Batman Forever (1995) - 4/6

Både 1989 års Batman och Batman Returns var mörka, dystra historier som trots det aldrig lyckades förmedla den sanna Batmankänslan. Den tredje filmen bytte ut Tim Burton mot Joel Schumacher, Michael Keaton mot Val Kilmer, och allvaret mot komedi. Resultatet blir mycket bättre. Batman Forever är på skoj, vet att den är på skoj, och är nöjd med det.

Den ende som verkar ta det hela på allvar är Bruce Wayne/Batman själv, spelad av Val Kilmer. Det är förstås också helt rätt inställning; Batman kan inte tillåtas veta att hans värld är ett skämt. Då skulle det aldrig fungera.

Filmens riktiga attraktionsvärde, liksom i de tidigare filmerna, ligger därför hos skurkarna. Tommy Lee-Jones är den märkligt vanställde Harvey Dent/Two-Face, vars ena ansiktshalva är lila och vars garderob måste ha drivit fjorton skräddare till vansinne. Han är en galen gangster av klassiskt snitt, hans grej är att begå brott med siffran två som tema, och han har en till synes outsinlig mängd underhuggare vars lojalitet förblir obruten trots att han behandlar dem som skit. Jim Carrey är Edward Nygma/Riddler, en inte helt mentalt sund anställd på Wayne Enterprises som idoliserar Bruce Wayne tills denne inte går med på att på sekunden ge Nygma grönt ljus för hans nya projekt. Både Jones och Carrey har hur roligt som helst i sina roller och därmed är det roligt att titta på dem.

Riddlers projekt är en kvasivetenskaplig tingest som kan stimulera hjärnan så att användaren upplever totalt realistiska hallucinationer av sina innersta fantasier. Den kan också - vilket han håller mer tyst om - söka igenom hjärnan efter intressanta fakta såsom Batmans identitet och suga ut IQ som Riddler själv absorberar... nej, man ska inte fråga för mycket, man ska slappna av och ha roligt.

Som hjälp har Batman Dick Grayson/Robin (Chris O'Donnell), en föräldralös akrobat som i serietidningen var tio år gammal men här förefaller närmare tjugofem och ändå kallas för pojke. Two-Face dödade hans föräldrar och Bruce Wayne tar honom som inneboende vilket verkar riskabelt när man är superhjälte. Mycket riktigt upptäcker unge herr Grayson Waynes hemliga identitet och kräver att få bli hjältens sidekick. Wayne säger naturligtvis emot, det här är inget liv för den unge mannen, man ska inte söka hämnd, det tar aldrig slut, våldet är en cirkel, men antagligen hör Wayne själv hyckleriet och det slutar med att butlern Alfred (Michael Gough) fixar en kostym åt honom och så har vi två superhjältar.

Batman Forever är varken mer eller mindre än skojig underhållning för stunden, men den är lyckad underhållning för stunden. Den driver med sitt material utan att någonsin gå över gränsen till parodi, och alla inblandade vet precis vilken sorts film de är med i och ser till att njuta av det. Då gör publiken det också.

Batman Returns (1992) - 3/6

När Tim Burton fick göra sin andra Batmanfilm hade han Edward Scissorhands bakom sig och hans stil var både mer utmejslad och mer välkänd. Vi känner igen Burton i det snötäckta Gotham City han skapat: en gotisk febervision där solen aldrig skiner och människor stängs in av svart betong. Under staden, i kloakerna, lever den groteskt deformerade Pingvinen (Danny DeVito som aldrig sett mindre rolig ut än här) och ovan staden, i sitt tornliknande högkvarter, planerar Max Shreck (Christopher Walken) sina superskurkprojekt.

Shrecks sekreterare Selina Kyle (Michelle Pfeiffer) snubblar över hans planer och blir därför utslängd genom fönstret. Hon överlever, släpar sig hem, gör sig en skintight läderdräkt och börjar jama. Hon har blivit Kattkvinnan.

Under tiden tar Pingvinen kontakt med Shreck och de slår sig samman. Pingvinen kommer upp ur kloakerna och marknadsförs som en tragisk hjälte. Shreck hjälper honom att hamna på varenda förstasida och han börjar kandidera till borgmästarposten. Den ende som inte litar på Pingvinens godhet är Bruce Wayne (Michael Keaton) som i hemlighet är Batman. Han råkar också hålla på att inleda ett förhållande med Selina Kyle, samtidigt som Batman slåss mot Kattkvinnan.

Batman Returns är ännu mer visuellt fascinerande än Burtons första Batmanfilm men den lider av den förstas grundproblem i ännu högre grad: det är något fundamentalt larvigt i den här historien. Christopher Nolan bevisade att man kunde eliminera det fåniga och därmed destillera det värdefulla i Batmanmytologin, men Burton tar sin bisarre Pingvin, sin vansinnesöverdrivna Shreck och sin fräsande väsande Kattkvinna på största allvar utan att någonsin distansera sig från de mindre seriösa versionerna i Batmans förflutna. Det är svårt att få ihop en långnäst, fingerlös Danny DeVito med Pingvinens på pappret tragiska bakgrundshistoria och det är svårt att acceptera att en sekreterare som faller ut genom ett fönster plötsligt skulle få för sig att bli kattklädd halvskurk.

Dessutom är Batman Returns nästan outhärdligt grå och dyster, och inte på ett berörande vis utan på ett sätt som gör att vi längtar efter slutet så vi kan gå tillbaka till vår egen värld, där solen skiner ibland och det finns människor som inte förlorat allt hopp och förbannats av evig tungsinthet.

Batman Returns är mycket skickligt gjord, men har tappat bort vad det är vi vill se i en film. Det gråsvarta skådespel Burton har satt ihop är fantastiskt, men det förvandlar världen till en mörk och deprimerande plats där ingen gärna vill vistas. Jag känner inte med dess invånare, jag vill bara lämna dem och glömma dem.

Batman (1989) - 4/6

1989 var Batmans år. Man kunde knappt gå utomhus utan att se den gulsvarta Batmansymbolen. Mer än så var ingen intresserad av att förmedla; det var en Batmanfilm och ingenting annat. De informationsbitar vi fick på den internetfattiga tiden inspirerade inte förtroende. Tim Burton var då mest känd för Beetlejuice, inte en film som ser bra ut på meritlistan för en Batmanregissör, och hans huvudrollsinnehavare Michael Keaton kunde nog ingen tänka sig i Batmans dräkt.

Det blev inte så illa som vi fruktade. Tim Burton gjorde ett bra jobb med att framställa Gotham City som en mörk stad av metall och glas medan Michael Keaton kanske inte såg ut som Bruce Wayne eller Batman men lät precis som han borde. När han väl var i dräkten kunde man tro på att han var en svart hämnare och när han var i sin kostym talade han som en stenrik arvtagare.

Som Batman ingriper han vid ett rånförsök mot en kemisk fabrik. Gangstern Jack Napier (Jack Nicholson) inser att han blivit lurad av sin chef Carl Grissom (Jack Palance). En eldstrid utbryter och det slutar med att Napier faller ner i ett kar fullt med kemikalier. Efter diverse plastikkirurgi har han grönt hår, vit hud, röda läppar och ett otäckt, permanent leende. Han har blivit Jokern.

Jokern tar över Gotham Citys organiserade brottslighet och börjar förgifta stadens befolkning med sitt klassiska gift som får offren att skratta ihjäl sig; liken hittas med stelfrusna leenden som liknar Jokerns eget. Han kallar sig konstnär och hans plan är massmord.

