Hansel & Gretel: Witch Hunters (2013) - 4/6

Efter att som barn ha dödat häxan i pepparkakshuset blev Hans (Jeremy Renner) och Greta (Gemma Arterton) frilansande häxjägare. Immuna mot häxmagi och beväpnade med steampunkautomatvapen reser de Europa runt och dödar häxor. I sina kretsar är de berömda och deras fans samlar på träsnitt med bilder på deras bragder. Det enda stora problemet är att Hans efter att ha iproppats häxans godis fått sockersjuka och behöver ta en spruta med några timmars mellanrum.

Nej, det är förstås inte på allvar. Det var det ingen som trodde att det skulle vara heller. Men det är förvånansvärt allvarligt, under omständigheterna. För Hans, Greta och de andra är det här ingen glimten-i-ögat-historia, det är deras liv med barnamördande häxor, brutala troll och ondskefulla förbannelser. Detta är ingen parodi, ingen ett-skratt-i-minuten-komedi och ingen i filmen - vare sig hjältar eller skurkar - antyder för ett ögonblick att det som händer är något annat än blodigt viktigt.

Jag vet inte om den här filmen hade fungerat bättre som en självmedveten löjlighetskavalkad, men den fungerar hyggligt i denna form. Jag kunde inte undgå att gilla både Hans och Greta, med deras mörka förflutna (grundinspirationen ska ha varit "vad hände egentligen med Hans och Greta efter det de gick igenom?") som de hanterade på sitt eget sätt. Det var roligt att se deras fans, sheriff Berringer (Peter Stormare) som inte vill ha häxjägare i sin stad, och den sagolika blandningen av olika tider och platser. Det är underhållande att se.

Framför allt tyckte jag om upplösningen, när alla tiders största häxsabbat samlats under ledning av den ärkeonda Muriel (Famke Janssen). Det är en imponerande innovativ samling missfoster som skuttar och krälar framför ögonen på oss och sen möter häxjägarna i en sprudlande slutstrid. Det går att göra spännande saker till och med av klichéer som "de ensamma hjältarna mot horden av skurkar", tydligen.

The Hobbit: The Desolation of Smaug (2013) - 5/6

Den här filmen var lite av en besvikelse, men bara för att dess föregångare (och Lord of the Rings-trilogin som den inte helt kan skiljas ifrån) skruvat upp förväntningarna så högt. Jag antar att det var nästan omöjligt att upprätthålla samma nivå i en film till.

Det kan ha att göra med att den lider av det klassiska andrafilmsproblemet. En trilogi fungerar så att den första filmen presenterar karaktärerna, den andra utsätter dem för det värsta trubbel man kan komma på, och den tredje fixar allting. Det är precis vad som händer här och det innebär att vi får se två historier varvas och ingen av dem når något klimax. När det slutar känns det som om tiden tog slut, inte som om berättelsen var klar.

Det finns också några tvivelaktiga val i den. Historien går inte riktigt ihop med Lord of the Rings; Gandalf tar reda på så mycket att hans relativa okunnighet i början på mastodonttrilogin är oförklarlig. Det finns också en extrakaraktär inskjuten som får väldigt mycket uppmärksamhet och en ganska ointressant bihandling. Detta är skogsalven Tauriel (Evangeline Lilly) som i allt väsentligt är den här filmens Arwen (Liv Tyler). Det är tur att Tyler käkar Lillys damm när det gäller skådespeleri.

Filmen ser förstås fantastisk ut. Den rör sig fantastiskt, den låter fantastiskt. Det är så jag blir avtrubbad, bortskämd, av att se alla de här underbara miljöerna och de sagolika skeenden som utspelar sig framför mina ögon. När Weta Workshop och Peter Jackson arbetar tillsammans skapar de mirakel, mirakel som jag inte vill vänja mig vid. Men här dröjde det tills den första stora stridsscenen innan jag kom in i det igen och lät hjärtat bulta i takt med Jacksons dirigentpinne.

