City Lights (1931) - 6/6

1931 hade stumfilmen börjat dö, men Charlie Chaplin var inte redo att gå över till ljudfilm. City Lights blev hans sista stumfilm, med musik komponerad av Chaplin själv och en handfull ljudeffekter men inte ett enda uttalat ord. Det närmaste vi kommer är inledningsscenen där en ny staty ska avtäckas. Ett högdjur kliver fram till mikrofonen, öppnar munnen för att tala, och det vi hör är gnidiga pipanden. Trettiotalets publik, som levde i gränsperioden mellan stumfilm och talfilm, fick ut något helt annat av det än vi får i dag. Det måste ha varit en fantastisk rolig kommentar till det som pågick i filmbranschen.

Charlie Chaplin spelar sin världsberömde luffare med sliten kostym, hatt, käpp och mustaschen som för överskådlig framtid förstördes av en arg diktator. Efter att ha hittats sovande på statyn som avtäcktes strövar han planlöst runt i staden och träffar en ung blind kvinna (Virginia Cherrill) som säljer blommor. Han köper en blomma av henne och i nästa stund rör han våra hjärtan. Deras första möte är lika vackert som den betydligt mer kända slutscenen.

Luffaren hänger vid en kaj när en berusad man (Harry Myers) dyker upp för att begå självmord. Efter lite slapstickbesvärligheter har luffaren räddat hans liv, gett honom livslusten tillbaka och blir hembjuden till hans lyxiga villa. Mannen visar sig vara stenrik och nu lever luffaren det goda livet. När han är ute och åker Rolls-Royce stöter han på blomsterförsäljerskan. Med sin nya kompis pengar köper han alla hennes blommor och sen skjutsar han henne hem, och hon får en fantastisk historia om en rik uppvaktare att berätta för sin mormor (Florence Lee).

Problemet är att miljonären bara tycker om luffaren när den förre är berusad. Så fort han blir nykter beordrar han luffaren utslängd ur huset, men när han fått ett par drinkar i sig är de bästa vänner igen. Den stackars luffaren försöker hänga med i svängarna och försöker inför blomsterförsäljerskan upprätthålla illusionen att han är en rik, kultiverad gentleman. När hon har slut på pengar och fordringsägarna står vid dörren lovar han henne att han ska fixa det. Men hur, när han inte är någon miljonär utan bara en luggsliten luffare?

City Lights blandar emotionella, rörande scener med ren slapstick, och inkongruensen får mig ibland ur balans. Men de rörande scenerna är verkligen rörande, och Chaplin var väldigt bra på slapstick med sitt perfekt disciplinerade minspel och sin blick som sa att han bara råkade vara på fel plats vid fel tillfälle. Slutscenen är berömd och hyllad, och även om ingenting hade kunnat matcha mina förväntningar så var den väldigt bra och effektiv.

City Lights är nog inte Chaplins bästa film - jag väljer The Great Dictator - men emedan The Great Dictator förmodligen kommer att betyda mindre och mindre om femtio eller hundra eller tvåhundra år, så tror jag att City Lights aldrig kommer att dö. Den kommer alltid att vara älskad, för dess ämnen och känslor är mänskliga, inte tidsbundna.

Scrooge (1935) - 5/6

Charles Dickens A Christmas Carol är ett av de få verk som nästan blir en genre i sig själv. Dess karaktärer är odödliga arketyper, historien är välkänd även av dem som inte vet att det är den historien de känner till, och bilderna återkommer gång på gång. Otaliga TV-serier har haft ett Christmas Carol-avsnitt och berättelsen har varit ett populärt filmämne i hundra år - min personliga favoritversion är den från 1999 med Patrick Stewart som Ebenezer Scrooge och Richard E. Grant som Bob Cratchit.

Versionen från 1935 är den äldsta ljudversion som fortfarande finns kvar; det ska ha funnits en version från 1928 som har gått förlorad. Här är det Sir Seymour Hicks som spelar Ebenezer Scrooge, den pengastinne affärsmannen som inte spenderar en penny vare sig på sig själv eller på någon annan. Han tillåter inte ens sin kontorist Bob Cratchit (Donald Calthrop) att lägga en kolbit på elden när det är en snöig julafton och elden håller på att slockna. Hans systerson Fred (Robert Cochran) dyker upp för att önska god jul, men det har han förstås ingenting för. "Humbug!", dundrar Scrooge och låter endast motvilligt Bob Cratchit få juldagen ledig.

Scrooge lunkar hem till sitt ensamma hus men redan vid dörren får han en överraskning. Han ser sin avlidne affärspartner Jacob Marleys ansikte i dörrkläppen och på kvällen blir han besökt av Marleys spöke, som varnar honom att om han inte bättrar sig måste han dela Marleys bistra öde. Tre besökare följer: förgångna julars ande (Marie Ney), nuvarande julens ande (Oscar Asche) och kommande julars ande (C.V. France). Det de visar honom får honom att ändra sig och han blir en ny man, hängiven julens budskap.

Det är en fantastisk, ikonisk historia som jag erkänner en personlig svaghet inför. I den här versionen har det gjorts en del märkliga val; det är till exempel bara nuvarande julens ande som syns tydligt. Marley syns bara som ansiktet på dörrkläppen; när han besöker Scrooge är han osynlig och varken ansiktets eller röstens ägare syns till i rollistan. Förgångna julars ande är bara en formlös ljusvarelse och kommande julars ande bara en skugga. I det senare fallet fungerar det; detta är en av de otäckare kommande julars ande jag sett. I de två andra fallen är det mindre förklarligt. Ansiktet på dörrkläppen är en specialeffekt som åttio år senare fortfarande ser bra ut så filmskaparna kunde uppenbarligen sin sak. De måste ha gett oss en osynlig Marley för att de ville.

Historien är också nedkortad. Här finns inte Scrooges syster Fran eller hans gamle arbetsgivare Fezziwig, vi ser inte till Okunskap eller Nöd, och Scrooge uttalar inte flera av de repliker som han sedan får kastade i ansiktet av jularnas andar. Slutligen är det den då över sextio år gamle Sir Seymour Hicks som spelar Scrooge både som gammal och ung, vilket tänjer trovärdigheten en smula.

Men denna version av Dickens berättelse har hjärtat på rätta stället, duktiga skådespelare som i flera fall är kusligt lika originalillustrationerna och roten finns kvar. Den röda tråden leder Scrooge från ensam bitterhet till varm lycka, och det är lika inspirerande och hjärtevärmande den hundrade gången som den första.

G.I. Joe: The Rise of Cobra (2009) - 1/6

Såna här filmer gör mig arg. Bakom sig hade den så mycket talang, så mycket kompetens, så mycket pengar, så mycket avancerad teknik och ett grundmaterial som borde ha kunnat bli en riktigt underhållande hejdlös rolig actionfilm, och så blev slutresultatet något av den ruttnaste smörja jag sett. Jag har sett sämre filmer, men jag vet inte om jag någonsin sett en sämre film som inte haft en ursäkt. G.I. Joe: The Rise of Cobra hade förutsättningarna och gjordes av en stor studio 2009, inte av en hobbyamatör 1961.

Den bygger på G.I. Joe-leksakerna från åttiotalet, i Sverige marknadsförda under namnet Action Force. Jag har fortfarande några av figurerna i en plastpåse och några av serietidningarna i en låda och tyckte det var en fantastisk idé att göra film på det. G.I. Joe/Action Force är en antiterroristorganisation som består av specialiserade elitsoldater från alla världens hörn - de har en grönländsk sjöman, en hawaiiansk attackdykare, en koreansk-japansk kampsportsexpert och så vidare. Okej, det var övervikt mot amerikaner och de hade mer än en ninja, för ninjor är coola. De slåss mot Cobra som är en ond motsvarighet med sina egna specialister och ninjor.

