The Normal Heart (2014) - 5/6

På åttiotalet var Larry Kramer en av ganska få öppet homosexuella, och han var öppnare än de flesta är nu. Han skrev böcker och pjäser och gjorde allt för att normalisera sin läggning, men det skapade konflikt med de andra i communityn som tyckte att han framställde dem fel och drog uppmärksamheten till dem när de just hade kämpat så hårt för att över huvud taget kunna finnas.

Han var med när AIDS började dyka upp och spridas, när myndigheterna var tysta, offren dog i rasande takt och allting tycktes hopplöst. Han var med om att grunda Gay Men's Health Crisis i New York City, som försökte sprida ordet att AIDS fanns, att det var farligt, att det var en epidemi, att man inte kunde fortsätta knulla på bastuklubbar utan en tanke på konsekvenserna.

Men han var alltid en kontroversiell figur och till slut kastades han ut från Gay Men's Health Crisis. I vrede skrev han pjäsen The Normal Heart som nu trettio år senare har blivit film. Det är en otäck resa genom en otäck tid, och det kanske är filmen som slår rekord i antal förtvivlade förargade monologer. Det finns många i den som har god anledning att komma med sådana.

Det som får filmen att fungera är alla de nakna naturliga skådespelarprestationerna. Jag kan bara påminna mig två personer i hela filmen som ger minsta intryck av att inte vara precis de människor de låtsas vara - Julia Roberts som läkaren som uppmärksammar AIDS och forskar på det och Jim Parsons som den ensamme Tommy Boatwright. Alla de andra skulle precis lika gärna kunna vara arga, rädda bögar som inte vet vart de ska ta vägen när deras värld börjar rasa runt dem, just när de trodde att de började se ljuset i tunneln.

The Normal Heart hugger tag i tittaren och släpper inte. Den är obarmhärtigt realistisk och visar alla de kämpande viljor som dyker upp så fort två människor bryr sig mycket om någonting. Männen borde kämpa tillsammans, visa en enad front mot världen som inte tycks vilja se dem, men de kan inte komma överens och det är något vi alla känner igen alltför väl. Men för oss handlar det kanske om nåt jobbmöte; för de här människorna var det liv och död.

A Dry White Season (1989) - 4/6

I sjuttiotalets Sydafrika lever Benjamin Du Toit (Donald Sutherland) ett idylliskt liv med fru (Janet Suzman), barn (Susannah Harker och Rowen Elmes) och barnbarn. Lärarjobben måste vara välavlönade för Benjamin - "mr Ben" - har ett stort fint hus och egen trädgårdsmästare, den svarte Gordon Ngubene (Winston Ntshona). Ben betalar för Gordons son Jonathans (Bekhithemba Mpofu) skolgång och är allmänt omtyckt.

Jonathan är en liten aktivist och är med om en stor politisk demonstration mot diskriminering i utbildningen. Demonstrationen är ickevåldsam tills den sydafrikanska polisen ingriper med tårgas och prickskytte. Jonathan är en av dem som grips och försvinner spårlöst in i polisens fönsterlösa rum.

Gordon börjar desperat leta efter sin son men en svart man har inga rättigheter i apartheids Sydafrika. Han ber Ben om hjälp och Ben gör vad han kan, men han verkar inte ha förstått hur illa det står till med hans land. När Jonathan dödförklaras och Gordon grips - och även han, sedermera, dör - engagerar Ben advokaten Ian McKenzie (Marlon Brando) i jakten på rättvisa. Han finner sig involverad i intriger tillsammans med journalisten Melanie Bruwer (Susan Sarandon) och aktivister som Julius (John Kani) i kampen mot överste Viljoen (Gerard Thoolen) och kapten Stolz (Jürgen Prochnow).

Det fascinerande med den här berättelsen är Bens resa. Apartheid var förstås en offentlig verklighet men Ben verkar ha behållit tron på sitt land som rättsstat, där det trots allt är lagen som gäller. När han nu befinner sig på den andra sidan och börjar kämpa mot överheten tvingas han långsamt inse att han trott på något som inte existerar.

Jag undrar hur nära verkligheten det här ligger. Kunde en välbärgad sydafrikansk vit man verkligen runt 1976 tro att Sydafrika var ett land där svarta kunde få rättvisa? I så fall blir naturligtvis berättelsen ännu starkare, och den får redan en bra skjuts av Sutherlands utmärkta spel - det här är en man som måste möta något mycket smärtsamt.

Brando verkar däremot helt ha lagt ner. Det sägs att han, varje gång han skulle jobba med en ny regissör, gjorde två versioner av den första scenen: en där han tog i allt vad han kunde, och en där han bara använde grundläggande teknik. Om regissören inte märkte någon skillnad så slappade han sig igenom resten av filmen. Om det stämmer så märkte Euzhan Palcy ingen skillnad.

Evan Almighty (2007) - 3/6

TV-hallåan Evan Baxter (Steve Carell) bestämde sig tydligen en dag för att bli politiker, för nu har han valts in i kongressen och tar med hela familjen till Virginia för att vara nära Washington D.C. Hans fru Joan (Lauren Graham) och tre söner (Johnny Simmons, Jimmy Bennett och Graham Phillips) är skeptiska - även om de blir förtjusta när de ser det gigantiska palats Evan köpt åt dem - men för Evan är den politiska karriären det viktiga.

Han installerar sig på sitt nya kontor med sina assistenter Marty (John Michael Higgins), Rita (Wanda Sykes) och Eugene (Jonah Hill). Han hinner knappt anlända innan kongressman Chuck Long (John Goodman) vill ha med honom på ett lagförslag, och jobbet får honom genast att försumma sina söner.

Även om den exakta handlingen inte precis är av dussinkaraktär - Gud (Morgan Freeman) dyker upp och beordrar Evan att bygga en ark - så är den allmänna handlingen stöpt i en sliten form. Utanför detaljerna syns ingen originalitet till.

Det är synd, för när Evan Almighty bara siktar på att vara rolig så är den faktiskt riktigt rolig. Jag skrattade högt flera gånger, som när Evans kontor är fyllt av fåglar, eller under gnabbandet mellan Marty, Rita och Eugene. Det är talangfulla komiker vi har att göra med, och om det inte vore för den simplistiska sensmoralen och det klichéartade händelseförloppet så vore Evan Almighty riktigt bra.

Den är i alla fall betydligt bättre än sin kritik. Men så är det med uppföljare till kommersiellt framgångsrika men knappast konstnärligt imponerande komedier; de sågas hänsynslöst - nästan sadistiskt - och sen spelar det ingen större roll vad de faktiskt har att komma med.

The Last Days on Mars (2013) - 2/6

Rymden är en utmärkt skådeplats för film. Isoleringen, klaustrofobin kombinerad med de oändliga vidderna, döden som ständigt är millimeter bort, den mest ogästvänliga miljö man kan tänka sig. När det görs bra kan det bli väldigt bra. Annars blir det The Last Days on Mars.

Den utspelar sig inte under de sista dagarna på Mars men väl under de sista tjugo timmarna eller så. Ett sex månader långt uppdrag på Mars yta ska snart avslutas när en av astronauterna, Marko Petrovic (Goran Kostić) ljuger för befälhavare Charles Brunel (Elias Koteas) för att få åka ut på en sista runda och undersöka en upptäckt han har hållit hemlig. Han har hittat liv, vilket de kvarvarande astronauterna snart kommer underfund med.

När Marko undersöker saken tillsammans med Richard Harrington (Tom Cullen) händer en olycka. Markos organism visar sig vara livsfarlig och The Last Days on Mars visar sig vara zombies in space. Brunel, Harrington och de andra - Vincent Campbell (Liev Schrieber), Kim Aldrich (Olivia Williams), Rebecca Lane (Romola Garai), Robert Irwin (Johnny Harris) och Lauren Dalby (Yusra Warsama) - måste överleva i tjugo timmar till, tills landaren kommer och hämtar dem.

Det är ett lovande upplägg men stämningen uteblir. Ibland är det bra att inte visa tittaren för mycket men man ska inte heller dölja sina karaktärer bakom dammoln eller blanka visir. Den här filmen demonstrerar tydligt varför det satt lampor i hjälmarna i Battlestar Galactica trots att det hade gjort piloterna blinda; vi vill se människors ansikten. När det är ansiktslösa rymddräkter som trampar runt bryr vi oss bara inte lika mycket. Filmskaparna förstod visserligen detta; det måste vara därför astronauterna tar av sig hjälmarna även när de verkligen inte borde.

Även när vi kan se vad som händer finns det ingenting som hugger tag i oss. The Last Days on Mars försöker filosofera lite runt händelserna, men bara pliktskyldigt innan det är dags att slåss igen. Det finns varken nog med hjärna eller nog med action här, och en situation som borde vara outhärdlig - instängd med ett monster på en främmande planet - desarmeras fullständigt.

Mot slutet hämtade den upp sig betydligt och jag kunde komma på åtminstone tre olika sätt som den kunde sluta på, och jag kunde inte gissa vilket som skulle komma. Tyvärr blev jag besviken när filmen inte valde någotdera.

Noah (2014) - 2/6

Innan han gjorde Noah hade Darren Aronofsky regisserat fem långfilmer: Pi, Requiem for a Dream, The Fountain, The Wrestler, och Black Swan. Det är en rätt fantastisk meritlista - när den svagaste punkten är den vackra och utomvärldsliga The Fountain vet man att vi har att göra med en briljant konstnär.

Därför mötte jag nyheten att han skulle göra film av den bibliska Noa-historien med förvåning och förväntan. Vad skulle Aronofsky, en man till synes besatt av besatthet, göra med den här korta och gravt föråldrade berättelsen? Visst, Noa hade sin besatthet han också, besatt som han var av att rädda världen mot all logik och alla odds. Men det kändes inte som en berättelse för Aronofsky. Men jag var ändå hoppfull. Se karlens meritlista ovan. Inte kunde han göra fel?

Jo, det kunde han. Noahs främsta merit är att den visar hur vana vi har blivit vid sagolik CGI; horder av datoranimerade djur anländer till arken och vi reflekterar inte ens över det. I övrigt är det här en mycket märklig skapelse, som bland annat lyckas med bragden att ha fler hål i handlingen än sin - bibliska - föregångare. Visst, den löser mat-och-bajs-problemet genom att ha alla djuren i dvala under hela resan, men problemet med mänsklighetens genetiska enhetlighet efter syndafloden har den gjort ännu värre. Inte illa.

Problemen kommer redan från början. Kain dödade Abel och förvisades till fjärran länder där han fick så många barn (med vem?) att hans ättlingar skapade en industriell civilisation - en ond sådan. Hans överlevande bror Set är den ende som bevarar godheten i världen och då hans reproduktionsstrategi verkar vara "ett barn per generation" så är de goda snabbt numerärt underlägsna. Noa (Dakota Goyo) är Sets siste ättling och ser sin far (Marton Csokas) dödas av Tubal-Kain (Finn Wittrock).

Vid det här laget har världen förvandlats till en postapokalyptisk ödemark, utsugen och förstörd av Kains ättlingar - antar jag, det görs aldrig tydligt. Noa växer upp (och blir Russell Crowe), hittar sig en fru (Jennifer Connelly) och tre söner: Sem (Gavin Caselegno, sen Douglas Booth), Ham (Nolan Gross, sen Logan Lerman) och Jafet (Leo McHugh Carroll). Så han har i alla fall skippat det där med att vägra skaffa fler barn än ett. I deras lilla familjeenhet ingår även Ila (Emma Watson), den enda överlevande från en mördad familj. Själv är hon skadad så att hon aldrig kan få barn.

En dag får Noa en vision. Världen kommer att gå under i översvämning och det är hans uppdrag att rädda djurlivet. Han talar med sin farfar Metusalem (Anthony Hopkins, i den enda underhållande rollen i filmen) och börjar sedan bygga en ark. Hjälp därtill får han av fallna änglar som förvandlats till bisarra stenmonster som inte heller följer någon logik. Ena stunden kan de jagas ner som värnlösa byten; nästa håller de stånd mot en hel armé och man måste nästan vara Tubal-Kain för att besegra en av dem.