Och det finns gott om miljöer för Jackson att briljera i. Sjöstad, ett fantasy-Venedig som drivs av en enväldig härskare (Stephen Fry). Varbjörnen Beorn (Mikael Persbrandt) och hans hem. Alvstaden i Mörkmården, med sin vackert organiska arkitektur och design. Det förfallna, förbannade Dol Guldur. Erebor, den underjordiska dvärgstaden med sina gigantiska statyer och sin gränslösa rikedom. Och så draken Smaug själv (Benedict Cumberbatch), ett fasansfullt monster med en närvaro som överträffar det mesta vi tidigare sett.

The Hobbit: The Desolation of Smaug är en väldigt bra film som uppnår det den vill, och det är helt enkelt inte möjligt att kasta så här mycket talang och teknik på en bra historia och inte få ut något fint. Men den är inte riktigt i klass med sin föregångare eller med den episka trilogi vars förhistoria den berättar. Ändå har jag väldigt gott hopp om den sista filmen om Bilbo.

.45 (2006) - 3/6

Till att börja med verkar .45 vara en typisk "tillbringa en och en halv timme med människor man avskyr efter en och en halv sekund"-film, men den hämtar faktiskt upp sig efter ett tag och blir betydligt bättre än den verkade ha kapacitet till. Den lyckas aldrig klättra upp till bra, men den får poäng för att den försökte.

Av alla vidriga i den är den värste ärkesvinet Big Al (Angus Macfadyen), en patetisk smågangster som brutalt styr sina kvarter och inbillar sig att det gör honom till man. Flickvännen Kat (Milla Jovovich) är lyrisk över deras sexliv och hoppas på att Al ska ta henne därifrån och visa henne världen. Småhandlaren Reilly (Stephen Dorff) är toktänd på Kat och försöker lämna det brottsliga livet bakom sig och återuppta sin katolska tro, men är tydligen inte heligare än att han kan tänka sig att stjäla en bil - om än under protest - och kanske rentav döda någon, i alla fall om det låter honom ligga med Vic (Sarah Strange), en bisexuell kvinna vars blickar också dras till Kat. I periferin finns puertoricanen José (Vincent Laresca) som med sin blotta närvaro provocerar rasisten Al. Just det, han vill också ligga med Kat. Det vill alla i den här filmen, till och med Kat själv.

Al är dock, förutom alla hans andra charmiga egenskaper, ett stycke vandrande svartsjuka. När han inbillar sig att... jag är inte säker på vad det är han inbillar sig. Att Kat vill suga av José, eller att hon har gjort det, eller att hon har tänkt på att göra det, eller nåt åt det hållet. När han inbillar sig det så slår han henne i alla fall sönder och samman och tvångsklipper hennes hår. Vic och Reilly dyker upp, Reilly och Al brottas, en pistol går av och missar nätt och jämnt Kat, och det blir rättssak.

Det är nu filmen försöker ta sig upp till "okej". Kat får kontakt med rådgivaren Liz (Aisha Tyler), den enda vettiga karaktären i filmen, spelad av den enda som lyckas visa någon talang. Hon försöker få honom att lämna Al, att polisanmäla, att ordna besöksförbud, men det stöter på samma hinder som alltid med misshandlade kvinnor. "I get a beating once in a blue moon", förklarar Kat. Jamendåså.

Här följer en hygglig bit där vi är osäkra på allas avsikter, särskilt Kats, och vi ser en plan smidas vars natur vi anar men inte är helt säkra på. Samtidigt pratar folk - både våra karaktärer och deras mödrar - till kameran om sig själva och sina barn, som en sorts löpande kommentarspår.

Det fungerar faktiskt rätt bra men i slutet är det för mycket som är konstigt, för många uppenbara frågor som aldrig får svar, och helt enkelt för få människor man skulle kunna stå ut med i den här filmen. Den kommer mycket närmare än den borde, men den kommer inte fram.

