The Tall Man (2012) - 5/6

Det här var inte vad jag väntade mig. Jag vet inte ens i vilken genre jag ska placera den här filmen. Den har kallats för skräckfilm men den är inte - som de bästa skräckfilmerna - genuint otäck, och den ser inte som sin uppgift att vara genuint otäck. Den är däremot genuint överraskande, och manipulerar tittaren på ett sätt som hen inte kan försvara sig mot.

Det finns en del man hade kunnat göra för att göra den bättre, saker som jag inte kan prata om utan att förstöra filmen. The Tall Man är inte perfekt men den är något unikt och jag njöt av att inte ha en aning om vart den var på väg.

Platsen är en småstad på utdöende. En gång i tiden levde den på sin numera nerlagda gruva, och nu sjunker den bara djupare ner i fattigdom, arbetslöshet och depression. Här finns ingen framtid, bara en långsam utförsbacke.

Dessutom hemsöks staden av en mer påtaglig förbannelse: barn kidnappas, försvinner spårlöst och syns aldrig mera till. Är de döda? Hålls de fångna? Är de i en våldsam pedofils våld? Inga ledtrådar står att finna. Den lokala legenden skyller på "The Tall Man", en mystisk varelse som ibland siktas men ingen tycks kunna fånga.

Här lever änkan Julia Dunning (Jessica Biel) tillsammans med sin son David (Jakob Davies) och barnflickan Christine (Eve Harlow). En natt vaknar hon och hittar Christine misshandlad och bunden på golvet, och David är försvunnen. Julia rusar ut i natten och jagar efter The Tall Man som tagit hennes son. Därifrån får vi följa med när stadens mysterium nystas upp.

Nej, The Tall Man är ingen skräckfilm. Den lånar estetiken, den lånar upplägget, men den följer inte genren, vilket antagligen är anledningen till de svala recensionerna den fått. Den har huvudsakligen setts av skräckfilmsfantaster och de kommer inte att uppskatta det här när de väntat sig en rysare. Jag hyser däremot åtminstone lite kärlek för snart sagt varenda genre och är extra förtjust i att bli överraskad på ett sätt som fungerar. Därför tyckte jag om The Tall Man.

En alldeles särskild dag (orig. Una giornata particolare) (1977) - 6/6

Hitler är på statsbesök i Mussolinis fascistiska Italien och ska hyllas med en enorm folkfest och parad i Rom. Upphetsning råder i huvudstaden; det här är landets chans att visa upp sin prakt och storhet för bundsförvanten i norr. Alla ska till paraden.

I en billig lägenhet väcker hemmafrun Antonietta (Sophia Loren) sina sex barn och sin man, och får familjen i ordning inför den stora händelsen. Det är en kaotisk stund med alla badrumsbesök, påklädningar, gymnastik och frukostar som ska samordnas innan de kan marschera ut genom ytterdörren och iväg mot mötet med Hitler. Trappuppgångarna fylls av människor, alla med samma mål.

Utom Antonietta själv, som stannar för att ta hand om hemmet. "Just ja, ni har ju ingen hemhjälp", säger en annan fru, kanske elakt, kanske bara obetänksamt. Plötsligt är det tyst och stilla. Antonietta förefaller helt ensam i ett ödsligt, tyst hyreshus. De enda människorna som rör sig där är portvakten (Francoise Berd) och så en man, Gabriele (Marcello Mastroianni) som sitter ensam i sin lägenhet. Varför är inte han på paraden?

Antoniettas enda sällskap är den visslande beostaren Rosmunda som tar första bästa chans att flyga ut genom ett öppet fönster. Som tur är landar hon utanför Gabrieles fönster och Antonietta går dit för att locka in Rosmunda.

Det är mötet mellan dessa två människor som En alldeles särskild dag rör sig runt. Den fattiga, jäktade, trötta, ogenomtänkt patriotiska Antonietta och den bildade, kultiverade, politiskt medvetna, regimkritiska Gabriele. De är båda två genuint ensamma människor. Antonietta är så van vid att lämnas för sig själv i lägenheten att hon lagt sig till med vanan att säga sina tankar högt. Gabriele har en vän som han nästan desperat försöker nå per telefon men som inte verkar vilja tala med honom. Trots sina olikheter dras Antonietta och Gabriele till varandra. Kanske i brist på alternativ men kanske av djupare orsaker.

Den första biten av En alldeles särskild dag, där Antonietta väcker och får ordning på sin familj, fann jag helt ointressant medan jag såg den (men nu i efterhand inser jag hur essentiell den är för berättelsen), men i samma ögonblick som huset tömts och Antonietta sätter sig ner för att dricka det kaffe som de andra lämnat kvar i botten på sina koppar hade filmen tag i mig och den släppte aldrig. En alldeles särskild dag talar med ord men nästan ännu mer med gester, blickar, antydningar och tankar som aldrig ges form.

Det är en vacker historia, en sorglig historia, en historia utan uppenbar upplösning men som förmedlas genom briljant foto och underbar cinematografi - efter en genomtittning har redan fyra sekvenser fastnat i huvudet. En alldeles särskild dag är den sortens film som man vill se om och om igen, för att upptäcka fler och fler små detaljer. Jag såg en uppsjö på första titten och något säger mig att jag missade nio av tio.

Letters from Iwo Jima (2006) - 4/6

Ön Iwo Jima, 1945. Andra världskriget rasar och de japanska soldaterna på den strategiskt viktiga ön förbereder sig för den amerikanska attacken som de vet är på väg. Ingen verkar egentligen tro att de kan vinna och slå tillbaka amerikanerna. De är bara där för att sakta ner fienden.

Slaget om Iwo Jima varade i över en månad, med hundratusen amerikaner på den anfallande sidan och 22000 japaner på den försvarande. Av de 22000 var det bara 200 som överlevde slaget. De som inte föll i strid eller vid medvetet dumdristiga frontalattacker tog sina liv för att tillfredsställa bluffbushidoideologin som det japanska kejsardömet tryckt in i deras huvuden. Bättre att dö än att förlora eller ge upp.

Clint Eastwood gjorde två filmer om slaget. Den första, Flags of our Fathers, visade striden ur amerikansk synvinkel, som ju är det traditionella på vår halva av jordklotet. Letters from Iwo Jima ger oss i stället samma händelseförlopp sett från den japanska sidan. Det är en magnifikt välgjord film, men den tog lång tid på sig att börja fungera för mig.

Vi träffar hårt arbetande meniga som ifrågasätter vad de över huvud taget gör där, stenhårda underofficerer som bemöter bristande patriotism och lojalitet med ilsket stryk, den nyanlände generalen med radikala idéer, officerskåren som tycker att han för dem i fördärvet. Vi ser förberedelser inför attacken, soldater som gräver skyttegravar och tunnlar. Alla skriver brev hem, brev som aldrig kommer att sändas. Och jag har en tydlig känsla av att jag har sett alltihop förut.

Letters from Iwo Jima påminner starkt om otaliga andra krigsfilmer. Det som är annorlunda för en amerikansk film är förstås att det är USA:s fiender vi ser, och de är inga karikatyrer eller odjur utan riktiga människor som bara råkade hamna på andra sidan om den här konflikten. Att de dessutom spelas av faktiska japaner i stället för vilka asiatiska skådespelare som helst som kunde tänka sig att tala bruten japanska för en hygglig timlön är förstås en merit.

Men är det tänkt att det ska vara en radikal uppenbarelse att japanerna inte var vildar och monster? Det förstod jag redan. Visst fanns det monster på den japanska sidan, liksom på alla sidor i alla krig, men var det någon som fortfarande trodde att den japanska armén bestod av vidriga varelser? Den poängen hade kanske varit uppseendeväckande på fyrtio- och femtiotalen, men hur konstigt Japan än ibland ser ut genom västerländska ögon så har landet varit "ett av oss" rätt länge nu. Vi vet att de var människor redan 1945.

