Splitting Heirs (1993) - 2/6

Hade de inte kunnat ta killen som skrev John Cleeses repliker och haft honom till att skriva hela manuset? De roligaste bitarna i Splitting Heirs är när Cleese får häva ur sig absurditeter, och det beror inte på talang - flera av de andra i Splitting Heirs hade kunnat vara lika roliga om de bara hade fått lite bättre material att arbeta med.

Filmen börjar med historien bakom de otursförföljda hertigarna av Bournemouth, som alla såg ut som Eric Idle. På sextiotalet gifte en av dem sig med en amerikanska och bebisen som blev resultatet glömde de på en restaurang. De fick tillbaka honom och livet gick vidare, men naturligtvis var det fel bebis.

Nu får vi träffa Simon Patel (Eric Idle) som uppfostrats av en indisk invandrarfamilj i tron att den är hans egen. Här får filmen faktiskt ut en del humor ur att Eric Idle tydligen levt hela sitt liv med indier utan att misstänka att han inte var deras kött och blod, och ur att han kan se porträtt av Bournemouthsläkten - han är anställd på en bank som ägs av hertigen av Bournemouth - utan att lägga märke till att de allihop, till och med kvinnorna, ser ut exakt som han.

Hertigen av Bournemouth (Jeremy Clyde) dör och arvingen ska ta över. Detta är Henry (Rick Moranis), som uppfostrats i USA och envisas med att åka rollerblades överallt. Det kommer förstås aldrig att slå igenom i Storbritannien då man bör vara nykter när man gör det. Simon blir Henrys vän men upptäcker snart att det förstås är han som är den riktige arvingen till Bournemouth. Han anlitar en advokat (Cleese) som säger att det är ett svårt fall att driva... om nu inte Henry skulle råka dö.

Så Simon och advokaten försöker döda Henry, Henry är övertygad om att Simon är hans bäste vän i landet, Simons biologiska mor (Barbara Hershey) är en sexbomb som tänder stenhårt på honom, och ja, komediklichéerna duggar tätt i en film som har sina enstaka utbrott av humor men sammantaget faller ganska platt.

Varför tillbringade Eric Idle ett par årtionden med att spruta ur sig de här filmerna? Han är en genuint talangfull komiker men ett tag verkade han mer intresserad av att vara nunna på rymmen med Robbie Coltrane än att använda sig av den talangen. Det finns roliga stunder i Splitting Heirs, men större delen av tiden längtar vi bara efter att få se mer Cleese.

From Paris with Love (2010) - 3/6

Detta är egentligen två filmer, och den ena är mycket bättre än den andra. Gränsen mellan dem är så uppenbar att jag inte skulle bli förvånad om det fanns två manus som någon fick betalt för att sy ihop till en film för att spara pengar.

Vi tar dem en i taget. Den första är en actionfilm som fick mig att undra vad som hänt med den genren. En gång i tiden handlade det om action, saker som hände, spänning, upphetsning. Nu handlar det om blixtsnabba klipp och desorientering. En gång i tiden fäktades Errol Flynn och Basil Rathbone med varandra. Nu står John Travolta bakom en pelare och slösar löskulor vars måltavlor vi inte har möjlighet att bry oss om.

Bakom detta står Pierre Morel, som gjorde den mycket bra Taken, och Luc Besson som gjort filmer som Léon (fantastisk), The Fifth Element (rolig, harmlös underhållningsfest) och Transporter (mycket bättre än jag väntade mig). Nu har de i stället hjälpts åt med en historia om James Reese (Jonathan Rhys Meyers), assistent till den amerikanske ambassadören i Paris. Reese drömmer om att bli CIA-agent och tar skumt uppdrag efter skumt uppdrag i hopp om att imponera på CIA-cheferna. Han lyckas och får veta att om han klarar det här sista jobbet så är det klart, han är inne.