Det kunde aldrig bli lysande, inte i Hollywood. Men det kunde ha blivit roligt. Det kunde ha blivit hisnande. Det kunde ha blivit förstklassig underhållning. Det kunde ha blivit en humorfylld, medryckande actionrulle. Vad fick vi i stället? En instruktionsbok i hur man gör en dålig actionfilm.

Leksaksfigurerna - och deras motsvarigheter i TV-serien och serietidningarna - hade alla kodnamn. Sjömannen kallades Shipwreck, attackdykaren Torpedo och så vidare. I filmen är kodnamnen kvar, förstås, men de har blivit en besynnerlig blandning av smeknamn och förnamn. Conrad Hauser (Channing Tatum) kallas till och med av sin flickvän för Duke, flera år innan han kommer i kontakt med G.I. Joe. Organisationens befälhavare Clayton Abernathy (Dennis Quaid) är tydligen allmänt känd som general Hawk. Det är likadant på den onda sidan. Ninjan Storm Shadow (Lee Byung-hun) har ett riktigt namn, men han kallades tydligen Storm Shadow redan som tioåring. Då bodde han förresten i Japan men det ansågs tydligen oartigt att prata något annat än engelska... jag orkar inte gå in på det.

Duke och hans kompis Ripcord (Marlon Wayans) är soldater, befäl av den progressiva sort som kallar sina underlydande för "ladies". De stöter på G.I. Joe under ett uppdrag och blir på nolltid deras bästa män. Ripcord är för övrigt där för att vara svart och därmed lustig, så det är han som snubblar och tar på sig en svindyr hightechrustning utan att lära sig använda den först. Han tänder även på Scarlett (Rachel Nichols) som är kallsinnig mot honom, så naturligtvis slutar det med att de hånglar oavsett hur mycket mer tillfredsställande det hade varit att för en gångs skull se den uppblåsta stroppen inte få drömtjejen.

Handlingen gäller nanobotar, framtagna för att utrota cancerceller men nu modifierade för att äta all metall vilket gör dem till ett utmärkt massförstörelsevapen. De kan också användas för att kontrollera människors hjärnor och få dem att inte känna rädsla, smärta eller tvivel, så Cobra använder dem för att skapa lojala supersoldater.

De har framtagits av vapenhandlaren McCullen (Christopher Eccleston) som i hemlighet jobbar för Cobra, som planerar att använda dem som terrorvapen. Det leder förstås till actionscener och biljakter med enstaka låtsaskänslig scen intryckt emellan i ett fåfängt försök att få oss att bry oss om de här pappfigurerna. De är hopkopplade med varandra på tillskruvade sätt - en av hjältarna delade barndom med en av skurkarna, en annan av hjältarna skulle gifta sig med en annan av skurkarna, det finns en förlorad bror nånstans, och såvitt jag kan utröna är alla dessa relationer en slump. Detta presenteras i återblick efter återblick efter återblick, den ena tristare än den andra.

G.I. Joe: The Rise of Cobra fick mig om och om igen att gapa av förvåning och klentrogenhet. Jag kunde helt enkelt inte tro det jag såg, att någon på allvar kunde ha gjort något så klichéfyllt eller korkat eller banalt. Det finns en halv bra replik i hela filmen och kanske en halv bra karaktär om jag är generös, och då bara tills han tar av sig masken. Jag blev argare och argare tills jag fräste så fort något nytt hände. Det är som om filmskaparna ansträngde sig för att trycka in varenda usel actionfilmskliché de kunde hitta, men inte hade nog med energi över för att passa in dem i filmen. I stället bara hänger de där som en slarvigt uppsatt postit-lapp, som om en uttjatad klichés närvaro är ett självändamål.

Framför allt är alltihop så oändligt tråkigt. Actionscenerna är tråkiga, mellanspelen är tråkiga, de oändliga återblickarna är tråkiga. Historien är ointressant, karaktärerna ointressanta, till och med miljöerna är meningslösa oavsett hur mycket CGI som pumpats in i dem. Jag kan med lite god vilja nämna en sekvens jag tyckte om, och den varade kanske två sekunder. Jag kan bara dra slutsatsen att den hamnade där av misstag.