Det finns mycket att beundra i Batman. Filmen försöker efter den komiska TV-serien ta sig tillbaka till karaktärens serietidningsrötter, och dess version av Gotham City är fängslande; en rutten och farlig plats som inte ens vågar fira sin egen tvåhundraårsdag eftersom brottsligheten löper amok. Jokern är ett typiskt exempel på det Jack Nicholson gör bäst och här slår han aldrig på bromsen. Som Jokern kan han gå hela vägen och bli den totale galning vi alla misstänkt att han har inom sig.

Filmen fick kritik för att Jokern var en intressantare karaktär än Batman och Bruce Wayne, särskilt för Burton själv. Det är inte nödvändigtvis en nackdel. Det är ofta skurkarna snarare än hjältarna som gör en historia. Nu är inte Batman precis trist här; han är den skadade, ärrade varelse vi känner från serietidningarna och han måste anstränga sig för att inte döda. Keatons och Burtons Batman gillar våld, han gillar att spöa upp dem som ska ha det, och det är inte lätt för honom att förbli på det han anser vara rätt sida.

Batman är vackert gjord, mörk och allvarlig, och bilderna fastnar i huvudet. Jokern är en vidrig skapelse, precis som han ska vara, och filmen består av kampen mellan honom och Batman. Vi fick vänta tjugo år på en bättre version av den konflikten.

Batman (1966) - 4/6

Bit efter bit av information dyker upp om The Dark Knight Rises, den tredje filmen i Christopher Nolans Batmantrilogi och redan innan den är färdig en stark kandidat till titeln "bästa tredjefilm i en serie någonsin". Som casual superhjältenörd och icke-apologetisk älskare av Nolans The Dark Knight inspireras jag till att ha Batmanvecka här på filmbloggen. Vi börjar med 1966 års Batman, en långfilmsversion av den vansinnigt fjantiga TV-serien från sextiotalet. Samtliga läsare nynnar just nu signaturmelodin och om någon till äventyrs inte gjorde det har hen börjat nu.

Låt oss från början vara överens om vad det handlar om här. Vi pratar inte om den psykiskt ärrade mörke riddaren som är två sekunder från att slå ihjäl varenda jävel, utan om en lätt lönnfet skojfigur i blågrå tights. Det rör sig inte om ett korrumperat och ruttet Gotham City som plågas av hjärtlösa missfoster utan om POW, BIFF och OOF. Och det är precis vad vi får också.

Det är ordvitsar, stiliserade slagsmål, helt orimliga deduktionsfärdigheter och klentroget skratt efter klentroget skratt. Det är precis vad vi är vana vid från serien. Ibland skrattar man med filmen, ibland skrattar man åt den, men man skrattar hela tiden. Det är svårt att tänka sig att filmskaparna inte visste precis hur camp och larvig deras film var. Jag tror att vår reaktion är precis vad de var ute efter.

Batman (Adam West) och Robin (Burt Ward, som senare redogjorde för sina sexuella eskapader i boken Boy Wonder: My Life in Tights) går igenom en inledande actionscen där Batman får nytta av ett antihajmedel (Batman vinner alltid om han är förberedd) och upptäcker sen att fyra superskurkar slagit sina påsar ihop: Jokern (Cesar Romero som vägrade att raka av sin mustasch och i stället vitsminkade över den), Pingvinen (Burgess Meredith som måste ha haft ett väldigt sinne för humor), Gåtan (Frank Gorshin som kan se galnare ut än de flesta galna människor) och Kattkvinnan (Lee Meriwether som bara spelade rollen i filmen; i serien var det Julie Newmar och Eartha Kitt).

Med enbart denna information - fyra samarbetande skurkar - räknar Batman ut att skurkarnas plan måste vara att ta över hela världen. Han har rätt. Det har han alltid. Deras vapen visar sig vara en dehydrator som kan förvandla människor till pulver, men det är lugnt, Batman kan rehydrera dem. Han kan till och med skilja dem åt när de har blandats ihop, även om det inte blir helt perfekt i slutändan.