Jobbet består i att på flygplatsen hämta Charlie Wax (John Travolta med rakat huvud och skägg) och sen hjälpa honom med vad som helst medan han är i Paris. Reese får honom genom tullen och sedan börjar en timslång actionscen - och inte en bra en, heller. Wax drar Reese från plats till plats, skjuter och skjuter, och inget av det betyder något.

Det blir aldrig tid att hämta andan. Det är samma sak om och om igen: Reese och Wax går fram till ett gäng hårdingar, pratar med dem, och sen börjar kulorna flyga. Wax drar ett par olika historier om vad det är de håller på med och när han ändrar sig skäller han ut Reese för att han var dum nog att tro på den förra. Det viktiga är att det är en massa människor som måste skjutas, och Wax är actionhjälten som ska göra det.

Han är dock inte mycket till actionhjälte. Visst, människor dör. I drivor. Karaktären kan uppenbarligen slåss, och döda, och skjuta, och allt annat han behöver. Men vad gör han egentligen? John Travolta ger knappt intryck av att röra sig, för det mesta, kanske för att om man ser ut som John Travolta gör nu för tiden så kan man inte röra sig som Charlie Wax skulle behöva. Det finns aldrig någon känsla av närvaro, av rörelse, av stridens intensitet. Det bara smäller en massa, och sen ligger alla skurkarna döda.

Är det meningen att vi ska hata Charlie Wax? Jag vet i alla fall inget annat sätt att reagera på denne skrävlande, ljugande, högröstade skitstövel till buffel som John Travolta genom episkt överspel försöker förvandla till något charmigt och roligt.

Det blir kväll, några dussin skurkar har dött, och Reese bjuder hem Wax på middag till lägenheten som han delar med fästmön Caroline (Kasia Smutniak). Här börjar den andra filmen, och From Paris with Love blir aldrig sig lik igen. Den byter växel och blir kapabel att följa människor som pratar med varandra, inte bara krutrök och blod. Charlie Wax kan plötsligt sitta och ha ett samtal med människor som om han vore en själv.

Från och med nu dras det ner på actionscenerna, och när det blir action är det betydligt bättre gjort än i första halvan. Inga fler eldstrider i trånga lägenheter, utan nu är det jakt till fots och i bil och Charlie Wax rör faktiskt på sig och vi kan se vad som händer. Filmen blir betydligt smartare och mer intressant, och precis samma sak händer med både Reese och Wax. I stället för en tråkig, meningslös actionfilm som inte producerar ett enda minnesvärt ögonblick får vi en hyggligt välgjord thriller där det viktiga är vad karaktärerna tänker och känner och säger, inte hur fort de kan spotta hett bly.

Det är fascinerande, faktiskt. Hur kunde människorna som gjorde den första halvan också göra den andra? Varför krävde den andra halvan en så lång och obehaglig transportsträcka? Finns det någon som inte - på det ena eller andra sättet - blir besviken på den här filmen?

Fram till middagen hemma hos Reese och Caroline är From Paris with Love en film som lika gärna inte kunde ha gjorts. Därifrån är den helt annorlunda, fortfarande långt ifrån ett mästerverk, men ändå något som kunde ha blivit sevärt om det bara hade tillåtits fylla hela filmen. Varför brydde vi oss om att titta på alla de där döda människorna?

Moneyball (2012) - 4/6

Om jag hade vetat mer om baseball hade jag kanske tyckt bättre om den här filmen. Den utgår ifrån att tittaren är bekant med denna väldigt amerikanska, väldigt artificiella och - ärligt talat - ganska tråkiga sport. Om man inte känner till dess statistikfixering, inte kan spotta ur sig vad "at bat" betyder och inte spontant förstår den tydligen enorma skillnaden mellan att spela "first base" och "second base", då gör Moneyball det svårt för en att tycka om den. Jag kan uppskatta dramat i historien, jag tycker om skådespelarprestationerna, men jag tillbringar alldeles för mycket tid med att försöka förstå vad det egentligen är som händer.