Freaky Friday (2003) - 6/6

Jag sätter mig ner för att se en film som jag räknar med ska vara dålig, men den råkade gå på TV precis när min hjärna behövde slappna av i två timmar och det finns värre saker än att få en dålig film att recensera. Jag visste att det var en Disneykomedi, en remake på en sjuttiotalsfilm, som handlar om en mor och en dotter som byter kroppar med varandra - hur bra kunde den rimligen vara?

Så jag börjar titta. Dottern Anna (Lindsay Lohan) är precis så trulig och stereotypt tonårstjejig som jag väntade mig, modern Tess (Jamie Lee Curtis) är en betydligt trevligare karaktär än jag väntade mig, och så finns det en lillebror Harry (Ryan Malgarini) som retar livet ur sin storasyster men alltid, tycker hon, har mamman på sin sida. Det finns också en ny man, Ryan (Mark Harmon), och olöst krångel runt att barnens far är död och tydligen redan ska ersättas. Hittills inga överraskningar.

Jag kommer på mig själv med att skratta till då och då. Allt oftare. Visst måste filmen få ur vägen de uppenbara skämten man inte kan låta bli att dra när två personer bytt kroppar med varandra, men för det mesta siktar den högre än jag trodde - och träffar, också.

Samtidigt blir det uppenbart att det här är den sortens film som skådespelare mördar för att få vara med i. Lindsay Lohan får spela fyrtiofemåring och Jamie Lee Curtis får spela sjuttonåring, och de får det att fungera. Vi tillbringade nog med tid med dem innan bytet för att vi ska känna igen ordval, kroppsspråk, beteende. De spelar inte bara stereotypa tonåringar/vuxna, de spelar faktiskt varandra. Bäst är det när de verkar agera helt på reflex, som när de passerar lillebrodern och Anna i mammans kropp knuffar till honom medan Tess i dotterns kropp smeker honom över huvudet. Hans blick av total förvirring är obetalbar.

Att den är roligare än jag väntade mig, mycket mer meningsfull än jag väntade mig, och att jag påminns om hur bra Lindsay Lohan faktiskt var innan allt fick åt helvete (Mean Girls var ingen lyckträff) för in mig djupare i filmen, och shit - jag börjar bry mig. Några felplacerade klichéer hade kunnat döda alltihop, men de dyker inte upp. Det handlar inte bara om att byta perspektiv, inte bara den uttjatade svadan om hur svårt det är att vara barn och hur svårt det är att vara vuxen. Bara historien med snyggingen Jake (Chad Michael Murray), som Anna är nerkärad i men Tess ogillar vid första anblicken, är värd en applåd.

Och så när jag är inne i historien, när jag känner med de här människorna, när jag är rörd av vad de lär sig om varandra, då står Anna - i Tess kropp - upp och håller ett tal. Jag borde ha förstått att det skulle komma en sån scen, och jag borde ha förstått vad det skulle göra med mig. Jag faller väldigt lätt för scener där karaktärer säger något som betyder en sak för vissa lyssnare och en helt annan för andra; där karaktärer säger två saker samtidigt och bara en annan förstår. "He's just a lucky guy" i Casablanca. Men jag såg det inte komma, och blev tvungen att acceptera att jag hade börjat gråta - av Freaky Friday.

Epic (2013) - 2/6

I varje skog utkämpas ett krig mellan gott och ont. Soldaterna är små varelser som rör sig för fort för att människor ska se dem, och målet är skogens fortlevnad eller undergång. Den onda sidan sprider förruttnelse och död, den goda sidan fruktbarhet och liv. I Epic följer vi sjuttonåriga MK (Amanda Seyfried) när hon råkar ramla in i kriget och bli avgörande för dess utgång. Det är inte originellt, men i alla fall en hygglig idé för en underhållande äventyrsfilm. Men slutresultatet är en besvikelse. Epic är en röra.

Allting är stereotypt och normativt, från de fastnitade könsrollerna till att de goda är vackra och ljusa och rider på söta fåglar medan de onda är fula och mörka och rider på fladdermöss och korpar. Historien är hejdlöst igenkännlig och karaktärerna är bara där för att nätt och jämnt uppfylla dess behov. De utmärker sig inte på något sätt, de är pappfigurer som rör sig enligt ett förutbestämt mönster.

