Queen Christina (1933) - 5/6

Sveriges konung Gustav II Adolf (C. Montague Shaw) faller vid Lützen. I Stockholm presenterar hans trogne Axel Oxenstierna (Lewis Stone) efterträdaren, lilla Kristina (Cora Sue Collins), som uppfostrats som pojke och vants vid kanoners ljud. Hon är en brådmogen och självsäker flicka; när hon glömmer hur hennes väl inövade tal går förbättrar hon det på eget initiativ. Hon kungör för de samlade adelsmännen att det krig som tog hennes fars liv ska vinnas åt Sverige. Sedan marscherar hon ut och högdjuren bugar sig för den sjuåriga flickan.

Hon växer upp under konstant brinnande krig, men när hon är vuxen och spelas av Greta Garbo har hon tröttnat. Adeln och generalerna vill ha krig och de vill att hon ska gifta sig med Sveriges store hjälte Karl Gustav (Reginald Owen), hemkommen som segrare från fjärran slagfält. Själv vill hon ha fred och hon vet inte om hon vill gifta sig alls, men då är det i alla fall inte med Karl Gustav. Snarare i så fall med greve Magnus (Ian Keith). Annars är det den unga och vackra grevinnan Ebba Sparre (Elizabeth Young) som verkar närmast henne, bortsett från hennes gamle trotjänare Aage (C. Aubrey Smith).

Ibland orkar Kristina inte längre med sina plikter och sin tvungna livsstil. Då lämnar hon sin förgyllda bur, klär sig som man och ger sig ut på hästryggen tillsammans med Aage. En gång hamnar hon på ett värdshus och tar det sista och bästa rummet samtidigt som spanske kungens sändebud Antonio (John Gilbert) anländer och behöver någonstans att sova. Det slutar med att han delar rum med den unge, charmige man som har värdshusets bästa rum.

Det fascinerande - kanske unika - med den här scenen är att den inte spelas komiskt alls. Vi har sett liknande situationer om och om igen på film, men alltid för att locka fram skratt. Här finns ingen simpel humor, inga festliga krumbukter för att undvika avslöjandet. Scenen är inte bedövande allvarlig heller, den bara är. Och den visar oss Kristina som ingen sett henne tidigare, och den slutar på bästa tänkbara sätt.

Resten av filmen behandlar kärleksaffären mellan Kristina och Antonio och de hinder som deras ställningar sätter i deras väg. Antonio kom ursprungligen till Sverige för att framföra ett frieri från kungen av Spanien, och en trogen man som han tycker inte om att ha förrått sin kung. Inte ens av misstag.

Varken folket, adeln eller den mäktiga kyrkan tycker om tanken på ett bröllop mellan Kristina och Spaniens katolske kung, och när hon försäkrar dem om att hon inte har några planer på att säga ja till frieriet undrar de varför den där spanjoren fortfarande är kvar i slottet, och tydligen har ett nära förhållande till drottningen. Är hon månne offer för spansk häxkonst? Vilket är hennes förhållande till spanjoren? Stockholm blir en farlig stad för de båda älskarna. Alla som öppnat en svensk historiebok vet hur det måste sluta, även om Queen Christina inte anstränger sig för att hålla sig till den absoluta sanningen.

Det är en modig film som går mycket längre än jag hade trott var möjligt 1933. Kristinas och Ebbas relation kunde kanske passera obemärkt framför den tidens oskyldiga ögon, men Kristinas uttalande om att hon planerar att dö som ungkarl? De små, men märkbara, antydningarna om Kristinas sexualitet och utmanande av könsgränser (som för övrigt Garbo själv lär ha känt igen sig i)?

Framför allt, detta starka kraftfulla kvinnoporträtt? Queen Christina är en remarkabelt progressiv film för att vara snart åttio år gammal. Filmkvinnor som Kristina är inte helt okontroversiella ens i dag.

Greta Garbo var inte en fantastisk skådespelerska, men hon hade det där svårbeskrivliga i sig, som hon delade med Marilyn Monroe och de andra legenderna. När hon är i bild så vill man titta, och fortsätta titta, och när det är över tänker man på henne. Här tror jag att hon hittade den roll som låg allra närmast henne själv.

Wes Craven's New Nightmare (1994) - 2/6

Freddy Krueger är en skräckikon. Den odöde och odödlige barnamördaren med sönderbränd hud och klassisk klohandske som hemsöker sina offer i deras drömmar har skrämt åskådare i en uppsjö filmer, ett par bra, de flesta rätt dåliga. Han dog, till synes för gott, i 1991 års Freddy's Dead: The Final Nightmare men han var förstås alldeles för populär och vinstinbringande för att tillåtas förbli död och sen dess har han hunnit slåss med Friday the 13th:s Jason och till och med bli uppdaterad i en gravt underlägsen nyversion av den första Freddy-filmen.

Däremellan fick hans skapare Wes Craven för sig att göra en Freddy-film där han skulle gå så meta som han bara kunde. Heather Langenkamp, Final Girl från den första och tredje filmen, spelar sig själv. Det gör även Robert Englund, som brukar gömma sig bakom Freddys smink, John Saxon, som spelade Heathers karaktärs far, filmproducenten Bob Shaye och förstås Wes Craven själv.

I den här filmens verklighet är Heather gift med Chase (David Newsom) och har en liten son (Miko Hughes). Hon plågas av en stalker som ringer och låtsas vara Freddy, och av mardrömmar som bara blir värre av de ständiga jordbävningarna. Det som håller på att hända är att Freddy försöker ta sig in i verkligheten, och han angriper Heather via hennes man och son.

Samtidigt har Wes Craven börjat drömma mardrömmar igen efter att inte ha gjort skräckfilmer på åratal. Det har alltid varit mardrömmarna som inspirerat honom så nu är han i full gång med ett manus på en ny film... som handlar om att Freddy försöker ta sig in i verkligheten och angripa Heather. Jag sa ju att det var meta.

Det här är en rätt lovande idé, särskilt med det Freddy-koncept som Wes Craven beskriver för Heather. Men vad gör filmen med den? Slösar den på skådespelare som tappat all talang. Förfular den med specialeffekter som lyckas se sämre ut än en tio år äldre film med en fjärdedel av budgeten. Begraver den i oändliga drömsekvenser som följer samma mönster: otäcka saker händer, Heather vaknar skrikande. Det upprepas om och om igen och blir urtråkigt som följd. Jag började vänta på när filmen skulle överraska mig med att något visade sig inte vara en dröm, men just därför blev jag förstås inte överraskad när det väl hände. Och vid det laget hade filmen sedan länge tappat mig.

Det bästa i filmen är den endast åttaåriga Miko Hughes som spelar Heathers son. Han skriker, han krampar, han sjunger, han går i sömnen, han förtvivlar och gnäller och gråter, och alltihop är jättebra. Ibland är han bara ett barn som vill ha sin mamma, ibland är han skräckfilmens typiska kusliga unge, men inte ens då blir han grå eller tråkig. Det är en liten skådespelare i toppklass.

Även vägen till slutstriden och själva slutstriden hjälper till att hämta upp filmen. Det verkar som om alla bra idéer trycktes in mot slutet. Jag gillade Dylans ensamma färd och designen på platsen där Freddy till slut konfronteras.

Men det finns inte mycket av skräck, inte mycket av underhållning, inte mycket av överraskning och inte ens den varma bekväma känsla som kommer av att få precis vad man väntade sig. Jag visste inte hur det skulle sluta - om det skulle vara på riktigt eller om Heather skulle visa sig vara spritt språngande galen - och jag brydde mig inte särskilt mycket heller.

American Splendor (2003) - 5/6

Harvey Pekar var arkivtjänsteman på ett sjukhus i Cleveland och huvudperson i den tecknade serien American Splendor, som han själv skrev. I filmversionen av serien - och därmed av Harvey Pekars eget liv - spelas han av Paul Giamatti, vilket vi först hör från berättarrösten, som tillhör Harvey Pekar. Som vi naturligtvis får se, också, tillsammans med hustrun Joyce (som spelas av Hope Davis), adoptivdottern Danielle (Madylin Sweeten) och Pekars arbetskamrater, bland dem den ikoniske Toby (Judah Friedlander) som Joyce kallar för "borderline autistic" och själv kallar sig genuin nörd, långt innan det blev coolt att vara nörd. Alla de här människorna dyker upp på Pekars avgångsfest, som utgör filmens slutscen. Då och då försvinner Giamatti och Pekar tar via arkivfilm hans plats, och ibland samexisterar de.

