Märklig film. Jag finner att jag kommer på filmer som den inte är lika dålig som. Den är en hemsk barnfilm, men inte lika hemsk som The Nutcracker in 3D. Dess CGI-figurer dansar på gränsen till the uncanny valley men ramlar inte i som i The Polar Express. Karaktärerna är otroliga, men inte lika otroliga som i Boxing Helena. Det är synd att den har alla de här felen, för i grunden har historien något unikt och bra. Det bara försvinner bland allt det andra.
Filmen verkar till att börja med handla om en klassisk surgubbe-i-otäckt-hus. Mr Nebbercracker (Steve Buscemi) är en ilsk, barnhatande elaking, besatt av att hålla ungar borta från tomten och förtjust i att stjäla trehjulingar, bollar och drakar som råkar hitta in på hans egendom.
Tolvårige DJ (Mitchel Musso) håller koll på Nebbercracker via ett teleskop medan hans kompis Chowder (Sam Lerner) är mer intresserad av allt godis han kan tillskansa sig på den stundande Halloweenhelgen. Tillsammans hamnar de öga mot öga med mr Nebbercracker när Chowders boll studsar in på hans gräsmatta, och något så otäckt händer att jag knappt trodde att det var en film för barn jag såg.
De två pojkarna - och senare A-barnet Jenny (Spencer Locke) - börjar utforska Nebbercrackers hus, som de utgår ifrån är hemsökt. Sanningen visar sig värre: huset lever, och är ondskefullt.
Visuellt hittar jag inget fel på Monster House, förutom att karaktärerna blir lite grann så där omänskligt kusliga, och den okonventionella animationen kommer till sin rätt under de hisnande scenerna inne i huset. Men det är som om all energi lades ner på just dem och resten av historien lämnas därhän. Att de scenerna dessutom har marginell inverkan på handlingen är bara ytterligare ett tecken på hur filmen misslyckas.
Så varför hände detta? Manusförfattaren Dan Harmon har sin egen förklaring (spoilervarning) och efter att ha läst det är jag övertygad om att de element jag verkligen tycker om kom från hans penna medan resten kom från de andra. Monster House är ett monument över dränkt originalitet, en bra idé som inte tilläts blomstra.
Filmen verkar till att börja med handla om en klassisk surgubbe-i-otäckt-hus. Mr Nebbercracker (Steve Buscemi) är en ilsk, barnhatande elaking, besatt av att hålla ungar borta från tomten och förtjust i att stjäla trehjulingar, bollar och drakar som råkar hitta in på hans egendom.
Tolvårige DJ (Mitchel Musso) håller koll på Nebbercracker via ett teleskop medan hans kompis Chowder (Sam Lerner) är mer intresserad av allt godis han kan tillskansa sig på den stundande Halloweenhelgen. Tillsammans hamnar de öga mot öga med mr Nebbercracker när Chowders boll studsar in på hans gräsmatta, och något så otäckt händer att jag knappt trodde att det var en film för barn jag såg.
De två pojkarna - och senare A-barnet Jenny (Spencer Locke) - börjar utforska Nebbercrackers hus, som de utgår ifrån är hemsökt. Sanningen visar sig värre: huset lever, och är ondskefullt.
Visuellt hittar jag inget fel på Monster House, förutom att karaktärerna blir lite grann så där omänskligt kusliga, och den okonventionella animationen kommer till sin rätt under de hisnande scenerna inne i huset. Men det är som om all energi lades ner på just dem och resten av historien lämnas därhän. Att de scenerna dessutom har marginell inverkan på handlingen är bara ytterligare ett tecken på hur filmen misslyckas.
Så varför hände detta? Manusförfattaren Dan Harmon har sin egen förklaring (spoilervarning) och efter att ha läst det är jag övertygad om att de element jag verkligen tycker om kom från hans penna medan resten kom från de andra. Monster House är ett monument över dränkt originalitet, en bra idé som inte tilläts blomstra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar