Jobs (2013) - 2/6

Steve Jobs (Ashton Kutcher) presenterar 2001 sin iPod. Det känns som ett märkligt ställe att inleda en film om Steve Jobs; iPhonen är fortfarande sex år bort och han skulle leva i tio år till. Men det är punkten Jobs väljer, och därifrån går vi tillbaka till sjuttiotalet och får sedan följa Jobs från tiden som LSD-hippie tills han kommer tillbaka till Apple och räddar företaget från avgrunden.

Runt honom finns förstås alla de andra som gjorde Apple möjligt: kompisen och teknonörden Steve Wozniak (Josh Gad); de tidiga rekryterna Eddie Hassell (Steve Espinosa), Daniel Kottke (Lukas Haas) och Bill Fernandez (Victor Rasuk); och investeraren Mike Markkula (Dermot Mulroney). Jobs driver sin vision, alienerar sina kollegor, blir utslängd och kommer tillbaka.

Och alltihop är, ärligt talat, stendött. Filmen anstränger sig, inte tu tal om den saken. Den vill att vi ska känna samma passion som Jobs och hans kultister. Den försöker göra det hela till något episkt, en mytisk quest. Vi ska uppleva magin. Men det handlar ändå bara om att sälja datorer. Det kan inte bli särskilt stort.

Så när målet inte fungerar som drivkraft, då måste vi använda oss av personen i stället. Jag vet ingenting om hur Steve Jobs var som person, bara att han var en av de mest överskattade människorna sen moder Teresa, men i filmen är han en störig skit. Kolerisk, otrevlig, omogen, självcentrerad, egoistisk. Jag vill inte se den irriterande fan lyckas, och då har filmen inte en chans.

Den hade haft det svårt ändå. Det är genomgående träiga skådespelarinsatser och mycket besynnerliga berättarval. Det dryga decennium Jobs tillbringade utanför Apple avhandlas på en minut; hans NeXT nämns knappt. Hans familjeliv berörs först när han vägrar ha något med sin dotter att göra och sen när han många år senare plötsligt bor med henne, utan att övergången uppmärksammas med ett ord. Han vrålar sig igenom ett telefonsamtal med Bill Gates och svär evig fiendskap; det nämns aldrig mer.

Och när Steve Jobs 1998 fortfarande ser ut som Ashton Kutcher och inte som den gråskäggige mannen från inledningen undrar vi hur han ska lyckas åldras så mycket på tre år. Svaret är att det gör han inte; filmen slutar där. Det är som om manusförfattaren och klipparen hade en pakt att förstöra filmen.

Kanske kommer iSteve att vara bättre, men jag tror inte det kommer att vara så stor skillnad. Det finns nog inte så mycket att berätta, egentligen.

Chloe (2009) - 4/6

Catherine (Julianne Moore) är en framgångsrik gynekolog. Hennes man David (Liam Neeson) är en populär universitetsföreläsare. Chloe (Amanda Seyfried) är en skicklig och förmodligen ganska dyr prostituerad. När Catherine börjar misstänka att David är otrogen mot henne lejer hon Chloe till att försöka förföra honom.

Det här är en av de filmer där jag knappt vill berätta något alls om handlingen, för hela nöjet ligger i att se den spelas upp och följa den längs dess väg - och försöka förutsäga vart den ska bli av, vilket är svårare än man först tror. Chloe är mycket bättre än den till att börja med verkade och bjöd på både spänning och överraskningar. Flera gånger trodde jag att jag visste vart den ville komma, men jag hade fel. Huruvida den skickligt manipulerade mig eller jag ville bli manipulerad spelar ingen roll; att den lyckades är nog.

Det är Chloe själv som är i centrum för filmen. Hon är i sig ett mysterium, med personlighet och motiv som förblir otydliga. Vi vet av hennes inledande monolog att hon är bra på det hon gör och - kanske viktigast av allt - att hon förstår vad det är hon gör, att hon förstår manlig psykologi. När hon berättar om hur hon klarar av att göra sitt jobb förstår vi att det finns djup i henne som inte är uppenbara. Är hon ute efter pengar, eller något helt annat? Hon skapar i alla fall en kontakt med Catherine, kanske född ur iskallt affärssinne, men kanske inte.