Här finns ingen gräns mellan verklighet och fiktion. American Splendor är en film baserad på en serietidning baserad på ett verkligt liv, levt av seriens skapare. Filmen är sin premiss fullständigt trogen.

Vi ser Pekar möta sin blivande hustru, och sen får vi se händelsen utspelas i en teaterpjäs som Pekar och hustrun bevistar. Det som händer dyker upp i Pekars serietidning, och jag är helt övertygad om att det är de äkta bilderna, omslagen och texterna vi ser. När Pekar är gäst hos David Letterman är det film från de faktiska programmen som visas, utom en gång då två olika avsnitt blandas samman och Giamatti tar över medan någon som inte ens påminner om Letterman sitter med ryggen mot kameran.

Det låter faktiskt mer förvirrande än det är, vilket är en sällsynt händelse. Grunden och den röda tråden är hur oerhört, nästan otroligt, vanlig Harvey Pekar är. Av allt att döma - jag tillbringade en god stund efter att ha sett den här filmen med att läsa om honom och se Youtube-klipp med hans gästspel hos Letterman - var han just den gemenemanhjälte som indieseriescenen såg honom som.

Varför är det så konstigt? För att vi aldrig hör talas om vanliga människor. De existerar i våra egna liv och möjligen som karaktärer i bättre slice-of-life-filmer, men aldrig annars. För att driva på och bli känd kan man inte vara vem som helst. Alla vi andra sitter på bussen och drömmer om böckerna vi borde skriva, filmerna vi borde regissera, kändisfesterna vi skulle vilja gå på. De som faktiskt gör det vill bli kända, mer än vi, och därför är de inte Harvey Pekar.

Han ville aldrig bli känd. Han ville bara göra en bra serie. Jag har inte läst den - men filmen fick mig att vilja - men såvitt jag kan avgöra var det just dess genomträngande vardaglighet som fick den att slå. Harvey Pekars hemlighet var att han aldrig slutade vara vanlig. Han arbetade som arkivtjänsteman fram till pensionen, men hur många arkivtjänstemän måste ta ledigt för att besöka David Letterman eller vara hedersgäst på konstutställningar?

När vi först möter Harvey i filmen är han djupt deppig. Hans fru lämnar honom, han håller på att förlora rösten för gott, han hatar sitt jobb och sina obefintliga framtidsutsikter. Han får en fru, en dotter (på sätt och vis), ett extraknäck han tycker om, ett väldigt annorlunda liv, men han förblir precis den gråe Harvey Pekar han var i början. Han tar sig igenom cancer och äktenskapliga problem, besvikelser och överraskningar, och på något sätt lyckas han förbli oförändrad. Jag måste erkänna en djup fascination för karlen, som började halvvägs igenom filmen och bara vuxit.

Jag lämnar American Splendor med det fasta intrycket att Harvey Pekar var fullständigt äkta. Det stör mig att jag inte ens själv vet exakt vad jag menar med det.

Run! Bitch Run! (2009) - 1/6

Vad är det här, egentligen? En hyllning till sjuttiotalets brutala exploitationfilmer? En parodi på dem? Ett ärligt försök att göra en modern version av dem? I så fall lyckades det. Var det något vi ville lyckas med? Väldigt få av de där filmerna var annat än dåliga, och även det imiterar Run! Bitch Run! med bravur.

Inledningsscenen visar oss ett hus som tydligen är en lågbudgetbordell och knarkhandelcentrum. Här härskar den vidrige Lobo (Peter Tahoe) över sin stammande underhuggare Clint (Johnny Winscher) och tre kvinnor som jag antar är prostituerade. På sätt och vis. De heter i alla fall Marla (Ivet Corvea), Carla (Patricia Grant) och Darla (Cream Cabahug). Manusförfattarna sträckte inga muskler där.

Medan Lobo har sex med Carla och Clint med Darla dödar Marla sin senaste torsk med en kniv. Det händer tydligen då och då, för männen reagerar inte starkare än att de klagar lite över att de nu har ett tjockt lik att göra sig av med.

Samtidigt får vi träffa två katolska skolflickor, den hämmade och oskuldsfulla Catherine (Cheryl Lyone) och den lössläppta Rebecca (Christina DeRosa). De säljer biblar för att samla pengar till St Marys flickskola, och när de försöker sälja vid Lobos hus råkar de se honom döda Carla. De dras in i huset för en vålds- och sexorgie, och sen är det dags för hämnd med hagelgevär, kniv och machete.

Run! Bitch Run! misslyckas på nästan varenda nivå. Jag frågar mig faktiskt vad det var den försökte lyckas med. Den kan inte erbjuda något utom sex, våld, sexuellt våld, piss, blod, bröst och mer våld. Det är inte spännande, det är inte engagerande, det är inte roligt, det är inte otäckt, det är inte sexigt, det är bara en bortslösad stund i sällskap med mänskligt avskräde.

Och det är så bottenlöst tråkigt. I sin korta löptid pressar Run! Bitch Run! in svårförståeligt många scener som är ohyggligt utdragna till och med när de snabbspolas. Jag har aldrig sett så brutala scener som så fullständigt misslyckas med att frammana en enda känsla. Jag avskydde I Spit On Your Grave men jag kände i alla fall något när jag såg den. Här är det våldtäkter, mord, förnedring, tortyr, och det enda jag gör är att gäspa och titta på klockan.

De våldsfria scenerna är lika illa. Män har sex med kvinnor, kvinnor med kvinnor, män med lik, och alltihop lyckas vara grundligt ointressant. Det finns inte en skådespelare i Run! Bitch Run! som vet vad hen gör och inte en karaktär som lyfter sig en nanometer över att vara en trist pappfigur. Det är bara silhuetter som rör sig och gör fruktansvärda saker mot varandra.

Om jag ska säga en enda positiv sak om det här stycket sopor så var det att jag ibland såg enstaka tecken på talang i regin. Detta är regissören Joseph Guzmans första film, vilket ger mig lite hopp. Det finns bra regissörer som inledde sin karriär med billigt skit. Att han även skrev den tar ifrån mig lite hopp. Att han regisserat en långfilm till och att den heter Nude Nuns With Guns, det dödar det sista hoppet. Jag måste acceptera att Run! Bitch Run! är precis vad dess upphovsmän ville att den skulle vara. De såg det här, och ansåg sig ha lyckats.

Super (2010) - 6/6

Super är en fantastisk film som fått dåliga recensioner, och jag tror att jag vet varför. Den ser ut som en komedi, den marknadsfördes som en komedi, handlingen låter som en komedi - kom igen, den handlar om en lönnfet nolla som klär ut sig till superhjälte, tar namnet Crimson Bolt och spöar upp brottslingar med en rörtång. Den måste vara en komedi, eller hur?

Super är ingen komedi. Super är en brutal, smärtsam film som råkar vara rolig ibland därför att det är omöjligt att närma sig materialet på något annat sätt. Den är också den bästa superhjältedekonstruktion jag sett. Den visar hur det verkligen hade varit för de fullblodspsykopater som i verkligheten hade varit de enda som kommit på tanken att verkligen bli superhjältar. Batman må vara skadad men inte ens de bästa Batman-filmerna gick hela vägen och erkände att han är en satans våldsbrottsling. Super håller inte igen.

Den använder sig av serietidningarnas estetik, och kanske ännu mer av lågbudgetsuperhjältefilmernas estetik. Den visar oss bilder vi aldrig förväntade oss av en film med den här premissen. Och den har en söt ung kvinna som är totalt lössläppt och bra mycket galnare än den redan ordentligt galna huvudpersonen. Det blev kanske för mycket. Recensenterna tog den antingen för komedi, och då misslyckas den, eller för ett allvarligt uttryck för något slags idé, och då är den vidrig. Men det är inte vad Super handlar om. Super ger oss en inblick i hjärnan på en fullständig dåre, men ändå en dåre vars tankeprocesser vi förstår. Det kanske är det som blir för otäckt.

