Hur kan en film gå så här fel? Detta ska vara regissören Andrei Konchalovskys drömprojekt sedan tjugo år, men vad var det egentligen han drömde om? Vilken var grundidén som han höll fast vid i två årtionden? En version av Nötknäpparen utan all dryg balett, med Albert Einstein i en framträdande roll, med taffliga sångtexter till melodier som aldrig var menade att ha texter, med råttor som marscherande uniformerade och stålhjälmsförsedda nazityskar som drömmer om förintelse och världsherravälde?
Om tio år kommer den här filmen vara med på Crackeds lista över "6 most nightmarish movies allegedly for children". Hur hemsk är den? I en värld där leksaker lever samlar råttkungen ihop hundratusentals av dem och kastar i ugnar för att röken ska förmörka solen, medan han frågar om någon undrat vad som händer med en dockas själ när den bränns. Han är en dansande, sjungande, fjollig parodi till bögnazist som kan förvandla sitt ansikte till en monstruös babiankäft, som torterar och förnedrar fångar, hotar att bita av en liten flickas fingrar och tycker om att få barn att gråta så att han kan ta fotografier till sin samling.
Mot honom står Mary (Elle Fanning) som av sin farbror Albert (Nathan Lane) får en nötknäppare i julklapp. Hennes lillebror Max (Aaron Michael Drozin) har sin vana trogen sönder den men farbror Albert kan både laga den och sjunga om relativitet. Nötknäpparen visar sig leva och med Shirley Hendersons röst presenterar han Mary för sina vänner, den kostymklädde chimpansen Gielgud (Peter Elliott och Daniel Peacock bakom masken, Alan Cox röst), den jonglerande clownen Tinker (Hugh Sachs) och den jamaicanske trummarpojken Sticks (Africa Nile).
Med sin obändiga barnsliga tro lyckas Mary bota den förbannelse nötknäpparen lider under, kastad av råttdrottningen (Frances de la Tour), och han förvandlas till en ung prins (Charlie Rowe). Han visar henne sin stad, invaderad och behärskad av råttkungen (John Turturro) och dennes fascistsoldater som bland annat flyger med cyberpunkjetpacks och har benförsedda helikoptrar. Både E.T.A. Hoffman och Tjajkovski vrider sig i sina gravar.
Därifrån är det mardrömsscen efter mardrömsscen. Max spärras in i en bur som en råtta. Sticks, Tinker och nötknäpparen lastas in i en bur för att skickas till rökfabriken och brännas upp. Oändliga rader av barn tvingas lämna ifrån sig sina leksaker för att mata samma rökfabrik. Dessa fasansfulla bilder presenteras med en kvasihumoristisk distans som får mig att undra om Konchalovsky hade en aning om vad det var han egentligen utsatte sin publik för.
Hur kunde detta elände bli gjort? Frågorna hopar sig allt eftersom misslyckandets hela vidd blir tydlig. Vilken demon besatte en fantastisk skådespelare som John Turturro för att han skulle gå med på att spela en grym fascistdiktator i en barnfilm? Vad gör Albert Einstein i närheten av den här historien och vad kände Nathan Lane när han måste spela en sjungande version av vetenskapsmannen? Varför spelas både den vidriga häxan till råttdrottning och den snälla frau Eva av samma skådespelerska? Vad rörde sig inne i samtliga inblandades huvuden medan de satte ihop denna fasansfulla, skuggfyllda fabel?
The Nutcracker in 3D är en film anstötlig för vuxna och olämplig för barn. Jag kan inte föreställa mig den bisarra skaparimpuls som gav upphov till den, och jag kan inte föreställa mig en människa som skulle uppskatta den.
2 kommentarer:
Det läskigaste ändå är väl att det finns en Fanning som tog vid där den förra puberterade? :/
Bortsett från det vill jag faktiskt se filmen! Har svårt att föreställa mig hur den är, liksom.
I once thought as you do.
Skicka en kommentar