Resan till Melonia kallar sig "Fantasier kring Shakespeares skådespel Stormen", och det är väl en lika god beskrivning som någon. Arvet från pjäsen är i alla fall tydligt, även om det sker signifikanta avsteg och det blir väldigt meta när karaktärerna i filmen uppför en föreställning av just Stormen, vilket har varit en karaktärs dröm hela hans liv. Den karaktären fanns inte med i pjäsen. Och heter William. Om Resan till Melonia varit från sjuttiotalet hade jag sagt att sjuttiotalet var en märklig tid; nu får jag nöja mig med att säga att sjuttiotalet tog lång tid på sig att dö.
Per Åhlin, mannen bakom I huvet på en gammal gubbe och Dunderklumpen, gjorde med Resan till Melonia sin första helt animerade film. Den för oss till ett vidsträckt hav där det finns två öar. Melonia är en grön, lummig paradisö bebodd av trollkarlen Prospero (Allan Edwall), hans dotter Miranda (Robin Carlsson), den magiska sjöfågeln Ariel (Tomas von Brömssen) och grönsaksgolemen Caliban (Ernst Günther). Den andra ön heter Plutonia och är ett industrialiserat, mekaniserat rökhål, där alla växter och djur utrotats av de två skurkarna Slug (Jan Blomberg) och Slagg (Hans Alfredsson) som byggt gigantiska vapenfabriker som drivs av slavarbete. Det socialistiska och miljovänliga budskapet hade inte kunnat vara mycket tydligare.
Plutonia är en intressant filmmiljö. Maskinön är ett lyckat försök att visa det som The Nutcracker in 3D ville presentera med sitt råttstyrda rike: en helvetesvision som fungerar för barn. Barn arbetar som slavar under oljefatsrobotars bevakning. Skorstenar spyr ut rök och rör droppar oidentifierbara vätskor. Det syns ingenting grönt någonstans och inte en enda fågel sjunger. Särskilt i en surrealistisk mardrömsscen, drömd av rymlingen Ferdinand (Olle Sarri), blir det otäckt och effektivt, men aldrig på ett sätt som stöter bort barn. Sagor lär inte barn att monster finns, de vet redan att monster finns. Sagor lär dem att monster kan dödas.
Ferdinand hamnar efter ett skeppsbrott på Melonia där han på stranden stöter på William (Jan-Olof Strandberg), en varelse av oklar art. Med honom kommer kapten Julgransfot (Ingvar Kjellsson), rorsman (Nils Eklund) och kockan (Eva Rydberg som bränner på med den hårdaste skånska dialekt hon kan uppbringa). Ombord på skeppet fanns också Slug och Slagg, som är ute efter en av Prosperos hemligheter: ett magiskt elixir. De lyckas stjäla det och hela Melonias befolkning följer dem mot Plutonia.
Jag såg aldrig Resan till Melonia när den var ny - och även då hade jag nog varit lite grann för gammal - och jag önskar att jag visste vad jag hade tyckt om den som liten. Otäck, kanske, men säkerligen charmerande och medryckande. Det är en arketypiskt symbolisk liten film, om det onda mot det goda men även det goda visar sig ha sina fel och slutet är - om man nu inte råkar kunna sin Shakespeare - hyggligt oförutsägbart men ändå förutsagt. Det är en film jag skulle vilja sätta ett barn framför, ett barn uppvuxet på CGI och våldsamma barnprogram, bara för att studera reaktionen. Många, många referenser kommer att gå förbi, men det som blir kvar är värdefullt.
4 kommentarer:
Jag gillade den här starkt när den kom! Jag var väl en barnslig 13-åring!
Per Åhlin är väl också känd för Karl-Bertil Jonssons julafton, eller är jag felunderrättad?
Hur kunde jag missa att nämna hans mest kända verk? Visst är det han, det också. Hans teckningsstil är lättigenkännlig.
Född 1982, minns att jag såg denna på bio på skoltid. Den har inte helt kass men kändes omodern redan då.
Född 1985, såg den hos farmor cirka 1992. Tyckte samma som Björn.
Skicka en kommentar