The Imposter (2012) - 4/6

1994 gick den då trettonårige Nicholas Barclay ut för att spela baseball. Han kom aldrig hem igen. Tre år senare fick hans familj ett telefonsamtal från Spanien. En skrämd, skadad yngling hade hittats av ett turistande par som ringt polisen. Han sa att han var Nicholas Barclay och att han kidnappats av militärer och tillsammans med andra olyckliga unga män utnyttjats som sexslav och tortyroffer.

Familjen Barclay reagerade med glädje och såg till att hämta hem sin försvunne son så fort de kunde. Inte ens när det visade sig att deras blonde blåögde amerikanske son nu var mörkhårig, brunögd och talade med fransk accent betvivlade de - i alla fall offentligt - att han var den han utgav sig för att vara.

Det var han förstås inte. Han var en 23 år gammal fransman vid namn Frédéric Bourdin, som redan vid så unga år tillbringat en stor del av sitt liv med att leva under falsk identitet. Han säger sig själv ha gjort det minst 500 gånger, och några av dem har liksom Nicholas Barclay varit faktiska försvunna människor.

I The Imposter får vi se intervjuer med Bourdin själv, familjen Barclay, en FBI-agent som var inblandad i historien, och privatdetektiven som upptäckte att Bourdin inte var Nicholas och började samla bevis mot honom. Vi får höra deras minnen av händelseförloppet och deras känslor inför det - Nicholas syster frågar sig om och om igen hur hon kunde vara så dum. Det undrar vi också. Bourdin och privatdetektiven har sin egen hypotes, som får det att isa i magen på mig.

Allt det här är väldigt intressant, men det jag saknar är något mer av en insikt i Bourdins hjärna. Framför allt saknar jag ett svar på frågan varför. Varför ville han så gärna vara Nicholas Barclay? Varför betraktade han det som en drömsituation att få gå i skolan igen? Han pratar om att han sökte kärleken han alltid saknat som barn, men varför saknade han den? FBI-agenten som intervjuade honom när han fortfarande var Nicholas sa att han gav henne detaljer om det han utsatts för som övertygade henne om att han på ett eller annat sätt varit med om det; antingen som offer eller som förövare. Det behövde jag höra mer om. 

När det gällde familjen Barclay fick vi i alla fall ett förslag och om vi inte köper det har vi möjlighet att komma på ett eget. När det gäller Bourdin får vi aldrig den möjligheten; den numera reformerade seriebrottslingen förblir en gåta. Frågan "varför" upprepar sig i huvudet på mig och får aldrig något svar.

Melancholia (2011) - 1/6

Det första jag hörde om Melancholia var att Lars von Trier ansåg att det var den enda av hans filmer som hade ett olyckligt slut. Med tanke på hur hans filmer brukar sluta undrade jag spontant vad som hände i den här. Gick världen under? På det hela taget var det ingen dålig gissning.

Jag gissade dock inte att den skulle vara så här tråkig. Det är inget gott tecken att jag en minut in i filmen får lust att snabbspola. Det är ett dåligt tecken att den lusten bara växer. Och det är ett riktigt uselt tecken att lusten efter en halvtimme övergår i handling.

Melancholia börjar väldigt långsamt. Och jag menar inte "långsamt" som i "ingenting händer på ett tag", även om det också är sant. Jag menar att den bokstavligt talat går långsamt, som i extrem slow motion. Till synes orelaterade småstycken rör sig nästan obemärkligt medan en blå planet krockar med Jorden.

När det äntligen är över ökar hastigheten men mitt intresse förblir det samma. Vi träffar ett nygift par, Justine (Kirsten Dunst) och Michael (Alexander Skarsgård), som är försenade till sin bröllopsfest och nu sitter i en limousine med en oerfaren chaufför. Alltför lång tid läggs på de fullständigt ointressanta försöken att backa limousinen.

Till slut anländer Justine och Michael till festen som snabbt förstörs av Justines bittre far (John Hurt), bråkige mor (Charlotte Rampling), slemmige chef (Stellan Skarsgård) och Justines egen irrationalitet och depression, som kvickt dödar äktenskapet så att hon måste bo tillsammans med sin syster (Charlotte Gainsbourg), hennes man (Kiefer Sutherland) och deras son (Cameron Spurr). Jag finner ingen anledning att bry mig om de här människorna, med möjligt undantag för sonen, men de lyckas alldeles utmärkt med att irritera mig. De är gnälliga, självcentrerade, retliga och obehagliga.

Samtidigt är den ovan nämnda planeten, döpt till Melancholia, på väg mot Jorden. Vetenskapsmännen säger att den kommer att passera nära oss medan paranoikerna säger att den kommer att krocka med oss. Redan i introt ser vi vem som har rätt, vilket annars ändå inte hade förvånat någon.

Bakom detta står alltså Lars von Trier, som gång på gång visar att han har enorma talangreserver och gång på gång visar att han inte är intresserad av att göra något fint med dem. Han har gjort bra filmer - Dogville, Manderlay - utan att kompromissa och släppa på sina dystra principer. Men så gör han filmer som Melancholia, vars enda synbara syfte är att predika hans nattsvarta livs-, världs- och människosyn. Det är inget fel på mörka filmer, men när deras enda poäng är att vara nihilistiskt mörka undrar jag hur skaparna orkar skapa. Antichrist, trots alla problem den hade, var i alla fall enormt välgjord, visuellt fascinerande och aldrig någonsin tråkig. Melancholia är enbart tråkig.

Det är däremot lätt att förstå varför skådespelarna arbetar med von Trier. Han låter dem göra saker som de inte skulle få göra någon annan stans, eftersom ingen annan skriver så här vettlösa karaktärer. Det är säkert intressant att spela i en von Trier-film och skådespelarna brukar imponera; så även här. Det är däremot rätt sällan intressant att se dem, och Melancholia är det värsta exemplet hittills.

Pom Poko (1994) - 4/6

När duktiga och intelligenta Tanja Suhinina skrev om den här filmen kände jag mig lite träffad, för hur mycket japansk tecknad film har jag sett som inte var signerad Hayao Miyazaki? Visserligen finns det ingen anledning för mig att känna mig träffad för jag har heller aldrig påstått att jag är något mangafan, även om det jag faktiskt sett har varit bra alltihop. Som jag sa i min recension av Prinsessan Mononoke så är det snarare de fanatiska fansen jag har problem med än filmerna själva. Men hennes inlägg fick mig i alla fall att se Pom Poko, så det var väl någon sorts vinst.

Till att börja med: den här filmen demonstrerar varför det kan vara knepigt att se konst från en annan kultur. Jag satt och undrade varför karaktärerna hade så distraherande framträdande testiklar och varför de använde dem till allt möjligt - mattor, fallskärmar, skyltar, vapen. Det verkade vara ett udda val i en film riktad åtminstone delvis till barn. Det visar sig att stora och användbara pungar ingår i mytbildningen kring japanska mårdhundar, som är huvudpersonerna i Pom Poko.

Redan från början verkar de vara ett föränderligt folk. De kan gå på alla fyra och ser då mer eller mindre realistiska ut. De kan också ställa sig på bakbenen och låta sig antropomorfiseras, med kläder och vapen. Och så har de en tredje form som dyker upp lite mer oförutsägbart, där de ser ut som rymlingar från en helt annan konststil. Det händer bland annat i den stora och ganska fåniga slapstickstrid som inleder filmen.

De intelligenta och magikunniga mårdhundarna drivs från sina skogshem av människans industrier och byggprojekt. Två grupper möts och slåss i en scen som fick mig att betvivla att det här skulle vara något att se. Jag har väldigt svårt för pinnar som slås i huvudet på tecknade figurer som därmed gör lustiga miner. Men filmen hämtar sig när den gamla visa Gammelmor Oroku (Nijiko Kiyokawa) sjunger vett i de yngre hetsporrarna och får dem att inse att de måste samarbeta i stället för att slåss. De har en gemensam fiende: människan.

Mårdhundarna har en särskild talang: formskifte. Jag får aldrig klart för mig om det handlar om illusioner eller om de faktiskt byter form, men de kan förvandla både sig själva och omgivningen. Under långa år har de glömt bort konsten men Oroku och den gamle Seizaemon (Norihei Miki) får dem att börja träna igen. Alla har inte gåvan och till och med för dem som har den är det svårt och energikrävande, men de får ordning på det och börjar använda sina förmågor till att attackera och skrämma människor.

Här har vi den riktiga behållningen av Pom Poko: att se mårdhundarna utnyttja sina förvandlingsförmågor med betydligt mer fantasi än man brukar se. Hur många sätt kan man använda formskifte på? Väldigt många. Vissa roliga, vissa farliga, andra kusliga... som kvinnan utan ansikte och det hennes offer drabbas av under minuterna som följer. Framför allt är det filmiskt välgjort. Jag tycker om att se sådant som inte hade kunnat göras lika bra i en annan konstform, och precis som Persepolis använder Pom Poko den tecknade filmen på ett sätt som inte hade fungerat lika bra om det vore live-action eller ens CGI.

Formskiftet når sin klimax vid något de kallar Operation Monster, där de låter en parad av fantastiska kreatur passera genom den nybyggda förorten Tama. Det är varelser med musikinstrument som huvuden och väldiga slingrande drakar, föränderliga monster och hallucinatoriska syner. Det finns en lika storslagen men helt annorlunda scen senare i filmen; den frammanar helt andra känslor.

Berättelsen verkar först konventionell. Vi har den vilde Gonta (Shigeru Izumiya) som vill bekämpa människorna med våld och terror. Den lugne Shokichi (Makoto Nonomura) vill ta en annan väg och helst komma överens med människorna, om möjligt. Vissa talar till och med om att förvandla sig till människor och leva bland dem. Det finns alla möjligheter till ett actionslut och seger genom Shokichis inverkan, men Pom Poko väljer en annan väg och slutar lågmält och milt melankoliskt. Men med en sistasekvens som värmer hjärtat.

Feature: Batmans slut (SPOILERS)

När jag recenserade The Dark Knight Rises skrev jag att jag skulle vänta några månader och sen skriva om exakt varför jag hatade slutet så mycket. "Några" visade sig betyda sju, men det betyder väl bara att alla som rimligen kan bry sig redan har sett filmen. Ändock följer en varning: feta spoilers framvärtes så om du a) inte sett The Dark Knight Rises samt b) bryr dig, läs inte vidare.















--------------- SPOILERUTRYMME ---------------















Mitt huvudsakliga problem med slutet är att det är så fullständigt oärligt mot den Batman och Bruce Wayne som vi sett under de två tidigare - båda fantastiska - filmerna. Jag pratar inte heller om ett drag som uppfanns av Nolan utan som löper genom Batmanmyten nästan från början. När jag såg Batman Forever när den var ny hickade jag till när dr Chase Meridian frågade vad Batman kunde ha gjort "to deserve a life of nightly torment", för det var ju totalt awesome att vara Batman; fanns väl ingen plåga med det? Det bevisar bara att det tog ett tag innan jag fick ordning på den den briljanta hjärna jag har i dag.

Batman mår förstås fruktansvärt dåligt. Ett barndomstrauma förvandlade honom till en så djupt störd människa att han bara kan hitta ett sätt att hantera sina demoner: att orsaka smärta på dem han tycker är ansvariga. Det är egentligen ren flax för världen att han råkar kanalisera sina problem åt rätt håll och spöa upp skurkar snarare än de lättaste offer han kan hitta, som de flesta våldsbrottslingar.

Så Batman kan inte få ett riktigt lyckligt slut. Det spelar ingen roll vad som händer, han kan inte bara dra sig tillbaka med en tös och njuta av livet. När han gör precis det i slutet på The Dark Knight Rises är det som om The Dark Knight hade slutat med att Jokern slumpat bestämde sig för att bli god. Batman har, utan synbar anledning, bara tillfrisknat. Eller flytt, vilket jag återkommer till nedan.

Han gör det också vid ett mycket märkligt tillfälle. Efter åratal som Gothams syndabock och instängd ensling i Hughesstil har han alldeles nyss fått bevis för att han faktiskt behövs. Gotham har just utsatts för en pärs som till och med överträffar de första två filmernas, och hur reagerar Batman, som hittills varit beredd att riskera precis vad som helst för Gothams säkerhet? Genom att försvinna.

Han skulle aldrig göra det. Han skulle aldrig fly från det han betraktar som sin plikt. Han kan inte finna någon ro i ett litet café i Florens. Om han kunde det så hade han aldrig blivit Batman, han hade aldrig åkt till Asien och spöat upp fängelsekunder. Inget i The Dark Knight Rises förklarar hur han plötsligt förändrats så radikalt.

Framför allt är det en besvikelse att se. När Batman dog tyckte jag att det var ett fantastiskt slut. Det var modigt, logiskt och effektivt. Det gjorde att Batman äntligen slapp sin livslånga förbannelse, utan att svika sina ideal. Utan att hyckla. Han dog för att rädda Gotham och han dog säkert lycklig. Det var det bästa möjliga slutet och jag tänkte "Christopher Nolan, din briljante tokfan, du gjorde det". Han dödade Batman och han gjorde det bra.

Till och med när Lucius Fox fick veta att Bruce Wayne fixat autopiloten på planet tyckte jag om det. Fox kunde få undra om Batman glömt det eller förträngt det, eller om den till slut inte fungerat ändå, eller om han faktiskt under sina sista ögonblick lät sig dö, vilket hade varit okej, det med. Han var bara människa. Men död var han, och det var det bästa slut han kunde hoppas på.