Jag vet att det här bara är ett symptom på vår kulturs fixering vid sexuell exklusivitet, men jag måste fråga mig vad Catherine tycker att hon uppnår. Som bäst kan hon bevisa att hennes man inte heller är immun mot att bli förförd av en ung heting. Det betyder inte att han var otrogen före Chloe, bara att det fanns en punkt när han kunde ta det steget. Jag vill fråga henne om det skulle göra henne lyckligare att veta det.

Gravity (2013) - 6/6

Arbetskamraten som önskade den här recensionen berättade att han medan han såg Gravity tänkte på saker som han trodde skulle störa mig med den, och att han väntade sig - önskade sig, kanske - en totalsågning. En sådan kommer han inte att få. Jag sågar inte mästerverk, och det är vad Gravity är. Den siktar inte högt - detta är ingen analys av mänsklighetens villkor i ett kallt kosmos - men det den gör, gör den perfekt.

Den är en teknikens triumf när den visar upp en nollgravitationsmiljö på ett sätt som vi aldrig förut sett på film. Minns du hur imponerande Apollo 13 såg ut när den kom, och hur imponerande den fortfarande är? Den är ingenting i jämförelse med Gravity. Detta är liksom Life of Pi eller Hugo den sortens film som vi producerar nu när de senaste årens tekniska utveckling hamnat i händerna på människor som använder den som ett verktyg, inte som en gimmick. Gravity använder sina effekter lågmält, så att de är allestädes närvarande och en bakgrund till händelserna, inte som en klubba att slå tittaren i ansiktet med.

Framför allt är effekterna alltid bara ett komplement till talangen som flödar genom Gravity. Fotot är underbart och gör lika mycket som tekniken för att flytta oss till omloppsbana runt Jorden, en värld där de lagar vi är vana vid inte gäller och som väldigt få av oss kommer att uppleva. Och det är det som behövs för att Gravity ska fungera. Vi måste vara där, inte i våra trygga biostolar utan där, i rymden, där vi löper samma risker som huvudpersonerna. Det fungerade. Gravity gav mig skräckkänslor jag inte visste att jag hade.

När filmen börjar befinner vi oss redan i omloppsbana, där uppdragsspecialisten och förstagångsastronauten dr Ryan Stone (Sandra Bullock) håller på att installera en kommunikationsmodul på Hubble-teleskopet. Under tiden genomför Shariff Dasari (Paul Sharma) en reparation och veteranastronauten och befälhavaren Matt Kowalski (George Clooney) flyger runt med sitt jetpack.

Allting - Hubble, astronauterna, deras verktyg, deras skepp Explorer - rör sig fritt i vida banor, medan kameran glider runt och ger oss vinkel efter vinkel efter otänkbar vinkel. Vi får vår första presentation för den miljö som hela filmen ska utspela sig i. Det är något fullständigt främmande och utan vidare den bästa - och mest realistiska - rymdmiljö som synts på film.

Efter lite problem med att få modulen att fungera så får astronauterna plötsligt ett larm från Houston. En rysk satellit har sprängts av misstag, delarna har träffat andra satelliter och en kedjereaktion har startat. Rymdskrot träffar annat rymdskrot och plötsligt är omloppsbanan en ännu farligare plats att leva på (filmen börjar med "life in space is impossible" - tack!). Detta är en faktisk möjlighet som kan bli ett av den framtida rymdfartens stora problem, och det ställer definitivt till problem för Kowalski och Stone. Dasari dödas vid kollisionen, och de andra två måste försöka ta sig tillbaka till Explorer.

Det är resten av filmen - försöken att komma tillbaka till Jorden medan allt går fel på ett sätt som för tankarna till en replik från en oändligt mycket sämre rymdfilm: "it's a goddamn Greek tragedy". Det är inte mycket som går rätt för Stone och Kowalski, och eftersom vi upptar deras utrymme och känner deras känslor bubblar varenda katastrof i våra ådror. Det är outhärdligt spännande och genuint hisnande.

Det påminde mig om Buried, men i stället för den filmens klaustrofobiskt lilla utrymme handlar det om de oändliga djupen som lurar precis utanför vår tunna vardagsverklighet. Men människorna är lika ensamma och lika utlämnade.

Jag vet inte vad det var tänkt skulle störa mig med den här filmen, för jag har svårt att se hur den skulle kunna vara mycket bättre. Gravity är ett fantastiskt stycke filmkonst.

The Bling Ring (2013) - 2/6

The Bling Ring berättar den sanna historien om ett gäng bortskämda, ADHD-medicinknarkande skitungar som bestämde sig för att göra inbrott i kändisars hus och stjäla kläder, pengar, smycken, klockor, knark och vid ett tillfälle en pistol. Tydligen krävdes ingen större ansträngning; vid flera tillfällen var dörrar olåsta, Paris Hilton lämnade en nyckel under dörrmattan och tjuvlarm är visst inte på modet i Kalifornien. De brydde sig inte om minsta försiktighetsåtgärd, syntes tydligt på övervakningskameror och spred fingeravtryck och DNA-spår runt sig medan de öppet skröt om sina bragder. De greps, förrådde varandra, och dömdes.

När jag tittar på The Bling Ring undrar jag varför jag skulle vilja se den. Visst är den välgjord, med Sofia Coppola bakom kameran och framför den unga skådespelare som verkar ha klivit rätt ut ur världen de porträtterar. Men det är bara stil och ingen substans.

Det är tomma karaktärer, bottenlöst ytliga, som inte bryr sig om något annat än kläder, smink, smycken, att dricka äckliga drinkar och dansa till dålig musik. Det är en kultur och en miljö som jag är nästintill fullständigt ointresserad av i verkligheten och den är inte mer underhållande på film.

Det finns inte mer. Hela filmen visar de här unga människorna, i avsaknad av minsta meningsfull tanke, raka till sig det de vill ha från människor de beundrar, och sedan hänga på klubbar och njuta av den meningslösa uppmärksamheten. Här finns ingen satir, inga kommentarer, ingen analys, inga slutsatser. Filmen är lika grund som sina karaktärer.

Frequency (2000) - 5/6

Det är så här man ska använda sig av science fiction. Frequency tar en central idé och utforskar dess följder, hittar skrynklor vi inte väntar oss, och följer sin tråd till slutet. Tyvärr känner den sig tvungen att lägga in ett överdrivet dramatiskt element som historien inte behöver och den faller också i den alldeles för vanliga fällan att avsluta med en actionscen av standardsnitt, men idén och dess omgivning är bra nog att den fungerar ändå.

Den centrala idén är förmågan att tala med någon i det förflutna. Den är förstås inte ny; vi har sett liknande saker förut - The Lake House dyker upp i huvudet - och en av frågorna jag inte kan låta bli att ställa är varför personen i nutiden inte omedelbart letar reda på personen från det förflutna. Frequency har svaret klart: den ene är John Sullivan (Jim Caveziel) som 1999 via en kortvågsradio lyckas prata med sin far Frank (Dennis Quaid) 1969. Grejen är att fadern dog i en brand samma år.

När de lyckats övertyga varandra om sina respektive identiteter och fått klart för sig vad det är som händer, gör John genast vad han kan för att rädda sin fars liv, och det fungerar. Råden Frank får från John gör att han överlever branden, och vi får se en fantastiskt varm scen där de tillbringar en hel kväll med att prata om sånt jag tror man skulle prata med sin vuxne son och sedan länge döde far om, om man fick chansen.

Men när man ändrar saker i det förflutna så ändras nutiden, och John upptäcker att allt inte är bra bara för att Frank överlevde branden. Tvärtom. En del har blivit värre och nu måste John och Frank tillsammans, med trettio års mellanrum, lösa ett mysterium och rädda familjen. Samtidigt får vi inblickar i Johns liv och hur det blir annorlunda för att hans far inte dog när han var sex.

Logiken är inte spiksäker. När tidslinjen ändras, varför är det bara John som fortfarande har minnen från den förra versionen? Vad hade hänt om Frank hade tagit upp plånboken igen? Det är svårt att göra en helt hålfri tidsresefilm, och Frequency har inte lyckats. Men den håller sig konsekvent, trots handlingens komplicerade trådar är den lätt att följa och man känner sig aldrig vilsen. Framför allt använder den sin idé som ett sätt att berätta en historia den annars inte hade kunnat berätta, inte som en gimmick, och de två känslofyllda skådespelarinsatserna från Quaid och Caviezel gör den enormt sevärd.

I Give It a Year (2013) - 1/6

Nat (Rose Byrne) och Josh (Rafe Spall) gifter sig på ett bröllop-från-helvetet. Prästen kräks under ceremonin och bestman Dan (Stephen Merchant) håller ett fruktansvärt tal. Redan här märks tydligt problemen som ska plåga den här filmen under hela dess längd. Dans tal har ingen funktion utom att vara generande och korkat, och det är inte generande och korkat på ett roligt sätt. Jag skrattade inte, jag ville bara att det skulle vara över.