Det som händer är att Billy Beane (Brad Pitt) som yngling var ett baseballöfte som gav upp ett stipendium till Stanford för att bli proffsspelare. Han var ett fenomen eftersom han behärskade alla fem färdigheter som används inom baseball: han kunde fånga, springa, kasta, träffa, och slå hårt. Tyvärr visade sig hans talang lova mer än den kunde hålla och karriären blev en besvikelse. Nu sköter han laget Oakland Athletics men lider av en liten budget och att hans bästa spelare flyr till bättre lag.

Under ett av många besök hos andra lag för att jaga spelare stöter han på den unge Peter Brand (Jonah Hill), som hävdar att precis alla inom baseball gör fel. De traditionella sätten att utvärdera spelare är helt fel. Peter följer den allmänt avfärdade rebellen Bill James och har byggt ett eget system. Han identifierar undervärderade spelare, och det är precis vad Billy Beane behöver. Han anställer den unge mannen, och tillsammans börjar de bygga upp ett nytt Oakland Athletics. De motarbetas av de konservativa talangscouterna och av lagets tränare Art Howe (Philip Seymour Hoffman).

Så här långt är det en enkel historia att följa. Vi har klara hjältar och skurkar och ett tydligt sätt att mäta seger. Men vad betyder det egentligen att Oakland Athletics förlorar sju matcher på raken? Jag har ingen emotionell koppling till det; jag vet att baseballag spelar en väldig massa matcher så jag antar att sjuförlustersstreaks händer ibland. Det når inte fram till mig.

Och jag förstår aldrig filosofin. En viktig del är att Billy Beane och Peter Brand inte bryr sig om hur spelarna tar sina baser, om de gör det genom att klämma till bollen eller genom "walks". Så i strategin ingår att "walka" mer, så mycket som möjligt. Det handlar om att ta baser, ingenting annat. Men problemet är att jag har läst och läst och jag fattar fortfarande inte hur man aktivt försöker "walka". Det händer bara när kastaren tillåter det, eller klantar sig. Jag tillbringar alldeles för stor del av filmen med att undra över det.

Moneyball har sina briljanta scener som påminner om de mest spännande bitarna av The Social Network, men också alldeles för många scener med människor som bara pratar skit med varandra, hagglar och dealar, ljuger och förhandlar. Jag hatar det i verkligheten och det ska mycket till för att jag ska gilla det på film. Och slutet kommer abrupt och tamt, som om filmen brann ut.

Trots allt detta kan jag omöjligt kalla Moneyball för en dålig film. När den fungerar fungerar den utmärkt. Jonah Hill visar en skådespelartalang jag inte anade att han hade. Brad Pitt är en konsekvent skicklig veteran och om inte annat är han trevlig att vila ögonen på. Philip Seymour Hoffman är den som klarar sig sämst, vilket är märkligt; normalt är det underhållande att titta på honom oavsett vem han spelar. Till och med som den slemmige Freddie Miles i The Talented Mr. Ripley sken han, men här är han bara obehaglig om än lika skicklig som vanligt.

Att jag inte tyckte bättre om Moneyball än jag gjorde är mer mitt fel än filmens, men samtidigt tycker jag att jag kan klandra en film som kräver så här mycket specialiserad förkunskap för att lyckas. Den är säkert väldigt bra för en baseballintresserad amerikan, men för den här sportointresserade svensken är den bara okej.

Lapland Odyssey (orig. Napapiirin sankarit) (2010) - 4/6

Först och främst: När jag började med den här filmbloggen så bestämde jag mig för att använda filmers originaltitlar utom när de var på ett annat alfabet; då använde jag i stället den titel som filmen är mest känd under här i mina hemtrakter. Anledningen var att om jag skulle använda de officiella svenska titlarna skulle jag förr eller senare bli tvungen att skriva sånt som Highlander - bara en överlever, Tom i bollen, Ett herrans liv och Gasen i botten Tony Montana. Och så lågt var jag inte riktigt beredd att sjunka.