Det finns riktigt fina ögonblick i Letters from Iwo Jima men det tar ett tag för dem att börja dyka upp. Jag tyckte om scenerna mellan Nishi (Tsuyoshi Ihara), guldmedaljör i OS i Los Angeles 1932, och en amerikansk soldat som lyssnar på hans historier om att umgås med Douglas Fairbanks och frågar om han är berömd eller nåt. Det fungerar också väldigt bra när general Kuribayashi (Ken Watanabe) tänker tillbaka på lyckligare tider när han var hedersgäst på en middag hos amerikanska armén, och hans förhållande till menige Saigo (Kazunari Ninomiya) ger filmen ett meningsfullt hjärta.

Letters from Iwo Jima är alldeles för lång och alldeles för stor del av tiden används till att visa oss sådant vi redan vet och väl känner igen. Men de bra stunderna är bra nog för att den ändå ska vara sevärd.

Fantastic Four: Rise of the Silver Surfer (2007) - 3/6

Det är sällan en uppföljare är så här mycket bättre än sin föregångare. Tyvärr betyder det inte så mycket; det fanns gott om utrymme att bli bättre än Fantastic Four. Den här gången har de skruvat ner de värsta dumheterna, misshandlar inte vetenskapen fullt lika mycket, och har kommit på en betydligt intressantare historia samtidigt som de fått in några bra repliker.

Men de gör sitt bästa för att försvaga historien, fyller den med klichéiga meningslösa skämt, envisas med att återuppliva skurken från förra filmen och placera honom i en berättelse som inte behöver honom, och slutresultatet blir därefter. Fantastic Four: Rise of the Silver Surfer är bättre än Fantastic Four, men den är fortfarande inte bra.

Susan "Invisible Woman" Storm (Jessica Alba) ska gifta sig med Reed "Mr Fantastic" Richards (Ioan Gruffudd). Det är inte första försöket för något kommer alltid emellan: paparazzi, Reeds vetenskapsprojekt, jordens undergång som måste avvärjas. Reed svär att den här gången ska bli annorlunda, men så dyker något upp i Jordens atmosfär. Föremålet flyger runt planeten, ger ifrån sig kosmisk strålning och orsakar djupa kratrar. Militären ber Reed om hjälp och han bygger en maskin för att spåra föremålet.

Samtidigt vaknar Doktor Doom (Julian McMahon) efter att ha tillbringat två år som metallstaty. Hur överlevde han det? Varför vaknade han? Varför är han inte metallisk längre? Reed ställer den första frågan när han först träffar sin gamle vän/fiende men får inget svar och släpper sedan ärendet. De andra två frågorna var det tydligen bara jag som ställde. Jag föreställer mig att det har med all den kosmiska strålningen att göra, men det hade inte skadat att förklara hur man överlever att vara död i två år. Särskilt som det inte behövs. Det här hade varit en bättre film utan Doom.

Reed lyckas i alla fall spåra det mystiska föremålet och Susans bror Johnny "Human Torch" Storm flyger upp för att genskjuta det. Det visar sig vara en silverfärgad man på flygande surfingbräda (det är faktiskt inte lika fånigt som det låter). Mötet ger Johnny en märklig egenskap: när han rör vid någon av de andra i Fantastic Four byter han krafter med dem. Han ger bort sin flammande kropp och flygförmåga; av Susan får han osynlighet och kraftfält, av Reed får han gummikropp och av Ben "The Thing" Grimm (Michael Chiklis) får han styrka, tålighet och hud av orange sten.

Fantastic Four och Doom hjälps åt för att fånga silversurfaren (Doug Jones kropp, Laurence Fishburnes röst) som stängs in på en militärbas och förhörs. Som brukligt är i de här historierna är militärerna onda och korkade, så de fyra superhjältarna måste prata med silversurfaren och få veta sanningen: han är härold åt den planetätande Galactus, som färdas från värld till värld och tömmer dem på all organisk materia.

Efter att ha läst förra meningen, är du lika sugen på att se Galactus som jag var? Blir du besviken om jag berättar att man aldrig får det? Filmens store skurk, en varelse som agerar i en helt annan division än den jämförelsevis direkt fånige Doktor Doom, och vi får bara se honom som ett svart moln som ibland glöder. Det är ett otroligt slöseri med potential och resurser och den biten av manuset hade fått underkänt på en grundläggande skrivkurs.

Utan att gå in på hur det hela löses så kan jag avslöja att silversurfarens slutliga handlingar - och deras resultat - skapar en hel hög frågetecken som jag vet aldrig kommer att rätas ut. Om slutet mer hade liknat sin serietidningsmotsvarighet, om Doom helt hade uteslutits, om vi hade fått se och höra och lära känna Galactus, då hade detta varit en klart underhållande film som räddade sina huvudpersoner efter den förra filmen. Som den är kommer den nära, men inte ända fram.

Fantastic Four (2005) - 2/6

"A guy named Otto Octavius ends up with eight limbs. What are the odds?" I en serietidningsfilm, praktiskt taget 1. Man behöver inte fundera länge efter att ha hört namnet Victor von Doom innan man vet om han är hjälte eller skurk. Tur är väl det, för den här filmens fans är inte vana vid att fundera länge. Eller alls, skulle jag tro.

Korkade filmer fungerar ibland, men bara om de antingen inte bryr sig om att de är korkade eller driver med sin egen dumhet. Fantastic Four kör hårt med vetenskaplig jargong och har två förmenta genier bland huvudrollerna men misshandlar vetenskapen så fullständigt blodig att inte ens det faktum att det är en serietidningsfilm är tillräcklig ursäkt. Den låtsas att den inte utspelar sig i ett serietidningsuniversum samtidigt som den är ett av de värsta exemplen på det. Som om det inte är nog envisas den med att samla ihop dumhet av mer allmänt slag, och slutresultatet blir en riktigt korkad film. Och inte på ett bra sätt.

Den briljante Reed Richards (Ioan Gruffudd) har en hypotes om att evolutionen på Jorden sattes igång av kosmisk strålning. Redan där drar jag öronen åt mig. Han vill ut i rymden och göra ett experiment för att bevisa detta. Finansiären är ovan nämnde Victor von Doom (Julian McMahon), som envisas med att följa med själv, och resten av besättningen utgörs av den orimligt vackra forskaren Susan Storm (Jessica Alba), hennes bror, den irriterande idioten och astronauten Johnny (Chris Evans), och Reeds kompis Ben Grimm (Michael Chiklis), också han astronaut.

Under experimentet i rymden händer en olycka, det "kosmiska molnet" anländer alldeles för fort, och energin bestrålar deras rymdskepp. När de kommer tillbaka till Jorden har de märkliga förmågor. Reeds kropp har blivit elastisk, Susan kan bli osynlig och projicera kraftfält, Johnny kan få sin kropp att brinna och flyga, och Ben förvandlas till ett superstarkt, skottsäkert monster som ser ut att vara gjort av brandgul sten. Inte ens Doom kom undan; hans kropp blir successivt metallisk och han får kontroll över elektricitet.

Vi får de sedvanliga scenerna där karaktärerna upptäcker sina krafter, men de är sämre än vanligt. Johnny är en störig stövel som man inte vill umgås med mer än två sekunder i taget, Ben var grinig redan innan och nu när han är ett stenmonster är han direkt deprimerad, och Reed och Susan tillbringar större delen av tiden med att gnälla om att de var tillsammans en gång i tiden. Inte en enda karaktär vi faktiskt tycker om, alltså.

Omständigheterna gör det inte bättre. Ben hänger på en bro och funderar på att ta livet av sig. Han räddar en man med liknande tankar men det slutar med en massiv trafikolycka, han syns på TV, kompisarna dyker upp och alla måste använda sina krafter för att det inte ska bli katastrof. Brukar detta hända varje gång någon bestämmer sig för att inte hoppa av en bro?

Filmen vrider sig i spiral för att alla ska behöva använda sina krafter. Till exempel kan Reed och Johnny inte ta sig fram till Ben genom folkmassa och reportrar, men Susan kan ju göra sig osynlig. Så hon klär av sig mitt på bron, blir osynlig... och när hon blir synlig igen är Reed och Johnny också där. De tog sig till samma ställe som hon, utan att vara osynliga. Så vad hade vi henne till, igen? Att vara snygg i underkläder, troligen.