Och så dyker han upp på det förbannade caféet och förstör alltihop. I stället för att följa sina livsregler så smet han alltså undan, fegade ur, låtsades dö och flydde undan sitt självpåtagna ansvar. Gotham hyllar honom som en fallen hjälte och själv sitter han och myser. Jag tänker inte ens ta upp hur orimligt det är att Bruce Wayne kan försvinna och inte bli igenkänd.

Så där har vi hur slutet förstörde en annars bra film, även om den ändå inte hade nått upp till Batman Begins- eller Dark Knight-nivåer. Men det är inte det enda problemet med slutet. Jag måste även prata om Robin, John Blake, som alltså ärver Batcave och tydligen ska bli näste Batman. Jag antar att det ska ge någon sorts positiv slutton. Stafettpinnen skickas vidare och Gotham har kvar sin beskyddare. Men det räcker med ett ögonblicks eftertanke för att inse varför det inte fungerar.

Den här killen är en helt vanlig snut som saknar Bruce Waynes superkraft: pengar. Bruce Wayne är stenjävlarik och utan den fördelen hade han aldrig kunnat göra det han gjorde. Låt oss se vad Blake gör med en fuktig grotta och ungefär inga andra tillgångar alls. Hur länge hade Batman klarat sig under de omständigheterna? Blir inte Blake bara en av de bleka kopior som Batman spöade upp i förra filmen?

Så Batman, denne skadade man som förvandlat sina djupa neuroser till ett stenhårt rättesnöre - totally incorruptible, för att citera Jokern - bestämmer sig på slump att smita undan allt och alla, fejka sin egen död, dumpa sin älskade fadersfigur utan så mycket som en lapp, och lämna sin stad till slöddret. Det är ett riktigt uselt slut på det som ändå är den bästa superhjältetrilogin någonsin.

The Cove (2009) - 5/6

I den lilla japanska byn Taiji syns valar och delfiner överallt. Djuren pryder broar, byggnader, båtar. Det finns ett valmuseum. Byn verkar helt enkelt galen i dem. Tyvärr är det inte för att befolkningen tycker om dem, utan för att de lever på dem. Sju månader om året använder en grupp fiskare oljud för att skrämma upp och förvirra delfinerna, som de driver in i en liten bukt. Dagen efter väljs några delfiner ut och säljs till delfinarier runt om i världen. Resten slaktas och buktens vatten blir rött.

Varför slakta delfinerna? Det är den fråga som upprepas i huvudet på mig när jag ser The Cove, en dokumentär om miljöaktivister som lyckades smuggla in dolda kameror och hydrofoner i bukten. Delfinköttet märks ofta om och säljs som annat kött, trots Taiji-fiskarnas påståenden att delfin är traditionell japansk mat som inte borde behöva märkas om. Men pengar - det ständiga motivet - verkar inte vara hela förklaringen. Är delfinslakten verkligen så lukrativ? Den störs av aktivister, av politiska påtryckningar. Den stöds av japanska regeringen som mutar små länder att ställa sig på Japans sida. Den ser för mina ögon inte särskilt effektiv ut. Delfinköttet innehåller farliga nivåer av kvicksilver, ett av de giftigaste ämnena som finns. Och när filmskaparna erbjöd Taijis fiskare pengar för att sluta så sa de att det inte handlade om profit utan om skadedjurskontroll. Delfinerna äter så mycket fisk att Japans fiskeindustri hotas.

Visst, jag har hört liknande argument om älgjakten. Men där känner jag i alla fall till den underliggande orsaken: det finns människor som tycker om att jaga. Det är en hobby. Delfinslakten ser inte ut som någons hobby, och framför allt inte så mångas. Framför allt inte så viktig att så många borde vara beredda att stå i vägen för aktivister, att provocera och filma dem, bara för att få fortsätta köra krokar i delfinkroppar.

Samma sak har jag undrat om Japans ökända valjakt. Kommersiell valfångst förbjöds 1986 men Japan har fortsatt genom ett undantag för jakt i forskningssyfte. Den ursäkten lurar nog ingen och bilderna i The Cove blir ibland parodiska: sjömän som slaktar valar medan de håller upp skyltar som säger "We're weighing stomach contents" och "We're measuring body proportions". Det de i själva verket forskar om är nog den ultimata valsmörgåsen. Men är det fortfarande efter 27 års förbud så viktigt?