Dessutom lät det mig undvika sådana larvigheter som att kalla La Piel Que Habito för The Skin I Live In. Allvarligt talat, en engelsk svensk titel på en spansk film? Vilket geni kom på den idén? Men där illustreras också problemet med den här policyn, nämligen att alla känner till The Skin I Live In och ingen har hört talas om La Piel Que Habito. På samma sätt är Sarahs nyckel eller Sarah's Key betydligt kändare än Elle s'appelait Sarah, Once Upon a Time in Anatolia bekantare än Bir Zamanlar Anadolu'da och Den andalusiska hunden direkt berömd medan Un chien andalou bara frambringar tomma blickar.

Därför tänker jag i fortsättningen använda den titel som bäst förmedlar vilken film det handlar om, och trots den medföljande parentessjukan notera originaltiteln bredvid, när det behövs. Första exemplet är dagens diskussionsobjekt, den finska Lapland Odyssey eller, som finnarna själva skulle säga, Napapiirin sankarit.

Janne (Jussi Vatanen) är arbetslös och bor i en döende nordfinsk by. Männen tar livet av sig så ofta att det finns ett särskilt träd för saken och kvinnorna flyttar därifrån. Janne har dock inte bara lyckats hålla sig vid liv utan skaffa sig en fru, Inari (Pamela Tola). Hon börjar dock tröttna på att jobba för att försörja sin slappande, öldrickande man och en fredagmorgon lägger en 50-euro-sedel på nattduksbordet och säger åt honom att köpa en digitalbox innan de stänger klockan fem.

Janne misslyckas naturligtvis med detta uppdrag och efter ett svavelosande gräl ställer Inari ultimatum: köp en digitalbox. Nu. Eller förlora mig. Bara en sak att göra. Janne samlar ihop sina kompisar Kapu (Jasper Pääkkönen) och Räihänen (Timo Lavikainen) och ger sig ut på digitalboxjakt.

Den här sortens filmer - några deadbeats på quest - har ett fastställt mönster där det blir värre och värre och händer allt mer bisarra och besynnerliga saker, lite i taget så att man hinner genomgå normalisering, och när huvudpersonerna till slut jagas av en steppande björn utklädd till Shirley Temple så är det både jätteroligt och en fullt naturlig följd av vad som hänt hittills. De bästa filmerna i genren, som Harold and Kumar Go to White Castle, driver det mönstret hela vägen i mål och Lapland Odyssey fungerar också som bäst när den följer det.

Men Lapland Odyssey är tyvärr en mycket ojämn film. Ibland är den skratta-högt-rolig. Ibland är den småkul. Ibland segar den bara på. Den har sina fantastiska stunder men alldeles för många mediokra. Den drar i bromsen när den inte borde, och det blir aldrig några steppande björnar, utklädda eller inte. Visst händer bisarra saker, men det kommer ingen stegring. Det är mer eller mindre samma sak hela tiden, småhistorier som avverkas. Bara Jannes desperation och målmedvetenhet stegras.

För mig hoppade Lapland Odyssey fram och tillbaka mellan sevärd och inte sevärd. Skratten, de lustiga situationerna och det faktiskt härliga slutet fick den att landa på rätt sida av gränsen, men jag kan inte låta bli att önska att den hade vågat trampa gasen i botten när det behövdes.

Conan the Barbarian (2011) - 1/6

En minut in i filmen identifierar jag det första intrighålet. Så det fanns ett ont imperium som hette Acheron. Det drevs av nekromantiker som skapade en magisk mask. Acheron tog över typ hela världen men fick spö av barbarstammar som slog sönder masken. Varje stam tog en bit så att ingen skulle kunna sätta ihop den igen.

