Cowboys & Aliens (2011) - 4/6

Det här var en riktigt bra idé. Jag har länge undrat varför rymdvarelser har börjat invadera Jorden just de senaste hundra åren eller så, med en kraftig ökning på femtiotalet. Varför får vi aldrig se onda alienflottor anlända på medeltiden, eller runt Jesu födelse, eller på stenåldern? Svaret är väl att det skulle bli en rätt kort film för ingen skulle tro på att ett gäng vikingar eller samurajer kunde spöa rymdvarelser, men det borde inte vara ett oöverstigligt hinder; det är inte som om nutidens människor skulle ha en chans mot en interstellär art.

Folket bakom Cowboys & Aliens valde - antagligen därför - att börja rätt lugnt och placera invasionen i vilda västern. Den tar en god stund på sig att komma igång men till slut får vi faktiskt se det vi kom för: cowboys (och indianer) mot aliens. Den hade kunnat göra bättre ifrån sig genom att hålla sitt koncept renare och rensa bort några klichéer - och nu menar jag inte specifika västernklichéer; de måste man nästan ha med i en sån här film - men på det hela taget lyckas den faktiskt.

En man (Daniel Craig) vaknar upp i öknen. Han har minnesförlust, en hightechboja runt handleden och ett sår i sidan. Redan här är det intressant, men filmen väljer att ösa kliché över honom då tre ryttare dyker upp och frågar efter vägen till staden Absolution. Han svarar inte, för det är tradition att stå still och hålla käften. De tre kommer fram till att en bojad, skadeskjuten man troligen är en rymling och bestämmer sig för att gripa honom. Han besegrar dem med lätthet, snor lite kläder och en häst och ger sig av tillsammans med deras hund.

Är det bara jag som är vansinnigt trött på dessa gudabenådade slagskämpar som kan slakta ett numerärt överläge utan att börja svettas och är experter på alla sorters vapen? De är inte ens coola längre, man bara undrar hur de blev halvgudar. Det vore trevligt om man fick ett svar på den frågan men det händer alltför sällan och Cowboys & Aliens är inte undantaget. Craigs karaktär är helt enkelt så satans bra, och så är det inte mer med det.

Han tar sig in till Absolution där han får bekanta sig med bartendern Doc (Sam Rockwell), predikantdoktorn Meacham (Clancy Brown), sheriffen Taggart (Keith Carradine, Davids halvbror), den prostituerade Ella (Olivia Wilde) och den vilde Percy (Paul Dano) som gör som han vill därför att hans far Woodrow Dolarhyde (Harrison Ford) är en lokal boskapspamp. Efter lite förvecklingar visar det sig att han heter Jake Lonergan och så hamnar han och Percy i samma fångvagn. Pappa Dolarhyde dyker upp för att befria sin son och då anfaller rymdvarelserna.

Det är en ganska otäck scen där rymdvarelsernas skepp aldrig syns tydligt, de bara dyker upp, fångar in människor med långa rep, och sliter iväg dem. En senare scen i dagsljus är betydligt mindre effektiv; det är alltid otäckare att försvinna i ett mystiskt mörker än att bli fångad av något man kan se, hur otäckt det än ser ut.

Jake, Dolarhyde, Doc, Ella och några till ger sig av för att rädda sina vänner och släktingar. Tingesten som Jake bär runt handleden visar sig vara ett kraftfullt vapen vilket kommer till god nytta, och så dyker det upp en snäll rymdvarelse som förklarar vad det är som pågår. Det är dags för slutstrid.

När jag slutligen tydligt fick se de onda rymdvarelserna trodde jag mig se något av det bästa CGI jag någonsin sett. För en gångs skull hade CGI-monstren närvaro och tyngd, och ingen onödigt överdriven elasticitet. Det är så här det borde vara, tänkte jag. Efteråt visade det sig att de inte var CGI utan enormt välgjorda dockor. Jag antar att det gör dem till de perfekta specialeffekterna. Om jag tror de är fantastisk CGI och de i stället är fantastiska dockor, bättre kan det nog inte bli.