Det är fånigt, skrattretande och inte ens i närheten av att vara på allvar. Men det är aldrig tråkigt och Batman försöker aldrig vara ett seriöst drama i alla fall. Om man går in i den med rätt förväntningar får man ut precis vad man var ute efter, om man förväntar sig något annat blir man gravt besviken.

Some days, you just can't get rid of a bomb.

The Perfect Host (2010) - 4/6

John Taylor (Clayne Crawford) är en man med problem. Han rånade en bank för att betala sin sambos operation men det slutade illa. Nu haltar han fram på en skadad fot, jagas av polisen, och har själv lyckats bli rånad och förlorat både sin plånbok och sin revolver. I desperation bluffar han sig in hos Warwick Wilson (David Hyde Pierce) som håller på att förbereda en middag för sina vänner. Wilson visar sig dock vara något helt annat än han utåt verkar och det blir en mycket märklig kväll för stackars Taylor.

The Perfect Host är en väldigt ojämn film. För att vara så pass kort tar den lång tid på sig att komma igång. Allt är förlåtet under den underhållande, originella och ständigt skrattframkallande mittbiten, men tyvärr avslutas filmen av ett långt stycke som ställer en massa frågor och inte besvarar en enda. Det finns mycket att undra om Warwick Wilson.

Clayne Crawford gör en fin insats som dubbelnaturen Taylor. Han är kriminell, visst, men han är smart också och det faller honom inte naturligt att vara så brutal som han tvingar sig att vara.

Filmens riktiga behållning ligger dock i David Hyde Pierce, en skicklig skådespelare som alltid hamnar i samma roll. Här börjar han lämna den och gör något annat men kopplingarna till hans gamla verk är fortfarande tydliga. Jag har sagt att jag skulle vilja se honom spela en riktigt vidrigt ondskefull seriemördare, en Hannibal Lecter-roll, och se vad han skulle kunna göra med det. The Perfect Host är inte svaret på den önskan, men den är det närmaste vi kommit.

Confessions of a Dangerous Mind (2002) - 4/6

Chuck Barris är nästan helt okänd i Sverige, men i sitt hemland USA är han berömd som skapare av och programledare för diverse lekprogram, framför allt The Gong Show och The Newlywed Game. Det lilla jag vet om honom målar bilden av en man som ser det som sitt jobb att vara en känd personlighet, känd för att vara känd, och om det måste skyfflas skitsnack för att han ska uppnå det så står han redo med skyffeln.

Det var nog så han tänkte när han skrev sin självbiografi Confessions of a Dangerous Mind och utan att det minsta dra på smilbanden hävdade att han under sin tid som programledare också var lönnmördare för CIA. När han följde med de vinnande paren från The Newlywed Game på deras vunna resor hade han också med sig en pistol i resväskan. Vid tillfälle smet han iväg, satte en kula i pannan på någon som CIA tyckte skulle ha det, och så kom han tillbaka och ingen märkte något.

Fullständigt struntprat, förstås (eller?), men Barris är en mästerlig lögnare och det är inte svårt att hitta människor som tror att han talade sanning i sin bok. Filmen tar den självklara ställningen att det är på riktigt och berättar historien som vilken sann historia som helst.

Sam Rockwell gör en minnesvärd insats som den komplexe Barris. Han är en kåt, oordnad, växelvis letargisk och hyperaktiv man som flyttar från plats till plats och drömmer om kvinnor och berömmelse. Han börjar sin bana som assistent till Dick Clark och lyckas på något sätt få finansiering till en TV-pilot för The Dating Game samtidigt som han inleder ett förhållande med Penny Pacino (Drew Barrymore). Den första versionen av The Dating Game kommer igång men läggs snabbt ner, Barris förlorar Pacino, börjar dricka och slåss, och det är då han träffar Jim Byrd (George Clooney; filmen var även Clooneys regidebut).

Byrd är CIA-agent och vill rekrytera Barris som mördare. Som programledare har han möjlighet att röra sig fritt runt om i världen och ingen skulle misstänka honom. Barris tar erbjudandet, The Newlywed Game startar, och Barris börjar döda.

