Före The Hunger Games och före The Running Man kom Das Millionenspiel, den västtyska filmatiseringen av Robert Sheckleys novell The Prize of Peril som förmodligen var första gången som idén "död som TV-underhållning" förekom.
Das Millionenspiel är ett enormt populärt TV-program. Deltagaren är en vanlig man vars uppgift är att hålla sig vid liv i en vecka medan han jagas av det tungt beväpnade Köhlergänget. Lyckas han med detta vinner han en miljon D-mark. Han kan ge sig, men då går han miste om pengarna och den ende deltagaren som valt den utvägen blev så hånad att han begick självmord.
När vi kommer in i handlingen är den femtonde deltagaren, Bernhard Lotz (Jörg Pleva), inne på sin sjunde dag som jagad. Han är paranoid och utmattad och fortfarande är det många timmar kvar innan han får försöka ta sig de sista dödliga metrarna fram till segern. 24 kameror följer honom, liksom de tre mördarna. Samtidigt används jakten som underhållning med hjälp av programledaren Thilo Uhlenhorst (Dieter Thomas Heck).
Das Millionenspiel är på sätt och vis mindre cynisk än flera av sina likar - de flesta vanliga människor hjälper Lotz snarare än Köhlergänget även om några befinner sig i den sista kategorin också, och vi får höra deras otäckt trovärdiga motiv. Det tjänar dock mest till att belysa TV-bolagets ondska; de hyllar de "goda samariter" som räddar Lotz trots att det är de själva som lockat honom till situationen och de själva som betalar männen som jagar honom.
Den här filmen trycker in en imponerande mängd komplexitet i sina 93 minuter. Vi får se erotiserade reklampauser i kommersiell TV, något som inte fanns i Västtyskland 1970, TV-bolagets manipulation av verkligheten, och intervjuer med publiken och "mannen på gatan" som så här i dokusåpornas tidevarv känns kusligt förutseende. Alltihop är träffsäkert - även om vi fortfarande inte sett någon TV-tävling där förloraren dör - och slutsatsen serveras inte på silverfat.
Samtidigt upprätthåller filmen spänningen i sina actionscener. Lotz är nära döden många gånger och när han ska ta sig fram den sista biten känner vi hans trötthet, hans smärta, och även hans ånger. Hur kunde han vara så dum att han gav sig på det här? Det svaret anar vi också.
Das Millionenspiel är ett enormt populärt TV-program. Deltagaren är en vanlig man vars uppgift är att hålla sig vid liv i en vecka medan han jagas av det tungt beväpnade Köhlergänget. Lyckas han med detta vinner han en miljon D-mark. Han kan ge sig, men då går han miste om pengarna och den ende deltagaren som valt den utvägen blev så hånad att han begick självmord.
När vi kommer in i handlingen är den femtonde deltagaren, Bernhard Lotz (Jörg Pleva), inne på sin sjunde dag som jagad. Han är paranoid och utmattad och fortfarande är det många timmar kvar innan han får försöka ta sig de sista dödliga metrarna fram till segern. 24 kameror följer honom, liksom de tre mördarna. Samtidigt används jakten som underhållning med hjälp av programledaren Thilo Uhlenhorst (Dieter Thomas Heck).
Das Millionenspiel är på sätt och vis mindre cynisk än flera av sina likar - de flesta vanliga människor hjälper Lotz snarare än Köhlergänget även om några befinner sig i den sista kategorin också, och vi får höra deras otäckt trovärdiga motiv. Det tjänar dock mest till att belysa TV-bolagets ondska; de hyllar de "goda samariter" som räddar Lotz trots att det är de själva som lockat honom till situationen och de själva som betalar männen som jagar honom.
Den här filmen trycker in en imponerande mängd komplexitet i sina 93 minuter. Vi får se erotiserade reklampauser i kommersiell TV, något som inte fanns i Västtyskland 1970, TV-bolagets manipulation av verkligheten, och intervjuer med publiken och "mannen på gatan" som så här i dokusåpornas tidevarv känns kusligt förutseende. Alltihop är träffsäkert - även om vi fortfarande inte sett någon TV-tävling där förloraren dör - och slutsatsen serveras inte på silverfat.
Samtidigt upprätthåller filmen spänningen i sina actionscener. Lotz är nära döden många gånger och när han ska ta sig fram den sista biten känner vi hans trötthet, hans smärta, och även hans ånger. Hur kunde han vara så dum att han gav sig på det här? Det svaret anar vi också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar