Clayton Hammond (Dennis Quaid) är en framgångsrik författare som håller en uppläsning av de första två kapitlen av sin senaste bok "The Words". Dess huvudperson är också författare, heter Rory Jansen (Bradley Cooper), är gift med Dora (Zoe Saldana), och har precis fått ett fint pris för sin hyllade debutroman "Window Tear".
En tillbakablick för oss till en tid då Dora och Rory bara var sambor medan han kämpade för att bli publicerad och blev tvungen att låna pengar av sin far (J.K. Simmons) för att kunna betala räkningarna. De gifter sig, reser till Paris på smekmånad och hittar en portfölj som Dora köper till sin nyblivne make. Däri hittar Rory, mitt i sin förtvivlan över att inte lyckas nå ut med sin konst, ett gammalt bortglömt manuskript med titeln "Window Tear".
Under tiden tar Clayton Hammond paus från sin uppläsning och träffar Daniella (Olivia Wilde), en kvinna som är way out of his league men också ett massivt fan av hans alster; hennes encyklopediska kunskap om honom och hans liv är snarare otäck än smickrande.
Och så följer vi dessa två händelseförlopp, det skenbart verkliga och det skenbart fiktiva. Fler kommer när Rory Jansen får kontakt med den gamle mannen (Jeremy Irons), som har sin egen historia att berätta, och The Words ger framgångsrikt intryck av att vara en narrativ matrjosjkadocka. Den är inte fullt så komplicerad som den verkar, dock, men jag erkänner att jag tillfälligt tappade tråden när slutminuterna närmade sig.
Då hade jag tyvärr också börjat tappa intresset, vilket jag aldrig trodde skulle hända under filmens första halva. Jag tyckte faktiskt om båda historierna och ville se vart de var på väg. Jag var fascinerad både av Clayton och Rory även om den senare, som avsett är, höll huvuddelen av mitt intresse. Cooper och Saldana gör några av sina bästa prestationer och de får känslostormen som drabbar dem att lämna filmen och träffa publiken. Det känns på riktigt, trots att de till och med i den fiktiva historien är fiktiva.
Men det tar slut, och när filmen börjar varva ner blir den mer av en besvikelse. Den känslomässiga nivån kan inte upprätthållas och de avslutande scenerna med Quaid och Wilde är bara grötiga och påklistrade. Den biten hade kunnat göras mycket bättre, och då hade det här varit en underbar film.
En tillbakablick för oss till en tid då Dora och Rory bara var sambor medan han kämpade för att bli publicerad och blev tvungen att låna pengar av sin far (J.K. Simmons) för att kunna betala räkningarna. De gifter sig, reser till Paris på smekmånad och hittar en portfölj som Dora köper till sin nyblivne make. Däri hittar Rory, mitt i sin förtvivlan över att inte lyckas nå ut med sin konst, ett gammalt bortglömt manuskript med titeln "Window Tear".
Under tiden tar Clayton Hammond paus från sin uppläsning och träffar Daniella (Olivia Wilde), en kvinna som är way out of his league men också ett massivt fan av hans alster; hennes encyklopediska kunskap om honom och hans liv är snarare otäck än smickrande.
Och så följer vi dessa två händelseförlopp, det skenbart verkliga och det skenbart fiktiva. Fler kommer när Rory Jansen får kontakt med den gamle mannen (Jeremy Irons), som har sin egen historia att berätta, och The Words ger framgångsrikt intryck av att vara en narrativ matrjosjkadocka. Den är inte fullt så komplicerad som den verkar, dock, men jag erkänner att jag tillfälligt tappade tråden när slutminuterna närmade sig.
Då hade jag tyvärr också börjat tappa intresset, vilket jag aldrig trodde skulle hända under filmens första halva. Jag tyckte faktiskt om båda historierna och ville se vart de var på väg. Jag var fascinerad både av Clayton och Rory även om den senare, som avsett är, höll huvuddelen av mitt intresse. Cooper och Saldana gör några av sina bästa prestationer och de får känslostormen som drabbar dem att lämna filmen och träffa publiken. Det känns på riktigt, trots att de till och med i den fiktiva historien är fiktiva.
Men det tar slut, och när filmen börjar varva ner blir den mer av en besvikelse. Den känslomässiga nivån kan inte upprätthållas och de avslutande scenerna med Quaid och Wilde är bara grötiga och påklistrade. Den biten hade kunnat göras mycket bättre, och då hade det här varit en underbar film.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar