Nick of Time (1995) - 4/6

Gene Watson (Johnny Depp) är en vanlig man med ett vanligt liv, en dotter (Courtney Chase) och ett niotillfemjobb. Det ändras när han på en tågstation träffar Mr. Smith (Christopher Walken) och Ms. Jones (Roma Maffia), som påstår sig vara poliser men snabbt avslöjar sig som snarare raka motsatsen. De kidnappar hans dotter, ger honom en revolver och ett foto, och säger att antingen är kvinnan på bilden död inom nittio minuter eller så är hans dotter det.

Kvinnan visar sig vara Eleanor Grant (Marsha Mason), Kaliforniens guvernör, och tillbringar dagen på ett hotell. Smith kör honom dit och sparkar ut honom ur bilen. Watson försöker ta sig ur sin knipa men Smith följer efter honom vart han än går och ser till att han inte söker hjälp. När han inte tar sin chans att döda Grant får han stryk av Smith som försöker hamra in i skallen på honom att det gäller hans dotters liv.

Depp och Walken är två stora skådespelare och det är deras samspel som gör filmen sevärd. Watson är en vanlig man som kastats in i en otänkbar situation och det är inte svårt att känna sig in i hans position när det är Johnny Depp som porträtterar honom. Hans desperata men välgenomtänkta och intelligenta försök att komma undan håller oss fängslade. Smith är en usling, en skurk, en metodisk våldsbrottsling; en roll som Christopher Walken har fast prenumeration på. Han ser ut, rör sig och talar som en iskall mördare. Han är lätt att både hata och frukta.

Nick of Time får en extra otäck dimension av att den utspelar sig i realtid. Watson har nittio minuter på sig innan hans dotter dör och de nittio minuterna går filmen igenom en sekund i taget. Det gör all karaktärsutveckling omöjlig men det gör det också lättare att placera sig i Gene Watsons kostym. Hans helt-vanlig-man-karaktär är mycket medvetet skapt och Depp är väl vald. I en annan sorts film hade han spelats av Arnold Schwarzenegger och den sista halvtimmen hade han sprutat bly över hela hotellet, men i slutscenen hade både dottern och guvernören fortfarande levt.

I Nick of Time är i stället det viktiga inte hur det går för Gene Watson, det viktiga är att vi ställer oss frågan vad vi själva hade gjort om vi hade fått hans val. Hade vi dödat guvernören och antingen dödats av livvakterna eller hamnat i fängelse på livstid, hade vi låtit vårt eget barn dö, eller hade vi försökt ta en tredje väg?Jag tror att jag själv och så gott som alla andra hade gjort det senare, men när de första försöken hade misslyckats, då hade den där revolvern börjat se väldigt inbjudande ut.

Devil (2010) - 1/6

Devils premiss är en såvitt jag vet fiktiv bit folklore som hävdar att djävulen ibland samlar en liten grupp människor, samtliga syndare, i ett litet utrymme. Han förklär sig som en av dem och driver dem mot varandra tills alla är döda. De här händelserna inleds alltid med ett självmord; i Devil är det en man som kastar sig ut från ett höghus och dör när han landar på taket till en lastbil.

Det är genom självmordet som polisen, huvudsakligen representerad av Bowden (Chris Messina), först blir inblandad och därför är på plats när en hiss i samma höghus slutar fungera och fångar fem människor på obestämd tid. De fem är mytomanen Sarah (Bojana Novakovic), bedragaren Vince (Geoffrey Arend), tjuven Jane (Jenny O'Hara), våldsbrottslingen Ben (Bokeem Woodbine) och Tony (Logan Marshall-Green), vars synd inte är lika uppenbar som de andras.

Säkerhetsvakterna Ramirez (Jacob Vargas) och Lustig (Matt Craven) betraktar situationen via hisskameran och försöker reda ut vilka de drabbade är samt få ut dem ur hissen fortast möjligt. Endast Ramirez misstänker sanningen: att en av dem är djävulen och att han hamnat mitt i en av de sagor som hans mamma brukade berätta.

I hissen faller stämningen sönder allt eftersom räddningen dröjer och ljuset börjar svika. Det dröjer inte länge förrän den förste dör och misstankarna flyger som pilar. Någon är skyldig och alla har något i sin bakgrund som gör dem opålitliga.

Devil har alla förutsättningar att bli riktigt otäck. Att fångas i en trång hiss är en vida spridd rädsla och att samtidigt tvingas ihop med främlingar gör inte saken bättre. Att lamporna då och då slutar fungera och de fångade drabbas av totalt mörker förvandlar det från obehag till skräck. Det borde vara skrämmande och det är svårt att peka på varför det fungerar så illa.

Jag har några hypoteser. Det första mordet kommer alldeles för tidigt. Filmskaparna borde ha pressat ut så mycket de kunde av den vardagliga skräcken innan det visade sig att just när man trodde att det inte kunde bli värre så var det just vad det kunde. Människorna i hissen beter sig dessutom irrationellt på ett orealistiskt sätt; de hindrar en av karaktärerna från att ta sig ut genom takluckan och kanske hitta ett sätt att rädda de andra för att han fan inte ska få fly. Varför inte? Vad kan de rimligen ha emot det?

Det övernaturliga elementet sviker historien. Det behövs inte för berättelsen och när det väl är dags att avslöja vem av de fem som är djävulen spelar det ingen roll längre; vi har räknat ut hur det ligger till även om vi inte kunnat gissa exakt vem han förklädde sig som, eftersom vi inte försetts med några ledtrådar.

Filmen sägs vara inspirerad av Agatha Christies And Then There Were None, men hon var en mycket skickligare berättare och använde ett liknande koncept mycket mer effektivt, utan att blanda in djävulen alls. Människor är hur som helst mycket otäckare än någon platt sagofigur vars roll i filmen huvudsakligen går ut på att omtalas av Ramirez och figurera i det antiklimaktiska och dramaturgiskt svaga slutet.

The Fountain (2006) (SPOILERS) - 5/6

Det finns inte mycket att spoila i The Fountain; däremot är det här inlägget helt meningslöst och obegripligt om man inte sett filmen, därav spoilers-varningen. Om du gillar besynnerliga och vackra filmer, se den och återkom.

The Fountain började för mig som en film i samma stil som Donnie Darko, Mulholland Drive och Mr. Nobody: jag tillbringade den med att tänka "jag har ingen aning om vad jag ser men det är jättebra". Donnie Darko förblev sån till slutet (den som säger att hen förstod den direkt ljuger) medan jag åtminstone lyckades formulera en tolkning av Mulholland Drive och (i mindre grad) Mr. Nobody. The Fountain föll i den senare klassen; jag var till och med säker på att jag fattat vad det var som skaparen Darren Aronofsky hade försökt säga.

Sen hade jag en lunchdiskussion om saken med en arbetskamrat (ja, det är sånt vi lunchdiskuterar) och kom fram till att det kanske fanns fler synvinklar på det hela. En kort internetefterforskning grävde upp en redogörelse som hävdar att det bara finns en sann berättelse i The Fountain: nämligen den om vetenskapsmannen Tommy. Konkvistadoren Tomás är en karaktär i Tommys frus bok och munkastronauten Tom är en karaktär i bokens sista kapitel, som skrivs av Tommy efter hustruns död. Det är välskrivet, genomtänkt och solitt. Jag är inte lika säker längre.

Där fanns även en respons som inte höll med; enligt den är Tomás en fiktiv karaktär medan Tommy och Tom är samma riktiga person. Tommy lyckades verkligen besegra döden och han lever flera hundra år senare i ett futuristiskt rymdskepp tillsammans med det träd han planterade på sin hustrus grav. Det här är närmare min egen tolkning.

Som jag ser The Fountain är alla tre - Tomás, Tommy och Tom - samma person, som verkligen levde. Tomás hittade ungdomens källa och drack ur den. Hans förvandling var inte permanent men den lärde honom hur han kunde föra in Izzys själ i trädet som han sedan för med sig ut i rymden. Isabella och Izzy är också samma person; Isabella fick smaka av trädets sav och samma sak hände henne.

Femhundra år senare får hon cancer och evig ungdom hjälper inte längre. Tommy har samlat på sig en väldig massa kunskap de senaste århundradena (och bär själv på en del av svaret på dödens gåta) och gör allt han kan för att rädda henne, men lyckas hitta det yttersta svaret först när Izzy är död.

Vad är då poängen med allt det här? Jo, Izzy hade accepterat sin egen dödlighet och ville att Tommy skulle göra samma sak. Hon var aldrig rädd för döden, det var inte hon som reste tvärs över världen för att det fanns en liten liten chans att finna ungdomens källa. Tomás/Tommy/Toms hela liv har definierats av denna rädsla, denna drift att besegra döden som uppslukade allting annat. Därför förlorade han sin sista tid med Izzy och tillbringar ett halvt århundrade med att försöka återuppliva henne. Han har evigt liv men ingenting att fylla det med utom mer rädsla.