Varför högg de inte upp den i småbitar? Varför hamrade de inte den till pulver och spred ut pulvret i havet? Varför spara en bit per stam, försiktigt gömd och väntade på den dag när nån skitstövel kände för att behärska världen igen? Och framför allt: varför ha med den här biten i filmen alls, när masken ändå nästa gång vi ser den är komplett sånär som på en bit? Hela masken kunde lika gärna ha legat i den sista byn, den kunde ha varit oförstörbar och okopierbar (vi pratar magi här, man kan skriva reglerna som man vill), och så hade hålet varit tilltäppt. Men detta minimum av ansträngning låg bortom manusförfattarna.

Det blir inte bättre. Strax får vi se en elvaårig Conan (Leo Howard) ensam döda fyra onda soldater, utan närmare förklaring till hur just han blev en superhjälte. Hans folk, cimmerierna, är kända som tuffa krigare men en hel hög äldre cimmeriska ungdomar flydde när de fick syn på fienden. Men inte Conan, och därmed tar han också ifrån krigarna all trovärdighet som hot. Om en inte ens könsmogen Conan kan ha ihjäl fyra av dem utan större ansträngning, varför ska vi oroa oss över dem?

Men de kan tydligen ändå besegra Conans hemby, där den sista maskbiten är gömd, och vi får oss en sedvanlig bakgrundsscen där Conans far (Ron Perlman) dör på ett grymt sätt för skurken Khalar Zyms (Stephen Lang) hand och Conan får sin icke originella motivation: hämnd.

När Conan är stor nog att spelas av Jason Momoa har han blivit kompis med Artus (Nonso Anozie), och tillsammans slaktar de ett slavhandlargäng. Om två kringstrykare kan göra det, hur kan slavhandel vara en livaktig syssla? Hur kan man ens leva i den här världen över huvud taget?

Varför förstör jag filmen för mig själv genom att tänka på allt det här? Det är bara actionfantasy, njut av det för vad det är. Saken är den att om jag tänker på sånt här medan jag tittar så har filmen misslyckats. Jag har ingenting emot dum underhållning, men jag har något emot när det är dummare än det är underhållande.

Och Conan the Barbarian är inte ens underhållande. Det är bara intrighål och klichéer. Krigare som säger dramatiska repliker så att jag undrar hur de hann med att studera vältalighet mellan slaktfesterna. Den funktionella sexscenen. Den fjättrade kvinnan som måste räddas. Slutcatfighten mellan den goda kvinnan Tamara (Rachel Nichols) och den onda kvinnan Marique (Rose McGowan) för en hjälte kan ju inte slå en flicka, även om han här faktiskt sträcker sig till att hugga av henne handen. Skurkens fästning som rasar ihop när han dött. Och alltihop är hemskt tråkigt. Vi har sett det förut, många många gånger förut.

Jag gillade exakt två saker med Conan the Barbarian: Mariques mini-Freddy-Krueger-naglar och Khalar Zyms vapen, två svärd som sitter ihop med en kort kedja. Ingendera användes särskilt väl.

Warrior (2011) - 6/6

Vi har en ny medlem i klubben "filmer som får vuxna män att gråta". Warrior är en fightingfilm, en film om hårda män som slåss mot andra hårda män, men den hade inte varit så bra som den är om den inte hade haft en genomgående känslomässig kärna. Matcherna betyder något i Warrior.

Dess huvudpersoner är bröderna Conlon, Brendan (Joel Edgerton) och Tommy (Tom Hardy). De växte upp tillsammans med en våldsam alkoholist till far (Nick Nolte) och en mor som till slut fick nog och gav sig av. Tommy följde med henne, Brendan stannade. De har inte träffats sen dess, båda har anledning att hata den andre, och det enda de har gemensamt är att de båda är slagskämpar. Tommy brottades och är krigsveteran, Brendan utövade Mixed Martial Arts på proffsnivå. Det som till slut för dem samman igen är att de oberoende av varandra blir tvungna att börja fightas för pengar, och de hamnar i samma turnering. Det är sexton kämpar, direktutslagning, och fem miljoner dollar till vinnaren.

