American History X (1998) (SPOILERS) - 6/6

American History X följer Derek Vinyard (den alltid briljante Edward Norton) under ett dygn efter att han släppts ut ur fängelset. Muskulös, med rakat huvud och ett stort svart hakkors tatuerat på ena bröstmuskeln tog han blodig hämnd när tre svarta killar bröt sig in i hans bil. Den ene sköt han ihjäl, den andra sårade han och dödade sedan iskallt på ett mycket obehagligt sätt i en scen som jag helst vill slippa tänka på.

Nu kommer han ut till sin dyrkande lillebror Danny (Edward Furlong), sin flickvän Stacey (Fairuza Balk), sin gamle kompis Seth (Ethan Suplee), och sitt gamla white power-gäng, ledda av den äldre Cameron Alexander (Stacy Keach) som alltid låtit Derek och de andra ungdomarna sköta hans skitjobb. Hela Dereks sociala krets består av dessa människor, förutom hans mor Doris (Beverly D'Angelo) och hans syster Davina (Jennifer Lien) som hjälplöst sett på när båda männen i familjen sjunkit ner i hatets träsk.

Men Derek är annorlunda. Han är inte med längre. Han tänker gå ur, lägga hakkorsen bakom sig och leva sitt liv. Han tänker se till att få Danny med sig ut. Han är beredd att förlora flickvän och vänner. Kanske inte för att han fått ett ideologiskt uppvaknande - även om det verkar ha skett, åtminstone till viss del - utan för att han är trött på att hata. Det leder ingenstans.

American History X har en icke-linjär struktur som i väl markerade återblickar berättar Dereks historia innan fängelsestraffet. När berättelsen är klar förstår vi att den rashatsretorik han kom att spy ur sig ursprungligen kom från hans far, som vid middagsbordet gav uttryck för sina tankar om vita och svarta. När fadern dödades av en svart knarklangare medan han som brandman försökte släcka en brand i ett svart kvarter sprack det för Derek, som vi får se gråtande i TV. Hans hjältepappa försökte rädda några jävla niggrer som han borde ha skitit i och som tack var det en av de jävla niggrerna som sköt honom.

Derek var smart och hade talets gåva. Han samlade de andra skinnskallarna omkring sig, med Cameron Alexander i ryggen. De flesta av dem var ölpimplande busar, men Derek tvingade dem att samarbeta. De slogs, vandaliserade, de började ett krig för att ta tillbaka sina kvarter. Och vi förstår varför.

Häri ligger filmens genialitet och kanske även dess fara. Vi känner med den gråtande Derek när han sörjer sin far. Danny presenteras i en briljant scen där en annan vit kille trakasseras av tre svarta, och Danny går fram till dem och utmanar dem, utan ett ord. Det här är ingen liten fegis som pladdrar om den vita rasens överlägsenhet; han tror på det, han står för det och han visar det. När de svarta killarna gått drar han upp offret på fötter och säger åt honom att han inte kan vara en sån mes, han måste stå upp för sig själv. Även om vi avskyr Dannys åsikter måste vi respektera honom. Vi föraktar kanske de simpla snorungar de slåss tillsammans med, men Derek och Danny är på riktigt.

Aldrig fungerar det bättre än i basketmatchen. Den korkade Seth försätter sig i trubbel som vanligt, Derek måste rädda honom, och han väljer att utmana det svarta laget. En match, om planen. Den som vinner får fullständiga rättigheter till basketplanen. Det byggs upp fantastiskt och det tar befälet över oss. Jag erkänner: jag ville vara där, jag ville vara en av de vita, jag ville vara en del av detta. Jag kände med varenda lyckat skott, varenda tagen poäng, varenda hurrarop. Jag ville dela segern med dem, en seger av det slag som man så sällan får i vårt samhälle. Jag förstod varför man går med i en rörelse som deras. Varför man vill vara en del av något stort, något man kan tro på. American History X gör mer än att beskriva vitmaktrörelsen, den förklarar den, och inte med ord utan med känslor.

Så kommer inbrottet i bilen, Dereks brutala hämnd, och fängelsestraffet. Han visar sin hakkorstatuering och hoppas att få vänner, och det lyckas. Men till och med där inne, bland hårda vita rasister som håller samman med andra hårda vita rasister för att ha en chans att överleva, visar det sig att det bara är Derek som håller sig till idealen. Ariska Brödraskapet kan tänka sig att handla med de andra gängen, bruna och svarta, och Derek tycker att de bryter mot reglerna. Gänget tröttnar på hans predikningar och bestämmer sig för att ge honom en varning. I fängelset är en varning en brutal våldtäkt.

Hur mycket just våldtäkten lärde Derek är en öppen fråga. Förmodligen bara att man får de vänner man förtjänar, vilket kan vara en nog så viktig läxa. Men efter det kan han inte vara med i gänget längre. Han förvandlar sig till isolat, vilket är en dödsdom. Ändå händer ingenting. Ingen dyker upp och kör en hemmagjord kniv i ryggen på honom.

Svaret på det ligger hos Lamont (Guy Torry), den svarte man som Derek arbetat tillsammans med i fängelset men aldrig nedlåtit sig att säga ett ord till. Lamont har dock aldrig slutat försöka. Han pratar om allt han kommer på, orden flödar ur munnen på honom, och till slut kan Derek inte stå emot. Han börjar flina, sen skrattar han, och han ser Lamont som en människa. Det är underbara scener mellan två skickliga skådespelare. Det spelar ingen roll att Lamont aldrig kommer med några vettiga argument för rasharmoni; det är inte det det handlar om. Det handlar om att Derek ska förstå att Lamont är precis som han. När den insikten har kommit, kan Lamont tänka sig att hjälpa honom. Hålla honom vid liv.

Är Lamont orimligt god, ett orealistiskt helgon innanför fängelsets väggar? Kanske. I verkligheten hade han förmodligen varken haft modet eller auktoriteten som behövs för att rädda Derek. I filmen fungerar han fantastiskt.

Argumenten som Lamont aldrig ger serveras i stället av den judiske historieläraren Murray (Elliot Gould), som inte har Dereks vältalighet och inte heller samma lätta budskap att spy ur sig, så det blir veka anspråk som Derek genast avfärdar med hån och vrede. Det är helt rätt. Murray har ett mycket svårare jobb än Derek. Sanningen är alltid mer komplicerad än den enkla lögnen. Än hatet.

Det mer effektiva budskapet kommer från den svarte Dr Robert Sweeney (Avery Brooks), som ställer nyckelfrågan till Derek: "Has anything you've done made your life better?" Det har det inte, och när Derek väl kommer ut är han övertygad. Han ska inte göra så mer. Det kanske inte hjälper, det kanske inte leder någonstans, men han kan i alla fall rädda sig själv och Danny, och sluta utsätta sin familj för mer (Seth är inte vänlig mot Davina).

Så kommer slutet med Dannys död inne på toaletten, en referens tillbaka till konfrontationen i början av filmen. Det kan till att börja med kännas påklistrat men passar faktiskt perfekt in i filmens struktur och tema. Det är inget simplistiskt budskap om att hat lämnar ett ärr som aldrig försvinner; om Dannys mördare vore ett av hans offer så hade det bara visat att man aldrig blir fri från sitt förflutna.

I stället påminns vi om att det faktiskt var den svarte killen som var den aggressive från början, Danny bara försvarade hans offer. Om Danny hade varit skolans störste förespråkare av rasharmoni så hade han ändå dött, där inne på toaletten, för att han stod upp mot en mobbare. Han dör för att den svarte killen hatar vita, inte för att han själv hatade svarta. American History X säger oss på ett brutalt sätt att alla förlorar på rashat, vare sig vi deltar eller inte.

Och så lämnas vi med en fråga. Dereks älskade lillebror sköts av en svart man. Kommer han att leva vidare i ljuset eller kommer han att ta den lätta utvägen, som han gjorde förr?

American History X är en intelligent, tankfull film som väcker bubblande starka känslor. Den har skådespelare som inte bara pratar om sin ångest och sin vrede, de låter den lysa ur ögonen och synas i varje okontrollerbar rörelse. Den är hemsk att se och det ska den vara: den behandlar ett hemskt ämne. Det här är inte våld som man känslolöst tittar igenom utan brutaliteter som tar sig innanför huden. Där befinner sig hela filmen, i våra hjärtan och magar där vi inte har något försvar. Den tvingar oss att förstå människor vi helst av allt vill betrakta som dunkla onda "andra". På det viset är vi precis som Derek.

In the Name of the King: A Dungeon Siege Tale (2006) - 1/6

"Uwe Boll makes terrible movies. Anyone who tells you otherwise is Uwe Boll." - Seanbaby

Uwe "the only genius in the whole fucking business" Boll har vad man skulle kunna kalla för ett dåligt rykte. Han är känd för att göra filmer som formellt är baserade på datorspel men som i själva verket nöjer sig med att stoppa in lite namn och blandade element i hans egen historia och krydda med våld och sex. Resultaten sågas konsekvent av kritikerna och sviks av publiken, och enligt sägnen har han fått fortsätta så här länge på grund av en lucka i den tyska skattelagen: en film som går back tillåter en hel massa skatteavdrag så att han och finansiärerna kan leva gott på att göra filmer som floppar. Det låter lite The Producers i mina öron.

På grund av detta dåliga rykte (eller möjligen trots det, med mig kan man inte veta säkert) har jag aldrig sett en Bollfilm. Detta sakernas tillstånd kunde naturligtvis inte få fortleva i oändlighet och när jag fick In the Name of the King: A Dungeon Siege Tale som önskefilm visste jag vad klockan var slagen. Det här är alltså en film baserad på datorspelet Dungeon Siege som jag aldrig spelat och det jag vet om det kan sammanfattas med att man spelar en bonde som blir anfallen av ett monster. Jag är dock rätt säker på att Jason Statham inte var med i spelet.

Det är han i filmen. Han spelar bonden i fråga, en man vid namn Farmer (det är inte så dumt som det låter; han tog namnet därför att han var bonde på grund av någon filosofisk övertygelse om att man är det man gör - okej, det låter rätt dumt ändå). Farmer lever med sin fru Solana (Claire Forlani), sin son Zeph (Colin Ford) och sin förbitittande gamle vän Norrick (Ron Perlman) som föreslår att de ska gå med i armén för att dryga ut lantbruksinkomsten. Farmer är dock nöjd med sitt enkla liv och det är inte förrän den närliggande byn Stonebridge blir anfallen av beväpnade kruger (monster som hittills aldrig använt rustningar eller vapen), hans son dödas och hans fru förs bort som han bestämmer sig för att använda sig av sin orimliga stridsskicklighet.

Farmer snear på kung Konreid (Burt Reynolds; ja, Burt Reynolds som fantasykung, resultatet är precis vad man kan vänta sig) för att han inte skyddar sitt folk. I stället för att gå med i armén tar Farmer med sig Norrick och sin svåger Bastian (Will Sanderson) på frälsarstråt.

Bakom allt elände står den onde trollkarlen Gallian (Ray Liotta) som stjäl kraft från Muriella (Leelee Sobieski), som är dotter till den gode trollkarlen Merick (John Rhys-Davies). Gallian samarbetar med kungens onde brorson Fallow (Matthew Lillard) som i avsaknad av kungabarn är tronens arvtagare.

In the Name of the King känns som om någon kollat igenom kontemporär fantasy i bok-, film- och spelform och bestämt sig för att ta varenda tafflig kliché och placera dem i samma film, utan att ens försöka spinna dem lite grann. Farmer är den föräldralöse simple mannen med mystisk bakgrund som visar sig vara viktigare än han trodde - gissa vilka hans föräldrar var? Solana är hans kärleksföremål, nödvändig för att motivera honom och för att skurken ska ha någon att vara slemmig mot. Gallian är den nattsvarte skurken som inte har eller behöver någon annan motivation. Merick är den vise som hjälper till med råd och dåd men inte är med vid den sista konfrontationen. Zeph och Norrick är offren som ger hjälten anledning att hämnas. Och så vidare.

Framför allt syns arvet från Lord of the Rings tydligt. Flera scener är direkt stulna därifrån, om än anpassade efter en betydligt mindre budget, och karaktärerna kan mappas person för person. Farmer är Aragorn, hjälten med band till kungaätten som försöker kämpa emot sitt öde och behålla sitt enkla liv men till slut tar sitt ansvar. Merick är Gandalf, den vise magikern som ständigt vet mer än han berättar. Gallian är Saruman, den onde magikern som driver sitt spel genom tankekontroll (han fjärrstyr kruggeneraler via magisk Virtual Reality) och samlar ihop en armé av monster. Fallow är Grima, den fege förrädaren som försvagat kungen och arbetar för den onde magikern. Muriella är Eowyn, prinsessan som vill leva en krigares liv och till slut får det. Konreid är Theoden, den gamle konungen som tillbringat sitt liv med att kämpa för sitt rike och tänker avsluta det på samma sätt. Alvernas roll spelas av ett lesbiskt hippiekollektiv med magisk kontroll över klängväxter - hoppsan, jag nämnde visst inte dem ovan.

Det är många som kopierat Lord of the Rings och nästan ingen av dem har gjort det rätt, för de har inte fattat varför den historien fungerar. Den handlar inte om armé mot armé eller om Aragorn mot Saruman, den handlar om Frodo och Sam mot Sauron. Gissa vilka karaktärer som saknas i In the Name of the King? Frodo, Sam och Sauron.

In the Name of the King hade kanske kunnat bli underhållande som komedi, men ingenting i filmen spelas med något mindre än blodigt allvar. När skådespelarna i bättre fantasyfilmer lyckas uttala självmedvetet åldrade repliker är det en riktig bedrift; här misslyckas de och manuset ger dem föga hjälp. Den ende som tar sig ur det hela med hedern i behåll är Jason Statham, en skådespelare som jag tycker bättre och bättre om varje gång jag ser honom, huvudsakligen för att han är kapabel att spela precis vad som helst utan ironi. I en film som denna är han omistlig. Han verkar inte ha en aning om hur larvigt materialet är.

Detta är Uwe Bolls största budget någonsin och det syns. Det är inget fel på effekterna och jag tyckte riktigt bra om en magikerduell med leviterande, telekinetiskt styrda svärd. Hans grundläggande oskicklighet lyser dock igenom med en besynnerlig klippteknik som gör att vi får reaction shots från karaktärer som inte är närvarande. Vid ett tillfälle klättrade några ninjor upp i träd och softade där ett tag innan de dramatiskt hoppade ner, till synes utan anledning eftersom det var tomt runt dem. Det tog en stund innan de dök upp igen och vi fick veta vilken sida de var på.

In the Name of the King: A Dungeon Siege Tale har kallats för den av Uwe Bolls filmer som inte är obegripligt usel utan bara vanligt dålig. Där håller jag med; den är bara vanligt dålig. Jag har sett betydligt sämre filmer, kanske rentav en och annan sämre film i samma genre. Men den har inte gett mig någon lust att se de av Uwe Bolls filmer som i så fall är obegripligt usla.

What a Girl Wants (2003) - 2/6

Jag misstänker att vissa skådespelare inte har sina namn i Hollywoodfolkets filofaxer, utan bara de roller man har dem till. När man behöver en kvinna som bär korsett och pratar överklassbrittiska, då ringer man Helena Bonham Carter. När man behöver en åldrig hårding, då ringer man Terence Stamp. När man behöver en skurk med rivig röst och ögonen fulla av kyla, då ringer man David Warner. Och när man behöver Lord Henry Dashwood, då ringer man Colin Firth.

Han var enda anledningen till att jag började se What a Girl Wants och sannerligen enda anledningen till att jag såg färdigt den. Han är en briljant skådespelare (Conspiracy, The King's Speech, A Single Man, Dorian Gray, och han gör Bridget Jones-filmerna sisådär dubbelt så bra) och strålande karismatisk. Jag vill bara sitta kvar och lyssna på hans röst lite till.

Det krävs en sån som han för att jag ska sitta igenom en film som What a Girl Wants. Den är svår att bedöma objektivt, för jag befinner mig så långt ifrån målgruppen som jag gärna kan utan att byta art. What a Girl Wants är specifikt gjord för flickor i elva-tolv-årsåldern, gamla nog att drömma, unga nog att inte känna igen en kliché ens när den hoppar upp och ner och tutar i stora klichétutan. För dem är det säkert en bra film.

Deras filmiska företrädare är Daphne Reynolds (Amanda Bynes, av mig mest känd som Jennie Garths lillasyster i What I Like About You som alltid tycks gå på TV när det är för tidigt för att gå upp), en amerikansk tonåring som bor med sin något originella mor Libby (Kelly Preston). Fadern är en engelsman som Libby hade en kort, het och vild affär med och inte träffat sen dess. Daphne känner att hon saknar något i sitt liv, bestämmer sig för att det är en far, och åker till London för att söka upp honom.

Det visar sig att han spelas av Colin Firth och är Lord Henry Dashwood, en ädling som sagt upp sin plats i House of Lords för att kunna kandidera till House of Commons. Han är så rik att han bor på en herrgård med omgivande park mitt i centrala London, han är så god att han trots sina medfödda privilegier uppoffrar sig för den lilla människan, och i korthet är han den perfekta förlorade fadern för en flicka som Daphne.

Lord Dashwood är alltså god, han har en blivande fru (Anna Chancellor) och en blivande styvdotter (Christina Cole) som är onda, det finns en skum politisk rådgivare (Jonathan Pryce) i faggorna och en äldre kvinnlig förebild (Eileen Atkins) gör vad hon kan för Daphne på sitt svala brittiska sätt. Det finns förstås en kille (Oliver James) också. Daphne försöker passa in i sin fars liv men har en ostoppbar amerikansk personlighet och därmed vet du ungefär allt du behöver veta.

Klichéer överlever för att de fungerar och det här är en kompetent implementation av några väldigt populära klichéer. Firth är fantastisk, Bynes är söt, och det hela rullar på ungefär som det ska, men har man sett en av de här filmerna har man sett alla, och om man inte ens gillade den första är det nog dömt på förhand.

Den fördömde (2010) - 4/6

Professor Sebastian Bergman (Rolf Lassgård) är Sveriges främste expert på gärningsmannaprofilering. En gång i tiden var han tydligen respekterad men nu har han väldigt dåligt rykte och i inledningsscenen får vi se varför. Han ska föreläsa för en sal full av poliser men ägnar sig mest åt att kommentera de kvinnliga åhörarnas utseende. Vad det var som förvandlade honom till denna slemmige slashas är från början oklart, men han visar sig ha en bakgrund som fick mig att tro att det fanns en TV-serie som jag missat; filmkaraktärer brukar inte ha varit med om så här mycket innan filmen börjar.

Bergmans mor dör och det blir hans uppgift att rensa ut hennes hus för att kunna sälja det. Där hittar han trettio år gamla, undangömda brev från en Petra Andersson som desperat försöker hitta honom men som aldrig lyckades. Samtidigt hittas på orten en tonårspojke mördad, knivhuggen trettio gånger och med hjärtat utskuret.

Bergman vill ta chansen att komma tillbaka och börja jobba igen, men ingen vill ha med honom att göra. Han betraktas som en uppblåst snobb, en manschauvinistisk relik och en obehaglig föredetting. Han går till sin gamle vän Torkel Höglund (Tomas Laustiola) som sköter fallet, men till och med då måste han dra upp en gammal tjänst för att få lov att vara med. Bergman börjar jobba men missbrukar genast förtroendet genom att använda sig av polisresurser för att söka upp den mystiska Petra Andersson.

Den fördömde är en rätt smart och välbyggd kriminalhistoria. Berättelser som denna bygger på att det finns ett ordentligt gäng med karaktärer så att man inte ska kunna peka ut mördaren bara för att han är den ende icke-polisen som får fler än två repliker, och Den fördömde serverar en hel hög potentiella misstänkta samt tillräckligt med villospår och falska ledtrådar för att hålla oss underhållna och undrande ända fram till det slutgiltiga avslöjandet. Samtidigt får vi se sekvenser från den mördades siste kväll i livet, sekvenser som ständigt ändras utefter polisernas rådande hypotes. Lösningen är flerbottnad och tillfredsställande.

Bergman är på sätt och vis ett klassiskt "outhärdligt geni", ungefär som dr House, men han är varken så genialisk eller så outhärdlig även om han verkligen är en obehaglig människa. Han är bra på det han gör men för en gångs skull är det inget alibi för att vara ett svin och Den fördömde försöker aldrig göra hans svinighet underhållande, den bara presenterar honom som han är och ger oss en förklaring, men ingen ursäkt.

Jag ser fram emot att se andra delen i serien.

The Bridge on the River Kwai (1957) - 6/6

The Bridge on the River Kwai handlar om brittiska krigsfångar som tvingas bygga en bro åt sina japanska tillfångatagare, men ämnet är kollisioner mellan civilisationer och kulturer. Det är amerikanen Shears (William Holden från Sunset Boulevard, i dag föga känd men på sin tid en gigantisk stjärna) som får stå för den förnuftiga synvinkeln gentemot britterna Nicholson (Alec Guinness) och Warden (Jack Hawkins) och japanen Saito (Sessue Hayakawa), produkter av traditioner som Shears finner obegripliga och motbjudande.

1943 är Shears krigsfånge hos japanerna. Han gräver gravar i ett fångläger i Burma när överste Nicholson och hans mannar kommer inmarscherande. Nicholson utstrålar brittisk överklass och hamnar genast i konflikt med lägerkommendanten och britthataren Saito som kräver att även officerarna ska hjälpa till med att bygga hans bro över floden Kwai. Nicholson påpekar att Genevekonventionen inte tillåter att officerare tvingas till kroppsarbete, och Saito använder den som tillhygge. Det blir deras första kamp. Nicholson ser den som symbolisk och principiell. Om man struntar i reglerna finns ingenting kvar.

"Without law, commander, there is no civilization", förklarar han för Shears.
"That's just my point", säger Shears. "Here, there is no civilization."
"Then we have the opportunity to introduce it."

Nicholson viker inte för någon och resultatet blir att han hamnar i "ugnen", ett stängt plåtskjul i solen, medan resten av officerarna försmäktar i en trång hydda och mannarna arbetar på bron. Saito hotar, lockar, utpressar, mutar, men ingenting hjälper. Nicholson vägrar göra avkall på sina principer. Hans mannar är fortfarande soldater, inte slavar, och de måste se att deras officerare fortfarande leder dem och inte avviker från reglerna. Saito vägrar förstå. Britterna är besegrade, men känner tydligen ingen skam. Officerarna har svikit, men vägrar knäckas. Själv riskerar han att tvingas begå självmord om han inte lyckas färdigställa bron till den tolfte maj, och till slut blir det han som får ge sig. Nicholson kommer ut ur ugnen som segrare.

Det han då får se förskräcker honom. Hans soldater har ingen disciplin, ingen stolthet. Han och de andra officerarna för befäl över en oordnad pöbel. De måste svetsas samman igen, få tillbaka sin soldatheder. Han har officerare med erfarenhet av brobygge och låter dem sätta ihop ett förslag för hur bron ska byggas. Platsen ska flyttas, arbetslagen omorganiseras, britter tävla med japaner. Det fungerar; han motiverar sina män och nu är de soldater igen.

Samtidigt som Nicholson hjälper japanerna med deras stora projekt vägrar han organisera en flyktkommitté. Visst är det varje tillfångatagen soldats plikt att försöka fly, men eftersom Nicholson beordrades att kapitulera är han inte säker på att de har laglig rätt till det. Shears skakar på huvudet åt Nicholsons regeltrohet. Dessutom, säger Nicholson, befinner de sig mitt ute i den burmesiska djungeln. Även om de kunde fly skulle de kanske ha en chans på hundra att överleva. Visst, säger Shears, men i lägret under Saito är chanserna mindre än så. Han bestämmer sig för att ta saken i egna händer.