Det som händer i slutet är att Tom äntligen lär sig det som Izzy förstod hela tiden. Han slutar vara rädd för döden, accepterar sin dödlighet, och uppgår i intigheten.

Det var min tolkning i alla fall, och oavsett vilken (om någon alls) som stämmer så är det här en vacker och ovanlig film väl värd en titt. Några andra förslag?

Hobo with a Shotgun (2011) - 1/6

Tarantinos dubbelfilm Grindhouse (i Sverige marknadsförd som två olika filmer, den underhållande Death Proof och den misslyckade Planet Terror) innehöll trailers för filmer som inte fanns, en genre där det är lätt för en skicklig filmskapare att tillverka något genialt. Se på de liknande sekvenserna i Tropic Thunder; de innehåller några av de roligaste ögonblicken i en film full av roliga ögonblick.

Grindhouses trailers var kärleksfulla, skamlösa, nostalgiska hyllningar till gångna årtiondens B-filmer. Tyvärr blev de så lyckade att de bara måste utvidgas till hela filmer, och då demonstrerade de tydligt varför vi gärna minns gamla B-filmer i allmänhet, men nästan ingen av dem i synnerhet.

En namnlös lodis (Rutger Hauer; i trailern spelades han av David Brunt) anländer till Hope Town, en plats som till och med lodisar borde kunna hålla sig borta ifrån. Staden styrs av den hänsynslöse gangsterbossen The Drake (Brian Downey) som dödar obehindrat. Husen är förfallna, gatorna är skitiga, människorna är elaka och ingen går säker.

Lodisen vill försöka leva på att klippa gräs men när han äntligen, efter mycken förnedring, fått ihop nog med pengar till en gräsklippare köper han i stället ett hagelgevär och börjar skipa rättvisa på sitt eget sätt. The Drake svarar med att bli ännu grymmare och tvinga stadsborna att döda lodisar. Snart utbryter fullt krig och vår lodis jagas av både skurkar och vanligt folk. Han vill helst lämna Hope Town tillsammans med sin nyfunna kärlek Abby (Molly Dunsworth), men The Drake tänker statuera exempel. Det hela utmynnar i en vansinnig slutstrid som tävlar med sig själv om att vara överdriven och fylld av orealistiskt våld.

Hobo with a Shotgun levererar precis det den utlovar: en lodis med hagelgevär. Den är en rättvis och väntad utvidgning av Grindhouse-trailern och har samma problem som 2010 års Machete, en film med samma ursprung: skämtet går ingenstans. Det är kul att se en lodis med hagelgevär i en medvetet överdriven trailer och tänka sig vilken usel film det hade varit om den hade funnits. Det är inte lika kul att se den usla filmen.

Lawrence of Arabia (1962) - 6/6

Peter O'Toole må spela huvudrollen i Lawrence of Arabia, men stjärnan är öknen. Den till synes oändliga, heta, vindsvepta, gulbruna, omstridda öknen som breder ut sig bakom skådespelet och blir mer än en bakgrund för händelserna, den blir en egen karaktär.

Jag har bara sett Lawrence of Arabia i en TV-ruta och försöker föreställa mig upplevelsen att se den på en enorm bioduk. När öknen täcker hela bilden och någonstans långt borta syns en liten prick som blir en fläck som blir något som rör sig som blir en man på kamel som plötsligt har ett gevär i handen och så är världen väldigt annorlunda.

Ryttare rör sig mellan klippor som förminskar dem till nästan ingenting. Långa rader av beridna soldater galopperar genom obeskrivliga miljöer. Hettan får luften att böjas, vrida sig och skapa hägringar. Vinden gör världen föränderlig. Öknen är en vild och farlig plats, där man lika gärna kan dö av att rida vilse och inte finna vatten som av att finna en brunn man inte får lov att dricka ur.

Scen efter scen i Lawrence of Arabia ser ut att ha varit nästan omöjlig att filma. Kamerabesättningar måste ha klättrat högt upp på vassa klipptoppar och väntat på att kamelryttare skulle traska in i bild och synas bara för att deras kläder är mörkare än den omgivande sanden. Öknen kan inte bara ha plågat karaktärerna utan skådespelarna, kameramännen, teknikerna, varenda människa som var inblandad i Lawrence of Arabia måste ha fått hemska minnen av glödande sand och hänsynslös vind.

Mot denna bakgrund utspelar sig historien om T.E. Lawrence, en man som av allt att döma var en förstklassig excentriker och som Peter O'Toole spelar som just en sådan. Hans i sin samtid misstänkta homosexualitet nämns aldrig rätt ut, men den antyds i hur han talar och rör sig, för att inte nämna de två unga tjänare han med glädje överbetalar och som sen aldrig lämnar hans sida.

Lawrence är major i brittiska armén under första världskriget. Han anses vara lite av en odugling, inte dum eller inkompetent, bara ovillig och lätt uppstudsig ("It's my manner", förklarar han, "it looks insubordinate, but it isn't really"). Trots detta blir det han som väljs ut att ge sig iväg till öknen för att hjälpa den arabiske prinsen Faisal (Alec Guinness) som håller på med en revolution mot turkarna. På vägen stöter Lawrence på Sherif Ali (Omar Sharif) som lär honom en hård läxa om motsättningarna mellan olika arabstammar. Lawrences vägvisare dör eftersom han drack ur fel brunn.

Lawrence når Faisal och börjar leda araberna i strid mot turkarna. Kriget förändrar honom med sitt blod och sitt våld. För att bevara alliansen mellan arabstammarna han har förenat måste han göra saker som förföljer honom resten av hans liv. Det är en lättnad när han når vägs ände och får åka hem till England när Faisal förklarar att krig är för unga män, sen är det gamla män som stiftar fred.

Innan Lee Strasberg skapade skola med sin The Method, som gick ut på att skådespelare skulle frammana personliga minnen och känslor för att göra sina prestationer realistiska, var skådespelarens konst att genom mycket medvetet styrda ansiktsuttryck och tonfall förmedla mer än orden kunde. Lawrence of Arabia samlar några av den skolans största mästare: Omar Sharif, Peter O'Toole, Alec Guinness, Anthony Quinn, Claude Rains och Arthur Kennedy. För oss barn av de senaste årtiondena har deras spel en väldigt annorlunda känsla än den man får från halvgalna Method-proffs som Daniel Day-Lewis och Christian Bale, men det skänker också en gammaldags air och ett klassiskt epos som Lawrence of Arabia kan bara vinna på det behärskade, återhållna spelet från män som Alec Guinness.

Trots en handling som inte har svårt att fylla tre och en halv timme, trots alla dessa skådespelarkonstens skyddshelgon och trots all spänning och allt blod är det bestående intrycket av Lawrence of Arabia ändå öknen och den unika skildring av den som David Lean ger oss. Lawrence of Arabia är mer än en berättelse, den är en upplevelse.

The Hand (1981) - 2/6

Det är inget konstigt med att det finns en medioker skräckfilm från det tidiga åttiotalet med en dum premiss som inte rimligen kunde ha gjorts bra. Det konstiga är att regissören är Oliver Stone, mer känd för filmer som Born on the Fourth of July, Platoon och Wall Street, och att huvudrollen spelas av Michael Caine. Stone hade tydligen högtflygande planer redan från början då han erbjöd Oscarvinnarna Jon Voight, Dustin Hoffman och Christopher Walken rollen innan det blev Caines tur. Han behövde pengarna för att betala ett garage han skulle bygga och därför fick vi se löjtnant Gonville Bromhead ligga och brottas med en avhuggen hand. Det kanske inte borde vara förvånande. Det här är trots allt mannen som - och all respekt åt honom för det - om den fjärde Jaws-filmen sa "I have never seen the film, but by all accounts it was terrible. However I have seen the house that it built, and it is terrific".

Caine spelar Jonathan Lansdale, en serietecknare som är framgångsrik med sin hjälte Mandro. Han och hans fru Anne (Andrea Marcovicci) har äktenskapliga problem men de verkar trycka ner dem under ytan, förmodligen för dottern Lizzies (Mara Hobel) skull. Anne vill ändå att de ska tillbringa lite tid isär, vilket Jonathan inte alls är pigg på. De bråkar i bilen och det slutar med en olycka som sliter av Jonathans högerhand vid handleden.

Serietecknarkarriären är slut men äktenskapet är tillfälligt räddat; Anne tänker inte lämna honom medan han fortfarande är en deprimerad konvalescent. Jonathans agent Karen (Rosemary Murphy) vill att han ska fortsätta producera Mandro tillsammans med en annan serietecknare, men han gillar inte det nykomlingen gör med hans hjälte och det visar sig att de provserier han fått är nedkladdade med svart tusch. Det minns han inte att han gjorde. Samtidigt har han drömmar och halvvakna hallucinationer om händer som rör sig och fingrar som böjs där inga borde finnas. De hittade aldrig hans förlorade högerhand...

Handen dyker upp, först i Jonathans drömmar och sedan i filmens verklighet. Den kryper fram, verkar känna på sig vem som förorättat Jonathan, och är mordisk. Den förefaller också superstark även om det är svårt att veta säkert eftersom ingen som den stryper kommer på idén att försöka slita bort den, och den har definitivt något slags magisk kraft. Den tar sig för egen maskin från Vermont till Kalifornien och tycks alltid finnas i närheten när den behöver döda någon, oavsett var det sker. När vi ser den röra sig sker det betydligt snabbare än en hand borde kunna släpa sig fram, även om det naturligtvis är rätt svårt att avgöra exakt.

Naturligtvis måste det finnas twistar. En, två eller tre beroende på hur man räknar och vad man väljer att tro på. Och så ett slut som bara kan kallas ett slut för att det följs av eftertexterna.

Michael Caine är lika karismatisk och underhållande som alltid, men sällan (med förbehåll för att jag inte sett ovan nämnda Jaws-uppföljare och är rätt nöjd med detta sakernas tillstånd) har han lagt sin talang på sämre material. Han är det enda som räddar The Hand från att vara mördande tråkig och i stället gör den till ett utmärkt alternativ när det vankas bad-movie-night. Om en fånig kringkrypande mordisk hand inte räcker, vad sägs om filmhistoriens kanske minst subtila förförelsescen (ja, den slår den i The Graduate med hästlängder) följd av filmhistoriens kanske tråkigaste sexscen? Sällan har jag skådat två sexpartners som verkat få ut så ypperligt lite av akten. Man undrar varför de tyckte att det var mödan värt.

The Descent (2005) - 3/6

The Descent är en enormt välgjord film och jag önskar att jag tyckte bättre om den än jag gör. Den klarar Bechdeltestet så många gånger om att det spiller över till förtexterna (dess viktiga roller innehas av sex kvinnor som inte tillbringar filmen med att diskutera sina respektive pojkvänner) vilket fortfarande är tillräckligt sällsynt för att förtjäna uppmärksamhet. Den använder sina mörka grottmiljöer effektivt, den manipulerar skickligt tittarens psyke och den ger en isande genomgång av en situation som de flesta av oss bara behöver uppleva i våra mardrömmar. Skådespelerskorna börjar med att låta oss ana det som bubblar inuti dem för att sen släppa ut det i en stormflod.

Sarah (Shauna Macdonald) förlorade sin man och dotter i en bilolycka där hon själv och hennes två vänner Juno (Natalie Mendoza) och Beth (Alex Reid) också var med. Ett år senare får vännerna ut Sarah ur sorghuset; de ska grottforska tillsammans med Rebecca (Saskia Mulder), Sam (MyAnna Buring) och tjejgängets nykomling Holly (Nora-Jane Noone). Juno och Holly är vildingarna som vill testa nya saker och ta risker och det är Juno som leder gruppen ner i en grotta.

Så här långt är allt lugnt och trevligt för de sex, även om det finns hemligheter och känslomässiga spänningar bland dem; allt är inte som det verkar. Men så går allting hemskt fel och de är fast i grottan utan något sätt att komma ut. Nu följer The Descents bästa delar - och de är väldigt bra - när den mardrömslika situationen gnider grottklättrarnas psyken mot varandra. Gamla tankar kommer upp till ytan, sinnen börjar spräckas, och tittaren känner doften av skräcken.

Vi ser många filmer där saker händer som vi inte kan föreställa sig, och vi försöker inte heller. Vi vet ingenting om hur det är att vara spökjägare, elitsoldat eller stridskonstnär och vi kan lugnt luta oss tillbaka i soffan och njuta av det vi ser. The Descent bryter igenom det försvaret; här har vi en situation som vi inte bara kan utan blir tvungna att föreställa oss och kvinnornas reaktioner är blott alltför tänkbara.

Och här tar filmen en väldig vänstersväng som jag finner olycklig och som slet ut mig ur dess verklighet. Långt in i grottan stöter kvinnorna på bleka, hårlösa, människoliknande varelser, tydligen bosatta i den kalla mörka världen där nere men ändå sugna på människokött. Gruppen kollapsar i panik och förföljda av människoätarna flyr de blint genom grottorna.

Nu har The Descent tappat det tag om mig som den proffsigt skapade och höll. I stället för en ypperligt väl genomförd "vanliga människor tvingas reagera på en ovanlig situation" får vi se "vanliga människor jagas av kannibaliska Voldemort-lookalikes", en betydligt mindre allmängiltig historia och en som inte alls lyckades hålla mitt intresse.

Men jag älskar slutet. Där kom skräcken tillbaka och jag kan fortfarande framkalla en rysning i magen genom att tänka på det.