Cowboys & Aliens hade fungerat bättre utan den snälla rymdvarelsen; om artonhundratalsmänniskorna själva hade fått lista ut vad de skulle göra och inte få enkla svar på svåra frågor. När nu den snälla rymdvarelsen ändå skulle vara med, varför kunde vi inte få se mer ur dess synvinkel? Den har kommit hit för att rädda oss från de onda rymdvarelserna; vad känner den inför att vi visar oss vara primitiva, vidskepliga varelser som tror att rymdvarelserna är demoner?

Filmen anstränger sig också för mycket för att vara en klassisk västern. Man ska inte hinna tänka att det vore intressantare om det aldrig dök upp några rymdvarelser. Jakes handledsgrej är inte nog för att skifta genre; alldeles för länge tittar vi på en västernfilm och så plötsligt anfaller aliens.

Men det kanske var nödvändigt för att genreblandningen skulle fungera. Även om det här försöket kunde ha fått ett mycket bättre utfall så är Cowboys & Aliens en underhållande historia med kompetent skådespel och effekter i toppklass. Nu ser jag fram emot Ninjas & Aliens, där jag hoppas på mindre perioddrama och mer ninjor som slåss mot aliens.

Strangers on a Train (1951) - 5/6

Guy Haines (Farley Granger) verkar ha allt: en framgångsrik tenniskarriär, en framtid inom politiken, och en förlovning med den vackra senatorsdottern Anne Morton (Ruth Roman). Men i bakgrunden finns en fru, Miriam (Laura Elliott), som är gravid med en annan mans barn och länge krävt skilsmässa från Guy men nu plötsligt vägrar. Guys välplanerade framtid är plötsligt skakig.

På ett tåg träffar han Bruno Anthony (Robert Walker), som har sina egna problem. Hans far (Jonathan Hale) är rik och kräver ändå att stackars Bruno ska arbeta. Men han har en lösning, en briljant plan. Bruno mördar Guys fru, Guy mördar Brunos far. Ingen misstänker dem; de har mördat varsin främling. De ser till att ha alibi för mordet den andre begår. Och så är problemen lösta.

Det är en fantastisk och inspirerad grundidé - och jag kan inte låta bli att undra om planen någonsin utförts i verkligheten - och en som återanvänts flera gånger: Throw Momma from the Train, ett Simpsons-avsnitt. Det finns många stigar man kan ta med premissen och alla har potential. I boken utfördes båda morden; i filmen vägrar Guy gå med på Brunos plan - han tar den inte ens på fullt allvar - men Bruno mördar Miriam i alla fall. Och sen räknar han med att Guy tänker göra sin bit, och verkar uppriktigt förvånad när Guy säger nej.

Alfred Hitchcocks filmer är ofta korta, och ibland märks det. Strangers on a Train hade tjänat på en längre löptid för att ge historien en chans att utvecklas gradvis och få större psykologisk effekt. Men Hitchcock verkar inte ha varit så vansinnigt intresserad av historierna han berättade; han var ute efter tillfällen att skapa spännande scener.

Det var han väldigt duktig på, vilket syns flera gånger i Strangers on a Train. I en lång kuslig scen ser vi Bruno förfölja Miriam på ett nöjesfält. Vi hålls osäkra om vad som händer medan Guy smyger inne i familjen Anthonys hus. En tennismatch som Guy vill avsluta så fort som möjligt blir bokstavligen nervpirrande. Och under en annan tennismatch finns i publiken ett enda orörligt ansikte, ett par ögon som inte följer bollen: Brunos.

Och så har vi den berömda avslutningen ombord på en skenande karusell, där Guy och Bruno brottas medan en man kryper under karusellen för att ta sig in till mitten och stoppa den. Den sekvensen gjordes på riktigt - även om den snabbades upp, vilket syns på slutet - och den krypande mannen är inte ens en stuntman utan en karusellskötare som anmälde sig frivilligt. När karusellen väl stannar är det en modell, men så väl integrerad i filmen att jag inte anade det.

Storymässigt har Strangers on a Train luckor, luckor som förmodligen accepterades och ignorerades för att kunna lägga mer tid på de visuella stjärnscenerna. Men den är genuint spännande och framför allt är den ett bra exempel på varför Hitchcock är en så hyllad regissör.