Nicholsons stolthet över det hans mannar gör växer tills han kanske inte längre minns vad det egentligen är han gör. Försöker han tjäna sina soldater på bästa sätt eller försöker han bygga en bro åt sina fiender? Glömmer han varför han ursprungligen började arbeta tillsammans med Saito? Historien närmar sig svaret på den frågan när britter på Sri Lanka sätter ihop en specialgrupp, ledd av Warden, som ska hoppa fallskärm över Burma, gå genom djungeln till fånglägret och spränga bron, helst när ett tåg fullt av japanska högdjur är på väg över.

Vi följer arbetet med bron samtidigt som vi ser kommandosoldaterna närma sig. De förlorar en man, en annan såras, en tredje är en färsking som kanske inte kommer att klara av att döda när han måste. Vi vet inte hur det kommer att gå med deras uppdrag, vi vet inte hur Nicholson kommer att känna inför att hans stora stolthet sprängs i luften, och vi vet inte hur den stolte Saito kommer att hantera förödmjukelsen att han behövde britternas hjälp för att slutföra sitt uppdrag.

The Bridge on the River Kwai har viss verklighetsbakgrund. Brittiska krigsfångar byggde verkligen en bro över floden Kwai, men det fanns ingen överste Nicholson som samarbetade med fienden och ingen kommandostyrka som försökte spränga bron. Trots Shears varningar om de hemska förhållandena i lägret och tortyren av de brittiska officerarna var verkligheten många gånger värre och en del av det vi ser hade förefallit paradisiskt för faktiska krigsfångar. Det här är inte en historia ur verkligheten, det är en historia om karaktärer som skapats i sina kulturers grytor och nu slår emot varandra med oemotståndlig kraft.

Det här är en oklanderligt välskapt film. Den håller vårt intresse lika väl i djungeln, i lägret, vid bron och i den jämförelsevis himmelska miljön på Sri Lanka. Regissören David Lean skapar en historia som känns betydligt kortare än sina 160 minuter. Trots detta är The Bridge on the River Kwai först och främst Alec Guinness film. Han var en mästare av klassiska skådespelarmetoder och gör Nicholson till en oförglömlig karaktär. Trots bomber och tåg och knivar och kpistar är det Nicholsons personlighet som ger oss den största spänningen. Hur mycket är på riktigt, hur mycket döljer han, och hur kommer han att reagera när han står inför det slutgiltiga valet? Vi inser från början att Saito är galen - Nicholson anser i alla fall det - men det visar sig snart att Nicholson kanske inte är riktigt klok, han heller. Shears skulle i alla fall skriva under på det.

Blue Valentine (2010) - 3/6

Jag ville så gärna gripas av den här filmen och jag försöker förgäves räkna ut varför det inte hände. Blue Valentine är en historia om äkta människor som genomlever en erfarenhet som nästan alla människor delar. Dess huvudpersoner lider plågor som man känner igen om man någonsin levt i ett förhållande som varat en enda minut förbi förälskelsestadiet. Den gör det på ett djupt sant sätt, med skådespelare som lever inuti sina roller och aldrig förfaller till att bli karikatyrer samtidigt som de är obönhörligen igenkännliga. Ändå nådde den inte fram till mig.

Jag stördes av att jag inte förstod mig på de två människorna som utgör Blue Valentines centrum, hjärta och existensberättigande: Cindy (Michelle Williams) och Dean (Ryan Gosling). Det borde inte vara ett problem. Jag är övertygad om att det inte är tänkt att vi ska förstå oss på dem. Vi ska känna samma alienation som man känner när en älskad, kanske en sambo, plötsligt beter sig på ett sätt som är så främmande att man inte finner ord. Det har hänt oss alla.

Jag lyckades inte alltid hänga med i den icke-linjära kronologin som samtidigt berättar historien om hur Cindy och Dean möttes, hur de blev förälskade, hur hon blev gravid, hur de gifte sig, och en mörkare historia som utspelar sig sex år senare när elden har lämnat deras äktenskap och ersatts av taggar och kyla. Ibland var jag förvirrad och trodde att jag befann mig i nutiden när det var det förflutna. Det ryckte mig förstås ur illusionen, men det är nog snarare ett fel hos mig än hos filmen. Ingen annan verkar ha drabbats.

Jag kunde inte tycka om varken Cindy eller Dean, i alla fall inte hela filmen igenom. Mina sympatier växlade; först låg de hos Dean som försöker upprätthålla kärleken och tycker att äktenskapet i sig är meningen med livet medan Cindy är kall och fientlig. Sedan hamnade de hos Cindy när Dean blev allt argare och närmade sig våldet som utväg. Jag tyckte mer synd om Dean, men jag kunde inte stå bakom hans beteende mot slutet. Och kanske inte heller hans fåfänga hopp, vars skadlighet han vägrade inse. Men att jag inte tycker om två karaktärer är inte i sig en anledning att inte tycka om filmen.