Ja, Tubal-Kain (numera Ray Winstone) finns förstås fortfarande i närheten som kung över en mordisk barbarhord. Han predikar människans överhöghet över skapelsen, den fria viljans primat, och överlevnaden framför allt annat. Han står i skarp kontrast till Noa, som bara vill underkasta sig Skaparen.

Noa har den aronofskitiska besattheten, men det är inte mänsklighetens överlevnad han vurmar för. I Aronofskys version vill han utrota mänskligheten. Det var människans ondska som förstörde paradiset, och syndaflodens syfte är att återskapa paradiset. Ergo, inga människor. Och den besattheten, den övertygelsen, driver honom... nästan ända fram.

För sen gör Aronofsky något jag aldrig väntade mig av honom när han låter det hela ändas med en våldsam slutstrid, en vändning så väntad att den blev oväntad, och ett slut som bara rinner ut i sanden.

Aronofsky är skicklig, och det är därför Noah inte sjunker ner i de riktiga djupen av uselhet. Visst är den tråkig för det mesta och skådespelarna är inga som med övertygelse kan uttala de här stela replikerna, men man vill i alla fall veta vart det är på väg och se hur det går med konflikten mellan Tubal-Kain och Noa.

Men det här var den gången då Aronofskys geni svek honom. Låt oss hoppas att det aldrig händer igen.

Edge of Tomorrow (2014) - 6/6

Det här är en riktig actionfilm, med fantastisk action som aldrig blir tråkig eftersom vi bryr oss om den, den har en anledning att finnas. Om den saknar något är den en riktigt scenstjälande karismatisk skurk; med en Ed Harris (The Rock), John Malkovich (Con Air) eller Jeremy Irons (Die Hard III) hade jag räknat den bland de bästa rena actionfilmerna någonsin. Men å andra sidan klarade sig Aliens bra med ett väsande monster, och det är något liknande vi ser här.

Okej, en brist till kan jag släpa fram om jag måste: slutet är ganska vekt. Det slut jag hoppades på - det modiga slutet - hade varit riktigt fint, något speciellt att minnas. Men det hade väl varit för mörkt för dem som faktiskt köper biobiljetter till en film som Edge of Tomorrow. Så då får vi i stället bryta logiken och klistra på ett slut som inte riktigt går ihop.

Resan dit är dock härlig. Det är inte bara att specialeffekterna är perfekta - säkert CGI förstås men det syns inte. Det är inte bara att Tom Cruise visar att han trots allt fortfarande är en bra skådespelare, hur tokig han än har blivit. Det är inte bara att rymdvarelserna faktiskt, för en gångs skull, ser ut som något som skulle kunna ha evolverat på en annan planet. Det är inte bara den skruvade historien som, liksom all bra science fiction, leder oss till ställen vi inte hade kunnat nå utan den. Det är inte bara de roande birollerna från Brendan Gleeson och Bill Paxton. Och det är förstås inte bara all action, hur välgjord och varierande den än är. Men allt det här tillsammans skapar något sanslöst underhållande; jag sitter och ler hela vägen igenom.

Det hjälper att Tom Cruise spelar mot sin typ. Han brukar vara äckligt självsäkra typer med uppbackning, särskilt på åttiotalet (Top Gun, Cocktail, Color of Money, Days of Thunder...) men även senare. Nu verkar hans karaktär William Cage till att börja med vara just den typen, en reklamkille vars firma gick under när rymdvarelser invaderade Europa och obevekligt började sprida sig och som blev PR-kille för armén i stället, men så fort han får veta att han ska in i strid förvandlas han till en rädd fegis som inte drar sig för något för att slippa.

Genom handlingens skruvar ser vi honom förvandlas från smilfink och slempadda till darrande räddhare och sen till luttrad veteran, medan - och det här är det genialiska - världen runt honom förblir exakt likadan. Han finner kampvilja, han förlorar den, han finner den igen. Samtidigt som han är ny för alla andra.

