Hanna (2011) - 6/6

I en snötäckt skog rör sig björnar, svanar, hjortar, och en människa som både osedd och ohörd smyger mellan träden, tyst och stilla, tills det är dags att skicka iväg en pil mot en hjort och sedan springande jaga den tills skadan slutligen fäller den till marken.

Detta är Hanna (Saoirse Ronan), en tonårstjej som av allt att döma levt hela sitt liv där ute i vildmarken, i ett sagohus bland träden. Hennes far (Eric Bana) har uppfostrat henne och tränat henne till skicklig jägare, enastående prickskytt, polyglott och dödlig närstridsexpert. Träningen pågår konstant; Hanna ska vara på alerten till och med när hon sover. Under deras få lugna stunder läser han högt ur husets kanske enda bok, ett gammalt lexikon som Hanna lärt sig utantill.

Allt detta är till för att hålla Hanna skyddad från hennes fiende Marissa Wiegler (den magnifika Cate Blanchett). Huset i skogen har en radio med en strömbrytare, och när Hanna känner sig redo att möta sitt öde kan hon slå om brytaren och då får Marissa Wiegler genast veta var de är. Då finns det inte någon återvändo.

Detta vet vi, men allt annat är höljt i dunkel. Varför har Hanna och hennes far levt ensamma i skogen? Varför vill Marissa Wiegler döda Hanna, som Hannas far påstår? Vad kommer egentligen att hända när strömbrytaren slås till?

Svaren kommer långsamt, serverade bit för bit, samtidigt som mysteriet görs mer komplicerat. Allt som verkar oförklarligt får till slut sin förklaring, men det kommer aldrig en scen där vi får en gigantisk informationsdump kastade på oss. Det här är en alldeles för smart film för det. I stället hålls vi ständigt intresserade, får bättre och bättre grepp om bakgrunden, och när hon själv får veta sanningen har vi redan anat allt utom detaljerna.

Innan dess har vi fått se henne möta en vanlig familj, förmodligen de enda människor hon någonsin umgåtts med förutom fadern, och försöka passa in bland dem. Det är utmärkta och nödvändiga scener som höjer Hanna till en ny nivå men samtidigt innehåller de filmens svagaste bitar. Den här filmen behöver inte fisk-på-torra-land-humor, inte när resten av filmen är på allvar. Detta är ingen actionkomedi med hjältar som spottar ur sig oneliners.

Hanna är mycket bättre än så, en välgjord thriller men framför allt en överlägsen actionfilm. Det finns gott om övermänskliga stridsmaskiner på film men det var mycket länge sedan jag såg en som jag brydde mig så här mycket om. Jag ville att Hanna skulle segra, jag ville att hon skulle vara snabbare och starkare och skickligare än sina motståndare, jag ville att hon skulle komma undan och slåss en annan dag. Hanna är en intagande skapelse som trots sin natur aldrig förlorar sin mänsklighet och vi kan inte annat än heja på henne med hela våra hjärtan.

Actionscenerna lyckas dessutom undvika alla de fallgropar och klichéer som ofta plågar genren. Här slipper vi både mikrosekundsnabba desorienterande klippningar och tidsförskjutningar i Matrix-stil. I stället får vi njuta av vackert koreograferade strider via en smidig kamera som fångar upp varenda detalj och aldrig tvingar oss att undra vad det egentligen är som pågår. Det här är vad action alltid borde vara.

Men det gör inte Hanna perfekt. Jag fann slutet otillfredsställande; det hade behövts en scen till för att jag skulle känna mig bekväm med att lämna Hanna där hon var. När en film skapar en karaktär vi bryr oss om, då vill vi också se hur det går för henne.

Det ändrar förstås inte att Hanna är en mycket bra film. Saoirse Ronan är en stjärna på uppgång som imponerade i Atonement och The Lovely Bones och gör samma sak här som i de filmerna: skapar en karaktär inifrån och ut tills hon blir någon annan med varje andetag. Hon rör sin Hanna genom en fascinerande genreblandning som rör ihop action, intelligent thriller och folksaga mot miljöer som är mer än bara bakgrund för handlingen. Jag vill se fler filmer som Hanna och undrar varför jag så sällan får.