Raising Arizona (1987) - 4/6

Bröderna Coen har skapat några av mina favoritfilmer - The Big Lebowski, The Hudsucker Proxy - men det tog tid att nå upp på den platå där de gjorde sina bästa verk. Raising Arizona är en speciell film som fastnar i huvudet och visar anlagen till det som de senare skulle smida till genialitet och om den inte är i klass med bröderna Coens mästerverk så är det inget underbetyg; få filmskapare når de höjderna.

Den oförglömliga, dimmiga berättarrösten tillhör Nicolas Cage, ännu inte den actionstjärna han skulle bli men redan en skicklig skådespelare och duktig på att ge sin röst de utomvärldsliga egenskaper som behövdes både här och i Wild at Heart. Han spelar vanebrottslingen H.I. som vi i en rolig inledningssekvens får se fara in och ut ur fängelset. Varenda gång träffar han polisen Edwina "Ed" McDunnough (Holly Hunter), de börjar prata med varandra, och när han till slut lämnar det brottsliga livet är det med Ed vid sin sida.

Nu vill de bilda familj, men det visar sig att Ed inte kan få barn. Deras nya liv krossas och H.I. blir förtvivlad. Hans fru har dock en lösning när den stenrike möbelförsäljaren Nathan Arizona (Trey Wilson) får femlingar. Ingen kan ju ta hand om fem ungar, så H.I. och Ed kidnappar en.

Komplikationer tillstöter förstås. I stället för att knappt märka att ett barn har försvunnit blir Nathan Arizona fast besluten att hitta sin kidnappade avkomma. Två gamla kompisar från H.I.s förflutna dyker upp, och det visar sig att de har rymt från fängelset. Och så finns det en varelse som är svår att beskriva, en blandning mellan Hell's Angel (den sorten som åker motorcykel) och Hell's Angel (den sorten som har svarta vingar och kommer från helvetet). Han dyker upp i H.I.s drömmar innan vi får se honom på riktigt, och nånstans där blandar verkligheten ihop sig med fantasin.

Raising Arizona utspelar sig i något slags halvverklig drömvärld, ett grepp som bröderna Coen skulle återanvända flera gånger. På ytan handlar Raising Arizona om sådant som utan vidare skulle kunna hända i verkligheten, och det är sättet historien berättas på (och Nicolas Cages molniga röst) som för oss någon annan stans.

Jag antar att Raising Arizona rent formellt är en komedi, och visst skrattar jag när jag ser den, men den är inte en film som dyker upp i hjärnan när jag tänker "komedi". Det är inte att den handlar om mörka ämnen - det är det många komedier som gör. Det är snarare att den är väldigt medvetet orealistisk utan att någonsin låtsas om att det är medvetet. H.I. lever i den här världen och tycker inte att det är något konstigt med det, även om till och med hans gränser pressas när han första gången ser den svarte motorcykelriddaren i verkligheten.

Bucky Larson: Born to Be a Star (2011) - 1/6

"I knew the critics were going to bury us... None of those reviewers was psyched to see Bucky Larson and laugh. They go in with the mentality 'fuck these guys for making another movie.' They go in there to kind of headhunt. It makes me laugh because it's just so embarrassing. It makes them look like such morons."

Så sade Nick Swardson, stjärnan i Bucky Larson: Born to Be a Star, om de brutala sågningar filmen utsattes för. Det är hans sätt att avvärja kritiken och han kanske tror på det, men det är inte sant. Jag, och säkert många av dem som gör det här för pengar och inte bara för att de inte har något bättre för sig, skulle gärna skriva en positiv recension av en film från Happy Madison-gänget. Att vi inte gör det beror på att de gör usla filmer. Förutom Grandma's Boy, den var faktiskt bra.

Nu är Bucky Larson faktiskt inte horribel. Det var inget lidande att se den, den är inte tråkig, och även om jag inte minns några skratt så flinade jag i alla fall större delen av tiden. Visst, för det mesta var det inte skämten jag flinade åt utan det faktum att den här filmen faktiskt blev gjord, men det är i alla fall något. Och det fanns tillfällen då ett och annat avsiktligt skämt hade sin avsedda effekt. Det är bara det att de tillfällena försvinner i allt det andra, och att filmen försöker ge oss ögonblick av allvar samtidigt som den bränner all sin energi på att bestämt hävda att ingenting är på allvar och vi bara ska slappna av, hänga med och garva.

Titelns Bucky (Swardson) är en bävertandad, ful, korkad och orimligt naiv och oskuldsfull ung man som bor i en småstad i Iowa där det tydligen anses okej att smeta in sina könsorgan med jordnötssmör och ställa sig bland slickglada getter. Han får sparken från sitt jobb som påspackare på det lokala varuhuset och försöker trösta sig med filmkväll tillsammans med sina tre nördiga kompisar. Den här gången planerar de att titta på porrfilm, vilket Bucky inte begriper sig på och vi får avnjuta en sofistikerad scen där tre unga män i en Happy Madison-film förklarar för honom hur man masturberar och hur ofta de gör det. Han verkar inte fatta riktigt men blir hur som helst distraherad av att skådespelarparet i den valda filmen är hans föräldrar, Debbie "Rosie Bush" Larson (Miriam Flynn) och Jeremiah "Jim Spraysium" Larson (Edward Hermann). Bucky återvänder till sitt konservativa hem, får sina föräldrar att berätta sanningen om deras förflutna som porrstjärnor på sjuttiotalet, och inser sitt öde: han ska själv resa till Hollywood och bli porrstjärna.

Bucky har naturliga nackdelar: han är ful, han är oskuld, han har en oattraktiv dialekt, och han har andra egenskaper som traditionellt är dåliga för manliga porrstjärnor. Hans enda tillgångar är en benhård tro på sin egen potential och en självklar uppfattning om att detta är hans öde. Hans inledande försök att bli porrstjärna går som man kan vänta sig, men han träffar i alla fall servitrisen Kathy (Christina Ricci) som tycker om honom och hjälper honom hitta någonstans att bo så han slipper sova i buskarna. Han får kontakt med porregissören Miles Deep (Don Johnson) och porrstjärnan Dick Shadow (Stephen Dorff) och försöker få igång sin karriär.

Bucky Larson har flera scener jag inte ville se, flera scener jag ångrar att jag såg, och massor av scener som inte gav mig något. Framför allt verkar den - liksom många fyraåringar i sandlådan - ha missförstått humor. Löjliga, hojtade accenter är inte roliga i sig, och det är inte snoppar heller.

Och precis när jag försöker komma in i filmens mentalitet och se om det inte går att klämma ur den i alla fall ett riktigt skratt så spelar den några emotionella scener fullständigt allvarligt. Som om det går att ta Bucky på allvar, efter allt vi sett av honom. Det slutar med påklistrat feelgood och det vi minns är skämt som missade målet. Det är därför Bucky Larson: Born to Be a Star får en negativ recension, inte för att jag inte ville skratta.

Cry-Baby (1990) - 4/6

Om det inte vore för min Johnny Depp-totalistiska ambition hade jag förmodligen aldrig sett den här filmen. Det hade faktiskt varit en liten förlust, för det här porträttet av ett stiliserat amerikanskt femtiotal är inte utan sina underhållande poänger.

I Baltimore finns 1954 två rivaliserande gäng. På ena sidan står Drapes, olydiga rebels without a cause som går sin egen väg och skrämmer etablissemanget. Mot dem står Squares, duktiga och högpresterande helylleamerikaner. Däremellan har vi Allison (Amy Locane), som av Drapes kallas för en Scrape - en Square som vill vara en Drape.

Allison är, liksom de flesta tjejer vare sig de erkänner det eller inte, intresserad av den bildsköne Drapen Cry-Baby (Johnny Depp när han fortfarande var en fager tonårsidol). Hans förmåga att på kommando låta en tår rulla nerför kinden gör alla flickorna svaga i knäna och han omger sig med ett litet gäng Drapes, bland dem den oförglömliga Hatchet Face (Kim McGuire), vars utseende är svårt att beskriva och förhoppningsvis åtminstone delvis uppnåddes med strategiskt smink, och en ung Ricki Lake som Cry-Babys syster Pepper.