Hur går detta till? Jo, Cage dör under sin första strid mot rymdvarelserna men vaknar genast upp, morgonen innan. Och så fortsätter det. Han dör, han vaknar, han dör, han vaknar, han dör, han vaknar, och varje gång är det morgonen innan striden. Vad har hänt? Hur kan han stoppa det? Och framför allt, vad kan han göra åt den massaker som väntar soldaterna när de invaderar det rymdvarelsehållna Frankrike?

De frågorna leder honom till legenden Rita Vrataski som vann slaget vid Verdun och därmed namnet The Angel of Verdun. Tillsammans börjar de leta svar och inleder en märkligt ensidig relation - han kommer närmare och närmare medan hon träffar honom på nytt varenda gång.

Det finns småsaker som är fel med Edge of Tomorrow, men de är just det: småsaker. Slutintrycket är ändå att jag önskar att alla actionfilmer var som den här. Kulregn, visst, explosioner, visst, men framför allt en anledning till kulregn och explosioner. Det är då det blir bra.

The Wolf of Wall Street (2013) - 4/6

Detta är en märklig film, sämre än summan av sina delar. Nästan varenda scen är fantastisk, omväxlande rolig, rörande och hisnande. Leonardo DiCaprio levererar en av sina bästa prestationer och säkert sin mest energiska. Tempot hålls uppe genom tre timmar och man sugs in i världen, energin, entusiasmen, galenskapen.

Men det håller inte ihop. Ibland verkar scenerna inte ha något med varandra att göra, och vissa borde ha strukits helt medan några som tycks ha klippts bort har kommit med. Missförstå mig inte, i det stora hela har varenda liten briljant bit sin funktion att fylla, men The Wolf of Wall Street struntar i sånt som dramaturgisk struktur och tydlig tråd. Ibland är det bara som om saker händer, helt enkelt. Vilket de gör, i verkligheten, och det här är ju en sann historia. Men det gör att jag dras ur upplevelsen.

Det som gör den så bra som den ändå blir är den konsekvent skicklige DiCaprio. Han spelar Jordan Belfort, en ung man som drömmer om rikedom. Han får in en fot på Wall Street och en första smak av det goda livet precis innan kraschen 1987 och finner sig därefter arbetslös. I desperation - och rådd av hustrun Teresa (Cristin Miloti) - söker han sig till ett litet skräpmäkleri där de handlar med femöresaktier men har 50% provision. Hans säljstil blir snabbt legendarisk.

Grannen Donnie (Jonah Hill) lägger märke till hans bil, frågar om hans lön, och söker genast jobb under honom. Det blir inspirationen som startar Stratton Oakmont, en ny mäklarfirma som inriktar sig på billiga aktier, hög provision och naturligtvis massiv profit. Jordan predikar hårdsäljandets evangelium och företaget blir en personkult runt honom.

Nu börjar festen. Från och med nu är det knarkande och knullande och inget annat som gäller. Jordan blir knarkfantast och kan orera om olika drogers underbara egenskaper - han älskar dem allihop. Han bedrar sin fru för en kvinna han tycker är vackrare (Margot Robbie), gifter sig med henne i stället och bedrar henne också. Hans svensexa är en enda lång orgie med strippor, horor och kokain. Virvelvinden är igång och kan inte stanna.

En historia som denna kan bara barka åt ett håll. Om Jordan Belfort inte hade fått problem med lagen hade han aldrig skrivit sin bok och det hade aldrig blivit någon film; då hade han bara fortsatt för alltid. Men naturligtvis finns det en FBI-agent (Kyle Chandler) som börjar nosa runt Jordan, och sen lutar det långsamt men stadigt utför.

På sätt och vis är det samma historia som regissören Scorsese redan gjort bättre i Goodfellas, uppblandad med sanslösa knarkscener när karaktärerna tar oerhörda mängder av precis vad fan som helst. Alltihop är bra, men det hör inte ihop med vartannat. DiCaprio är fantastisk, Scorsese är fantastisk, världen som presenteras är en hallucinatorisk nöjespark, och de hysteriska scenerna inne på Stratton Oakmont är några av de mest energiska och medryckande jag sett, men filmen rör mig bara i hjärnan och till slut bryr jag mig faktiskt inte särskilt mycket.