Pitch Black (2000) - 4/6

Ett skepp rör sig genom rymden. En berättarröst hörs. "They say most of your brain shuts down in cryo-sleep. All but the primitive side, the animal side. No wonder I'm still awake." Det är ett bra sätt att presentera en karaktär som Riddick (Vin Diesel), en mördare och infångad rymling på väg tillbaka till fängelset. Han är inte en total sociopat av den sort vi är alldeles för vana vid på film, men han är remarkabelt pragmatisk, han lider inte av ett överskott av samvete, och han är enormt självmedveten.

Det krävs en välsnickrad historia för att ge oss en huvudperson som Riddick utan att injicera humor, tumma på hans integritet eller få oss att hata honom. Pitch Black kommer väldigt nära fullständig framgång på det planet och det är symptomatiskt för hela filmen. Från början till slut andas den enorm potential som inte precis förspills, men inte heller precis tillvaratas.

Skeppet som transporterar Riddick och hans infångare Johns (Cole Hauser) råkar ut för en olycka. Kaptenen dör och piloten Fry (Radha Mitchell) måste göra en akutlandning på en okänd planet. De få överlevarna samlas utanför skeppet och finner sig vara på en plats som visar tydliga tecken på sprudlande liv och till och med mänsklig aktivitet, men just nu rör sig ingenting utom de tre solarna som förvandlar världen till en brännande öken.

Överlevarna ger sig av för att söka efter vatten, människor eller vad som helst som kan hjälpa dem att komma därifrån. De upptäcker att planetens innandömen hemsöks av monster som inte tål ljus, men det förefaller inte vara ett problem under de tre solarna. Hur uppstår en sådan varelse på en planet där det alltid är dag? Det är inte lika osannolikt som man kan tro, men det är hur som helst inte en fråga som Pitch Black gräver ner sig i.

De hittar ett tomt geologläger vars invånare verkar ha gett sig av - eller dött - tjugotvå år tidigare. Där finns ett skepp som dock behöver kraftceller från deras gamla skepp, men där finns också ett tellurium som avslöjar en fruktansvärd sanning: en gång vart tjugoandra år blir det total förmörkelse på planeten. Det är då monstren kommer ut sina grottor. Det är dags att samla ihop allt ljus som finns och dra nytta av Riddick, som efter en tid i ett mörkt fängelse mutade en doktor att operera hans ögon så han kunde se i mörkret.

Det är ingen dum idé och det blir en underhållande, effektiv liten skräckhistoria. I början är vi ganska fjärran men allt eftersom tiden går kan vi inte undvika att leva oss in i överlevarnas situation. Bra filmer av det här slaget får oss att undra om vi hade fortsatt kämpa för överlevnad eller om vi till slut bara hade lagt oss ner för att dö. Pitch Black fick mig att tänka just de tankarna. Det finns en imam (Keith David) som är övertygad om att Allah kommer att hjälpa honom, Carolyn Fry drivs vidare av försoningstankar, Riddick är helt enkelt en som vägrar dö. Vad hade fått mig att resa mig och fortsätta?

Dessutom uppskattade jag samspelet mellan Riddick och Johns och mellan Riddick och Fry; vem som har det moraliska övertaget är inte så uppenbart som det till en början kan verka. Så Pitch Black är ingen dålig film, men den lyckas aldrig riktigt lyfta, heller. Den har många fina punkter, många bra scener, men de är infattade i en flod av det mediokra. De ofta träiga skådespelarna bär en del av skulden och jag kan inte låta bli att tänka att någon annan än Vin Diesel hade kunnat göra något riktigt bra med Riddick. Jag kan bara inte komma på vem det skulle vara.

Four Christmases (2008) - 1/6

Allt som den här filmen gör rätt avverkar den under de första tio minuterna. Då får vi träffa Kate (Reese Witherspoon) och Brad (Vince Vaughn), som är något så sällsynt som ett realistiskt filmpar som fungerar ihop. De här två tycker verkligen djupt om varandra, de passar ihop som två pusselbitar utan att det blir sagosött, och de är överens om allt det viktiga. De är inte som de andra paren på danskursen som utgår ifrån att de är där för att de ska gifta sig och blir förvånade över att de bara tycker om att gå på danskurs tillsammans. Det blir ännu värre när de erkänner att de varken vill gifta sig eller skaffa barn. De är nöjda som det är.