Hur skulle G.I. Joe: The Rise of Cobra kunna vara sämre? Bara genom teknisk klantighet. Skakiga kameror, usel klippning, förvirrande redigering och kassa skådespelare - och då är det ändå ingen av den här filmens skådespelare som levererar något i närheten av vad de visat sig kunna i andra filmer. Men om den hade skurit ner sin budget hade den förmodligen av misstag blivit rolig och då i alla fall bidragit med den underhållning som riktigt usla filmer kan. Som den är nu ger den inte ett ögonblicks paus, det är bara anstötlig smörja från första sekunden till den sista.

G.I. Joe: The Rise of Cobra kunde ha varit så bra, så rolig, så oskuldsfullt underhållande. I stället är den ett oförsvarligt slöseri med pengar, tid, arbete och talang, och något så tragiskt som en Team America: World Police som tar sig själv på allvar. Om den meningen inte skrämmer bort dig från det här eländet finns det ingenting jag kan säga.

The Beast of Yucca Flats (1961) - 1/6

Titeln "den sämsta film jag någonsin sett" har en ny innehavare. The Beast of Yucca Flats inte bara förtjänar att nämnas i samma andetag som Manos the Hands of Fate och Plan 9 from Outer Space, den överträffar dem. Hal Warren och Ed Wood hade i alla fall historier att berätta och en rudimentär uppfattning om hur historier fungerar. Inget liknande syns till i The Beast of Yucca Flats.

I den första scenen ser vi en kvinna (Lanell Cado) som precis avslutat sin dusch. Hon visar tittaren sina bröst och sen blir hon överraskad av en man som tydligen stod fullt synlig framför henne. Han stryper henne, hon vägrar av oklar anledning göra motstånd, och hon dör. Förtexter följer, Anthony Cardoza presents The Beast of Yucca Flats. Man kunde kanske tro att titelns monster är mannen som dödade Lanell Cado, en kringvandrande kvinnomördare kanske? Men föga. Scenen har ingenting med resten av filmen att göra, får aldrig någon förklaring, och enligt producenten Anthony Cardoza var den bara med därför att regissören/manusförfattaren Coleman gillade nakenscener.

Efter förtexterna (som ser ut exakt som eftertexter) börjar själva filmen. En berättarröst (även den Coleman Francis) läser upp handlingen för oss och är en konstant närvaro genom hela filmen. Vad den än säger levereras med en dramatisk ton värdig de bästa för- och eftersnacken från The Twilight Zone. Den tjatar mycket om framsteg och "the betterment of mankind" men det går inte att reda ut om den är för eller emot. Triviala ting förmedlas med en röst som låter som om den delar ut odödliga universalsanningar.

Varför behövs en berättarröst för att hålla oss informerade? Dels för att det förmodligen var enklare än att skriva ett manus med den minimala intelligensnivå som krävs för att vi ska få veta handlingen på traditionellt sätt, men också dels för att filmmakarnas kameror inte kunde ta upp ljud så allt ljud är pålagt i efterhand. De var givetvis inte skickliga nog att synka ljudet efteråt, så de valde en briljant lösning: ingen i The Beast of Yucca Flats talar i närbild. Ur bild, med ansiktena bortvända, med munnarna dolda eller sedda på långt håll, ja. I närbild, nej. I stället får vi berättarröstens oändliga malande och creepy violins, ofta på samma gång.

Handlingen berör den sovjetiske vetenskapsmannen Joseph Javorsky (den svenske brottaren Tor Johnson, känd från Plan 9 from Outer Space), som hoppat av till USA med en portfölj full av militära hemligheter. För debriefing förs han till Yucca Flats (verklighetens Yucca Flat), ett atombombtestningsområde, men tätt i hälarna har han två sovjetiska agenter. Det blir biljakt, och Javorskys förare flyr rakt in i farozonen. Är man så dum förtjänar man ungefär allt man drabbas av, och mycket riktigt: efter en eldstrid och planlös promenad ut i öknen detonerar en atombomb. Den sätter eld på Javorskys portfölj men dödar honom inte. I stället förvandlar den honom till titelns monster, ett brännskadat missfoster som stapplar omkring och stryper människor som av oklar anledning vägrar göra motstånd.

Normalt får man se monstret bit för bit innan det stora avslöjandet kommer mot slutet av filmen. Francis och Cardoza har hört talas om den tekniken, så de håller Tor Johnson dold. En liten stund. Och sen behandlar de honom som om det stora avslöjandet fortfarande är på väg.

De två poliserna Jim (Bing Stafford) och Joe (Larry Aten) hittar ett av Javorskys offer och börjar jaga mördaren genom den stekheta öknen. Jim tar med sig ett gevär och går upp i ett flygplan för att spana från luften. Joe ger honom rådet att skjuta först och ställa frågor sen, och vid Gud, det är vad han gör. Så fort han ser en man på marken är det fram med geväret och iväg med kulorna. Att den paniskt flyende mannen i själva verket är en oskyldig familjefar på semester (Douglas Mellor), det är inget som lagens tjänare bryr sig om att ta reda på. Som tur är så är det en magisk man som jagas; när han blir skjuten faller han till marken, till synes död, men en liten stund senare är han helt oskadd. Han är inte den ende i filmen med denna mutantkraft.

Javorsky raglar runt och letar män att strypa ihjäl och kvinnor att strypa medvetslösa så han kan lämna dem i öknen. Hans motivation är högst oklar, men han är ju ett atommonster och vem vet vad sådana kan hitta på?

The Beast of Yucca Flats förtjänar legendstatus även bland de sämsta av sämsta filmer. Dess tekniska tillkortakommanden slår till och med Manos the Hands of Fate. Dess historia är i klass med en del noveller jag skrev i lågstadiet. Berättarrösten hör inte hemma i filmen, vare sig till innehåll eller ton. Jag beskyller ofta dåliga handlingar för att vara funktionella; den här är inte ens funktionell. Om jag kallade den "befintlig" är det den bästa komplimang den kommer att få.

Men framför allt är The Beast of Yucca Flats outhärdligt, plågsamt tråkig. Den är inte ens en timme lång och hade kunnat klippas ner till en halvtimme, och bli bättre. Stryk nakenscenen i början, lägg in en scen eller två för att förklara de värsta brotten mot mänskligheten, och så har vi en film som fortfarande är fasansfullt dålig.

Resan till Melonia (1989) - 5/6

Resan till Melonia kallar sig "Fantasier kring Shakespeares skådespel Stormen", och det är väl en lika god beskrivning som någon. Arvet från pjäsen är i alla fall tydligt, även om det sker signifikanta avsteg och det blir väldigt meta när karaktärerna i filmen uppför en föreställning av just Stormen, vilket har varit en karaktärs dröm hela hans liv. Den karaktären fanns inte med i pjäsen. Och heter William. Om Resan till Melonia varit från sjuttiotalet hade jag sagt att sjuttiotalet var en märklig tid; nu får jag nöja mig med att säga att sjuttiotalet tog lång tid på sig att dö.

Per Åhlin, mannen bakom I huvet på en gammal gubbe och Dunderklumpen, gjorde med Resan till Melonia sin första helt animerade film. Den för oss till ett vidsträckt hav där det finns två öar. Melonia är en grön, lummig paradisö bebodd av trollkarlen Prospero (Allan Edwall), hans dotter Miranda (Robin Carlsson), den magiska sjöfågeln Ariel (Tomas von Brömssen) och grönsaksgolemen Caliban (Ernst Günther). Den andra ön heter Plutonia och är ett industrialiserat, mekaniserat rökhål, där alla växter och djur utrotats av de två skurkarna Slug (Jan Blomberg) och Slagg (Hans Alfredsson) som byggt gigantiska vapenfabriker som drivs av slavarbete. Det socialistiska och miljovänliga budskapet hade inte kunnat vara mycket tydligare.