Budskapet är direkt irriterande - "att du inte ser det betyder inte att det inte finns". Det används som en ursäkt för MK:s far (Jason Sudeikis), som förstört sin karriär, sitt äktenskap och sitt förhållande till sin dotter på sin tro på de små varelserna i skogen. Tydligen har han ingen anledning att tro att de finns, han bara känner det på sig. På vad sätt är detta bra? För att han - av en surrealistiskt stor slump - hade rätt? Fadern är en knäppgök vars vanföreställning råkade stämma. Han är fortfarande en knäppgök. Visst kan saker finnas även om man inte ser dem, men att det inte finns minsta tecken på att de finns är ett hyggligt tecken på att de inte gör det.

Ingenting går riktigt ihop. Fadern förklarar att de små varelserna, liksom (hävdar han) insekter, lever på en annan tidsskala och det är därför de är så svåra att se. Det visar sig stämma, men det är senare inga problem att kommunicera tvärsöver tidsskalorna. Natten då filmen utspelar sig är oerhört viktig eftersom det både är sommarsolstånd och fullmåne, vilket bara händer en gång vart hundrade år... det känns som om det borde hända lite oftare, va?

Den natten är viktig eftersom skogens drottning Tara (Beyoncé Knowles) bara då kan välja sin efterträdare från hundratals frökapslar. Den måste sen blomma under fullmånen. Om den blommar i mörkret föds i stället en mörk prins, och det är precis vad ondingen Mandrake (Christoph Waltz) är ute efter. När han anfaller för att stjäla kapseln snubblar MK in i alltihop, efter att hennes far tillbringat åratal med att aktivt söka efter de här varelserna och misslyckats, och tillsammans med två Leafmen - skogens militär/polis - och två sniglar måste hon rädda världen.

Sniglarna kräver ett par egna kommentarer. De ska föreställa den här filmens Timon och Pumbaa men ligger på en konstant lägre nivå. De flesta av deras skämt är bara trista, andra bygger på sånt som var parodiskt föråldrat för tjugo år sedan. På samma sätt är det med förhållandet mellan Leafmanveteranen Ronin (Colin Farrell) och rookien Nod (Josh Hutcherson) - vi har sett det så många gånger förut.

Jag antar att barn kan uppskatta ett färgglatt äventyr som Epic, och det är ju till dem den riktar sig. Men när det finns så mycket bra att visa dem i stället - Wreck-It Ralph, Brave, Up, WALL-E, Ratatouille, Happy Feet, Toy Story 3 - vet jag inte varför man skulle välja Epic.

30 Days of Night (2007) - 3/6

Så fick jag till slut se filmen som jag trodde att jag såg när jag såg uppföljaren, 30 Days of Night: Dark Days. Tyvärr var den lite av en besvikelse, trots att den verkade så lovande.

Den lilla staden Barrow i Alaska är USA:s nordligaste stad, befinner sig ovanför polcirkeln och genomlider varje vinter en månads mörker. Medan de sista minuterna solljus närmar sig stiftar vi bekantskap med dess invånare: sheriff Eben Olesen (Josh Hartnett), hans kollega Billy Kitka (Manu Bennett), hans lillebror Jake (Mark Rendall), halveremiten Beau Brower (Mark Boone Junior), restaurangägaren Lucy Ikos (Elizabeth Hawthorne) och så Stella Olesen (Melissa George), Ebens fru. Eben och Stella ligger i separation och hon är bara i Barrow för att hennes regeringsjobb för henne dit. När hon missar sista planet innan mörkret faller inser hon att hon måste tillbringa den mörka månaden med sin nästan förfrämligade man.

Samtidigt är det någon som verkar jobba för att skära av Barrow från omvärlden. Slädhundar dödas, fordon förstörs, ledningar klipps av. Den skyldige är nog en mystisk främling (Ben Foster), som verkar veta något om vad som komma skall och gör sitt bästa för att skrämma upp Barrows befolkning.