De är även överens om att de helst slipper fira jul med sina familjer, så de brukar åka till något vackert varmt ställe och säga till släkten att de sysslar med välgörenhet. Den här gången planerar de att åka till Fiji men planet blir inställt och de blir intervjuade i direktsänd TV om vad detta gör med deras jul. Plötsligt vet alla deras släktingar att de är kvar i landet. De kommer att bli tvungna att fira jul ändå.

Och det är här filmen går fel och blir en trist tretton-på-dussinet-komedi. Alla fyra föräldrarna är skilda och omgifta, så det är fyra familjer som ska besökas och fyra pärsar som ska genomlidas, både för Kate och Brad och för tittaren. Fruktansvärt störiga barn, våldsamma bröder, pinsamma föräldrar, genanta barndomshemligheter, varenda punkt på listan kryssas av med oinspirerad trofasthet.

Dessutom träffar vi inte en enda människa vi tycker om. Svin kan vara underhållande på film, men de här svinen är bara svin och vi reagerar på dem precis som Kate och Brad gör. Få julfirandet ur vägen och ut därifrån så fort som möjligt. Det är begripligt att de tänker så, men att tittaren gör det är ett tecken på totalt misslyckande.

Och naturligtvis kan Kate och Brad inte få lov att förbli de tilltalande karaktärer de faktiskt lyckades vara under inledningsscenerna, utan det måste klistras på en dryg amerikansk "family values"-sensmoral. Det är trött, utslitet, klichéartat och en besvikelse.

Därtill lyckas Four Christmases med bedriften att samla fem Oscarvinnande skådespelare (Jon Voight, Mary Steenburgen, Robert Duvall, Sissy Spacek och Witherspoon själv) och inte göra något med deras talang samt att samla tre professionella sångare (Tim McGraw, Dwight Yoakam och Kristin Chenoweth som var den första Glinda på Broadway) och inte ge dem en enda not att sjunga. Det är symptomatiskt för filmens envisa fixering vid att slösa bort allt som liknar potential, och resultatet är en grå, utdragen komedi med färre skratt än en Bergmantragedi.

Feature: I nyheterna

Tomas Alfredson, mannen bakom de allmänt hyllade men överskattade Tinker Tailor Soldier Spy och Låt den rätte komma in ska göra en ny version av Bröderna Lejonhjärta. Jag har blandade känslor inför detta.

Filmen från 1977 är fantastisk, nästintill perfekt. Jag kan få ögonen att tåras genom att tänka på slutet, och även om det är Astrid Lindgrens förtjänst snarare än filmens så gjorde den senare något bra av den förras material. Att hon ses som sagotant snarare än det geni hon var är det litterära Sveriges stora skam, hon var en briljant ordsmed, en av våra genom tiderna största.

Filmen har bara ett problem: effekterna. De var inte bra ens 1977 (kom ihåg att det var samma år som Star Wars kom) och i dag är det omöjligt att ta dem på allvar eller ens se dem utan att ryckas ur illusionen. Katla ser ut som en pappfigur och den stora Stridens Dag ser ut som ett halvdussin statister som viftar med vapen.

De bitarna kommer säkert att vara bättre i Tomas Alfredsons version, men kommer resten att vara lika underbar som förlagan? Jag fruktar att svaret är nej. Den kommer säkert att vara tekniskt välgjord, men det viktiga är att den lyckas med att både vara otäck och något som man kan låta barn se. Astrid Lindgren var en kvinna som förstod att otäcka sagor inte lär barn att monster finns, de vet redan att monster finns. Sagor lär dem att monster kan dödas.

Men i vår tid är det kanske omöjligt att göra en sådan film, så risken är att den antingen kommer att vara barnförbjuden eller fullständigt mellanmjölk och därmed meningslös. Bröderna Lejonhjärta säger viktiga saker på ett språk som barn förstår - återigen, fru Lindgren var ett geni - och att ta bort det är att ta bort poängen.

Jag har länge tyckt att någon borde ta originalfilmen av Bröderna Lejonhjärta och lägga in bättre effekter och en bättre slutstrid - det borde vara en smal sak i en värld som kan producera Lord of the Rings - och släppa den versionen. Samma skådespelare, samma ljudspår, samma allt men en bättre Katla, bättre Karm och bättre strider. Det vore något att se.

Men det är inte så man rullar, så nu får vi en ny version i stället. Jag tillåter mig trots allt att vara försiktigt optimistisk; historien är fantastisk och det var inte Alfredson som var felet med Tinker Tailor Soldier Spy eller Låt den rätte komma in. Hoppas han håller sig till boken, använder det han är bra på, och föder en klassiker.

Vi ses i Nangijala.

Unknown (2011) - 5/6

Dr Martin Harris (Liam Neeson) anländer till Berlin tillsammans med sin fru Elizabeth (January Jones). Han är expert på biokemi och ska tala på en kongress. När de ska checka in på hotellet upptäcker han att han glömt en portfölj på flygplatsen och hoppar in i en taxi. Den hamnar i en olycka och dr Harris liv räddas av den skickliga föraren Gina (Diane Kruger). Han faller i vattnet och vaknar fyra dagar senare på sjukhus.

Han har minnesluckor och minns inte kongressen förrän han råkar se den på TV. Då skriver han ut sig från sjukhuset och skyndar till hotellet för att träffa sin fru som måste vara utom sig av oro. Men när han äntligen får träffa henne känner hon inte igen honom och där finns en annan dr Martin Harris (Aidan Quinn) som hon hävdar sig vara gift med.

Dr Harris har hamnat i en Kafkaliknande mardröm. Det är bedragarens bild som finns på universitetets hemsida. Han vet lika mycket om dr Harris liv som doktorn själv. De har samma minnen, till och med samma familjefoton. Världen verkar inte ha någon plats för den förste dr Martin Harris längre. Tillsammans med taxichauffören och en före detta Stasi-agent vid namn Jürgen (Bruno Ganz) försöker han rota i vad det är som har hänt honom, men kan det finnas någon förklaring på att hans fru sedan fem år plötsligt är gift med någon annan?

Jag älskar mysterier som detta, mysterier som förefaller helt omöjliga. Vi får se Elizabeth Harris och den nye Martin tillsammans när de inte vet att någon ser, och de beter sig som man och hustru. Hon måste vara en av "dem", men hur kan hon vara det? Vilka är "de"? Vad vill de? Varför kan de rimligen vilja ta över dr Harris identitet? Och varför jagas han av våldsamma män?

Tyvärr har jag bränts alldeles för ofta av dåliga, ologiska och helt orimliga lösningar på sådana mysterier, så det var svårt att njuta fullt ut av Unknown. När jag läser Philip K. Dicks böcker - Flow My Tears, the Policeman Said har en premiss som påminner om Unknowns - vet jag att förr eller senare kommer jag att få veta vad det är som pågår, men på film kan jag inte längre vara säker.

Jag borde kanske ha haft större förtroende. När Unknowns lösning väl kommer är den smart och tillfredsställande, men tyvärr serveras den genom ett klassiskt Bondskurktal från en karaktär som inte har någon anledning att säga ett ord förutom "hej då". Det hade varit bra mycket roligare att se dr Harris reda ut mysteriet på egen hand och fatta bit för bit tills han - ungefär femton sekunder efter oss - förstår hur det ligger till.

Unknown är en engagerande resa man gärna följer med på. Liam Neeson gör ett utmärkt porträtt av den drabbade, desperate dr Harris. Den bästa scenen utspelar sig mellan de två veteranerna Bruno Ganz och Frank Langella och lämnar spår både i oss och i mysteriet. Lösningen ställer frågor om vad identitet är och hur vi väljer vilka vi är, även om den aldrig går in på djupet.