Plutonia är en intressant filmmiljö. Maskinön är ett lyckat försök att visa det som The Nutcracker in 3D ville presentera med sitt råttstyrda rike: en helvetesvision som fungerar för barn. Barn arbetar som slavar under oljefatsrobotars bevakning. Skorstenar spyr ut rök och rör droppar oidentifierbara vätskor. Det syns ingenting grönt någonstans och inte en enda fågel sjunger. Särskilt i en surrealistisk mardrömsscen, drömd av rymlingen Ferdinand (Olle Sarri), blir det otäckt och effektivt, men aldrig på ett sätt som stöter bort barn. Sagor lär inte barn att monster finns, de vet redan att monster finns. Sagor lär dem att monster kan dödas.

Ferdinand hamnar efter ett skeppsbrott på Melonia där han på stranden stöter på William (Jan-Olof Strandberg), en varelse av oklar art. Med honom kommer kapten Julgransfot (Ingvar Kjellsson), rorsman (Nils Eklund) och kockan (Eva Rydberg som bränner på med den hårdaste skånska dialekt hon kan uppbringa). Ombord på skeppet fanns också Slug och Slagg, som är ute efter en av Prosperos hemligheter: ett magiskt elixir. De lyckas stjäla det och hela Melonias befolkning följer dem mot Plutonia.

Jag såg aldrig Resan till Melonia när den var ny - och även då hade jag nog varit lite grann för gammal - och jag önskar att jag visste vad jag hade tyckt om den som liten. Otäck, kanske, men säkerligen charmerande och medryckande. Det är en arketypiskt symbolisk liten film, om det onda mot det goda men även det goda visar sig ha sina fel och slutet är - om man nu inte råkar kunna sin Shakespeare - hyggligt oförutsägbart men ändå förutsagt. Det är en film jag skulle vilja sätta ett barn framför, ett barn uppvuxet på CGI och våldsamma barnprogram, bara för att studera reaktionen. Många, många referenser kommer att gå förbi, men det som blir kvar är värdefullt.

Buried (2010) - 6/6

Buried är så high concept en film kan vara: en man begravd i en kista i nittio minuter. Hela filmen utspelar sig i kistan och mannen är ensam. Det sägs att begränsning föder kreativitet och Buried skulle kunna vara bevisföremål 1A. Det är svårt att realistiskt tänka sig en mer begränsad film och den gör något verkligt bra av det.

Mannen i kistan är Paul Conroy och spelas av Ryan Reynolds, som var underhållande i Chaos Theory och gjorde sitt bästa med en hopplös roll i Green Lantern. Paul befinner sig i Irak som lastbilschaufför åt det amerikanska företaget CRT. Hans konvoj anfölls, han förlorade medvetandet, och när han vaknar befinner han sig i en kista tillsammans med en tändare, en mobiltelefon, och en penna.

Han pratar med en av männen som anföll konvojen; han kräver fem miljoner dollar. Paul ringer SOS, sin fru, FBI, Utrikesdepartementet, CRT, alla han kan komma på som kan hjälpa honom. Han får kontakt med gisslangruppen i Irak och dess befälhavare Dan Brenner (Robert Paterson), som försöker samla ihop alla ledtrådar han kan och ge Paul hopp. Samtalen dem emellan är de starkaste sekvenserna i en film full av starka sekvenser.

Paul vajar fram och tillbaka mellan vrede, hopp, desperation, lugn och panik. Han försöker tänka klart, försöker resonera med människorna han pratar med, men ibland tar skräcken överhanden. Finns det någon han kan lita på? Även om han skulle få fram fem miljoner dollar, kommer kidnapparna att gräva upp honom?

Buried vilar på tre människors axlar, med ett extra omnämnande till Robert Paterson. Den förste är Ryan Reynolds, som här visar en talang jag aldrig sett från honom. Det är inte nog att spela arg, rädd, förtvivlad; för att en film som Buried ska fungera måste han dra in oss tills vi ligger bredvid honom i kistan. Det lyckas han med.

