Cloverfield (2008) - 3/6

Det här är en av de bättre "found footage"/fejkdokumentär-filmerna, men det säger inte så mycket för det är inte många av dem som är bra. Cloverfield har i alla fall en hyggligt tät stämning ibland och en snygg design på sitt monster; det är synd att man får se så lite av det.

Och den lider förstås - till och med mer än de flesta - av att den måste låtsas vara filmad av en av karaktärerna, i situationer som hade fått vilken dokumentationsfetischist som helst att kasta kameran och springa för livet. Det är vad du och jag hade gjort, det är vad alla hade gjort. Men filmens centrala koncept bygger på att nåt pucko bara fortsätter filma och att kamera och film naturligtvis överlever allt elände som de utsätts för. Vi vet inte exakt vad det är som avslutar det hela, men då det förvandlar Central Park till ett område "formerly known as Central Park" så kan det inte ha varit kyrkkaffe med vetelängd.

Filmaren är till att börja med Rob (Michael Stahl-David) som vaknar i sängen med Beth (Odette Yustman) efter deras första sexnatt tillsammans. Rob är på väg att flytta till Japan och det är dags för avskedsfest som naturligtvis ska dokumenteras av kompisen Hud (T. J. Miller). Beth lämnar festen och kort efteråt blir det en liten jordbävning följd av strömavbrott. När gänget får se frihetsgudinnans huvud fara förbi inser de att det inte är någon vanlig jordbävning, och kort efteråt får de en glimt av ett gigantiskt monster i full färd med att demontera Manhattan.

De ger sig av för att rädda Beth vilket är en ordentlig promenad genom en kaotisk stad och vissa av dem stryker med på vägen. Det stora monstret är bara ett av många; de andra är små parasiter som dyker upp när de vill och börjar bitas. Vi vet redan hur det kommer att sluta, och det är inte svårt att peka ut vilka som dör sist. Du kan förmodligen göra det själv.

Cloverfields stora fördel är monstret, som används alldeles för sparsamt. Det är förstås bra att dölja det till att börja med, att ge oss glimtar och avslöja det bit för bit, men sen vill vi ha det mitt i bild och en god stund. Det är ett snyggt, originellt monster, ett som hade förtjänat ett bättre öde. Jag ska erkänna att jag inte förstod designkonceptet medan jag såg filmen men när jag läst om det i efterhand - monstret är tänkt att vara ett skräckslaget spädbarn som letar efter sin mamma - passar det perfekt in. Tänk om filmskaparna hade skippat "found footage"-låtsandet och bara gjort en stämningsfull skräckfilm; då hade det här monstret sällat sig till de mest minnesvärda.

Men det var i alla fall ingen som trodde att Cloverfield var på riktigt. Med tanke på vad folk trodde om The Blair Witch Project och Paranormal Activity hade jag fan inte blivit förvånad. Möjligen rädd.

The Great Gatsby (2013) - 5/6

Året är 1929 och Nick Carraway (Tobey Maguire) sitter på ett sanatorium. Hans läkare (Jack Thompson) föreslår att han skriver ner sina tankar och upplevelser - skrivande skänker honom lugn. Den vägen för Nick oss sju år tillbaka i tiden, till när han var en nybakad obligationshandlare på den ständigt växande Wall Street och flyttade in i ett litet hus utanför New York City.

Hans granne är den mystiske Jay Gatsby (Leonardo DiCaprio), som ingen verkar ha träffat men alla har berättelser om. Framför allt är hans fester legendariska. Halva New York strömmar till Gatsbys gigantiska herrgård för att dricka och dansa. Nick får en egen inbjudan och kommer, men det visar sig att han är den ende som någonsin bjudits in. Alla andra bara dyker upp. Hos Gatsby är det alltid fest.

Nick blir Gatsbys ende vän, trots att den senare har helt andra avsikter med att lära känna honom. Genom Nicks ord lär vi känna Gatsby och dennes bakgrund, både versionerna han hittar på och - senare - den sanna.

The Great Gatsby är en visuellt mycket vacker film. Regissören Baz Luhrmann vet hur man skapar visuella under och The Great Gatsby ger honom gott om chanser - jag är särskilt förtjust i en scen där vi ser karaktärer resa från sina grönskande hem till soptippen "the valley of ashes"; kontrasterna skapar ett konstverk. Festerna hemma hos Gatsby ser lika legendariska ut som de kallas. En ständig aura av overklighet vilar över Nicks minnen, dimmiga som de är sedda genom alkohol och känslostormar.

Berättelsen som sådan når inte riktigt upp till det visuellas nivå, trots att Leonardo DiCaprio får ur sig ännu en bravurprestation. Med små ansiktsrörelser, små minförändringar, berättar han saker om Gatsby som filmen håller tyst med ett bra tag till. Han är en av våra skickligaste skådespelare i dag.

Filmen är också fundamentalt tragisk. Jag har inte läst boken och tydligen tycker dess fans inte om den här filmen - men fans brukar vara såna, i och för sig - men den verkar i alla fall följa historien noggrant och jag tror att poängen till slut är den samma. Jay Gatsby kunde köpa vad han ville och på ytan var han oövervinnelig, men på insidan sökte han något helt annat.

The Stoning of Soraya M. (2008) - 5/6

Journalisten Freidoune Sahebjam (James Caviezel) är på väg genom åttiotalets Iran när hans bil bryter ihop och han tvingas stanna till i en liten by. Medan den lokale bilmekanikern Hashem (Parviz Sayyad) börjar jobba blir han kontaktad av Zahra (Shohreh Aghdashloo) som har en historia att berätta. En historia som byns äldste inte vill att han ska få höra.

Freidoune och Zahra lyckas bli ensamma och han startar sin bandspelare för att lyssna på Zahras berättelse om sin systerdotter Soraya (Mozhan Marnò). Hon var gift med ärkesvinet Ali (Navid Negahban) och de hade fyra barn tillsammans men ingen kärlek. Ali kastade lystna blickar på en söt fjortonåring men hade inte råd med två fruar, så han kläckte en plan.

Filmens titel avslöjar hur det går. Ali sätter dit Soraya för otrohet och i det samhället har kvinnor inte mycket till chans. Hon bakbinds, grävs ner till midjan, och stenas till döds. Hennes enda stöd är Zahra, som är maktlös att hjälpa henne - även om hon anstränger sig mer än någon kunde begära.

The Stoning of Soraya M. är en mycket jobbig film att se. Den ger insikt i en riktigt vidrig kultur och de metoder den använder för att fortplanta sig. Nästa generation fostras till att bli lika stora kräk som den förra generationen, och ingen tycks begripa - eller vilja begripa - vilken värld det är de hjälper till att skapa.

Själva avrättningsscenen är det värsta av allt, en utdragen, plågsam skildring av en långsam död. Dödsmetoden valdes inte på slump; den är till för att de här satans vildarna ska få utlopp för sin brutala omänsklighet. Jag vet inte hur en stening ser ut i verkligheten, men det skulle inte förvåna mig om det var precis så här.

En del - Amnesty International bland dem - har vänt sig mot bokens och filmens porträtt av Iran och dess rättssystem. I verkligheten ska steningar ske i fängelser och utföras av utsedda bödlar; inte på grusfält i byar av invånarna själva. Det stämmer förmodligen, men jag frågar mig hur stor roll det spelar. Är systemet mindre brutalt bara därför? Var Sorayas öde mindre tragiskt? Är hon i dag mindre död?

Funny People (2009) - 4/6

Det här är nog den minst sandlerska av alla Adam Sandler-filmer jag sett, och det är ju positivt. Han har till och med lagt av med sin karakteristiska och nästan övermänskligt irriterande röst, och det är faktiskt roligt att se honom spela en version av sig själv - en filmkomiker känd för korkad film efter korkad film efter korkad film. Funny People är den enda film jag kommer på som inte hade varit bättre med någon annan i huvudrollen. Den här filmen behövde Sandler.

Men den är också fruktansvärt ojämn. Den har sina hysteriskt roliga bitar, sina stunder av oförfalskad genialitet, men det blandas upp med lågvattenmärken som nästan matchar dem från Billy Madison eller Happy Gilmore. Ena ögonblicket skrattar jag högt eller förvånas av att jag faktiskt bryr mig om en karaktär spelad av Adam Sandler, i nästa ögonblick kastar filmen bort allt den byggt upp för ett riktigt uselt skämt. Den går från engagerande till tråkig och tillbaka igen så fort att jag får nackspärr.

De bra bitarna är bra nog för att lyfta upp Funny People till att vara okej, men det är irriterande att den inte är bättre. Särskilt som det inte finns minsta tecken på att det inte gick att göra den bättre; Sandler och de andra valde bara att låta bli. När de allra minst borde göra det föll de tillbaka på sina standardgrejer, och resultatet blev därefter.

Det är synd på potentialen. Sandler gör sin bästa insats någonsin som George Simmons, en Sandler-klon som får veta att han är döende och går tillbaka till sina rötter: standup. Därigenom stöter han på den unge och hoppfulle komikern Ira (Seth Rogen), som bor på en bäddsoffa tillsammans med den mer framgångsrike Leo (Jonah Hill) och Mark (Jason Schwartzman) som lyckats få huvudrollen i en medioker sitcom och därmed är alfahannen, tycker han själv.

George ger Ira jobbet som skämtskrivare åt honom, vilket snabbt utvecklas till en sorts alltiallo och personlig assistent, tillika den ende som känner till Georges tillstånd. Ira är till att börja med en stor beundrare av George Simmons och kan knappt tro sin tur, men allt eftersom deras förhållande utvecklas inser han att allt inte är solsken och rosor. Det är han som får George att berätta för andra, bland annat för exfrun Laura (Leslie Mann). Brytningen med henne sörjer han fortfarande och han inser att han inte kan släppa henne. Det leder till ett möte med Lauras nye man Clarke (Eric Bana, som ger filmens bästa prestation).

Funny People ligger på flera plan sanslöst långt ifrån Sandlers vanliga alster. Den har riktiga karaktärer med riktiga relationer, och dess bästa delar är både rörande och roliga på samma gång. Seth Rogen är så bra som han någonsin varit och jag sitter inte ens och önskar att Sandler vore nån annan än Sandler. Men det här försöket att göra något större och bättre hindras av bristande mod, och mer än någorlunda sevärt lyckas det aldrig bli.

The Giver (2014) - 2/6

Ännu en film som börjar bra men fallerar på så många plan att början - och all den talang som stoppats in i filmen - blir helt bortslösad. Varken Meryl Streep eller Jedd Bridges kan rädda The Giver, även om åtminstone den förra gör allt hon kan. Jeff Bridges verkar upptagen med att mumla i skägget och se sur ut, två saker han i och för sig både är bra på och har gott om anledning till.

I en obestämbar framtid har vår värld gått under och ersatts av en vitglänsande, grönskande utopi utan våld, smärta, hat eller avundsjuka. Varje morgon tar man sin injektion och går till jobbet man anvisats. Barn produceras i kuvöser och delas ut till lämpliga familjer. Man lever under strikta regler - precist språk, inga lögner, konstant vänlighet. Över alltihop styr Elders, ledda av Chief Elder (Streep).

De tre vännerna Jonas (Brenton Thwaites), Fiona (Odeya Rush) och Asher (Cameron Monaghan) närmar sig sin examensdag när de äntligen får veta vilket yrke de tilldelats. Jonas visar sig vara speciell. Han har utsetts till att bli Receiver of Memories, den som bevarar minnena från den gamla världen och inte lever under samma regler som andra.

Han inställer sig i en isolerad stuga i samhällets utkanter, full av böcker och bebodd av en ensam invånare: den gamle Receiver (Bridges). Där får Jonas lära sig om den svunna tiden, vår tid. Han ser kartor som visar att det finns en gräns skapad för att hålla minnena inne; om en Receiver passerar den släpps minnena lösa. Genom telepati via hudkontakt börjar Receivern överföra minnena till Jonas, som blir mer och mer fascinerad av saker som känslor, färger, andra levande varelser än människor. Han slutar ta sina dagliga injektioner och naturligtvis slutar det med att han ger sig av mot gränsen för att krossa samhället som skapade honom.

Det finns två stora problem med den här historien. Det första är att världen bara inte fungerar. Hur gick den gamla världen under och hur lyckades någon skapa något så här fantastiskt - mer avancerat än det vi har i dag - ur vår civilisations aska? Hur kunde minnena någonsin försvinna och samtidigt bevaras? Vad lever folk av och vad är de stora svävarna egentligen till för? De magiska inslagen - för jag kan inte kalla telepatin och minnesgränsen för något annat än magiska, och någon annan förklaring får vi inte - dyker upp som opassande missljud.

Men framför allt har vi fel person som hjälte. Det här är alltså en värld där alla faktiskt mår bra och är lyckliga - de kanske inte når euforiska höjder men de har det aldrig dåligt heller och deras snitt spöar vårt så hårt att mitt sjönk lite bara av att tänka på det. Detta är ingen grå värld som i Equilibrium eller diktatorisk mardröm som i 1984; detta är en faktisk utopi.

Och så är det tänkt att vi ska heja på killen som bestämmer sig för att förstöra detta och föra tillbaka kaos, krig, våld, sorg, allt djävulskap som människor har hittat på mot varandra genom historien, bara för att han råkar gilla att känna känslor som han inte saknade innan han kände dem. Och alltihop bara för att vi människor har fått för oss att det så kallat naturliga på något sätt är per definition bättre, trots årtusenden av bevis på motsatsen och trots att hela den nedtecknade mänskliga historien är en enda lång strävan att ta sig bort från det så kallat naturliga. Jag hade satt en kula i bakhuvudet på Jonas och en annan i Bridges karaktär, och sen njutit av att leva i en underbar värld.

The Zero Theorem (2013) - 6/6

Om en Kafka-bok är en mardröm så är en Gilliam-film en hallucination, om än en hallucination som verkar ha en nästan nåbar logik bakom sig. The Zero Theorem ger aldrig intrycket av att vara en slumpmässig samling besynnerliga bilder, även om det kanske är just det den är. Det mesta av den förblir ett mysterium för mig, men jag tyckte om varenda sekund.

Dess kärna är ett porträtt av en märklig man, Qohen Leth (Christoph Waltz). Han bor i en brandskadad kyrka, äter bara mat som inte smakar något, talar om sig själv i plural och väntar med desperation på ett mystiskt telefonsamtal. Han lever i en värld som ser ut som en krock mellan ett storstadsghetto och en Timbro-dröm, där reklamfilmer följer med fotgängare längs trottoaren men väggarna är nerklottrade och papperskorgarna överfulla.

Qohen arbetar på storföretaget Mancom där han gör något svårbeskrivligt och odefinierat - "crunching entities". Han hatar jobbet och helst av allt vill han jobba hemifrån, framför allt för att inte missa sitt telefonsamtal. Hans närmaste chef Joby (David Thewlis) säger att han ska försöka fixa det med Management (Matt Damon), den gåtfulle högste chefen.

På en fest får Qohen träffa Management, som ger honom ett särskilt uppdrag: han ska försöka bevisa nollteoremet. Många har försökt före honom och det är till 93% klart. Vad nollteoremet är och varför Management bryr sig om det är än så länge oklart.

Detta är bakgrunden, men det fantastiska är hur filmen ser ut. Qohens hem kombinerar museiliknande miljö med absurd teknik, hans promenadväg till jobbet påverkar mig på samma sätt som Blade Runner gjorde första gången jag såg den, företaget där han arbetar är en surrealistisk kavalkad av obegriplig teknologi, och allt omvärvs av en genomträngande känsla av paranoid hopplöshet.

Till detta tillkommer skådespelarprestationerna. Christoph Waltz lär väl aldrig överträffa sin roll i Inglourious Basterds men han närmar sig med sin tolkning av den stackars Qohen Leth. Nykomlingen Lucas Hedges spelar teknikwunderkindet Bob med pricksäker tonårsnihilism. Mélanie Thierry ger liv åt Bainsley, som dyker upp i Qohens liv och försöker vända det... men när hon lyckas visar det sig att han har fattat allting fel. David Thewlis gör en radikalt annorlunda karaktär i Joby, människan som frejdigt accepterar allt som de andra gör revolt mot.

Och så har vi Matt Damon som har få scener och få repliker men som i dem pressar in det bästa jag sett från honom. Hans bitar på den hallucinatoriska maskeradfesten är underbara; jag ville bara se mer av honom och hoppades på att Management skulle dyka upp igen. När han väl gör det är det med repliker och en situation som är svåra att göra lika bra och vi hittar aldrig tillbaka till den charmiga genialiteten vi såg tidigare.

Jag har kallat The Zero Theorem för en komedi, men det är bara för att jag skrattade medan jag såg den. Det gör man, ibland. Tagen i sin helhet är den så långt ifrån en komedi som man kan komma, och det spelar egentligen ingen roll hur man tolkar den och dess slut - det finns ingen ljus tolkning av det här. Men det är en fantastisk film, visuellt sprakande, enormt välspelad och bra på att framkalla den där gnagande känslan av att man sett en liten skärva av något större, något som man förmodligen aldrig kommer att förstå i sin helhet. Qohen hade sitt svar.

Hit and Run (2012) - 6/6

Ibland ser jag ännu en formulaisk urtråkig actionkomedi och förtvivlar, men sen dyker det alltid upp en film som Hit and Run och tänder hoppet på nytt. Ja, det går fortfarande att göra riktigt bra saker i den här genren. Det går att vara actionfylld och rolig utan att vara korkad. Det går att skapa vansinnescharmiga, intagande historier även om man inte siktar på att vara filmkonstens Shakespeare.

Det här är Dax Shepards projekt. Det är hans idé, hans manus, hans bilar, hans kompisar som är med, och de två huvudrollerna spelas av honom och hans dåvarande flickvän, numera fru. Alldeles för många personliga projekt slutar som antingen krossade drömmar eller smörja, men här är en idé som förts hela vägen fram till briljans. Det är bara ytterst märkligt att han efter alla dessa framgångar valde att handikappa den med en tråkig, lättglömd och missvisande titel.

Jag menar, vad väntar du dig av en film som heter Hit and Run? Att den börjar med en scen där en polis bil börjar rulla när han gått ur den och han försöker stoppa den genom att skjuta den? Att en av karaktärerna har en doktorsgrad i ickevåldsam konfliktlösning? Att den första biljakten inleds med slowmotionkyssar och Pure Imagination? Nä, inte jag heller.

Men det är vad vi finner här. Ovan nämnda doktor är Annie (Kristen Bell), som skapade sitt eget ämne och därför har lite svårt att hitta jobb. Hon arbetar på ett litet college i en liten stad mitt i ingenstans och drömmer om att göra något bättre. Hon får chansen när hennes chef (Kristin Chenoweth) berättar att University of California tänker börja med en kurs i ickevåldsam konfliktlösning och är intresserade av Annie.

Det är bara ett problem: Annies pojkvän Charlie Bronson (Shepard). Han lever under vittnesskydd och om det finns ett ställe i världen han inte kan åka till så är det Los Angeles. Hon säger att hon ska strunta i jobbet, men Charlie säger nej, det kan han inte leva med. Han återvänder till Los Angeles för hennes skull. In i bilen, vi ska vara i LA på onsdag 16.00 vad som än händer.

Det händer förstås rätt mycket. Randy Anderson (Tom Arnold) är Charlies poliskontakt och kan inte låta honom åka. Gil Rathbinn (Michael Rosenbaum) är Annies skithög till expojkvän och litar inte på Charlie. Han rotar i Charlies förflutna och upptäcker det inte ens Annie vet: Charlie bevittnade inte bara ett bankrån som slutade med mord; han deltog i det. Rånarna och mördaren var hans kompisar.

Gil letar reda på Charlies gamla kumpaner och följer sedan efter paret i bil, och därmed är det igång med biljakter, eldstrider, poliser, brottslingar, fel hotellrum, handgemäng, och gamla kompisar som träffas på nytt.

Och detta är det fantastiska: alla bitarna är lika bra. Under actionscenerna längtar man inte efter mer drama, under diskussionerna mellan Charlie och Annie längtar man inte efter mer action. Hit and Run är en film med nästan perfekt balans, och framför allt skapar den intresse genom att innehålla riktiga karaktärer i stället för pappfigurer.

Visst, Charlie och hans gamla kompisar Alex (Bradley Cooper), Alan (Ryan Hansen) och Neve (Joy Bryant) hatar varandra nu, men de var goda vänner en gång i tiden och det är inte dött än. De är jävligt arga på varandra, men det är just för att vänskapen dog. Alla känner sig svikna och alla kan prata för sin sak. Den bästa scenen i filmen - i hård konkurrens - är den där Alex till slut kommer igenom Charlies barriärer och släpper en bomb.

Hit and Run är så mycket bättre än den borde vara. Den innehåller egentligen inget nytt, i alla fall inget som borde vara viktigt, den tar bara en massa gammalt och gör det förbannat bra. Och slänger på ett körsbär eller två. Och skapar härlig underhållning. Det går bara inte att tycka illa om en film som avbryter en biljakt för att den jagade ska säga till den jagande:

"Will you please be a little more careful? It really worries me when I look behind me and see your van is airborne."