Dåren är Frank Darbo (Rainn Wilson), vars minnen av sitt liv består av besvikelser, förnedring och misslyckande. Han minns två perfekta ögonblick; det ena är bröllopet med Sarah (Liv Tyler), en före detta narkoman vars känslor för honom - hurdana de nu nånsin var - verkar ha sipprat bort. Han önskar att han hade sagt till när varningstecknen först dök upp, men det gjorde han inte och nu glider hon bort. Den utlösande faktorn är gangsterbossen Jacques (Kevin Bacon i en briljant ondskefull roll), som lockar henne till sig med knark och spänning.

En dag kommer Frank hem och Sarah är försvunnen tillsammans med alla sina kläder. Han är övertygad om att Jacques kidnappat henne, men polisen tycker snarare att det låter som om hon lämnat honom. Frank rasar samman och i fullständig förtvivlan ber han till Gud. Om du aldrig känt så som Frank känner när han tigger Gud om en enda tjänst, då avundas jag dig. För mig var det som att höra mina tankar ur en annans mun. Det är en nästan outhärdlig scen som Rainn Wilson levererar.

Svaret kommer i form av superhjälten The Holy Avenger (Nathan Fillion), som på TV och i serietidningar sprider Kristi budskap och bekämpar den onde Demonswill (James Gunn), som försöker få skolungdomar att skolka och ha föräktenskapligt sex. Frank får en vision av Guds finger och The Holy Avenger som talar med honom. Vissa av Guds barn är utvalda, får han veta. Frank bestämmer sig för att hans uppdrag är att bekämpa brott.

Han syr en röd superhjältedräkt och kallar sig Crimson Bolt. Och sen går han ut på stan och väntar på att få se ett brott. Och väntar. Och väntar, för hur ofta händer det att man ser ett brott? Det här är roligt, men bara därför att vi inte förväntar oss det från en superhjälte. Batman bara sveper fram genom Gotham City och hittar en mördare. Han behöver inte vänta. Vi kan bara reagera med skratt.

Franks dåliga fysiska form och obefintliga stridsträning ställer också till problem, så han gör efterforskningar i serietidningsaffären där 22-åriga Libby (den alltid underbara Ellen Page) arbetar. När hon ser Crimson Bolt på TV misstänker hon genast att det är Frank och till slut blir han tvungen att erkänna. Hon blir överförtjust och förvandlar sig till hans sidekick Boltie. Det här är en roll där Ellen Page vänder våra förväntningar upp och ner. Vi trodde aldrig vi skulle få se Juno göra de saker Boltie gör, bete sig som Boltie gör, eller känna som Boltie gör. Det finns scener - särskilt en scen, och inte den man skulle kunna tro - där jag ville vända bort blicken.

Allt det här gör Super till en väldigt obehaglig film, men den ska vara obehaglig. Den sliter sönder fantasier och visar den fula verkligheten bakom. Den har många beröringspunkter med God Bless America (en annan missförstådd film), men är mycket bättre och mycket modigare. Den visar oss frånstötande galenskap och våldsam psykopati, och påminner oss om att avgrunden aldrig är långt borta.

The She Beast (1966) - 1/6

1765 hemsöks den transsylvanska byn Balbrecht av en ond, barnamördande häxa. När byborna får nog tar de henne till fånga och spikar fast henne vid en vippstol för att dränka henne. En av dem varnar högljutt att de måste vänta på exorcisten; om de bara dödar henne så kommer hon tillbaka. Trots att hon själv säger samma sak är byborna otåliga och dödar henne på studs. Med sina sista ord förbannar hon Balbrecht.

Tvåhundra år senare är Balbrecht en typisk skräckfilmssmåstad, komplett med människor som beter sig konstigt och kusligt vare sig de har anledning eller inte. Dit kommer ett nygift par på smekmånad, Veronica (Barbara Steele) och Philip (Ian Ogilvy). De hittar till det enda hotellet i stan, skött av en av ovan nämnda konstiga och kusliga lokalinvånare: Groper (Mel Welles). Där talar de också med greve van Helsing (John Karlsen), lokal exorcist och ättling till Draculas baneman.

Efter en oerhört lång och tråkig startsträcka - nästan halva filmen - börjar det hända saker när det unga paret råkar ut för en bilolycka och kör ner i sjön där häxan dränktes. När de kommer upp har den medvetslösa Veronica blivit besatt av häxans ande och bär samma tokfula smink som häxan gjorde i prologen. Endast van Helsing kan hjälpa henne nu.

Häxan är aldrig något trovärdigt hot. Hon hinner knappt synas i bild förrän hon oskadliggörs av ett injicerat bedövningsmedel. Detta händer två gånger. I stället får skurkrollen spelas av tre lustiga klantiga Kling-och-Klang-poliser som snubblar runt och får sin bil stulen. Varför bry sig om att ha med ett ondskefullt häxspöke och sen inte använda henne? Jag vet inte.

Liksom jag inte vet vad man ville med den här filmen. Historien är inte hopplös i sig. Den kunde ha blivit en allvarlig skräckfilm eller åtminstone en hygglig skräckkomedi. Om den haft några åtminstone mediokra skådespelare. Om den haft en halvkompetent regissör. Om den haft en kameraman som var kapabel att hålla skådespelarna i bild. Om musiken inte varit parodisk. Om den inte slösat nästan hela sin löptid på det minst intressanta i berättelsen. Nu lyckas den vara en åttio minuter lång film som känns oerhört seg och utdragen, en skräckfilm utan minsta rysning, och en enda klump tråkighet som dumpas i huvudet på tittaren.

Och vad höll motorcyklisten egentligen på med under biljakten?

Harry and the Hendersons (1987) - 2/6

John Lithgow är så mycket bättre som vidrig skurk (Cliffhanger, Dexter) eller total galning (Twilight Zone: The Movie) att jag blir lite småarg varje gång jag ser honom i hans typecastade standardroll som mysgubbe. Kanske ser han bara sån ut, som nåt slags helylleamerikansk småstadspappa, att han automatiskt faller in i det facket trots att han inte alls hör hemma där.

Sen hade väl inte en annan skådespelare i Lithgows roll kunnat rädda Harry and the Hendersons. Det är den sortens film som föds ur en hastigt uppspydd idé (en vanlig amerikansk familj träffar Bigfoot!) och varken siktar eller når högre än så. Den skapades för att varken vara tråkig för barn eller vuxna, så att båda familjehalvorna kunde stå ut med att se den. Bättre filmer siktar på att vara bra för båda, den här nöjde sig med att vara acceptabel.

Det är också just vad den är. Jag tror inte att någon hatar den. Jag tror inte att någon älskar den heller. Om man är ute efter underhållning för stunden och har låga krav till att börja med duger den säkert. Jag kunde själv se den utan att plågas. Men finns det en enda människa någonstans som skulle kalla sig för ett Harry and the Hendersons-fan? Jag hoppas inte det.

Lithgow spelar familjefadern George Henderson. På väg hem från en campingsemester råkar han köra på ett stort djur som visar sig vara intet mindre än en Bigfoot, den mytiska apliknande varelse som sägs hemsöka de nordamerikanska skogarna och bergen. Han bestämmer sig för att ta med kadavret hem, vilket jag antar är ett någorlunda rimligt beslut i tiden före mobiltelefoner, och dråpligheterna sätter genast igång när det visar sig att deras Bigfoot är i högsta grad vid liv.

De kallar den så-ful-att-den-är-söta varelsen för "Harry", vilket ger upphov till titeln som för övrigt är ett osedvanligt uselt exemplar. Om konceptet är "Bigfoot och en familj", varför inte ha med Bigfoot i namnet? Så blev det i de svenska och även brittiska titlarna, men i USA valde man att dölja dragplåstret bakom ett vanligt förnamn.

Det blir förstås komplikationer. En Bigfootjägare (David Suchet) hittar familjens registreringsskylt och spårar Bigfoot till deras hus. En Bigfootforskare (Don Ameche) uppsöks men har efter ett långt livs fruktlösa försök blivit övertygad om att Bigfoot inte finns. Och där har vi det första av några tillkämpat emotionella ögonblick.

Det bästa i den här filmen är slutscenen, och inte bara för att filmen då är slut. Den är faktiskt rätt snyggt gjord och serverar en förklaring till hur Bigfoot har kunnat leva på en högindustrialiserad kontinent utan att upptäckas. Jag undrar fortfarande hur det kom sig att han blev påkörd av en bil, dock.