The Stranger Within (2013) - 1/6

Vad i helvete. Alltså, vad i helvete. Enda orsaken till att jag tittar vidare på den här besynnerligt hopsatta och illa spelade smörjan är att jag faktiskt undrar hur det hänger ihop, alltihop. Jag vill faktiskt veta vart det är på väg. Och så visar det sig i filmens slutminuter att det inte är på väg nånstans, det hängde inte ihop, och frågorna som lagts upp får inga svar. Efteråt vet jag fortfarande inte vad som hänt och det här är definitivt inte en av de filmer som kan komma undan med sånt.

I inledningsscenerna får vi två mysterier: varför svarar skådespelerskan Emily Moores (Estella Warren) agent Michael (Jeffrey Pierce) inte i telefon under hennes stora teaterpremiärkväll, och vem är den maskerade mannen som kidnappar henne, håller henne fången i fem dagar, misshandlar henne, våldtar henne och förvarar henne i en kista och en liksäck tills ett anonymt tips skickar dit polisen? Det första försvinner och det andra är bara bakgrundshistoria.

Emily tillbringar lite tid inom psykvården och åker sedan till en spansk ö med sin man, psykiatern Robert (William Baldwin), för att semestra och försöka bli sig själv igen. Lugnet blir dock kortlivat; en regnig natt hamrar den unga Sarah (Sarah Butler) på fönstret. Hon var ute och vandrade med sin pojkvän när han föll från en klippa och dog. Hon har ingen annan och Robert bestämmer sig för att, som den gode psykiater han är, ta hand om henne. Bli hennes terapeut, i riktiga sessioner, medan hon bor i hans och hans frus hus. Jo.

The Stranger Within har ingen struktur. Den består av separata block som limmas ihop utan någon övergång, och tempot lider av precis samma sjuka. Ibland dröjer filmen sig kvar på meningslösheter, ibland hastar den sig förbi det essentiella. Det är lite naket för att göra ögonlocken mindre tunga, lite allmänt tjafs mellan karaktärerna för att tiden ska gå, och så denna envetna känsla av att det kanske kan bli nånting till slut.

Men det blir det alltså aldrig. The Stranger Within är bara slöseri med tittarens tid och vid det sista stora avslöjandet (om det nu ens var det det var) kunde jag bara säga en sak: vad i helvete.

Iron Man 3 (2013) - 4/6

Tony "Iron Man" Stark har problem. Han lever ihop med Pepper Potts (Gwyneth Paltrow) men oroar sig ständigt för henne, samtidigt som han långsamt förstör förhållandet. Sedan sina upplevelser i New York har han ångestattacker; han slogs mot gudar och rymdvarelser och själv är han bara en människa i en plåtburk. En ny superskurk, The Mandarin (Ben Kingsley), spränger bomber och hånar USA:s president (William Sadler) via inspelningar.

I trakten finns även Aldrich Killian (Guy Pearce) som för många år sedan gav Stark ett erbjudande han tackade nej till och nu verkar sned över det, och botanikern Maya Hansen (Rebecca Hall) som vid samma tidpunkt visade honom sina upptäckter. Starks kompis James "War Machine" Rhodes har målat om sin rustning och heter nu Iron Patriot.

När Starks säkerhetschef Happy Hogan (Jon Favreau) skadas i en av Mandarins explosioner och hamnar i koma hotar Stark honom inför kamerorna och drar på sig hans vrede. Hans hus raderas ut i en helikopterattack och själv antas han ha omkommit, men han lyckades fly med en av sina många prototyprustningar. Han stöter på en osedvanligt tilltalande barnkaraktär (Ty Simpkins) som han har en genuin och fräscht otraditionell relation till.

Många filmer börjar bra och blir en besvikelse, men Iron Man 3 gör tvärtom. Den börjar som precis det jag väntade mig att den skulle vara: en hygglig men inte imponerande superhjältefilm. Allting var välgjort men inte särskilt upphetsande. Den hämtar upp sig med några starka scener i mitten och avslutar med att göra något bra av nästan varenda slutstridskliché jag har sett. Den skapar inte mycket nytt men den gör det gamla underhållande.