Jag förstår varför Gosling och Williams tog de här rollerna. Det är en utmaning att visa upp de inre förändringar som skett hos Cindy och Dean medan de förvandlades från unga studenter till vuxna som försöker få sina liv att fungera samtidigt som de pressar ut lite lycka. Det är en sak att vara en annan människa under åldersmakeup och med sextio års extra erfarenhet att porträttera, men Cindy och Dean har bara blivit lite äldre, lite erfarnare. Cindy har blivit lite mer cynisk, Dean har vägrat.

Skickligheten i Blue Valentine är påtaglig, uppenbar och omisskännlig. Ambitionen är enorm och inte ouppnådd. Men till slut fann jag att jag, liksom Cindy, inte hade några känslor kvar för historien. Tragiken var synlig, men jag kände den inte. Bekantskapen som borde ha fört det närmare föll i stället bort. Och Blue Valentine förlorade mig.

The Girl with the Dragon Tattoo (2011) - 6/6

Jag trodde att det skulle bli omöjligt att bedöma The Girl with the Dragon Tattoo utan att jämföra den med Män som hatar kvinnor, som var en väldigt bra thriller med othrillerliknande egenskaper. Jag visste att en del skulle ha ändrats, förmodligen inte till det bättre, och trodde att Män som hatar kvinnor ständigt skulle finnas i bakhuvudet. Så blev det inte, vilket i sig är ett gott betyg till The Girl with the Dragon Tattoo. Den är så medryckande och engagerande nog att jämförelsen aldrig dyker upp, och den skulle hur som helst inte lida mycket av att bli jämförd.

För de två i landet som varken läst boken, sett filmen eller genom kulturell osmos plockat upp handlingen: Mikael Blomkvist (Daniel Craig) är en grävande journalist som just blivit dömd i ett förtalsfall mot affärstitanen Wennerström (Ulf Friberg) efter ett reportage som visade sig innehålla falska uppgifter. Han försöker dra sig undan från tidningen Millennium och dess chefsredaktör Erika Berger (Robin Wright), som han har ett förhållande med.

På julafton blir Blomkvist uppringd av advokaten Dirch Frode (Steven Berkoff) som arbetar för industrijätten Vangerkoncernen. Dess åldrande patriark Henrik Vanger (Christopher Plummer) vill träffa Blomkvist och erbjuda honom ett uppdrag. Fyrtio år tidigare mördades den gamles brorsdotter Harriet (Moa Garpendal), en dag när familjens ö isolerades av en bilolycka på den enda bron. Sen dess har mördaren sänt Henrik Vanger en pressad blomma varje år på hans födelsedag, precis som Harriet brukade göra.

Henrik Vanger har tillbringat sitt liv med att försöka lösa mysteriet och nu när han är en gammal man gör han ett sista försök via Mikael Blomkvist, känd som duktig grävare. Han tror att det är någon i hans familj, full som den är av nazister och annat osmakligt folk, som är skyldig. Förmodligen någon som fortfarande bor på ön.

Samtidigt får vi se Lisbeth Salander (Rooney Mara), den unga kvinna som Vanger anlitade för att göra en bakgrundskoll på Mikael Blomkvist. Hon är en briljant men djupt skadad människa, någon som livet behandlat illa och envisas med att fortsätta att behandla illa. Hon är en omyndigförklarad 23-åring vars förvaltare Palmgren (Bengt C.W. Carlsson) får en stroke och ersätts av Nils Bjurman (Yorick van Wageningen). Bjurman är ett ordentligt kräk och orsakar de svårsedda scenerna i The Girl with the Dragon Tattoo. Blomkvists och Salanders vägar korsas och de två skickliga framrotarna av fakta börjar samarbeta.

När boken och sedermera filmen gjorde sitt segertåg över Sverige antog jag att det rörde sig om någon lättsmält deckarhistoria, för det brukar ju vara populärt i vårt land. Det var inte förrän jag såg Män som hatar kvinnor som jag insåg att den här berättelsen har en komplicerad intrig med många viktiga karaktärer, en smart och engagerande handling, flera oväntade element och en vägran att på standardsätt lösa alla problem med våld. I stället arbetade Salander och Blomkvist med hjärnorna och gjorde riktigt utredningsarbete. Allt det har behållits i The Girl with the Dragon Tattoo.

David Fincher är fantastiskt skicklig på att göra det tråkiga spännande (se The Social Network) och den skickligheten kommer till god användning här, där dramat hänger på att leta i dammiga arkiv och skärskåda gamla foton. Musiken och klipptekniken får oss att vrida oss av spänning när Lisbeth Salander själv behöver kaffe för att hålla sig vaken.

Christopher Plummer är en veteran som kan bränna av en roll som den karismatiske gamle Henrik Vanger utan att blinka och han gör som väntat ingen besviken. Rollen som Mikael Blomkvist är mer av en utmaning för Daniel Craig och han ser inte heller ut som en lönnfet medelålders svensk journalist men han gör sin insats bra.