Den andre är manusförfattaren, Chris Sparling. Jag vet inte vem som först fick idén som till slut blev Buried, men oavsett om det var Sparlings egen eller någon annan så gjorde han ett fantastiskt jobb med att sträcka ut den utan att den nånsin känns utsträckt. Buried har trots sina självvalda begränsningar en faktisk handling som rör sig, utvecklas och engagerar tittaren lika väl som vilken högbudgetthriller som helst. Utan att någonsin lämna en liten träkista berättar Sparling en riktig historia. Han använder aldrig sitt lilla utrymme som en ursäkt. Han kan bättre än han visade i ATM.

Den tredje är regissören, Rodrigo Cortés. Han säger sig ha inspirerats av Hitchcock men jag vet inte om den gamle skräckmästaren verkligen hade kunnat göra något som detta. Det känns inte som hans stil, men det är verkligen Cortés. Han använder kameran för att placera oss inne i kistan med Paul och ibland för att se honom utifrån. Mitt favoritögonblick i filmen är när vi ser Paul liggande på rygg och kameran höjer sig över honom, och vi ser kistans väggar bli längre och längre tills kameran måste befinna sig flera meter ovanför kistan men fortfarande inuti den. Paradoxalt nog blir känslan av klaustrofobi större; vi inser hur lite utrymme Paul - och Cortés - verkligen har att röra sig med.

Det finns svaga punkter i Buried, till exempel en väldigt dum och apart sekvens som filmen hade klarat sig mycket bättre utan. Men den hämtar sig fort och den fick mig att känna magpirr, att prata med karaktärerna, känna med Paul i hans mardröm och hyperventilera när slutet närmade sig. Tighta små thrillers blir inte mycket bättre än så här.

Seeking Justice (2011) - 2/6

Nicolas Cage har en lång historia av att hitta dåliga filmer och försöka förgylla dem. Oftast lyckas han bättre än man kunde hoppas och det är väldigt sällan han är tråkig att titta på. Även i Seeking Justice är han det bästa, men det är inte bra nog. Han må vara omistlig i dåliga filmer, men det gör inte de dåliga filmerna omistliga.

Här spelar han Will Gerard, en lärare från New Orleans som kommer att visa sig betydligt bättre på att springa och hoppa och slåss än någon lärare jag nånsin träffat. Hans fru Trudy (January Jones) blir våldtagen och hamnar på sjukhus. Medan Will går fram och tillbaka i väntrummet dyker Simon (Guy Pearce). Simon representerar en hemlig organisation som skipar rättvisa där rättvisan går bet. Om Will vill att hustruns våldtäktsman ska dö är det bara att säga till, och lova att själv göra Simon en tjänst nån gång i framtiden. Will tar förslaget och finner sig indragen i en farlig härva när Simon ber honom döda en man som, enligt Simon, förtjänar det.

Simons organisation är en imponerande skapelse. Den verkar bestå av oräkneliga agenter - tydligen en försvarlig del av New Orleans befolkning - som inte har något bättre för sig än att övervaka Will Gerard, sitta och vänta på honom i bilar och hålla sig osynliga medan de filmar honom och försöker pressa honom till att mörda. De är oerhört hängivna och lojala, och av deras färdigheter att döma är de dessutom ninjor allihop. De rör sig tysta och osedda, omöjliga att fånga. Om poliskåren vore hälften så stor och hälften så bra som de här killarna så skulle det inte finnas någon brottslighet kvar.

Jag vet, man ska inte tänka på sånt. Man ska slappna av och titta på när Nicolas Cage springer genom staden och ser ut som sitt vanliga förtvivlade jag. Men saken är den att jag tänker på det. I stället för att bry mig om karaktärerna eller vart handlingen är på väg börjar jag ställa frågor, som varför Simons killar behöver Will Gerard till att börja med, och längta efter mer, som kanske en mindre pliktskyldig behandling av de moraliska problemen med att ta lagen i egna händer. Det är tecken på att det är en dålig film jag ser.