Vad har hänt med bröderna Coen? En gång i tiden levererade de briljanta filmer på löpande band: Miller's Crossing, The Man Who Wasn't There, The Hudsucker Proxy, Barton Fink, Fargo och mästerverket The Big Lebowski som är med och slåss om titeln "min favoritfilm någonsin". Sen dess har de tydligen helt släppt det de är riktigt bra på, och resultatet har blivit att de är betydligt mindre pålitliga som filmskapare.
Gambit, ett av deras senaste verk, är dels en remake på en film från 1966 och dels en i och för sig hyggligt kul komedi men inget som jag hade misstänkt kom från en Coenpenna om jag inte hade vetat det från början. Visst, i några repliker ser man kvickheten som gjorde flera av dess tidiga filmer till så underbara upplevelser, men den här produkten hade lika gärna kunnat spottas ut av vilken noname-manusförfattare som helst.
Hen hade kanske haft svårt att engagera den här rollistan, i och för sig. Colin Firth som Harry Deane, konstexpert och anställd för att ta hand om en privat konstsamling. Alan Rickman som Lionel Shabandar, stenrik mediemogul, ägare av den ovan nämnda konstsamlingen, och enligt Deane ett fullblodsarsel. Cameron Diaz som PJ Puznowski, cowgirl från Texas som blir indragen i en värld som är helt främmande för henne. Stanley Tucci som Martin Zaidenweber, konstexpert och rival till Deane. Och så har vi Tom Courtenay i en underhållande roll som Majoren, skicklig konstförfalskare och berättarröst.
Deane har en plan för att lura sin hatade chef på tolv miljoner pund. Shabandar äger en av Monets två berömda höstackstavlor (i verkligheten finns tjugofem stycken) och åtrår den andra som dock varit försvunnen sen andra världskriget. Deane spårar upp PJ Puznakowski, sondotter till den amerikanske officeren som intog huset där tavlan sist befann sig och använder en reproduktion signerad Majoren för att få Shabandar att tro att Monets tavla hängt i en husvagn i Texas i sjuttio år.
Det är en enkel plan när Deane förklarar den men den visar sig givetvis mer komplicerad i verkligheten. Filmen fylls av den sorts förvecklingar vi är vana vid; det trista är att de så sällan för handlingen någonstans. Nu står Colin Firth på en avsats utan byxor, och det leder ingenstans. Nu får han en smäll i ansiktet, och det spelar ingen roll. Gambit är fylld av utfyllnad.
Det är i och för sig rätt roligt mest hela tiden. Man skrattar, man har inte tråkigt. Men handlingen drar aldrig in tittaren, och skrynklorna i planen är bara där för att vara roliga. Skådespelarna använder all sin avundsvärda talang men det finns en gräns för hur långt de kan dra den här historien, och det blir aldrig bättre än okej. Gambit är ingen dålig film, men jag väntar mig så oerhört mycket mer av en film med den rollistan och bröderna Coens namn på manuset.
Gambit, ett av deras senaste verk, är dels en remake på en film från 1966 och dels en i och för sig hyggligt kul komedi men inget som jag hade misstänkt kom från en Coenpenna om jag inte hade vetat det från början. Visst, i några repliker ser man kvickheten som gjorde flera av dess tidiga filmer till så underbara upplevelser, men den här produkten hade lika gärna kunnat spottas ut av vilken noname-manusförfattare som helst.
Hen hade kanske haft svårt att engagera den här rollistan, i och för sig. Colin Firth som Harry Deane, konstexpert och anställd för att ta hand om en privat konstsamling. Alan Rickman som Lionel Shabandar, stenrik mediemogul, ägare av den ovan nämnda konstsamlingen, och enligt Deane ett fullblodsarsel. Cameron Diaz som PJ Puznowski, cowgirl från Texas som blir indragen i en värld som är helt främmande för henne. Stanley Tucci som Martin Zaidenweber, konstexpert och rival till Deane. Och så har vi Tom Courtenay i en underhållande roll som Majoren, skicklig konstförfalskare och berättarröst.
Deane har en plan för att lura sin hatade chef på tolv miljoner pund. Shabandar äger en av Monets två berömda höstackstavlor (i verkligheten finns tjugofem stycken) och åtrår den andra som dock varit försvunnen sen andra världskriget. Deane spårar upp PJ Puznakowski, sondotter till den amerikanske officeren som intog huset där tavlan sist befann sig och använder en reproduktion signerad Majoren för att få Shabandar att tro att Monets tavla hängt i en husvagn i Texas i sjuttio år.
Det är en enkel plan när Deane förklarar den men den visar sig givetvis mer komplicerad i verkligheten. Filmen fylls av den sorts förvecklingar vi är vana vid; det trista är att de så sällan för handlingen någonstans. Nu står Colin Firth på en avsats utan byxor, och det leder ingenstans. Nu får han en smäll i ansiktet, och det spelar ingen roll. Gambit är fylld av utfyllnad.
Det är i och för sig rätt roligt mest hela tiden. Man skrattar, man har inte tråkigt. Men handlingen drar aldrig in tittaren, och skrynklorna i planen är bara där för att vara roliga. Skådespelarna använder all sin avundsvärda talang men det finns en gräns för hur långt de kan dra den här historien, och det blir aldrig bättre än okej. Gambit är ingen dålig film, men jag väntar mig så oerhört mycket mer av en film med den rollistan och bröderna Coens namn på manuset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar