Rymdinvasion i Lappland (1959) - 1/6

Samiska renskötare ser en miniatyrsol flyga över det snötäckta landskapet. Medan dess storlek vilt fluktuerar sjunker den ner mot marken, gräver upp en fåra och begravs slutligen i en klippvägg. Medan den svalnar och slutar lysa blir det uppenbart att det rör sig om ett rymdskepp.

Så börjar filmen som kallats för den första svenska science fiction-filmen någonsin. Jag önskar att jag kunde säga att den inledde en era full av bättre efterföljare, men "svensk science fiction" är fortfarande inte en hyllad genre. Den har dock sällan producerat något fullt så här dåligt; en film som balanserar på gränsen mellan "dålig femtiotalsmonsterfilm" och "parodi på dålig femtiotalsmonsterfilm".

Klichéerna duggar tätt. Vi har en äldre vetenskapsman, doktor Wilson (Robert Burton), och en yngre snygging, Erik Engström (Sten Gester). Den senare har "left a trail of broken hearts across Europe" och nu siktar han in sig på doktorns vackra brorsdotter (lite originalitet, faktiskt, i att det inte är doktorns egen dotter), den olympiska konståkerskan Diane (Barbara Wilson) som bara råkar befinna sig i Riksjärvi där rymdskeppet slog ner.

Diane och Erik står för en av de värsta uppsvullna inklistrade kärlekshistorierna som förekommit på film, en omotiverad undertråd som tillför noll och orsakar en så utdragen och ursäktslös skidåkningsscen att jag stirrade klentroget medan minuterna gick utan att det ens nämndes att Erik faktiskt hade viktigare saker för sig i Riksjärvi än att flörta med konståkerskor.

Till slut får de i alla fall ändan ur vagnen och bestämmer sig för att faktiskt göra jobbet de åkte till Lappland för att utföra. Diane vill hänga med men hon är kvinna och det är femtiotal, men hon är förstås en tuff modern kvinna av den nya sorten och ser till att följa med i alla fall. Det hade man kanske kunnat göra något bra av om hon inte fortast möjligt ser till att förvandlas till en bräcklig och skrikande filmbrud av sedvanligt snitt. Hon till och med får in de riktigt klassiska pauserna mellan att hon se monstret och att börja skrika.

Monstret, ja. Det anlände med rymdskeppet och är en hårig huggtandsförsedd varelse i sexmetersklassen som strövar omkring på fjället och begår illdåd. Dess motivation, och ofta dess faktiska handlingar, är inte helt klara, men det kan i alla fall riva bort taket på en stuga och kasta brädor så hårt att de börjar brinna, och det är ju imponerande. Liksom alla filmmonster tänder det på människokvinnor och bär alltså iväg med Diane.

Rymdinvasion i Lappland har potential som en ypperligt usel film att se tillsammans med några vänner och en back öl. Skådespelet är av det slag där man kan se hur aktörerna ger ifrån sig memorerade repliker, storyn är besynnerlig och hopslängd, och mästerverket avslutas med en obegripligt påklistrad halvdjup sensmoral som förmodligen hade lockat ur mig ett gapskratt om jag inte varit så hejdlöst uttråkad. Men jag måste erkänna att monstret ser bättre ut än jag väntade mig.

Red State (2011) - 6/6

Efter att ha skapat sig en karriär med View Askew-filmerna som började med den unisont och välförtjänt hyllade lågbudgetindependentfilmen Clerks och fått sämre resultat när han rört sig utanför med de underskattade Jersey Girl och Zack and Miri Make a Porno har nu Kevin Smith återvänt till sin dubbla roll som manusförfattare och regissör med Red State, som inte liknar något han gjort tidigare. Jag hade hittills inte ogillat något jag sett av honom (Cop Out, som han regisserade men inte skrev, har jag halvmedvetet undvikit) men var orolig att det här skulle bli första gången.

Det blev det inte. Red State är, ja, helt olik Kevin Smiths tidigare verk, men den är likväl en ypperligt bra film. Han kan tydligen mer än att skriva rolig slackerpotheaddialog. Till exempel kan han, trots sin uttalade antipati mot att regissera actionscener, skapa en spännande och engagerande våldsam skräckfilm som genom en intressant behandling av sitt ämne bibehåller tittarens intresse hela vägen igenom.

Historien börjar med att de tre highschoolkillarna Travis (Michael Angarano), Jared (Kyle Gallner) och Billy Ray (Nicholas Braun) ger sig av på roadtrip för att träffa en kvinna som Jared fått kontakt med via en sexsida. När de väl kommer fram och dricker lite öl byter filmen hastigt genre - ett riskabelt grepp som här fungerar. Kvinnan, Sarah Cooper (Melissa Leo), visar sig nämligen vara medlem av Five Points-kyrkan, ett hatiskt religiöst samfund med klar inspiration från verklighetens Westboro Baptist Church ledd av Fred Phelps. "God hates fags"-människorna.

De tre killarna finner sig fångna i burar under en predikan utförd av patriarken Abin Cooper (Michael Parks), Five Points överhuvud. Det är eld och svavel, hat och vrede, oförlåtliga synder och oresonliga straff. De tänker avrätta de syndfulla ynglingar de fångat och plötsligt befinner vi oss i en skräckfilm där det stackars flyende offret - som för en gångs skull inte är kvinna - desperat försöker undkomma de monstruösa halvmänniskorna.

Information kommer ut och når the Bureau of Alcohol, Tobacco and Firearms och dess agent Joseph Keenan (den alltid underhållande John Goodman i en av sina bättre roller) som börjar argumentera med sina chefer. Han finner sig i spetsen för en beväpnad styrka som omringar kyrkan, men Cooper och hans familj har gott om vapen, de också. Och de har Gud på sin sida.

Konfrontationen som följer utmärks av Smithsk oförutsägbarhet och uppfinningsrikedom, underbyggs av genomgående intagande skådespelarprestationer, och lyckas göra något riktigt bra av element som inte borde fungera så bra som de gör. Red State kommenterar Westboro och Waco och målar upp ett trovärdigt monster i Abin Cooper. Emedan jag misstänker att Fred Phelps inte tror på hälften av det han säger utan använder det som en ursäkt för att bestämma och hata, så är det tydligt att Abin Cooper inte tvivlar. Och finns det något värre än en vidrig människa som är övertygad om att hen har rätt?

Switch (2011) - 4/6

Switch är en av de sällsynta filmer som gör ett genreskifte som faktiskt fungerar. Den börjar som en lättsam film om den unga, arbetslösa modedesignern Sophie Malaterre (Karine Vanasse) som jagar jobb men inte ens lyckas få visa upp sina alster för modechefen som till slut gått med på ett möte. Chefens assistent Claire Maras (Maxim Roy) tycker synd om Sophie, tar en lunch med henne, och ger henne ett tips.

På switch.com kan man byta lägenhet med någon i ett annat land. Som ung bodde Claire i Paris och har bara gott att säga om staden. Det kanske kunde vara vad Sophie behöver? Om nu inte Kanada fungerar för henne, så kanske Frankrike kan göra skillnad.

Sophie lyssnar, registrerar sig på switch.com och hittar Bénédicte Serteaux, en likasinnad i Paris. De skickar sina nycklar till varandra och Sophie korsar Atlanten. I Paris har hon en underbar dag med turistande, cykling och en snygg kille, men nästa dag förändras allting.

Då stormas plötsligt hennes nya bostad av polisen som tror att hon är Bénédicte Serteaux. En huvudlös kropp hittas på ovanvåningen och Sophie hamnar i förhör med Damien Forgeat (fotbollslegenden Eric Cantona) som insisterar att hon är Bénédicte. Sophie kan inte bevisa sin identitet, switch.com existerar inte längre, och Sophie har landat i en mardröm.

Nu har filmen bytt genre; allt det mysiga är borta och ersatt av blod, död och Kafka-skräck. Det märkliga är inte att någon försökte utan att det fungerar, för det gör det sällan. Men Sophie är intressantare som den vanliga människan fast i en obegriplig situation än hon var som en tjej på äventyr.

Hon skrider till handling, flyr från polisen och ger sig ut för att bevisa sin oskuld och hitta Bénédicte. Damien Forgeat jagar henne och filmen glider mellan actionscener och scener där Sophie desperat försöker hitta något litet bevis för att det hon säger är sant.

Switch hade kunnat bli mycket bättre än den är. Den presenterar Sophie, får oss att bry oss om henne, och rycker sedan under mattan under hennes fötter, och våra. Detta gör filmen skickligt och dess mysterium är tilldragande. Jag började rentav misstänka att jag skulle bli genuint överraskad av upplösningen, vilket låter som en självmotsägelse men bara innebär att ett okonventionellt slut skulle vara överraskande även om jag listade ut det i förväg.

Tyvärr ställer Switch många fler frågor än den besvarar, och det är en oförlåtlig synd från en thriller vars dragningskraft bygger på dess mysterium. När det hela är över vet jag vad det var som hände Sophie, men jag vet inte riktigt hur det gick till. De frågor Damien Forgeat ställer till Sophie har fortfarande inte fått några svar. Jag undrar också hur någon kunde lyckas med detta. Så får det inte vara. Det är inte tillräckligt för att göra Switch till en dålig film, men det är lugnt nog för att göra den till en besvikelse efter den lysande första halvan.

Franklyn (2008) - 5/6

Jag älskar filmer som skapar egna världar och fyller dem med så många detaljer att vi glömmer att de har skapats just för kameran; vi väljer att tro att de finns och kameran bara råkade rullas därigenom. Ett tag verkar Franklyn vara just en sådan film, men historien om den besynnerliga staden Meanwhile City är bara en av de fyra historier som filmen berättar. Är de sammankopplade? Naturligtvis. Det är strukturen i deras sammankoppling som kommer att förvåna dig. Den förvånade i alla fall mig.

Meanwhile City är en fantasistad, ett slags halv-steampunk-halv-medeltid-motsvarighet till London. Där är det lag på att alla måste ha en religion och staden är därför ett ekumeniskt gytter med sjundedagsmanikyrister och människor som byter tro så fort konversationen blir tråkig, ett ställe där profeterna står och gastar på trottoarerna och man kan grunda en religion på tvättmaskinsinstruktioner.

I Meanwhile City möter vi Jonathan Preest (Ryan Philippe), Meanwhile Citys ende ateist. Han ger sig ut beväpnad och i kuslig mask för att rädda en flicka som kidnappats av en av de otäckare sekterna, samtidigt som han försöker hålla sig undan från det diktatoriska Ämbetet som styr staden och hitta sin ärkefiende, den mystiske Individen.

De andra tre historierna utspelar sig i vårt eget London. Emilia (Eva Green) är en ung, rökande, alkoholiserad, självskadande självmordskandidat till konststudent som går hos psykiater med sin mamma och arbetar på att hitta ett konstprojekt som passar både hennes själ och hennes handledare.

Peter (Bernard Hill) är en gammal kyrkvärd med en frånskild fru och en son som kom hem från Irakkriget med psykiska problem. Sonen skulle precis få komma på permission från en institution när han rymde och nu försöker Peter desperat hitta honom. Han tror att Gud och deras familjekärlek kommer att ordna allt, om han bara lyckas hitta sin son.

Milo (Sam Riley) är en ung man som skulle gifta sig men blev dumpad av fästmön precis innan bröllopet. Han söker tröst hos sin bäste vän, hos sin mamma, och hos sin gamla barndomskärlek som han inte har träffat på tjugo år.

Jag började se Franklyn med förväntan att den skulle vara en Neverwhere eller Mirrormask, en historia om en magisk parallellvärld. Den är något helt annat, och poängen står inte att finna i Meanwhile City. Sedan undrade jag hur det skulle visa sig att dessa olika trådar hörde ihop, och när svaren började dyka upp trodde jag att jag hade förstått.

Det hade jag inte. Franklyn tar några okonventionella beslut, gör några val man skulle kunna kalla dåliga. Jag har en känsla av att jag borde vara besviken, men det kvarhängande intrycket är tillfredsställelse. Franklyn är en riktigt bra film.

Om spoilers

Diverse läsare har antytt att jag i mina recensioner avslöjar för mycket om filmers handling. Visserligen är en av dem min far som tyckte att jag spoilade The War Horse när jag berättade att den handlade om en krigshäst, men ändå.

Jag försöker ge så mycket information som behövs för att läsaren ska få en uppfattning om huruvida hen själv vill se filmen, och möjligen nån liten bit som var extra intressant. Det är vad jag anser är nödvändigt och försvarbart hos en recension som tar sig själv på allvar och när jag spoilar mer än så varnar jag ordentligt i förväg så att ingen ser något hen inte vill.

Men jag är inte den som inte lyssnar på fansen, så tala. Låter man bli att läsa en av mina recensioner av en intressant film man inte sett, och inte bara för att det är roligare att läsa om filmer man sett själv?

Hesher (2010) - 3/6

Tolvårige T.J. (Devin Brochu) har förlorat sin mor i en bilolycka. Hans far Paul (Rainn Wilson) har slutat raka sig och sjunkit ner i depression. De bor tillsammans med T.J:s lätt förvirrade farmor (Piper Laurie). T.J. angrips av mobbare och översittare och är fixerad vid bilen som modern dog i. Han lever i mörker och ser ingen väg ut.

Då dyker Hesher (Joseph Gordon-Levitt) upp. Han är långhårig, orakad, tatuerad, och ohyfsad. Han gillar högljudd hårdrock och att tända eld på saker, och han ser ut som en nerknarkad rockgitarrist. Han och T.J. träffas under oklara omständigheter. Hesher börjar dyka upp så slumpmässigt att jag först trodde att han var T.J:s hallucination, men när han sitter i soffan undrar hans far vem det är.

När han får svaret att Hesher är sonens kompis verkar han inte helt nöjd men ställer inga motfrågor. Plötsligt bor Hesher där hemma. Vi förstår inte varför han vill. Vi förstår inte varför det accepteras. Men han kommer i alla fall överens med farmodern som sedan länge förlikat sig med att hon inte alltid kommer att förstå världen men bestämt sig för att vara vänlig och hoppas på det bästa.

Hesher har gett filmen namn, men han är inte huvudpersonen; det är T.J. Det är synd, för Hesher är med god marginal den mest underhållande karaktären i filmen. Två historier pågår parallellt och utan uppenbara beröringspunkter. Den ena är historien om en drabbad familj som försöker hantera sin sorg, och den andra är historien om virvelvinden Hesher. De går inte ihop och filmen försöker inte ens förklara Heshers natur och närvaro. Han är så stiliserad och så bakgrundslös att jag väntade mig att han skulle visa sig vara en naturkraft eller en ängel eller bara en symbol.

I stället försöker filmen knyta ihop sig genom att ge Hesher rollen som den vise narren, men det utmynnar i trött kliché. Vi har sett det alldeles för många gånger, den vilde dåren som visar sig ha djupa insikter uttryckta på ett outhärdligt ohyfsat sätt.

Medan jag såg Hesher vajade jag fram och tillbaka om vad jag tyckte om den. Joseph Gordon-Levitt skapar en spännande karaktär och det finns briljanta ögonblick i Hesher, men i slutändan räcker det inte. Hesher svävar i gränslandet mellan människa och elementarkraft och filmen som bär hans namn svävar i gränslandet mellan bra och besvikelse. Den vet inte vart den ska ta vägen och landar därför på fel sida av gränsen.

Nosferatu, eine Symphonie des Grauens (1922) - 5/6

Den klassiska tyska expressionistfilmen Nosferatu, eine Symphonie des Grauens var den första filmatiseringen av Bram Stokers ännu mer klassiska brevroman Dracula. Den var Prana Films första och enda film eftersom de försökte ta genvägen att ändra namnen (Dracula blev Orlok, Harker blev Hutter, von Helsing blev Bulwer) och inte be om lov. Stokers änka stämde bolaget och det fick i självförsvar förklara sig bankrutt, men samtidigt skapades ett nytt intresse för Dracula och vampyrer, ett intresse som fortfarande lever kvar.

Nosferatus greve Orlok har dock inte mycket gemensamt med Edward Cullen eller ens med den Dracula vi är vana att se. Orlok är ingen vacker, belevad, kultiverad adelsman utan ett monster med groteska ögon, spetsiga öron, gnagartänder och långa klor, en varelse som ser ut att faktiskt kunna vara till hälften fladdermus. Han må ha varit med om att skapa eller kodifiera mycket av det vi tror oss veta om vampyrer, men själv är han fortfarande praktiskt taget ett unikum.

Han lever dock i ett mycket typiskt vampyrslott i Karpaterna. Dit kommer den unge fastighetsmäklaren Thomas Hutter (Gustav von Wangenheim) för att slutföra en fastighetsaffär med greve Orlok (Max Shreck). Redan på värdshuset varnas han för att fortsätta till slottet, och den vagn han lejer stannar på respektfullt avstånd. Han fortsätter ensam genom trakter som hemsöks av en varulv (spelad av en hyena) och mystiska varelser.

Väl på slottet träffar han Orlok, en besynnerlig, kuslig man som blir väldigt fascinerad när Hutter råkar skära sig i handen under middagen, och lika fascinerad av en bild på Hutters nyblivna fru Ellen (Greta Schröder). Hutter upptäcker en kista i källaren och inser den hemska sanningen: Orlok är vampyr. Hjälplös tittar Hutter på medan Orlok lastar jordfyllda kistor och ger sig av mot Hutters hemstad Bremen.

Orlok låter sig lastas ombord på ett fartyg vars besättning drabbas av en mystisk pest; de hittas döda med märken i halsen. Samma sak händer människor i hamnstäderna längs kusten och han tar sig allt närmare Bremen och Ellen. Hutter flyr sin fångenskap och börjar jaga Orlok.

Allt det här fungerar faktiskt fortfarande. Det är inte lika effektivt som i Das Cabinet des Dr. Caligari, men de scener som var som otäckast på tjugotalet är fortfarande minnesvärda. När Orlok reser sig ur sin kista ombord på fartyget, när hans skugga rör sig uppför trappan (och därmed skapade en ikonisk silhuett som återanvänts av Kalle Anka, av alla ställen), när han konfronterar Ellen.

Och så är det härifrån vi fick uppfattningen att vampyrer dör av solljus. Dracula knallar runt i London mitt på dagen, men när Ellen lyckas hålla Orlok uppe tills tuppen har galt bleknar han bort i en specialeffekt som var enastående för sin tid.

Nosferatu är en av de filmer vars inflytande knappt kan överskattas och inte låter sig mätas. Och som de flesta stilskapande verk finns det mycket i originalet som helt missades av efteraparna, och därför är den fortfarande bra, så här nittio år efteråt.