Mellan sångnummer utspelar sig en liten Romeo och Julia-historia mellan Cry-Baby och Allison. Cry-Babys gäng har svårt för posören Allison och hon har en intressent bland Squares också, den präktige Baldwin (Stephen Mailer), som inte står ut med att en läderklädd buse som Cry-Baby brädar honom. I bakgrunden finns Lenora Frigid (Kim Webb) som själv är nerkärad i Cry-Baby men ständigt får nobben. Medan slagsmål utbryter mellan Squares och Drapes hävdar hon att hon är gravid med Cry-Babys avkomma.

Det är en simpel historia som avlöper på det sätt man kan vänta sig, men däremellan får vi avnjuta festliga musikalnummer, ett djuplevande skådespel från alla inblandade, och en kärlek till femtiotalet - eller åtminstone den version av femtiotalet som regissören John Waters vill visa oss, kanske för att han önskar att det var så i verkligheten, kanske för att han som så många andra ser sin barndom genom skära glasögon - som ensam rättfärdigar ett spektakel som Cry-Baby.

The Hangover Part II (2011) - 5/6

The Hangover var en hysteriskt rolig, medvetet överdriven, ostoppbar komedi med en handling som lyckades med att samtidigt vara igenkännlig och befinna sig ljusår från tittarens egna erfarenheter. Vi fick följa två vänner och en oomtyckbar lurk som de inte lyckas bli av med när de vaknar upp efter en så hård svensexa att de inte minns någonting och förlorar brudgummen. Deras jakt på honom blir allt mer absurd och gränsar till det surrealistiska. Och det fungerar, det är fantastiskt kul hela vägen igenom.

The Hangover kändes som en one-off-framgång, något som är omöjligt att följa upp samtidigt som det var oundvikligt att det skulle komma en uppföljare. Den skulle förstås göra om samma sak som den första gjorde, driva det orimliga ännu längre, och inte vara alls lika rolig eller lyckad. Uppföljaren kom, och jag hade två av tre rätt i alla fall.

Den här gången är det Stu (Ed Helms) som ska gifta sig med sin thailändska fästmö Lauren (Jamie Chung). Bröllopet ska stå i Bangkok och inbjudna är både förra filmens brudgum Doug (Justin Bartha), Phil (Bradley Cooper) och karriärfuckupen Alan (Zach Galifianakis) som orsakade hela eländet första gången. Alan har en helt annan syn på sitt förhållande till de andra svensexeveteranerna än de; de önskar att han inte dök upp eller åtminstone höll käften ibland. Alan ser dem tvärtom som sina bästa vänner och blir arg när Laurens yngre bror Teddy (Mason Lee) dyker upp och förstör gruppdynamiken.

Väl framme i Thailand vägrar Stu ha en svensexa, men går efter viss övertalning med på att ta några öl nere på stranden. Doug tar sig en tidig kväll och i nästa ögonblick vaknar Phil, Stu och Alan upp på ett billigt, stökigt hotellrum. Alans huvud är rakat, Stu är tatuerad i ansiktet och som sällskap har de en liten apa och gangstern Chow (Ken Jeong), som de träffade i första filmen och som Alan tydligen hållit kontakten med. Teddy är dock försvunnen, men de har hans finger. Det är inte lugnande.

Handlingen utvecklar sig som man kan vänta sig. De följer desperat ledtråd efter ledtråd, det aristoteliska komedimönstret följs och det lyckas bli värre och värre ju längre de kommer, de får se bilder och filmer och höra vittnesmål, och bröllopstimmen kryper allt närmare medan brudens lillebror förblir försvunnen.

Det är på många sätt just en upprepning av The Hangover med ändrade detaljer. Det borde inte ha fungerat och det borde framför allt inte ha fungerat så här bra. The Hangover Part II är precis lika rolig som The Hangover och den rycker med oss precis lika mycket som sin föregångare. På något sätt lyckades en formelupprepning den här gången. Det hjälper att ha skådespelare som Zach Galifianakis, Bradley Cooper, Ed Helms och Ken Jeong, som hittar precis rätt toner för sina karaktärer vare sig de är fullständigt vansinniga eller stackars vanliga människor som återigen finner sig fast i en obegriplig situation. Det hjälper att ha en till synes outsinlig källa av bisarra idéer som noggrant skapar en upptrappning av galenskapen tills huvudpersonernas liv darrar på kanten till avgrunden. Det hjälper att ha tillgång till komiska talanger som inte kan låta bli att leverera skratt efter skratt.