Det som komma skall är en ordentlig vampyrfest. Ett helt gäng vampyrer reser till Barrow för att ha det riktigt kul i en hel månad under vilken de inte behöver frukta solljuset. De ska jaga, döda, äta, roa sig på ett av världens bästa ställen för vampyrer, medan de överlevande sakta minskar i antal.

Det är en bra idé, men tyvärr är det inte det vi får se. Jag pratar inte bara om det märkliga att Barrow tydligen går från ljus till månadslångt mörker direkt - i verkligheten blir dagarna kortare och kortare tills solen slutar gå upp - utan om vad vampyrerna gör. De slaktar praktiskt taget alla människorna i Barrow första dagen och sen finns det ett par handfullar överlevande kvar. Om de ändå skulle göra det kunde de lika gärna stanna hemma.

Men det måste väl vara spännande att följa de stackars människospillrorna som desperat försöker ta sig igenom trettio mörka dagar i en stad full av vampyrer? Ja, det borde det vara. Det verkar som om det ska bli det också, när de sitter och kurar i sina gömställen och ser hur vampyrerna systematiskt börjar slita hus i stycken för att hitta dem... men så bara slutar det. Filmen hoppar i tiden, nu är det en vecka senare, nu har det gått en vecka till, och spänningen sipprar bort. Tydligen sitter överlevarna och gör ungefär ingenting en vecka i taget, och då och då flyttar de på sig.

Ändock finns det en hel del bra i 30 Days of Night. Den nästan obligatoriska en-av-människorna-har-blivit-biten-och-måste-låta-sig-dödas-scenen är osedvanligt bra och innehåller en liten twist. Upptakten till slutstriden är en väldigt välgjord symfoni av bild och musik. Och jag älskar slutscenen, och vad den betyder. Med mer sånt, mindre spänningsdödande tidshopp och igentäppande av de värsta hålen i handlingen så hade den här filmen varit riktigt bra.

Grown Ups 2 (2013) - 1/6

Varför gör jag så här mot mig själv? Grown Ups 2 är en dålig film, jag visste från början att den skulle vara en dålig film, Adam Sandler är med och den är till och med en uppföljare till en film jag inte sett, men jag såg den ändå. Och den var precis allt jag väntade mig.

Huvudpersonerna är kompisarna Lenny (Sandler), Eric (Kevin James), Kurt (Chris Rock), och Marcus (David Spade). Hela poängen är att de var kompisar i skolan men nu är vuxna; de kan vara nostalgiska men måste sköta sina liv också. Utom Marcus som fortfarande är en förvuxen snorunge.

Lenny är gift med Roxanne (Salma Hayek) och vet att hon är för snygg för honom. De har tre barn och hon pratar om ett fjärde. Eric är gift med Sally (Maria Bello) med samma diskrepans, och de är inte överens om hur barnen ska uppfostras. Marcus ska träffa sin son vars existens han bara känt till i en vecka. Kurt är gift med Deanne (Maya Rudolph) som har glömt deras bröllopsdag men han kom ihåg den! Stor humor! Banbrytande!

Jag önskar att jag kunde berätta handlingen närmare, men Grown Ups 2 har ingen handling. Det är bara sketcher som inte har någon särskild betydelse och oftast tar slut abrupt. Ett teoretiskt komiskt koncept etableras och överges. Och eftersom det är Happy Madison-gänget så är det förstås idel högklassig humor: bajs, kiss, kräk, fis, rap och män som äcklas av bögar.

Jag ska vara rättvis och erkänna att det fanns saker i Grown Ups 2 som jag tyckte om. Den ena var åttiotalsmaskeraden som Lenny arrangerar; rätt många av dräkterna var roliga. Den andra var konfrontationen mellan Lenny och hans ungdoms mobbare Cavanaugh (Stone Cold Steve Austin); den gick faktiskt bortom vad jag väntade mig. Okej, det fanns väl ett kul sight gag eller två under den avslutande storfighten också.

Grown Ups 2 är betydligt bättre än många Happy Madison-filmer. Det är det bästa jag kan säga om den, och det är fan inte bra.