers, en talangfull och hårdtränande balettdansös. När hennes ensemble ska sätta upp Svansjön vill hon ha den tudelade huvudrollen. Direktören Thomas Leroy (Vincent Cassel) förklarar att hennes teknik är perfekt och om hon bara ansökte om rollen som den vita svanen skulle hon få den omedelbart. Men rollen kräver att man också kan spela den svarta svanen, den mörka, passionerade tvillingen till den oskuldsfulla vita. Nina har inte djupet, hettan, passionen.

Det har däremot Lily (Mila Kunis), som kommer som en virvelvind in i Ninas välordnade liv. Lily är allt som Nina inte är och säkert perfekt för rollen som den svarta svanen, men hon saknar Ninas tekniska skicklighet. Att hon inte verkar bry sig om det är bara en av sakerna som Nina inte förstår med henne. För Nina är Lily kaos personifierat, en sprudlande otyglad självsäker ung kvinna som tycks se hela livet som en lek, vilket är obegripligt för den hårt disciplinerade, hämmade Nina.

Nina arbetar hårt för att kunna spela den tudelade rollen men Lilys närvaro och den svarta svanens personlighet förvirrar henne. Lily försöker dra med henne i sitt liv, få henne att lossna, och Nina börjar ge efter trots att alla hennes instinkter säger nej. Verkligheten börjar glida undan och Nina förlorar förmågan att skilja mellan fantasi och vad som verkligen händer.

Black Swan är en hyllning till sina två huvudrollsinnehavare. Natalie Portman har gjort flera bra roller - Hesher, Léon, V for Vendetta - men jag tvekar inte inför att säga att detta är hennes karriärs topp så här långt. Mila Kunis har inte en lika imponerande meritlista och har aldrig varit bättre än hon är i Black Swan. De gör förbluffande insatser med sina roller och förvandlas till varandras mörka speglar. Vi känner igen Nina, vi känner igen Lily. Vi läser deras tankar och känner deras känslor. Jag antar att Lily är den lättare rollen att spela men Mila Kunis går så mycket längre än hon hade behövt.

Filmen genomsyras av Svansjöns dualitetstema. Det är mest uppenbart i samspelet mellan Lily och Nina men återkommer gång på gång, ibland subtilt, ibland förkrossande. Ninas rasande verklighet reflekteras i hennes liv, som redan från inledningsscenen upplevs som underlig, udda, fel. Alla Darren Aronofskys filmer handlar om besatthet och Black Swan är inget undantag: Nina har övergett allting annat för att bli den perfekta balettdansösen och det är inte ett offer man gör utan att påverkas. Vet Lily vad hon gör med Nina? Säkerligen inte.

Black Swan är ännu en briljant film från Aronofsky, men den här gången ligger största delen av förtjänsten hos Natalie Portman och Mila Kunis. De fick sina roller att spela och sjönk in i dem så djupt att jag inte kunde se något annat än Nina och Lily, som verkliga, levande varelser. Natalie Portman vann en Oscar för sin insats och emedan jag har all beundran i världen för rivalen Jennifer Lawrence i Winter's Bone kan jag inte säga emot akademin här. Skådespelarprestationerna i Black Swan gör den till en milstolpe.

The Brain That Wouldn't Die (1962) - 5/6

Bill Cortner (Jason Evans) är en ung, begåvad kirurg som i hemlighet utför banbrytande experiment kring transplantationer. Hans dröm är att besegra döden genom att uppfinna en metod för att transplantera vilka organ eller lemmar som helst. När en patient dör på operationsbordet och Cortner - inför ögonen på sin skeptiske far (Bruce Brighton) - för honom tillbaka till livet genom en aldrig testad metod visar han att han är nära.

Fadern, själv kirurg, förklarar för sin son att man inte kan experimentera på människor och antyder att han inte tycker om sonens forskningsområde alls. En del saker kan man inte göra. En del saker ska man inte göra. Men den unge doktorn är fast övertygad om att han gör gott.

Hans vackra fästmö Jan Compton (Virginia Leith) vet inte mycket om hans jobb men älskar honom reservationslöst och längtar efter deras bröllop. Ödet sätter käppar i hjulet när en bilolycka dödar Jan, men hennes fästman räddar hennes huvud och för det tillbaka till livet. Nu är Jan ett kroppslöst huvud i ett laboratorium och till och med Bill Cortners trogne assistent Kurt (Leslie Daniel) börjar ifrågasätta hans handlingar. Jans själ fanns i både hjärna och hjärta, inte i det ena eller andra organet. Bill rotar i sådant han inte förstår.