Filmen fortsätter med samma brist på logik. Ibland förefaller den bara klumpigt hopklippt; Susan jagas av fans som kallar henne "Invisible Woman" innan hennes bror självsvåldigt gett henne det namnet (okej, han sa "Girl", men det ändrade hon). I serietidningen bär doktor Doom en karakteristisk metallmask, men hur ska vi få filmens Doom att göra det? Jo, folket i hans hemland Latveria har skänkt honom något som tack för hans humanitära insatser. Vad? En sjukt otäck järnmask som man inte kan ha på sig utan att vara superskurk. Trevlig, passande present. När Doom ska iscensätta sin onda plan är hans första steg att eliminera de fyra nyblivna superhjältarna. Varför? Borde han inte oroa sig över polis och militär? Varför just dessa fyra? Hade han automatiskt lyckats om han bara hade gjort det innan de åkte ut i rymden allihop?

I Fantastic Four fungerar inte historien, karaktärerna, humorn, stämningen eller de envisa försöken att skapa vetenskapliga alibin. Den är helt enkelt en ganska standardactionfilm, om än lite mer uppenbart dum än de flesta, som aldrig blir så dålig att man stänger av den. Det är trots allt lite småkul att se de här karaktärerna få liv och skrika "clobbering time" eller "flame on", även om det påminner mig om hur mycket bättre det hade kunnat bli.

Shame (2011) - 5/6

Brandon (Michael Fassbender) lever ensam i en lägenhet som är lika tom och vit som ett laboratorium. Den behöver inte vara mer än så, för den är bara till för att innehålla hans kropp, som i sin tur förvandlats till ett simpelt verktyg. Han håller den i form, men inte för sin hälsas skull. Brandon har bara ett mål: sex.

Han förför. Han betalar. Han fyller lådor och hårddiskar med porr. Han masturberar tvångsmässigt. Men det är aldrig nog och kan aldrig bli nog, för Brandons inre är ett hål och det enda han kan komma på att försöka fylla det med är sex och sex och mer sex. Njutningen har sedan länge försvunnit och det enda som finns kvar är lidande och självbestraffning, men det hindrar honom inte från att fortsätta. Han kan inte se en kvinna utan att tänka tanken. Han går rakt från en avsugning till en trekant med två prostituerade. För Brandon finns ingen gräns att nå, bara en jakt som alltid fortsätter.

Brandon är snygg och smart. I sitt professionella liv är han skicklig, framgångsrik och respekterad. Han går ut och dricker med sin chef (James Badge Dale) som tafatt försöker få kvinnor på fall men får se sig brädad av Brandon, som inte ens förefaller anstränga sig. Ingen anar att han bara är ett skal.

Utom en person. En kvinna som ständigt lämnar meddelanden på hans telefonsvarare och ber honom lyfta luren, ringa tillbaka, höra av sig. Hon provar allt mer desperata åtgärder - vid ett tillfälle påstår hon sig vara döende i cancer - men Brandon reagerar inte ens på ljudet av hennes röst. En dag kommer han hem och hon står i hans dusch. Det visar sig vara hans syster Sissy (Carey Mulligan).

Sissy är Brandons motsats. Hon är en slarver med sångerskedrömmar, en kringluffande romantiker som snabbt fäster sig vid nya män och får se sig dumpad gång på gång. Hennes armar är täckta med ärr, hennes tal är snabbt och hämningslöst, hennes behov är omedelbara och påträngande. Brandon låter henne sova på soffan även om han förmodligen inte skulle kunna förklara varför.

Sissys närvaro förändrar Brandons liv. Han har inget behov av åskådare, inget behov av andra människor utom som sexdockor. Det finns något i syskonens bakgrund som har gjort dem båda till det de är, men filmen tar det visa beslutet att inte gå in i detalj. Shame handlar inte om hur man blir som Brandon, den handlar om hur det är att vara Brandon.