Riktigt bra och välgenomtänkta mysteriefilmer - Shutter Island är ett bra modernt exempel - är bättre andra gången man ser dem och märker alla ledtrådar man missade första gången. Jag tror inte att Unknown är en av dem. När den är slut har jag fortfarande ett halvdussin frågor, inte om mysteriet självt utan om logiska luckor och besynnerliga sammanträffanden som är något för osannolika för att passera obemärkta. Det är det enda som står mellan Unknown och riktig storhet.

The Nutcracker in 3D (2010) - 1/6

Hur kan en film gå så här fel? Detta ska vara regissören Andrei Konchalovskys drömprojekt sedan tjugo år, men vad var det egentligen han drömde om? Vilken var grundidén som han höll fast vid i två årtionden? En version av Nötknäpparen utan all dryg balett, med Albert Einstein i en framträdande roll, med taffliga sångtexter till melodier som aldrig var menade att ha texter, med råttor som marscherande uniformerade och stålhjälmsförsedda nazityskar som drömmer om förintelse och världsherravälde?

Om tio år kommer den här filmen vara med på Crackeds lista över "6 most nightmarish movies allegedly for children". Hur hemsk är den? I en värld där leksaker lever samlar råttkungen ihop hundratusentals av dem och kastar i ugnar för att röken ska förmörka solen, medan han frågar om någon undrat vad som händer med en dockas själ när den bränns. Han är en dansande, sjungande, fjollig parodi till bögnazist som kan förvandla sitt ansikte till en monstruös babiankäft, som torterar och förnedrar fångar, hotar att bita av en liten flickas fingrar och tycker om att få barn att gråta så att han kan ta fotografier till sin samling.

Mot honom står Mary (Elle Fanning) som av sin farbror Albert (Nathan Lane) får en nötknäppare i julklapp. Hennes lillebror Max (Aaron Michael Drozin) har sin vana trogen sönder den men farbror Albert kan både laga den och sjunga om relativitet. Nötknäpparen visar sig leva och med Shirley Hendersons röst presenterar han Mary för sina vänner, den kostymklädde chimpansen Gielgud (Peter Elliott och Daniel Peacock bakom masken, Alan Cox röst), den jonglerande clownen Tinker (Hugh Sachs) och den jamaicanske trummarpojken Sticks (Africa Nile).

Med sin obändiga barnsliga tro lyckas Mary bota den förbannelse nötknäpparen lider under, kastad av råttdrottningen (Frances de la Tour), och han förvandlas till en ung prins (Charlie Rowe). Han visar henne sin stad, invaderad och behärskad av råttkungen (John Turturro) och dennes fascistsoldater som bland annat flyger med cyberpunkjetpacks och har benförsedda helikoptrar. Både E.T.A. Hoffman och Tjajkovski vrider sig i sina gravar.

Därifrån är det mardrömsscen efter mardrömsscen. Max spärras in i en bur som en råtta. Sticks, Tinker och nötknäpparen lastas in i en bur för att skickas till rökfabriken och brännas upp. Oändliga rader av barn tvingas lämna ifrån sig sina leksaker för att mata samma rökfabrik. Dessa fasansfulla bilder presenteras med en kvasihumoristisk distans som får mig att undra om Konchalovsky hade en aning om vad det var han egentligen utsatte sin publik för.

Hur kunde detta elände bli gjort? Frågorna hopar sig allt eftersom misslyckandets hela vidd blir tydlig. Vilken demon besatte en fantastisk skådespelare som John Turturro för att han skulle gå med på att spela en grym fascistdiktator i en barnfilm? Vad gör Albert Einstein i närheten av den här historien och vad kände Nathan Lane när han måste spela en sjungande version av vetenskapsmannen? Varför spelas både den vidriga häxan till råttdrottning och den snälla frau Eva av samma skådespelerska? Vad rörde sig inne i samtliga inblandades huvuden medan de satte ihop denna fasansfulla, skuggfyllda fabel?

The Nutcracker in 3D är en film anstötlig för vuxna och olämplig för barn. Jag kan inte föreställa mig den bisarra skaparimpuls som gav upphov till den, och jag kan inte föreställa mig en människa som skulle uppskatta den.