Till och med eftertexterna följer den första filmens tradition och vi får se en lång rad foton från kvällen innan. Den här gången är de ännu roligare, särskilt en bisarr bild där gangstern Chow deltar i ett återskapande av ett berömt - och otäckt - foto från Vietnamkriget. Jag kan se det hända efter alldeles för många drinkar, och det är precis vad en film med titeln The Hangover Part II ska visa oss.

Commando (1985) - 1/6

Sällan har världens vita dukar presenterat en så magnifik samling muskler och ammunition som under åttiotalet. Arnold Schwarzenegger och Sylvester Stallone fyllde tröjor med hårt kött och fiender med hett bly, och jag råkade vara i exakt rätt ålder för att uppskatta dessa fundamentalt infantila våldsfantasier. Ändå finner jag inte någon nostalgi värd att nämna i de filmerna, i alla fall de som hade föga att erbjuda förutom just muskler och ammunition.

Commando är ett strålande exempel. Den framtida guvernören Schwarzenegger spelar John Matrix, en typisk före detta elitsoldat som lagt dödandet bakom sig och nu lever ett normalt liv tillsammans med sin dotter Jenny (en tretton år gammal Alyssa Milano som ser yngre ut). Han får påhälsning av en typisk hjältens-före-detta-befäl, Franklin Kirby (James Olson), som berättar att alla Matrix gamla stridskamrater blivit mördade. Kirby placerar ut soldater för att skydda Matrix, men i filmer som den här har de bara en funktion: att dö för att visa på situationens allvar.

Livvakterna raderas ut, dottern kidnappas, och en av skurkarna visar sig vara Bennett (Vernon Wells) som också var medlem av Matrix förband och fram tills nu troddes vara död. Bennett och Matrix har en gammal beef och Bennett har kommit för att casha in. Genom att hota dottern får han Matrix att lova att hjälpa till med en mordoperation i Sydamerika.

Vad saknas? En kvinna, naturligtvis. Hon heter Cindy, spelas av Rae Dawn Chong och är en flygvärdinna som Matrix på något mystiskt sätt lyckas övertyga att hjälpa honom så att hon kan komma med lagom mängd bistånd.

Därmed är alla ingredienserna på plats och vi kan få se biljakter, slagsmål, coola repliker, en flygtur, och oerhörda mängder flygande kulor, följt av en slutstrid där storskurken dör på ett någorlunda ovanligt men inte alltför innovativt sätt. Commando förefaller i dag nästan vara en parodi på en åttiotalsactionfilm; inte en gnutta humor syns till för att visa att filmskaparna inte tog sitt fåniga ämne på fullständigt allvar. Arnold Schwarzenegger med muskler och raketgevär är på riktigt, inte på skoj, och därför har tiden sprungit ifrån honom.

Repulsion (1965) - 2/6

När jag ser en film som unisont hyllas och upptäcker att jag inte tycker om den, blir jag orolig. Vad är det jag missar? Vad är det som finns här som går mig förbi? Smak är något subjektivt, visst, men kan smak verkligen vara så här satans subjektiv?

Tydligen. Det enda jag kan göra är att rapportera det jag upplevde, och jag upplevde Repulsion som tråkig och långsam, icke engagerande, inte otäck, inte tilltalande på något sätt som jag kan erinra mig. Den är skickligt gjord, men skickligheten är som en rosett på en råtta: jag önskar att den satt på något snyggare.

Catherine Deneuve spelar Carol, en ung och vacker belgiska som arbetar på en skönhetssalong i London. Hon bor tillsammans med sin syster Helen (Yvonne Furneaux). Carols utseende gör henne populär bland männen, särskilt Colin (John Fraser), men hon drar sig undan från dem och verkar blyg.

Helen har en pojkvän, Michael (Ian Hendry), och i relationen till honom visar Carol att det är mer än blygsel som gör att hon håller sig borta från män. Hon blir arg när han har sina saker i badrummet, när han använder hennes glas, när hans närvaro märks över huvud taget. När han bjuder ut systern på middag i stället för att de äter hemma känner Carol sig övergiven och sviken. Hon vill ha Helen för sig själv.