Doktorn bryter ihop i sina försök att hitta en kropp åt sin älskade. Han är beredd att döda för att rädda deras gemensamma framtid. Samtidigt finns det något inlåst i laboratoriet som vi inte får se, men Jan börjar kommunicera med det. Hon hatar sin forne fästman och önskar att han hade låtit henne dö.

Detta är en science fiction-skräck-B-film gjord på femtiotalet men inte släppt förrän på sextiotalet och den heter The Brain That Wouldn't Die. Det borde vara en kalkon. Jag väntade mig en kalkon, som bäst något att skratta hejdlöst åt och som sämst något outhärdligt tråkigt och taffligt. Jag letade halvmedvetet efter fel och blev mer och mer förvånad allt eftersom jag insåg att jag inte hittade några. Här är en mening jag aldrig trodde att jag skulle skriva: The Brain That Wouldn't Die är en bra film.

Därmed inte sagt att den inte har brister. Framför allt är karaktärsutvecklingen gravt underutvecklad. Vi får inte ens se ögonblicket när Jan vaknar upp och inser sin situation; första gången vi ser henne vaken efter bilolyckan vet hon redan precis vad som hänt och har reagerat färdigt på det. Doktor Cortner går alldeles för fort från att vara en kirurg som håller livet för det högsta goda ("what would you rather be, paralyzed or dead?" frågar han som om det finns ett uppenbart svar på den frågan) till att vara mördare. Och även om effekterna för det mesta fungerar remarkabelt bra för sin tid så är det inte ett stolt ögonblick när vi slutligen ser vad som döljer sig bakom laboratoriets låsta dörr.

Men den har så mycket annat. Skräckfilmer från femtio- och sextiotalen brukar åtminstone bjuda på horribelt skådespeleri, men där har jag inga klagomål. Stämningen är kuslig, Jan är otäck, scenerna där doktor Cortner jagar offer är täta och svarta. The Brain That Wouldn't Die levererar karaktärer vi bryr oss om, tankar vi minns, och är en genomgående tillfredsställande skapelse. Jag är lika förvånad som du.

Conan O'Brien Can't Stop (2011) - 3/6

Mången amerikansk komikers dröm är att vara programledare för det legendariska Tonight Show. 2004 offentliggjorde den dåvarande programledaren Jay Leno att han skulle stanna i fem år till och sedan skulle det vara Conan O'Briens tur. O'Brien väntade tålmodigt i fem år, fick jobbet, och förlorade det igen sju månader senare i en härva av kostymintriger, popularitetsproblem och politik. Conan O'Brien fick ett avgångsvederlag på 33 miljoner dollar och ett kontrakt som förbjöd honom att uppträda i TV på sex månader.

Då gav han sig ut på turné och kallade den The Legally Prohibited From Being Funny On Television Tour. Med på turnén följde filmregissören Rodman Flender och hans kamera, och resultatet är Conan O'Brien Can't Stop, en dokumentär om Conan, folket runt honom, och turnén han fyllde sina ofrivilligt lediga månader med.

För amerikanska pratshowfans var bråket kring The Tonight Show en enorm kalabalik. Om jag hade varit en av dem och därmed haft en emotionell koppling till hela historien hade Conan O'Brien Can't Stop förmodligen fungerat bättre för mig. Jag vet ungefär vad som hände och varför Conan var arg över det, men det når inte fram till mig. På ett fundamentalt plan bryr jag mig inte särskilt mycket.

Därför blir också filmen en ganska osammanhängande historia. Ibland får vi en glimt av den Conan som verkligen inte kan sluta, som arbetar vidare inte därför att han vill utan därför att han måste. Han knarkar applåder och uppmärksamhet. Han gör show efter show och efteråt går han ut på gatan och skriver autografer. Han klagar över allt han ser och hör och hackar på sina medarbetare, men han fortsätter dag efter dag och vi får intrycket att han verkligen inte har något val. Han är beroende.

Det är det jag hade velat se mer av. Jag hade velat lära känna denne besatte Conan O'Brien som jag bara får se lite grann av, men filmen levererar inte och jag antar att det var för att materialet inte fanns. Det är trots allt en dokumentär, inte en spelfilm. Rodman Flender kunde inte alltid få de sekvenser han ville ha.

I stället ges vi småbitar av insikt i hur det är att arrangera och genomföra en turné, och stycken av själva uppträdandena som för det mesta inte är vidare roliga. Det beror förmodligen på att komedi bygger på timing och stämning; ett brottstycke av en sketch är aldrig lika roligt isolerat som när det är en del av en show. Jag är säker på att Conan O'Brien förstår det; jag önskar att han förklarat det för Rodman Flender.