De två bröderna kunde inte vara mer olika. Brendan är gift med Tess (Jennifer Morrison), har två döttrar och är en populär fysiklärare, omtyckt av sina elever. Brendan och Tess bor i ett vackert hus och ser ut att leva i en förortsidyll, men bakom kulisserna har den yngsta dottern hjärtproblem och sjukhusräkningarna har gjort att paret halkat efter med avbetalningarna på huset. Nu riskerar de vräkning och den enda utväg Brendan ser är att gå tillbaka till ringen. När skolledningen hör talas om hans första match blir han avstängd utan lön, och nu måste han vinna för att överleva.

Tommy lever ensam, tyst och bitter, fylld av minnen från barndomen, moderns sjukdom, kriget i Irak, det han upplevde som broderns svek. Han dyker upp hemma hos sin far efter fjorton års bortovaro, inte för att bygga några broar utan för att han behöver en tränare, och det var fadern i alla fall alltid bra på. Han dikterar villkoren. Det är bara träning, inget annat. Han vill inte höra ett ord som inte handlar om det. Och han vill inte träffa Brendan.

Även i ringen är de olika. Tommy är en brutal stridsmaskin som rusar in i sin fiende och hamrar tills det inte finns något kvar som kan slå tillbaka. Brendan är försiktig, tålmodig, stryktålig och ständigt den som slår ur underläge. Medan Tommy inte verkar ha någon rädsla kvar förefaller Brendan konstant orolig, som om han väntar sig att han ska falla sönder vid nästa träff.

De här rollerna spelas kompetent och uppslukande av Tom Hardy och Joel Edgerton. Jennifer Morrison har en otacksam roll - det finns bara en sak som en fru kan göra i en film som Warrior, och det är att oroa sig och vilja att maken ska sluta slåss - och lyckas därför aldrig bli något annat än Brendans accessoar. Bechdeltestet har inget att hämta här.

Det är Nick Noltes spel som tar hem medaljen. Hans Paddy Conlon är en ex-alkoholist (tusen dagar nykter) som är smärtsamt medveten om allt han har gjort fel i sitt liv. Han försöker bli en bättre människa men fruktar att frälsning och förlåtelse inte ligger inom räckhåll. När Tommy dyker upp gör han allt för att återuppleva gamla tider, men Tommy är inte intresserad och Paddy tar smäll efter smäll. De som står en närmast vet bäst hur de ska såra en.

Den bästa scen jag sett Nick Nolte göra kommer när Paddy försöker besöka Brendan hemma. Han är nykter, han har fått ordning på sitt liv, och nu vill han känna sin son igen, sin svärdotter, sina barnbarn. Men reglerna är stränga: telefon eller brev. Ingen annan kontakt. Det är en hjärtekrossande scen, perfekt utförd med naken sårbarhet av Nolte.

Fightscenerna i Warrior är några av de mest spännande och absorberande jag sett. Om jag ska anmärka på något så är det att jag hellre hade sett en stillastående kamera eller i alla fall en som inte rörde sig lika fort och kaotiskt som kämparna själva. Längre klipp, tydligare action och färre hopp, så att vi hade kunnat följa matchen bättre. Men det är väl inte inne i dag.

Warriors geni är att den löst fightingfilmens grundproblem: vi vet att Rocky kommer att vinna, om det inte råkar vara den första filmen och han sagt att han bara vill stå upp när det är över, och då vet vi att han kommer att stå upp när det är över. I Warrior har vi två huvudpersoner, två hjältar som är fiender till varandra och förr eller senare kommer att mötas. Vi vet inte hur det kommer att gå. Vi vet inte ens vem vi hejar på. Jag kunde i alla fall inte bestämma mig. Båda behöver segern, båda förtjänar den enligt all dramaturgi som finns, båda är karaktärer vi känner och tycker om.

Därigenom har ju Warrior skapat sig ett helt nytt problem. Vad kan det finnas för bra slut på den här historien, när vi inte vill att någon ska förlora och någon ändå måste? Hur Warrior faktiskt löser det problemet - ja, det är då vuxna män börjar gråta.