Värre blir det när Michael och Helen åker på semester tillsammans och Carol är ensam hemma. Filmen glider in i hennes huvud och vi ser allt mer hur hon upplever världen. Hon börjar hallucinera, eller fantisera, eller drömma, om mjuknande väggar, om händer som griper efter henne, och om att bli våldtagen av en inkräktare. Hon dyker inte upp på jobbet utan stannar i lägenheten där den kanin de aldrig åt till middag får ligga och ruttna.

Det låter mycket bättre när jag skriver ner det än det var när jag såg det. Nu låter det som den klassiker inom skräckgenren som Repulsion ofta kallas. I själva filmen går det alldeles för långsamt och två hastiga våldsamma händelser känns plötsliga och påklistrade; de hör inte hemma här. Att Carol beter sig ologiskt är en sak - filmen handlar trots allt om hennes allt mer förvärrade mentala tillstånd - men att flera andra karaktärer gör samma sak får mig bara att undra om det inte fanns smidigare sätt att försätta henne i samma situation.

Repulsion är i alla fall sevärd eftersom den innehåller det mig veterligt första exemplet på en nu uttjatad skräckkliché: scenen där en karaktär stänger en badrumsskåpdörr och i spegeln ser någon bakom sig. Här finns till och med en förklaring till varför inkräktaren inte syntes när dörren öppnades.

Repulsion var Roman Polanskis första film på engelska, gjord långt innan han blev mer känd för att droga minderåriga flickor än för sin filmgärning. Jag är mindre bekant med hans verk än jag borde vara men jag kan i alla fall säga att han med Chinatown visade hur mycket bättre han kan.

Angel Heart (1987) - 4/6

Harry Angel (Mickey Rourke innan han kraschade och kom tillbaka) är en privatdeckare i femtiotalets New York City. Han är en ganska typisk sådan, eller åtminstone en typisk sådan så som de porträtteras på film. Han är smart och duktig men har det ständigt knapert, trycks ner av en oresonlig värld och det förvånar ingen att hitta en flaska i hans skrivbordslåda.

Advokaten Herman Winesap (Dann Florek) kontaktar honom och ber honom träffa en betydelsefull klient i en kyrka. Klienten visar sig spelas av Robert De Niro i slickat skägg, långa men perfekt omskötta naglar och oklanderlig mörk kostym. Han heter Louis Cyphre. Angel, Winesap, Cyphre, och snart får vi träffa Epiphany Proudfoot och Toots Sweet. Folk heter sånt i den här filmen.

Cyphre berättar att han hade ett kontrakt med en musiker vid namn Johnny Favorite (som sagt), men Favorite deltog i kriget, fick mentala skador, och är nu försvunnen. Cyphre vill att Angel ska leta reda på Favorite.

En klassisk deckarhistoria tar vid. Angel rör sig trött från ledtråd till ledtråd, kontakt till kontakt, försöker nysta upp det besynnerliga mysterium han långsamt tar sig djupare och djupare in i tills det hotar sluka oss. Vi försöker hänga med, vilket går dåligt, men det gör ingenting för stämningen är kittlande otäck och vi vill se Angel närma sig lösningen även när vi börjar misstänka vilken den är.

Han hittar Favorites dotter, den ovan nämnda Epiphany Proudfoot. Hon spelas av den unikt vackra Lisa Bonet som genom sin roll i The Cosby Show fick ett rykte som goodgirl. Det ryktet gör hon sig av med i Angel Heart när hon har sex med Mickey Rourke i en mycket märklig scen som involverar en massa blod och en massa naken skönhet. Den lyckas vara både frånstötande och oemotståndligt erotisk, samtidigt som den ger ledtrådar till att det ligger mer i det här fallet än Angel kunde tänka sig.

Han blir inblandad i voodoo och magi, och det har Favorite också varit. Ledtrådarna finns där, men de är inte uppenbara medan vi är upptagna med att försöka reda ut handlingen. Och ändå faller allt på plats till slut.

Angel Heart tjänar enormt på en andra genomtittning när vi plötsligt förstår allt vi såg första gången. Som tur är så förtjänar den både den första och andra titten.