De två första Iron Man-filmerna regisserades av Jon Favreau men här har Shane Black tagit över (vilket för övrigt ger upphov till en roande replik från Paltrow) och Iron Man 3 påminner om hans Dödligt vapen i hur den befinner sig exakt på skiljelinjen mellan skoj och allvar samtidigt som den visar oss brutaliteter som omöjligt kan vara annat än på allvar. De två första filmerna hade visserligen samma humor och distans så kanske har Black och hans manuspartner Drew Pearce bara tagit till sig arvet från dem.

Jag har inte riktigt slutat hoppas på att superhjältefilmerna ska hämta upp sig, våga ta lite risker, och bli lika bra som de var i trendens barndom. Iron Man 3 går varken åt det ena eller andra hållet. Den är en bra superhjältefilm men den är bara Captain America-bra, inte X-Men-bra.

Atlas Shrugged: Part II (2012) - 2/6

När jag recenserade den här filmens föregångare sa jag att jag inte skulle gå in på politiken; det skötte jag på min andra blogg. Jag ska göra likadant den här gången utom för att nämna hur lustigt det är att den här filmen ens finns. Den skulle göras på sin föregångares vinst och när den fria marknaden - Ayn Rands och hennes lärjungars gudom - inte gav den någon vinst fick det stoppas in pengar utifrån, samtidigt som regissör och skådespelare byttes ut. Den här filmen har inte gått bättre och Rands universalmått är framgången. Vad säger det om filmerna som förespråkar hennes filosofi?

Det finns säkert en ursäkt, något om hur den här världens människor är så förgiftade av onda tankar att de inte begriper storhet när de ser den. Det argumentet fungerade inte i den litterära förlagan, där världen är bra mycket mer förgiftad än vår och kulturelitens största ändå saknar publik medan de sant talangfulla har hängivna anhängare. Marknaden låter sig inte luras - enligt Rand. Men tydligen inte enligt de av hennes efterföljare som bestämde sig för att göra film av hennes verk.

Till att börja med verkade den här filmen rätt lovande, i alla fall bättre än sin föregångare. I stället för att börja kronologiskt med alla träiga saker som måste hända så startar vi in medias res med en flygplansjakt. Tyvärr är det också här vi direkt ser filmens stora svaghet: den saknar allt känslomässigt djup. Det är Dagny Taggart (Samantha Mathis) som jagar ett plan hon misstänker innehåller den mystiske John Galt (D.B. Sweeney), och i boken är hon fullständigt förtvivlad i den scenen. Allt hennes hopp, allt hon lever för, hänger på att hon lyckas följa efter Galts plan.

I filmen får vi en till synes totalt känslolös och stenansiktad Dagny Taggart som lika gärna skulle kunna vara ute på en slapp nöjesflygning. Och likadant är det hela vägen. Hennes växande förtvivlan medan världen faller sönder runt henne, hennes desperation när "the destroyer" förgör företag efter företag; det avhandlas snabbt och pliktskyldigt så vi kan ha fler scener av män i kostymer som pratar med varandra. Olyckan i Taggarttunneln, en av de bästa bitarna i boken, får knappt någon tid alls och verkligen inte det djup och den tyngd som Rand gav den. Jag är inte ett av hennes fans men jag tyckte i alla fall om att läsa boken och jag skulle kunna snyta ut en bättre filmversion än den här.

Den enda gången det faktiskt fungerar är under rättegången mot Henry Rearden (Jason Beghe), och till och med då blir det fullständigt förvirrat. Liksom i första filmen bryr sig inte filmskaparna om att förklara Rands filosofi utan verkar utgå ifrån att tittaren känner till och håller med om den, så hjältarna säger sånt vi är vana att höra från skurkar. Rearden håller sitt tal för profit och egoism - och salen hurrar och applåderar. Efteråt säger Dagny Taggart att han sa det alla tänkte - men en stor fet bit av poängen är att alla inte tänker det, utan bara några få klipska.

Vi ser demonstranter som är uppenbara referenser till Occupy Wall Street och de 99 procenten, men här är de ju onda snyltande gnällon som vi ska avsky. Jag tvingas dra slutsatsen att människorna bakom filmen tror att det var så de breda lagren reagerade på Occupy Wall Street. Senare i filmen blir det ännu mer förvirrat när regeringen infört direktiv 10-289 och samma demonstranter, med delvis samma slagord på sina plakat, demonstrerar mot detta drag som ju borde vara precis vad de ville ha... utan närmare förklaring. Ibland är vi med folket och ibland mot, utan närmare ledtråd om när eller varför det skiftar.