Legion (2010) - 2/6

Gud har än en gång tröttnat på mänskligheten och bestämt sig för att straffa den genom en enorm katastrof. Det är världens undergång och den ende som försvarar människorna är ärkeängeln Mikael, som fortfarande tror på dem även om deras Fader har förlorat hoppet. Han fyller en bil med automatvapen och kör iväg för att delta i mänsklighetens sista strid.

På pappret ser det ut som om jag skulle gilla den här filmen. Jag tycker om att se den kristna mytologin injiceras i modern nutid, och här har vi stridande ärkeänglar med automatvapen och motordrivna spikklubbor. Handlingsmässigt påminner den mycket om den charmiga Demon Knight. Legion hade aldrig kunnat bli stor film, men den hade definitivt kunnat bli omtyckt av mig. Men filmskaparna gör alldeles för många misstag och felsvängar, och hela filmen faller platt.

Det går illa redan från början. Michael (Paul Bettany) kliver ut genom ett korsformat hål och omringas av poliser med klart vettiga skäl att misstänka honom. Vad säger han? "It's starting. There isn't much time." Varför envisas de här karaktärerna med att säga kryptiska saker som de vet att lyssnarna inte har en chans att förstå? Antingen vill Michael förklara för poliserna, och då borde han göra det, eller så vill han inte, och varför då bry sig om att säga något alls?

Det spelar ingen roll, för scenen är bara till för att presentera Michael och etablera att han är en stridsmaskinninja av klassiskt filmsnitt. Därefter byter vi miljö och åker ut till ett litet vägcafé mitt ute i ingenstans, där vi tillbringar den sedvanliga stunden med att lära känna en liten grupp människor. Caféägaren Bob (Dennis Quaid), hans son Jeep (Lucas Black), kocken Percy (Charles S. Dutton), ett gift par (Kate Walsh och Jon Tenney), deras dotter (Willa Holland), en förbipasserande (Tyrese Gibson) och förstås den traditionella gravida kvinnan, Charlie (Adrianne Palicki).

Efter en alldeles för lång och utdragen presentation bryter helvetet löst och vi får se Guds utvalda förintelsemetod: han låter änglar besätta människokroppar, och sen går de runt och dödar. Känns inte lika Gud-likt som en kataklysmisk översvämning. Filmen försöker få till en otäck effekt genom att ha änglazombier som är snälla gamla tanter, glassbilchaufförer och söta barn, men missar varför det greppet ibland funkar. Här funkar det inte.

Michael dyker upp, förklarar vad det är som pågår, och sätter igång med att i några faktiskt välgjorda actionscener organisera caféfolket till att slakta änglazombier. Den första attacken testade vår styrka, säger han. Den andra attacken kommer att testa vår svaghet. Den andra attacken kommer visserligen aldrig, men okej.

Den här sortens film går huvudsakligen ut på att se om man kan gissa vilka som fortfarande kommer att vara vid liv när den är över. Legion kommer inte med några överraskningar i den vägen; överlevarna går att peka ut rätt tidigt i filmen och det enda spänningsmomentet går ut på exakt hur alla kommer att stryka med. Förhoppningsvis har man inte tillräckligt med hjärnkraft kvar för att ifrågasätta handlingens märkligheter. Jag får aldrig klart för mig vad det är som är så viktigt med Michaels självpåtagna uppdrag eller varför allsmäktige Gud inte bara gör som han vill i stället för att låta sig stäckas av en avfallen ärkeängel och en handfull människor med automatvapen.

Det finns bitar i Legion som fungerar. Actionscenerna är det inget fel på, även om de inte heller är särskilt uppseendeväckande. Michael har några bra repliker och potential att bli en mycket intressantare karaktär än han tillåts vara. Ett par idéer hade förtjänat en bättre omgivning. Liksom allt det bra i Legion drunkar de i det allt genomträngande mediokra.