Sam Rockwell är elektrisk att betrakta där han hasar fram genom Barris liv som en man som gör saker för att det verkar rätt just då och som aldrig kommit på tanken att säga nej. Jag kan bli programledare? Okej. Ni vill att jag ska skjuta människor? Okej. Drew Barrymore, du vill ligga med mig? Okej.

Det är en vild och löjlig historia berättad med ett gruvligt allvar, vilket var precis rätt sätt att närma sig det här materialet: en berättelse om ett berömt ansikte som CIA vill ha som mördare. Konspirationsteoretiker kallar det för "hiding in plain sight" och de har kanske en poäng. Inte ens efter att Barris erkänt alltihop tror jag på det.

The Running Man (1987) - 2/6

Under en period på åttio- och nittiotalen sålde allt som det stod Stephen King på, och allt som det stod Stephen King på blev till film, och om det innebar att man strök allt som King hade gjort och bara behöll titeln så fick det bli så. Det värsta exemplet är väl Lawnmower Man, som bokstavligen bara delar namnet med Kings novell, men The Running Man ligger inte långt efter.

Både bok och film utspelar sig i dystopiska framtidsversioner av USA. Bokens hjälte Ben Richards är en fattig man som när hans dotter är sjuk och hans fru prostituerar sig inte har något annat val än att söka till livsfarliga TV-program där deltagarna sätter hälsa och ibland liv på spel för pengar. Han tas ut till det farligaste av dem alla, The Running Man. Han får lite pengar och uppdraget att hålla sig undan polisen och de särskilt anställda jägarna så länge han kan. Om han klarar det i trettio dagar får han leva, annars får hans efterlevande de pengar han dittills tjänat ihop. Rekordet ligger kring en vecka.

Bokens Ben Richards hade definitivt inte spelats av Arnold Schwarzenegger och han hade inte heller varit helikopterflygande polis. Denne Richards har hittills troget tjänat den totalitära, våldsamma amerikanska staten men när han beordras öppna eld mot civila gör han plötsligt revolt och hamnar i fängelse. Under ett flyktförsök filmas han och videosekvensen når Damon Killian (Richard Dawson), programledaren för filmens version av The Running Man. Han lyckas få dit Richards som tävlande tillsammans med dennes två medbrottslingar och en kvinna som Richards träffade under flykten.

Richards och de andra hamnar i spelzonen, ett avspärrat område som mest påminner om en postapokalyptisk stad av standardsnitt och som hemsöks av Jägarna, högteknologiska monster med dödliga gimmickar. SubZero (professor Toru Tanaka) är en hockeyspelare med exploderande puckar, Buzzsaw (Gus Rethwisch) åker motorcykel och använder motorsåg, Dynamo (Erland Van Lidth De Jeude) sjunger opera och har en elektrisk dräkt och Fireball (Jim Brown) leker med en eldkastare. Naturligtvis faller varje fiende för sitt eget vapen och Richards får fälla en badass actionhjältekommentar efter varje seger, även om han naturligtvis också får tillfälle att skona en hjälplös motståndare för att demonstrera att han inte är en skurk som de.

Richards visar sig givetvis oövervinnelig och det slutar med att han får kontakt med en revolutionär grupp som av någon anledning bor i spelzonen (nej, det går inte ihop alls; TV-kanalens antenner finns också där ute vilket är ännu märkligare) och naturligtvis har han precis de bevis rebellerna behöver för att få med sig hela befolkningen i sin kamp mot den onda överhögheten.

Actionscenerna har sina poänger och det är alltid lätt underhållning att se exotiska vapen användas, men allt annat är utfyllnad som filmskaparna inte la ner någon ansträngning på. Allting från Richards plötsliga attack av samvete till det orealistiskt positiva slutet (jämför med bokens slut) är hopsvängt för att ge Schwarzenegger en ursäkt att visa musklerna och döda på så intressanta vis som möjligt.