Om jag ska bedöma Atlas Shrugged: Part II enbart som film så är domen att den är tråkig, förvirrad, och sämre än sin föregångare, som inte var bra. Om jag ska bedöma den som version av boken så är domen att ingen bakom filmen tydligen förstod boken, i alla fall inte varför den var bra. Det är väldigt trist för det finns faktiskt lite talang här, mer än i den förra. Skådespelarna är i allmänhet bättre, vilket sällan händer när hela kåren byts ut mellan två filmer. Regin är utförd med skickligare hand. Atlas Shrugged: Part II är inte en illa gjord film, den är bara handikappad av sitt manus.

Avslutande ord: jag vet att den här recensionen är helt otillgänglig om man inte läst boken, sett den förra filmen, eller åtminstone har en hygglig uppfattning om handlingen. Det kändes passande då den här filmen också är helt otillgänglig om man inte läst boken, sett den förra filmen, eller åtminstone har en hygglig uppfattning om handlingen.

Cop Out (2010) - 1/6

Den första scenen i Cop Out är symptomatisk. Två poliser, Jimmy Monroe (Bruce Willis) och Paul Hodges (Tracy Morgan), som har jobbat ihop i nio år, har gripit en misstänkt och tänker nu köra good cop/bad cop-grejen på honom. Paul vill för en gångs skull vara bad cop men Jimmy säger nej; Paul är en värdelös bad cop. Han kör bara repliker från filmer. Paul envisas med att det han gör är homage (med fel uttal), och Jimmy ger sig. Paul går in ensam, låtsas vara en desperat brottsling på flykt, och börjar mycket riktigt citera filmer.

Han gör det en gång, det är kul. Han gör det en gång till, det är kul. En gång till, fortfarande kul. En gång till, nu med en helt opassande film, och det är kul. Men sen fortsätter han, och alla spår av humor rinner bort när det aldrig tar slut och destilleras till sin enklaste - och minst roliga - form. Paul slänger ur sig en replik och Jimmy säger filmtiteln, i strid mot den grundläggande regeln inom komedi: förklara aldrig skämtet.

Hela Cop Out påminner om den första scenen. Sekvenser som ska vara roliga är bara obekväma, skämt som ska lätta upp faller platt, och till och med de bästa replikerna lyckas bli träiga. Scener som verkligen borde fungera misslyckas helt. Det är väldigt få skratt i Cop Out, och de handikappas av en direkt löjlig handling som föds ur djupaste kliché. Ja, de två poliserna har precis blivit avstängda, och det är bara början.

Naturligtvis är Jimmy frånskild och naturligtvis har han en dotter (Michelle Trachtenberg) och hans exfru (Francie Swift) en ny, rikare, man (Jason Lee). Naturligtvis ska dottern gifta sig och naturligtvis vill hon ha ett stort dyrt bröllop som styvfadern erbjuder sig att betala men Jimmy sätter en enorm stolthet i att betala själv, fast han inte har råd med det.

Hans plan är att sälja ett svindyrt samlarkort men hobbyaffären lyckas bli rånad just när han är där och resten av filmen tillbringar han och Paul med att regelvidrigt jaga Jimmys kort vilket blandar in dem i en knarkhistoria med stulna bilar, kidnappade kvinnor och brutala latinamerikanska gangstrar. Jag antar att det är tänkt att vara polisfilmsparodi - det måste det vara, annars är det störtfånigt - men skådespelarna ger oss föga ledtrådar i den riktningen. Cop Out förefaller bara vara en ovanligt dålig polisfilm.

Detta är den enda filmen som Kevin Smith regisserat men inte skrivit och även - och det är inget sammanträffande - den enda filmen som Kevin Smith regisserat som jag inte tycker om. Annars gillar jag dem allihop - View Askew-filmerna, Jersey Girl, Zack and Miri Make a Porno, Red State, och jag ser fram emot Tusk och Clerks III - men här bevisar Smith att han har rätt när han säger att han inte är mycket till filmskapare. Han är manusförfattare och en briljant en, men han hör hemma vid tangentbordet, inte i regissörsstolen.

Dessutom plågades Cop Out av problem. Dess födelse hittas i ett telefonsamtal från Willis till Smith där den förre föreslog ett samarbete och den senare tappade hakan. Under själva filmningen blev drömmen till mardröm. Enligt Willis var Smith en lat regissör som bara satt vid sin dator och rökte på och Smith har inte varit blyg med att framföra sina åsikter om Willis; "fucking dick", "fucking prick" och "soul crushing" har nämnts. Det är svårt att tänka sig hur resultatet av något sådant skulle bli bra, och det blev det alltså inte heller. Cop Out är riktigt usel och riktigt tråkig.

Prisoners (2013) - 5/6

En grå skog. Inga färger, inga rörelser. En röst reciterar en bön. En hjort går in i bilden och kameran drar sig långsamt bakåt. En gevärspipa syns. Sen den första färgen: orangea jägarvästar. Skottet dånar, och hjorten faller.

Det är en fantastiskt realiserad sekvens och - kan jag glatt rapportera - typisk för Prisoners. Regissören Denis Villeneuve och cinematografen Roger A. Deakins har gjort ett sanslöst jobb tillsammans. Ibland blir det nästan stilistiskt, som i de olikfärgade scenerna i Hero, men här är det mesta antingen grått eller brunt. Färgen har sugits ur världen och ersatts av ständigt regn, inte lika obönhörligt hamrande som i Seven men alltid närvarande, till och med när inga droppar faller.

Jag vill säga så lite som möjligt om handlingen, vilket alltid gör det svårt att skriva en recension. Jag visste själv ingenting när jag började titta; titeln fick mig att tro att det skulle handla om fångar. Det gör det inte; det handlar om två familjer, familjen Dover (Hugh Jackman, Maria Bello, Dylan Minnette och Erin Gerasimovich) och familjen Birch (Viola Davis, Terrence Howard och Zoe Borde), en tacksägelsemiddag de har tillsammans, och hur deras liv förändras strax därefter. Då blir också en polis, Loki (Jake Gyllenhaal) inblandad.

De starka insatserna, främst från Jackman och Gyllenhaal, tillsammans med Villeneuves och Deakins arbete och ett kraftfullt komplicerat manus gör Prisoners till en fantastisk film, större delen av tiden. De spännande delarna får mig att sitta och skaka, de känslosamma delarna får mitt hjärta att bulta, och hjärnan går på högvarv när den försöker hänga med och gärna komma lite i förväg. Hur hänger allt ihop? Vad är det som har hänt? Kommer det att visa sig att varje detalj är viktig eller är det här en av de filmer där det går tre falska ledtrådar på varje som leder nånstans? Prisoners blev bättre och bättre för varje minut och vi fick en större förståelse för vad som hände samtidigt som nya mysterier introducerades.

Fram till en viss punkt, när handlingen nästan sjunker samman och frågetecknen plötsligt hopar sig. Luckor dyker upp och täpps aldrig igen och det hittills så intelligenta manuset väljer att ge upp och falla tillbaka på varje trött manusförfattares stabila reservåtgärder. Efter två timmars briljans var det en riktigt svidande besvikelse.

Prisoners är ingen dålig film. Ingen film kan innehålla de här skådespelarprestationerna, det här kameraarbetet, och den här konstfärdigt hopsnickrade historien och bli dålig. Men den är inte alls lika bra som den verkade vara, inte alls lika bra som den kunde ha varit, och hur mycket jag än tyckte om den så är det besvikelsen jag kommer att minnas.

Feature: A-märkningen

Det senaste i Filmsverige är A-märkningen, som ska ges till filmer som klarar Bechdeltestet. Testet är en sorts måttstock för kvinnlig närvaro på film; för att en film ska klara Bechdeltestet måste den innehålla

1. Två kvinnor
2. Som pratar med varandra
3. Om något annat än en man

Bechdeltestet är användbart och intressant som ögonöppnare och som analysverktyg på kulturnivå. När jag först började ha det i bakhuvudet så var det en riktig uppenbarelse att inse hur många filmer som missar det (medan så många klarar den könsreverserade versionen), och framför allt hur många filmer som missar på den tredje punkten. Det säger något äkta om vår kultur; att när man faktiskt får se kvinnor på film som faktiskt pratar med varandra, så pratar de allt som oftast om en man eller om män i allmänhet.