Det är symptomatiskt för den här filmens enormt svaga manus. Varenda scen verkar kräva en pinsam idiot vars pinsamma idiotier inte är roliga och som inte spelar någon roll för berättelsen. Ibland förvandlas i övrigt vettiga karaktärer till pinsamma idioter bara för att uppfylla det kravet. Klichéer prickas av på en anal checklista och inte en enda av dem görs bra. När filmen vill vara charmig och rolig är den bara hackig och obekväm.

Det blir snabbt uppenbart - även för dem själva - att Nat och Josh inte hör ihop. De gifte sig efter sju månader, galna i varandra. Det var ett misstag, och filmen handlar i princip om hur de erkänner det för sig själva. Nat vill hellre ha den snygge dollarmiljonären Guy (Simon Baker) och Josh vill hellre ha sitt ex Chloe (Anna Faris), och Guy och Chloe gör klart att de gärna vill ha Nat respektive Josh. Spänningen ligger en bit under noll.

Guy är den ende karaktären i filmen som aldrig är antingen en idiot eller ett äckel, och till och med han beter sig som ingen levande människa någonsin gjort. Simon Baker är den bäste skådespelaren i filmen, och till och med han kämpar med manusets besynnerliga krumbukter.

I Give It a Year lyckas samla ihop till sammanlagt kanske fem minuter av humor och charm, det mesta av det under det korta montage då Nat och Josh bestämmer sig för att ge sitt äktenskap en chans. Resten är antingen pinsamt, otroligt eller kliché, och när filmen får chansen att sätta en genuin twist på hinna-ifatt-sin-älskade-på-flygplatsen-klichén så kastar den bort den och nöjer sig med att gå halvvägs. Ingen del av den är sevärd.

Hummingbird (2013) - 6/6

Fördelen med att se en Jason Statham-film är att man vet vad man får: en hårding spelad av en man som tar materialet på största allvar, även när ingen annan gör det, och lever i sin miljö lika naturligt som om han vore född där. Nackdelen med att se en Jason Statham-film är att det kan bli vad som helst då han inte är en skådespelare som är hängiven sin konst utan bara filmskapandet. Det kan lika gärna bli Death Race som Crank. Men det var åtminstone något åt det hållet jag väntade mig av Hummingbird, en dumkul actionfilm.

De förväntningarna gjorde det till att börja med svårt att komma in i filmen, för Hummingbird må vara en actionfilm men den är varken dum eller kul. Detta är Stathams allvarligaste verk och hans bästa skådespelarprestation. Den går långt bortom allt han gjort tidigare och allt han är känd för, och resultatet är något som jag aldrig väntade mig se från honom. Och det säger jag som ett av hans fans.

Han spelar den PTSD-drabbade Afghanistanveteranen Joseph Smith som efter hemkomsten till England avviker från ett militärsjukhus och försvinner på Londons skuggsida. En alkoholiserad vinddriven existens med bara två fasta punkter i tillvaron: soppköket som drivs av syster Cristina (Agata Buzek) och vännen Isabel (Victoria Bewick) som han delar pappkartong och kroppsvärme med.

När några lokala småbusar gör en räd mot kåkstaden kommer Joseph undan och tar sig in i en lägenhet. Enligt meddelandet på telefonsvararen ska ägaren inte komma hem förrän i oktober, och Joseph gör hans hem till sitt. Sedan börjar han leta efter Isabel. Han behöver pengar och börjar jobba för gangstern mr Choy (Benedict Wong), vilket kräver både våld och ännu obehagligare saker.

Joseph gör det som krävs av honom för att lyckas med det han vill. Under tiden blir han under namnet Crazy Joe de hemlösas skyddshelgon nere vid soppköket. Detta är Stathams mest moraliskt tvetydiga roll. Joseph närmar sig Cristina, som försöker hjälpa honom men hur nära kan en nunna komma en våldsam brottsling? Och även om hon lyckas, finns det något där inne att nå?

Hummingbird är en film som aldrig tar den lätta utvägen, och den förvånade mig om och om igen. Från ett "beautiful all along"-ögonblick som faktiskt fungerar via en gråvit huvudperson till ett slut som inte sviker historien utan drar den till sin logiska följd. Jag älskade alltihop.

"They put me up a mountain, told me to kill people. What did they think was going to come down the mountain?"