Det lyckas den visa, tack vare en episk prestation från Michael Fassbender. Varje gång jag sett honom har han varit fantastisk men i Shame går han steget längre och gör en insats som får mig att undra hur den ens var möjlig. Jag tänker på vad det innebar att spela Brandon och försöker föreställa mig att göra det, att ställa mig inför kamerorna och göra det Michael Fassbender gjort. Jag hade samma tankar om Isabelle Adjani i Possession, och de två rollerna förtjänar att nämnas tillsammans. Michael Fassbender etablerar sig härmed som en av sin tids största skådespelare.

Trots det blev jag besviken på Shame. Om manuset hade haft lika bra koll som Michael Fassbender hade detta varit en briljant film, men berättelsen vet inte vart den vill bli av. Här finns sekvenser som bara är en bit av vardagen, och inte en särskilt intressant vardag heller. Då och då blir det tråkigt. Det är svårt att få grepp om Brandon där han genomgår en hackig karaktärsutveckling som aldrig når en upplösning. Karaktärer introduceras och verkar viktiga för Brandon, men försvinner spårlöst. Hans beteende är ojämnt och ibland oförklarligt.

Shame är ett klassiskt exempel på en film där en massa skicklighet inte når hela vägen fram. För det finns skicklighet här, tvivla inte på det. Inte bara Michael Fassbender utan resten av skådespelarna, regissören Steve McQueen (nej, inte den Steve McQueen), fotot, musiken, allting samarbetar, och om alla de ingredienserna hade funnits i en film med en klar historia så hade den varit en av sitt års bästa filmer. Som det är, är Shame bara riktigt bra.

Splitting Heirs (1993) - 2/6

Hade de inte kunnat ta killen som skrev John Cleeses repliker och haft honom till att skriva hela manuset? De roligaste bitarna i Splitting Heirs är när Cleese får häva ur sig absurditeter, och det beror inte på talang - flera av de andra i Splitting Heirs hade kunnat vara lika roliga om de bara hade fått lite bättre material att arbeta med.

Filmen börjar med historien bakom de otursförföljda hertigarna av Bournemouth, som alla såg ut som Eric Idle. På sextiotalet gifte en av dem sig med en amerikanska och bebisen som blev resultatet glömde de på en restaurang. De fick tillbaka honom och livet gick vidare, men naturligtvis var det fel bebis.

Nu får vi träffa Simon Patel (Eric Idle) som uppfostrats av en indisk invandrarfamilj i tron att den är hans egen. Här får filmen faktiskt ut en del humor ur att Eric Idle tydligen levt hela sitt liv med indier utan att misstänka att han inte var deras kött och blod, och ur att han kan se porträtt av Bournemouthsläkten - han är anställd på en bank som ägs av hertigen av Bournemouth - utan att lägga märke till att de allihop, till och med kvinnorna, ser ut exakt som han.

Hertigen av Bournemouth (Jeremy Clyde) dör och arvingen ska ta över. Detta är Henry (Rick Moranis), som uppfostrats i USA och envisas med att åka rollerblades överallt. Det kommer förstås aldrig att slå igenom i Storbritannien då man bör vara nykter när man gör det. Simon blir Henrys vän men upptäcker snart att det förstås är han som är den riktige arvingen till Bournemouth. Han anlitar en advokat (Cleese) som säger att det är ett svårt fall att driva... om nu inte Henry skulle råka dö.

Så Simon och advokaten försöker döda Henry, Henry är övertygad om att Simon är hans bäste vän i landet, Simons biologiska mor (Barbara Hershey) är en sexbomb som tänder stenhårt på honom, och ja, komediklichéerna duggar tätt i en film som har sina enstaka utbrott av humor men sammantaget faller ganska platt.

Varför tillbringade Eric Idle ett par årtionden med att spruta ur sig de här filmerna? Han är en genuint talangfull komiker men ett tag verkade han mer intresserad av att vara nunna på rymmen med Robbie Coltrane än att använda sig av den talangen. Det finns roliga stunder i Splitting Heirs, men större delen av tiden längtar vi bara efter att få se mer Cleese.