The Man in the White Suit (1951) - 4/6

Det sades en gång om Alec Guinness att om han någonsin begick ett brott skulle polisen aldrig få tag på honom, för vittnenas signalement skulle variera så mycket att de skulle tro sig vara ute efter en hel liga. Han var en genuin förvandlingskonstnär och ett sant skådespelargeni, en man som inte bara spelade utan förvandlade sig till prins Faisal, Obi-Wan Kenobi, överstelöjtnant Nicholson eller Fagin, en mästare av den gamla skolan.

Det lyser igenom även i hans lättare filmer, och inte ens med den bästa vilja i världen kan man kalla The Man In The White Suit för något annat. Men som med alla komedier från Ealing Studios ger den ändå mer än underhållning för stunden, och om inte annat så är det alltid fest att titta på Alec Guinness.

Här spelar han Sidney Stratton, en genialisk kemist som arbetat på snart sagt varenda textilfabrik i England och förlorat jobbet varenda gång. Inte på grund av inkompetens, slarv eller lathet utan snarare på grund av överdriven nit och besynnerliga krav. Stratton har en dröm, drömmen om det perfekta tyget, och han försöker förverkliga den genom att tyst och stillsamt bygga sig ett laboratorium och försöka bedriva sina experiment utan att upptäckas.

Det går i stöpet på ännu en textilfabrik när dess stenrike ägare Alan Birnley (Cecil Parker) och några gäster upptäcker hans bubblande, fräsande utrustning. Det spåras till honom men den här gången får han en försvarare, nämligen ägarens dotter Daphne (Joan Greenwood). Hon utgör ett ovanligt progressivt kvinnoporträtt och läser på tillräckligt för att både förstå vad det är Stratton försöker göra och föreläsa om det för sin far. Med hennes hjälp lyckas Stratton till slut framställa det han var ute efter: ett tyg som är outslitligt och aldrig behöver tvättas.

Till att börja med hyllas Stratton som ett geni av både hög som låg. Men så dyker insikten upp: om tyget aldrig slits ut behöver ingen köpa nya kläder igen. Då behövs inga textilfabriker och inga textilarbetare. Inga vinster kommer att flöda in längre. Om det aldrig behöver tvättas behövs inga tvätterier och inga tvätteriarbetare. Både direktörer och arbetare vänder sig mot Stratton, och det är i de här scenerna som Guinness visar sin riktiga charm. Hans Stratton är en oskuldsfull människa som inte är redo att ge upp sin dröm. Det leder till ett underbart filmögonblick som är ett skolboksexempel på gott skådespel.

The Man In The White Suit är Alec Guinness och Joan Greenwoods film, ett av de verk som står och faller med sina huvudrollsinnehavare. Utan dem hade den kunnat bli tom och trist, med dem är den rolig och minnesvärd.

The Hunger (1983) - 4/6

Den här filmen handlar mycket mer om stämning än intrig, mycket mer om känslor än motivation och mycket mer om antydningar än förklaringar. Det blir aldrig helt klart vad det är vi betraktat och jag tror att intrycket man får av The Hunger beror lika mycket på förväntningar, förhoppningar, förhandsinformation och sinnesstämning som av dess beskrivbara egenskaper. En annan kväll hade jag kanske älskat eller hatat den.

Handlingen berör såvitt jag kan utröna en uråldrig - vi får aldrig veta hur gammal, men jag misstänker att det räknas i årtusenden - vampyr (Catherine Deneuve), även om det ordet aldrig nämns. Hon kallar sig nu för Miriam Blaylock, förmodligen det sista av många namn hon använt.

Hon lever i ett kärleksförhållande med John Blaylock (David Bowie), en betydligt yngre man som hon själv gjorde till vampyr och lovade evigt liv och evig kärlek. Så blir det nu inte utan han börjar plötsligt åldras i oerhörd hastighet. Han går från trettio till femtio på en natt och sedan till åttio på nästa dag. Han vet inget botemedel och om Miriam gör det så håller hon det för sig själv.

Johns enda hopp är därför doktor Sarah Roberts (Susan Sarandon) som forskar kring åldrande, men när en medelålders man dyker upp och påstår att han var ung i går kväll så tror hon honom inte utan lämnar honom i ett väntrum tills han ger upp. När dr Roberts samvete gnager henne går hon hem till paret Blaylock, men John finns inte längre kvar. Det gör däremot Miriam, som ser dr Roberts djupt i ögonen och väljer ut sin nästa kärlekspartner. Det utmynnar i en på sin tid i förväg legendarisk sexscen som faktiskt förtjänar sitt rykte; sällan har vi väl sett två så etablerade skådespelerskor i en så tydlig scen. Men den blir aldrig vulgär eller exploitativ. Den fungerar perfekt i sin kontext.

