Eraser (1996) - 1/6

Det här är ungefär så dålig som en allvarligt menad actionfilm kan bli utan att göra mig förbannad snarare än uttråkad. G.I. Joe: The Rise of Cobra korsade den gränsen men Eraser dansar bara på den. Det är i och för sig illa nog.

Premissen är till att börja med anstötligt korkad. Det handlar om en "rail gun", ett experimentellt vapen som använder elektromagnetism för att accelerera sina skott till extremt höga hastigheter. Eftersom kraft ökar stadigt med massa men exponentiellt med hastighet så kan en rail gun smälla sönder det mesta - eller skulle kunna, om någon hade lyckats skapa en som var praktiskt användbar.

Det har någon i Eraser och i en infodump får vi veta att vapnet skjuter iväg kulor med hastigheter strax under ljusets. Hur fundamentalt okunnig om verklighetens beskaffenhet ska man vara innan man häver ur sig något sånt? De här kulorna ska vara gjorda av lera och aluminium; inte för att det spelar någon roll för inget ämne på Guds gröna jord skulle hålla ihop i de hastigheterna.

Så filmen börjar dåligt, med att ta ett faktiskt och coolt koncept och vrida det dumt. Den fortsätter med att låta Lee Cullen (Vanessa L. Williams) få nys om det här vapnet, vilket får dess upphovsmän att vilja döda henne. Här kommer Arnold Schwarzenegger in, för Vanessa L. Williams kan ju inte få vara huvudperson i en film som Eraser.

Schwarzenegger spelar titelns "eraser", John Kruger. Hans jobb är att fejka andra människors död så att de kan hålla sig undan sina fiender, och nu tar han hand om Lee Cullen i en massiv, rökfylld eldstrid. Därefter är det actionscen efter actionscen med en totalt osårbar - eller snarare magiskt snabbläkande - Schwarzenegger, tills alla de politiska problemen har lösts via leverans av tonvis med hett bly. Tänk om det nånsin vore så enkelt i verkligheten.

Jag satt och väntade på att den här filmen skulle ta slut och hur intensivt den än försökte fånga intresset med alla sina krystade stunts och förment coola oneliners så kom den aldrig i närheten av att bli något annat än usel. Schwarzenegger har gjort en hel del smörja, men den här ligger om inte i botten så åtminstone väldigt nära.

Das Millionenspiel (1970) - 5/6

Före The Hunger Games och före The Running Man kom Das Millionenspiel, den västtyska filmatiseringen av Robert Sheckleys novell The Prize of Peril som förmodligen var första gången som idén "död som TV-underhållning" förekom.

Das Millionenspiel är ett enormt populärt TV-program. Deltagaren är en vanlig man vars uppgift är att hålla sig vid liv i en vecka medan han jagas av det tungt beväpnade Köhlergänget. Lyckas han med detta vinner han en miljon D-mark. Han kan ge sig, men då går han miste om pengarna och den ende deltagaren som valt den utvägen blev så hånad att han begick självmord.

När vi kommer in i handlingen är den femtonde deltagaren, Bernhard Lotz (Jörg Pleva), inne på sin sjunde dag som jagad. Han är paranoid och utmattad och fortfarande är det många timmar kvar innan han får försöka ta sig de sista dödliga metrarna fram till segern. 24 kameror följer honom, liksom de tre mördarna. Samtidigt används jakten som underhållning med hjälp av programledaren Thilo Uhlenhorst (Dieter Thomas Heck).

Das Millionenspiel är på sätt och vis mindre cynisk än flera av sina likar - de flesta vanliga människor hjälper Lotz snarare än Köhlergänget även om några befinner sig i den sista kategorin också, och vi får höra deras otäckt trovärdiga motiv. Det tjänar dock mest till att belysa TV-bolagets ondska; de hyllar de "goda samariter" som räddar Lotz trots att det är de själva som lockat honom till situationen och de själva som betalar männen som jagar honom.

Den här filmen trycker in en imponerande mängd komplexitet i sina 93 minuter. Vi får se erotiserade reklampauser i kommersiell TV, något som inte fanns i Västtyskland 1970, TV-bolagets manipulation av verkligheten, och intervjuer med publiken och "mannen på gatan" som så här i dokusåpornas tidevarv känns kusligt förutseende. Alltihop är träffsäkert - även om vi fortfarande inte sett någon TV-tävling där förloraren dör - och slutsatsen serveras inte på silverfat.

Samtidigt upprätthåller filmen spänningen i sina actionscener. Lotz är nära döden många gånger och när han ska ta sig fram den sista biten känner vi hans trötthet, hans smärta, och även hans ånger. Hur kunde han vara så dum att han gav sig på det här? Det svaret anar vi också.

The Words (2012) - 4/6

Clayton Hammond (Dennis Quaid) är en framgångsrik författare som håller en uppläsning av de första två kapitlen av sin senaste bok "The Words". Dess huvudperson är också författare, heter Rory Jansen (Bradley Cooper), är gift med Dora (Zoe Saldana), och har precis fått ett fint pris för sin hyllade debutroman "Window Tear".

En tillbakablick för oss till en tid då Dora och Rory bara var sambor medan han kämpade för att bli publicerad och blev tvungen att låna pengar av sin far (J.K. Simmons) för att kunna betala räkningarna. De gifter sig, reser till Paris på smekmånad och hittar en portfölj som Dora köper till sin nyblivne make. Däri hittar Rory, mitt i sin förtvivlan över att inte lyckas nå ut med sin konst, ett gammalt bortglömt manuskript med titeln "Window Tear".

Under tiden tar Clayton Hammond paus från sin uppläsning och träffar Daniella (Olivia Wilde), en kvinna som är way out of his league men också ett massivt fan av hans alster; hennes encyklopediska kunskap om honom och hans liv är snarare otäck än smickrande.

Och så följer vi dessa två händelseförlopp, det skenbart verkliga och det skenbart fiktiva. Fler kommer när Rory Jansen får kontakt med den gamle mannen (Jeremy Irons), som har sin egen historia att berätta, och The Words ger framgångsrikt intryck av att vara en narrativ matrjosjkadocka. Den är inte fullt så komplicerad som den verkar, dock, men jag erkänner att jag tillfälligt tappade tråden när slutminuterna närmade sig.

Då hade jag tyvärr också börjat tappa intresset, vilket jag aldrig trodde skulle hända under filmens första halva. Jag tyckte faktiskt om båda historierna och ville se vart de var på väg. Jag var fascinerad både av Clayton och Rory även om den senare, som avsett är, höll huvuddelen av mitt intresse. Cooper och Saldana gör några av sina bästa prestationer och de får känslostormen som drabbar dem att lämna filmen och träffa publiken. Det känns på riktigt, trots att de till och med i den fiktiva historien är fiktiva.

Men det tar slut, och när filmen börjar varva ner blir den mer av en besvikelse. Den känslomässiga nivån kan inte upprätthållas och de avslutande scenerna med Quaid och Wilde är bara grötiga och påklistrade. Den biten hade kunnat göras mycket bättre, och då hade det här varit en underbar film.

Idel ädel adel (1945) - 1/6

En bred kulturell klyfta står mellan mig och den här filmen. Det är svårt för mig att känna mig in i dess prat om högadel och lågadel, drift med arbetarrörelsen, äktenskapliga plikter och äktenskapliga rättigheter, och det sätt på vilket intrigen hänger på saker som jag finner fullständigt irrelevanta. Vissa filmer fungerar fortfarande sjuttio år efteråt; Idel ädel adel är inte en av dem.

Men även om jag kunde regrediera hjärnan sju årtionden och befinna mig i den kultur som skapade den här filmen så tror jag inte att jag skulle tycka om den. Det är helt enkelt nästan omöjligt för mig att bry mig om handlingens småkrokar och rakt igenom irriterande karaktärer.

Två av dem, Gittan Andersson (Annalisa Ericson) och greve Joakim Gyllenhorn (Åke Söderblom), har precis gift sig och ska flytta in på slottet Gyllingehus. Utan att berätta det för sin nyblivne fru planerar dock greven att sälja slottet, och - ödets ironi! - den som representerar köparna visar sig vara Gittans bror Rickard (Anders Henrikson). Det är upplagt för komik.

För att fylla ut de krävande 87 minuterna finns även lite festligt tjänstefolk och två intryckta kärleksaffärer, en mellan de gamla turturduvorna Beatrix (Tollie Zellman) och greve Raoul (Erik "Bullen" Berglund, som gav sitt namn till Bullens pilsnerkorv) som aldrig kommer till skott, och en mellan Rickard och lady Alice Peabottle (Margit Manstad) som börjar bråka på ett tåg och sen faller handlöst för varandra.

Den utpräglade tråkigheten bryts bara av ögonblicken när jag hickar till av något förlegat, och skämten som faktiskt fungerar är rariteter i klass med hönständer. Den här filmen är en av dem som trillade av historiens vagn och bör lämnas där den föll.

The Last Legion (2007) - 4/6

The Last Legion är en originell version av Västroms sista dagar. Den börjar någorlunda historiskt korrekt med pojkkejsaren Romulus Augustus (Thomas Brodie Sangster) som våldsamt avsätts av goternas ledare Odoacer (Peter Mullan) i en attack som lägger Rom under goternas fötter. Sedan tar historien en kraftig vänstersväng och blandar in ett legendariskt svärd signerat Julius Caesar, en lärare/trollkarl vid namn Ambrosinus (Ben Kingsley), ett gäng lojala krigare ledda av Aurelius (Colin Firth) och inkluderande den indiska stridskonstnären Mira (Aishwarya Rai), en episk fritagning och en episk vandring över Europa. Och i slutändan lyckas den blanda in Arthurlegenden också.

Men jag vet vad du tänker. Inte kan en film med både Ben Kingsley och Colin Firth vara dålig, vilka brott den än begår mot historieböckerna? Nä, det stämmer faktiskt. Och The Last Legion är inte dålig; den är underhållande och kul att se, med engagerande actionscener, utmärkt skådespel när chansen ges, och en direkt trollbindande berättarröst som ger oss en känsla av skala som filmen egentligen inte förtjänar.

Så den är inte dålig. Men den försöker, Gud vad den försöker. Den lägger massor med tid på helt ointressanta scener medan en vandring tvärs över Europa knappt visas; vandrarna korsar Alperna och når den brittiska övärlden och ser fräschare ut än när de startade. Och de lyckas vara förföljda av goter hela vägen. Och när de väl är i Britannien så får vi en helt ny skurk vars bakgrund är ytterst fläckig; jag begrep aldrig vad han hade där att göra. Utom att koppla ihop det med ovan nämnda Arthurlegend.

Men det är bara roligt att se Colin Firth som romersk superkrigare, Aishwarya Rai som antik ninja, Ben Kingsley som halv-Gandalf och Aurelius killar som ett gäng gamla stridsbröder som har ett sista jobb att utföra. Med lite mer jobb nerlagt på filmens nyckelproblem hade den varit ett klassiskt sprudlande äventyr, en film att snubbla över som eftermiddagsmatiné när man är tretton och sen komma ihåg resten av livet.

Monster House (2006) - 2/6

Märklig film. Jag finner att jag kommer på filmer som den inte är lika dålig som. Den är en hemsk barnfilm, men inte lika hemsk som The Nutcracker in 3D. Dess CGI-figurer dansar på gränsen till the uncanny valley men ramlar inte i som i The Polar Express. Karaktärerna är otroliga, men inte lika otroliga som i Boxing Helena. Det är synd att den har alla de här felen, för i grunden har historien något unikt och bra. Det bara försvinner bland allt det andra.

Filmen verkar till att börja med handla om en klassisk surgubbe-i-otäckt-hus. Mr Nebbercracker (Steve Buscemi) är en ilsk, barnhatande elaking, besatt av att hålla ungar borta från tomten och förtjust i att stjäla trehjulingar, bollar och drakar som råkar hitta in på hans egendom.

Tolvårige DJ (Mitchel Musso) håller koll på Nebbercracker via ett teleskop medan hans kompis Chowder (Sam Lerner) är mer intresserad av allt godis han kan tillskansa sig på den stundande Halloweenhelgen. Tillsammans hamnar de öga mot öga med mr Nebbercracker när Chowders boll studsar in på hans gräsmatta, och något så otäckt händer att jag knappt trodde att det var en film för barn jag såg.

De två pojkarna - och senare A-barnet Jenny (Spencer Locke) - börjar utforska Nebbercrackers hus, som de utgår ifrån är hemsökt. Sanningen visar sig värre: huset lever, och är ondskefullt.

Visuellt hittar jag inget fel på Monster House, förutom att karaktärerna blir lite grann så där omänskligt kusliga, och den okonventionella animationen kommer till sin rätt under de hisnande scenerna inne i huset. Men det är som om all energi lades ner på just dem och resten av historien lämnas därhän. Att de scenerna dessutom har marginell inverkan på handlingen är bara ytterligare ett tecken på hur filmen misslyckas.

Så varför hände detta? Manusförfattaren Dan Harmon har sin egen förklaring (spoilervarning) och efter att ha läst det är jag övertygad om att de element jag verkligen tycker om kom från hans penna medan resten kom från de andra. Monster House är ett monument över dränkt originalitet, en bra idé som inte tilläts blomstra.

Big Wednesday (1978) - 4/6

I mitt huvud blev den här filmen legendarisk. Jag såg den i tolvårsåldern, en regnig semesterdag med två familjer samlade runt en liten TV, och den verkade fortsätta i evighet. Jag visste inte vad den hette eller vilka som var med, men jag glömde den aldrig.

Internet kom in i våra liv men mina fragmenterade minnen gjorde det svårt att söka upp den. Till slut spydde jag på ett filmforum ut det lilla jag kunde komma ihåg, och svaret studsade tillbaka: Big Wednesday. Den var dock fortfarande svår att hitta och åren gick tills jag till slut fick tag på den och fick se den för första gången på över tjugo år.

Så hur är den? Tja, ni vet hur folk säger att man inte ska träffa sina hjältar? Det är nog något liknande på gång här. Inte för att Big Wednesday är en dålig film, men det är inte uppenbart varför just den fastnade i huvudet.

Vi följer tre surfande kompisar, mästaren Matt (Jan-Michael Vincent, sedermera Airwolfpilot), snälle killen Jack (William Katt, sedermera manuallös superhjälte) och masochisten Leroy (Gary Busey, sedermera tokdåre). Vi ser deras liv vid fyra olika tillfällen med flera års mellanrum, från den sorglösa ungdomen då de bara festar, knullar och surfar, via förhållanden och barn och Vietnamkrig och att de tvingas växa upp, bit för bit.

De går från att vara de heta unga surfarna till att vara de halvt mytiska, halvt bortglömda veteranerna som ersatts av en ny generation. De går från att vara vilda partykillar till att bli familjefäder och marinsoldater, till att be om ursäkt för dumheterna de gjorde som vilda partykillar. Oskulden rinner bort, och världen förändras för alltid.

Big Wednesday pressar in en imponerande mängd handling och utveckling i två timmar, och den anstränger sig för att kännas episk men når inte riktigt ända fram. När det hela är över frågar man sig hur mycket som egentligen hände, när kulmen tydligen består av att en familjefar bestämmer sig för att riskera livet för att återuppleva sin svunna ungdom.

Den har många bra bitar, särskilt en rolig rad scener när en hög killar försöker undvika Vietnam genom att låtsas vara nazister, bögar, lodisar, handikappade och galningar. Ibland flera av sakerna på samma gång. Och ibland kommer den i närheten av den där gnistan i hjärtat, när känslorna smäller till och män-har-svårt-att-visa-varandra-ömhet-scenerna låter ana något under ytan. Men uppehållen är för långa, och det betyder aldrig lika mycket att få höra om vad som hänt som att vara med om det.

Men den som gillar abs får i alla fall ögongodis nog för ett tag.