Det säger däremot precis ingenting om en enskild film. Det går att göra det mest misogyna skräp som bara består av kvinnor som pratar om annat än en män, och det går att göra feministisk kampfilm som inte klarar Bechdeltestet. Pulp Fiction klarar det och Reservoir Dogs missar; den som kan se en signifikant skillnad i de två filmernas genusbudskap får gärna höra av sig.

Det är mitt problem med A-märkningen. Bechdeltestet är bara intressant om det tillämpas på en stor del av filmflödet. Det intressanta är att det är så många som missar, inte att vissa filmer gör det.

I ärlighetens namn förstår folket bakom A-märkningen detta; de påstår inte att deras märkning är någon kvalitetsstämpel. Men hur många som bryr sig om A-märkningen kommer att minnas det? Jag tror det är mer troligt att den används som en kvick inte-tänka-själv-genväg, och med tanke på att resultatet av en konsekvent genomförd A-märkning vore att man såg en massa lesbisk porr men inte, säg, Before Sunrise så är det en riktigt dålig idé.

Om man nu vill märka filmer utefter Bechdeltestet vore det bättre att märka filmerna som inte klarar det. Det är trots allt det intressanta; inte att vissa filmer innehåller kvinnor som pratar med varandra utan att det är så fantastiskt många som inte gör det. Det vore en ögonöppnare.

Eller, ännu hellre, använd inte Bechdeltestet alls. Ha nån form av fastställd, överenskommen ideologi, och märk filmer utefter huruvida de passar in i ideologin eller inte. De som håller med kan följa det, de som inte gör det kan strunta i det. Det är lite otäckt att svensk feminism skulle använda samma metoder som amerikansk konservativ kristendom, men guilt by association är bara trams ändå.

Jobs (2013) - 2/6

Steve Jobs (Ashton Kutcher) presenterar 2001 sin iPod. Det känns som ett märkligt ställe att inleda en film om Steve Jobs; iPhonen är fortfarande sex år bort och han skulle leva i tio år till. Men det är punkten Jobs väljer, och därifrån går vi tillbaka till sjuttiotalet och får sedan följa Jobs från tiden som LSD-hippie tills han kommer tillbaka till Apple och räddar företaget från avgrunden.

Runt honom finns förstås alla de andra som gjorde Apple möjligt: kompisen och teknonörden Steve Wozniak (Josh Gad); de tidiga rekryterna Eddie Hassell (Steve Espinosa), Daniel Kottke (Lukas Haas) och Bill Fernandez (Victor Rasuk); och investeraren Mike Markkula (Dermot Mulroney). Jobs driver sin vision, alienerar sina kollegor, blir utslängd och kommer tillbaka.

Och alltihop är, ärligt talat, stendött. Filmen anstränger sig, inte tu tal om den saken. Den vill att vi ska känna samma passion som Jobs och hans kultister. Den försöker göra det hela till något episkt, en mytisk quest. Vi ska uppleva magin. Men det handlar ändå bara om att sälja datorer. Det kan inte bli särskilt stort.

Så när målet inte fungerar som drivkraft, då måste vi använda oss av personen i stället. Jag vet ingenting om hur Steve Jobs var som person, bara att han var en av de mest överskattade människorna sen moder Teresa, men i filmen är han en störig skit. Kolerisk, otrevlig, omogen, självcentrerad, egoistisk. Jag vill inte se den irriterande fan lyckas, och då har filmen inte en chans.

Den hade haft det svårt ändå. Det är genomgående träiga skådespelarinsatser och mycket besynnerliga berättarval. Det dryga decennium Jobs tillbringade utanför Apple avhandlas på en minut; hans NeXT nämns knappt. Hans familjeliv berörs först när han vägrar ha något med sin dotter att göra och sen när han många år senare plötsligt bor med henne, utan att övergången uppmärksammas med ett ord. Han vrålar sig igenom ett telefonsamtal med Bill Gates och svär evig fiendskap; det nämns aldrig mer.

Och när Steve Jobs 1998 fortfarande ser ut som Ashton Kutcher och inte som den gråskäggige mannen från inledningen undrar vi hur han ska lyckas åldras så mycket på tre år. Svaret är att det gör han inte; filmen slutar där. Det är som om manusförfattaren och klipparen hade en pakt att förstöra filmen.

Kanske kommer iSteve att vara bättre, men jag tror inte det kommer att vara så stor skillnad. Det finns nog inte så mycket att berätta, egentligen.