I
en snötäckt skog rör sig björnar, svanar, hjortar, och en
människa som både osedd och ohörd smyger mellan träden, tyst och
stilla, tills det är dags att skicka iväg en pil mot en hjort och
sedan springande jaga den tills skadan slutligen fäller den till
marken.
Detta
är Hanna (Saoirse Ronan), en tonårstjej som av allt att döma levt
hela sitt liv där ute i vildmarken, i ett sagohus bland träden.
Hennes far (Eric Bana) har uppfostrat henne och tränat henne till
skicklig jägare, enastående prickskytt, polyglott och dödlig
närstridsexpert. Träningen pågår konstant; Hanna ska vara på
alerten till och med när hon sover. Under deras få lugna stunder
läser han högt ur husets kanske enda bok, ett gammalt lexikon som
Hanna lärt sig utantill.
Allt
detta är till för att hålla Hanna skyddad från hennes fiende
Marissa Wiegler (den magnifika Cate Blanchett). Huset i skogen har en
radio med en strömbrytare, och när Hanna känner sig redo att möta
sitt öde kan hon slå om brytaren och då får Marissa Wiegler
genast veta var de är. Då finns det inte någon återvändo.
Detta
vet vi, men allt annat är höljt i dunkel. Varför har Hanna och
hennes far levt ensamma i skogen? Varför vill Marissa Wiegler döda
Hanna, som Hannas far påstår? Vad kommer egentligen att hända när
strömbrytaren slås till?
Svaren
kommer långsamt, serverade bit för bit, samtidigt som mysteriet
görs mer komplicerat. Allt som verkar oförklarligt får till slut
sin förklaring, men det kommer aldrig en scen där vi får en
gigantisk informationsdump kastade på oss. Det här är en alldeles
för smart film för det. I stället hålls vi ständigt
intresserade, får bättre och bättre grepp om bakgrunden, och när
hon själv får veta sanningen har vi redan anat allt utom
detaljerna.
Innan
dess har vi fått se henne möta en vanlig familj, förmodligen de
enda människor hon någonsin umgåtts med förutom fadern, och
försöka passa in bland dem. Det är utmärkta och nödvändiga
scener som höjer Hanna till en ny nivå men samtidigt innehåller de
filmens svagaste bitar. Den här filmen behöver inte
fisk-på-torra-land-humor, inte när resten av filmen är på allvar.
Detta är ingen actionkomedi med hjältar som spottar ur sig
oneliners.
Hanna
är mycket bättre än så, en välgjord thriller men framför allt
en överlägsen actionfilm. Det finns gott om övermänskliga
stridsmaskiner på film men det var mycket länge sedan jag såg en
som jag brydde mig så här mycket om. Jag ville att Hanna skulle
segra, jag ville att hon skulle vara snabbare och starkare och
skickligare än sina motståndare, jag ville att hon skulle komma
undan och slåss en annan dag. Hanna är en intagande skapelse som
trots sin natur aldrig förlorar sin mänsklighet och vi kan inte
annat än heja på henne med hela våra hjärtan.
Actionscenerna
lyckas dessutom undvika alla de fallgropar och klichéer som ofta
plågar genren. Här slipper vi både mikrosekundsnabba
desorienterande klippningar och tidsförskjutningar i Matrix-stil. I
stället får vi njuta av vackert koreograferade strider via en
smidig kamera som fångar upp varenda detalj och aldrig tvingar oss
att undra vad det egentligen är som pågår. Det här är vad action
alltid borde vara.
Men
det gör inte Hanna perfekt. Jag fann slutet otillfredsställande;
det hade behövts en scen till för att jag skulle känna mig bekväm
med att lämna Hanna där hon var. När en film skapar en karaktär
vi bryr oss om, då vill vi också se hur det går för henne.
Det
ändrar förstås inte att Hanna är en mycket bra film. Saoirse
Ronan är en stjärna på uppgång som imponerade i Atonement och The Lovely Bones och gör samma sak här som i de filmerna: skapar en
karaktär inifrån och ut tills hon blir någon annan med varje
andetag. Hon rör sin Hanna genom en fascinerande genreblandning som
rör ihop action, intelligent thriller och folksaga mot miljöer som
är mer än bara bakgrund för handlingen. Jag vill se fler filmer
som Hanna och undrar varför jag så sällan får.
7 kommentarer:
hur kommer det sig att du gett denna film 4/5 på filmtipset, men 6/6 här?
jag läste nu på din blogginfo:
"Den nya skalan är jämnare fördelad så en hel del 4/5 kommer att vara 6/6 och en hel del 2/5 kommer att vara 1/6. Vidare innebär 4+/6 en positiv recension, så om jag uppskattade filmen så får den minst en fyra. Eftersom jag gillar film innebär det att mer än 50% av filmerna kommer att få 4+. Cope. Tyvärr innebär det också att den vackra och surt förvärvade symmetri som i skrivande stund kan skådas till vänster kommer att massakreras till oigenkännlighet, men man kan inte göra omelett utan att massakrera symmetri."
antar att det är svaret på min fråga, men jag är inte nöjd med det svaret egentligen. det är nåt med att du har fler 4-6 än 1-3 som stör mig. kolla mig på filmtipset så förstår du. en nästan perfekt pyramid, med flest 3:or i mitten liksom. /zang
Jag kan nog inte förklara det bättre än jag gjorde: "Eftersom jag gillar film innebär det att mer än 50% av filmerna kommer att få 4+." Gillar jag filmen får den minst 4, jag ser fler filmer jag gillar än filmer jag ogillar, alltså får de flesta filmer 4+.
Har länge funderat på att skriva ett mer uttömmande inlägg om varför betygsskalor är rätt meningslösa, men folk gillar ju dem. Det viktiga är egentligen om det är en bra eller en dålig film och resten får man få ut av recensionen.
jag tycker dock att det är rätt stor skillnad på bra och bra och det verkar ju vara rätt svårt att avgöra hur bra nånting är med ditt system. man måste liksom läsa recensionen också.
jag tänker att många (kanske inte nödvändigtvis på din blogg, men tex imdb) kollar upp filmer med bra betyg och läser typ handlingssammandrag eller nårra recensioner på de som har bra betyg.
med ditt system antar jag att en del högst medelmåttiga filmer få bra betyg för att du "gillar film" i allmänhet. om man har en sån "bias" så bör man ju omkalibrera utgångspunkten istället bara, som man gör i andra instanser.
oj. det var mycket om lite.
min kompis lucas t.ex. "gillar" också film, till den grad där en rekommendation från honom betyder noll - det kan vara allt från skit till jättebra. det är liksom ingen egenskap man vill ha hos en recencent.
nu kan man ju förstås läsa på hur du betygsätter om man läser bloggen regelbundet, men för random människor liksom?
Jag hoppas folk som kommer hit gör det för recensionerna, inte för en siffra.
4+ får filmen om jag tyckte om den. Jag förstår inte varför det är viktigare för dig att veta i vilken kvalitetssjättedel av alla filmer någonsin jag tycker att en viss film befinner sig, än huruvida jag tyckte om den.
Jag trodde att Hanna skulle vara jäättebra, sen såg jag den och tyckte under tiden den var jäättebra. Fram tills andra halvan typ, då det bara var en tråkig och poänglös jakt som jag har sett 10000 gånger förr. Var riktigt besviken när den var klar.
Skicka en kommentar