Det är det mycket i The Hunger som gör. De bästa delarna är sagolika i det ordets bokstavliga mening. Karaktärerna rör sig i en modern miljö men är tagna ur en antik legend. Stämningen är tagen ur en spökhistoria och känslorna från en kärleksmyt. Den ibland övermyckna vagheten hjälper till. Det här är en film som för det mesta tjänar på att inte besvara alla frågor, precis som sagor sällan gör.

Jag tror, efter lite funderande, att dess stora svaghet är de realistiska scenerna. Doktorn i sitt labb med sina kollegor, apan de experimenterar med, blodprovet de analyserar. Det är taget från en helt annan historia och det är ett grepp som ibland fungerar men bara när skiljelinjen mellan de två världarna antingen är tydlig eller till slut kollapsar. Här samexisterar de, vampyrerna och doktorerna, men de verkar låtsas som om den andra sidan inte finns. The Hunger är två filmer i en, och jag är ett mycket större fan av den ena än av den andra.

Freaks (1932) - 5/6

Freaks inleds med en för sin tid remarkabelt progressiv text som förklarar att en historia som denna aldrig kommer att filmas igen, för dess ämne och huvudpersoner - missbildade människor som lever på att låta sig uppvisas på nöjesfält - håller tack vare den moderna vetenskapen på att försvinna. Dessa stackars människor, utstötta, fruktade, förlöjligade, håller ihop under ett strikt regelverk som är till för att skydda dem alla.

Regissören Tod Browning, som själv tillbringat en tid med en kringresande cirkus, fyllde rollerna med faktiska freaks. Vi ser den nu nästan helt försvunna sideshowens legender, människor som de siamesiska tvillingarna Daisy och Violet Hilton, den arm- och benlöse prins Randian, fågelkvinnan Koo Koo, den skäggiga damen Olga Roderick och mikrocefalen Schlitzie. Några av dem utför sina nummer framför kameran; vi får till exempel se prins Randian rulla och tända en cigarrett med munnen.

På den kringresande cirkusen finns även dvärgarna Hans (Harry Earles) och Frieda (Daisy Earles). Hans har förälskat sig i trapetskonstnären Cleopatra (Olga Barcanova), som fått veta att Hans inväntar ett stort arv och därför låtsas vara intresserad av honom samtidigt som hon tillsammans med sin egentlige pojkvän, tyngdlyftaren Hercules (Henry Victor), planerar att mörda honom.

Frieda har förstått att Cleopatra inte bryr sig om Hans och försöker varna honom, men han lyssnar inte. Han är kär i den vackra - och normallånga - Cleopatra. De andra freaksen lyssnar på Friedas oro men accepterar Cleopatra tills hon avslöjar sig. Då är de redo att utkräva en gruvlig hämnd. Det är en scen som kanske borde vara skrattretande men i stället blir kuslig och hotfull. Cleopatra och Hercules har bråkat med fel människor.

Filmen står entydigt på freaksens sida. Dessa naturens misstag är här hedersamma och lojala, medan de två "normala" Cleopatra och Hercules är de egentliga monstren. Det bidrog säkert till den storm av kontrovers som omgav filmen, även om en ofta angiven anledning är de tydliga och våldsamma sekvenser som senare klipptes bort och numera anses förlorade för alltid. Jag vet inte om de hade gjort filmen ännu bättre men jag misstänker att det var en bra klippning. Freaks är stämningsfull och mörk. Blod och våld hade förmodligen bara förstört intrycket.

Det stora avslöjandet av Cleopatras slutliga öde fungerar tyvärr inte längre, om det någonsin gjorde det. Exakt vad som hände henne är inte uppenbart och hjärnan envisas med att fundera över det i stället för att känna den iskalla fasa som scenen förtjänar. Vad som hände Hercules får vi inte ens veta i den överlevande versionen. Det är synd att så illa följa upp den briljanta stormscenen som tar ett koncept som borde ha varit omöjligt och gör det otäckt effektivt.

Men sammantaget är Freaks - än i dag - en mycket bra film. Den är oklanderligt välgjord och dessa människor och deras öden fascinerar oss fortfarande. Kanske ännu mer i dag, när vi aldrig själva får se dem.