Hur som helst är alla andra ändå bara där för att utgöra bakgrund till Rooney Maras Lisbeth Salander, som är en riktig skapelse. Hon är emotionellt störd, sårbar och bräcklig samtidigt som hon är stark och brutal när det behövs, en människa vars erfarenheter av världen kan sammanfattas med det enda ordet smärta och som reagerat med att sluta sig. Till en viss gräns, vilket vi får många exempel på. Hon är inte en kliché eller en arketyp, hon är en unik karaktär och källan till den här berättelsens magnetism. Rooney Mara berättar om hennes bakgrund utan att säga ett enda ord.

Berättelsen är fortfarande förlagd till Sverige. Det är svenska löpsedlar, Sjöströms Livs och "just nu kan du inte nå det önskade numret", och personerna hälsar på varandra med "hej hej". De talar engelska med väl inövade svenska accenter, vilket jag som svensk fann distraherande, särskilt när de inte lyckades uttala de svenska namnen rätt. Det är vad tyskar och fransmän och ryssar fått leva med i årtionden men vi svenskar är inte vana och om det är något jag verkligen har att klaga på i The Girl with the Dragon Tattoo så är det just det. Jag hade hellre hört Craigs och Maras och Plummers riktiga språk, och så hade kanske Stellan Skarsgård inte tvingats gå tillbaka till en värre svensk brytning än den han brukar ha.

Det är ett litet problem, och ett som hur som helst bara drabbar svenskar. Det ändrar inte att The Girl with the Dragon Tattoo är en ytterst välgjord och effektiv thriller, baserad på en stark berättelse som i grunden är en klassisk låsta-rummet-historia men gör sig av med snart sagt varenda kliché från den genren och överraskar ända in i slutet.

Men jag kan förstås inte släppa den här filmen utan att trots allt göra en jämförelse med Män som hatar kvinnor. Här finns även SPOILERS, så nu är det läge att sluta läsa om man inte redan vet vad som händer. Jag vill också påpeka att jag inte läst boken, så jag kan inte uttala mig om huruvida endera versionen är trognare den litterära förlagan.

I allmänhet är The Girl with the Dragon Tattoo lika bra som Män som hatar kvinnor. Historien är fortfarande lika genomtänkt och väl hopsatt, och man har hållit sig till den så troget som man kunde vänta sig. Kanske trognare. Visst finns det skillnader, men ingen väntade sig att de två versionerna skulle vara exakt lika.

Mycket av det jag väntade mig skulle vara annorlunda i den amerikanska versionen var inte det. All brutaliteten, allt det sexuella våldet, fanns kvar. Våldtäktsscenen hemma hos Bjurman är precis lika outhärdlig i The Girl with the Dragon Tattoo som i Män som hatar kvinnor och Rooney Maras ångestfyllda förtvivlan är lika fruktansvärd och uttrycksfull som Noomi Rapaces. Om Rapace fick fram något mer av Salanders sårbarhet och bräcklighet så faller ändå ingen skugga på Mara; hon gör en fantastisk insats i rollen och jag tror det snarare beror på manus än på henne.

Manuset visar oss nämligen en annan Salander än Män som hatar kvinnor gjorde. Skillnaderna är till att börja med subtila men blir allt tydligare. I Män som hatar kvinnor finns en fantastisk scen där Salander kommer in till Blomkvist, sätter sig på honom, tokrider sig till orgasm, går av och lämnar rummet. Det var en illustration av hennes karaktär: törstande efter närhet men så fundamentalt skadad att hon inte erkänner det eller vet hur hon ska uttrycka det, hämningslös och skamlös, en helt egen varelse. I The Girl with the Dragon Tattoo lägger Blomkvist henne på rygg, de har vaniljigt sex och efteråt ligger de tillsammans i sängen, och verkar skaffa sig åtminstone ett halvt förhållande.

Det är dock inte lika illa som när Salander just räddat Blomkvist från Martin Vanger, som ger sig av med bil. I Män som hatar kvinnor ser hon till så att Blomkvist lever, sen ger hon sig av efter honom, ser honom brinna, och försvarar det efteråt utan en antydan till att hon skulle behöva någon annans tillstånd än sitt eget. I The Girl with the Dragon Tattoo ber hon om lov innan hon sticker, och jag pratar inte om ett "Are you all right?" eller ens "I'm going after him" och vänta på en nickning, utan "May I kill him?". Varför skulle hon vara intresserad om hans åsikt i frågan? Varför skulle hon be om tillstånd? Och varför, nu när vi är inne på ämnet, skulle Blomkvist ge det till henne? Det låter inte likt honom att låta Lisbeth Salander riskera livet för att döda.

Det är en trist förändring hos en av de intressantaste karaktärerna svensk film någonsin skapat. Så: som film är The Girl with the Dragon Tattoo lika bra som Män som hatar kvinnor. Som porträtt av karaktärerna - som jag uppfattar dem - är den märkbart sämre.