The Cove kommer med några olika förslag till svar på de frågorna, men inget som tillfredsställer, inget som fastnar. Och det spelar kanske ingen roll. Det viktiga är att det händer, och The Cove hävdar bestämt att det måste stoppas. Jag gick in i filmen förberedd på att komma ut med tanken "visst, det är otäckt, men inte värre än det vi gör med kor och grisar" men det slutade inte så. Inte för att delfiner är intelligenta och känsliga, inte för att de är söta och ser ut som om de ler, utan för att slakten verkar så meningslös.

Ric O'Barry, en centralfigur i filmen och i det internationella motståndet mot delfinslakt - han säger själv att så fort en delfin mår dåligt någonstans i världen ringer hans mobiltelefon - har helt annan motivation. Han fångade och tränade de fem delfiner som spelade Flipper i TV-serien på sextiotalet, och sedan dess har han försökt gottgöra det. Han tror att serien skapade intresset för delfiner och därmed orsakade delfinarierna och jakten som fyller dem. Han berättar att en av Flipper-delfinerna begick självmord i hans famn.

I Taiji bär han mask; annars skulle fiskarna vilja döda honom. Han samlar ihop en liten grupp - som i Ocean's Eleven, säger han - för att avslöja delfinslakten. Via en bekant på Industrial Light and Magic får han tag på avancerade kameror dolda i falska stenar. Han rekryterar fridykare, en logistiker, entusiaster. De inleder sin operation: att ta sig in på det bevakade, förbjudna området kring bukten, gömma sina kameror där, och dokumentera delfinslakten.

Detta är spännande. Vi följer dem när de nattetid tar sig förbi staketen. Vi ser dem genom värmekameror och ljusförstärkare. Vi är mitt ibland dem när vakterna dyker upp och de måste ta sig uppför backen till flyktbilen som genast bränner iväg. Vi känner spänningen när de smyger i mörkret. Vad händer om de åker fast? Fängelse... eller värre. O'Barry trodde att fiskarna ville döda honom. Han kanske hade rätt.

Men till slut får vi se filmerna från bukten, så fantastiskt högkvalitativa att jag först trodde att de måste vara efterkonstruktioner. Men tydligen var det så här bra utrustning de lyckades dölja i bukten, och så är det förstås de bästa bilderna vi visas. Men de är otäcka. Jag har hört i pirathistorier om hur havet färgas rött, men jag har aldrig sett det. Delfinblod fyller bukten. Sprattlande kroppar slits upp i båtar och skärs sönder med krokar. Jag förstår varför O'Barry kämpar vidare, efter gripande efter gripande. Han älskar de här varelserna.

The Cove är en enormt välgjord dokumentär. Det går inte att låta bli att känna något inför delfinerna, och sekvenserna där aktivisterna tar sig in i bukten är - för en gångs skull bokstavligt - nervpirrande. Mot detta kontrasteras japanska politiker, landets representant i International Whaling Commission, Japans allierade bland små söderhavsöar, kostymklädda människors vars inre liv vi inte får veta något om. Och när delfinerna simmar under förtexterna och vi hör den fantastiskt välpassande bakgrundsmusiken undrar jag fortfarande: varför är delfinslakten egentligen så viktig för Japan?

Silver Linings Playbook (2012) - 4/6

Detta var en ganska udda upplevelse. Jag gick och såg Silver Linings Playbook nästan enbart för att om Jennifer Lawrence inte fick en Oscar för Winter's Bone men fick en för den här filmen så måste jag se den. Jag är inte besviken, precis. Hon är väldigt bra i Silver Linings Playbook. Men i Winter's Bone var hon fantastisk varenda ögonblick, här är hon underbar när hon får en köttig scen. När manuset slänger åt henne en långsam volley så smashar hon den, hårdare och säkrare än de flesta hade kunnat. När bollarna är svårare så når hon inte heller lika långt.

Jag menar det inte lika negativt som det låter; vid 22 års ålder har hon en Oscar och en nominering och jag ser redan fram emot alla de härliga Jennifer Lawrence-filmer jag ska få se under resten av mitt liv. Men jag hade hellre gett henne Oscarn för Winter's Bone än för Silver Linings Playbook.

Filmen börjar på en psykiatrisk klinik där Pat (Bradley Cooper) sitter inlåst sedan en våldsam händelse, utlöst av hustrun Nikkis (Brea Bee) otrohet. Efter åtta månader får han komma ut, under förutsättning att han tar sina mediciner och bor hemma hos sina föräldrar Patrizio (Robert De Niro) och Dolores (Jacki Weaver). Medicinerna vill han inte ha och det enda han är intresserad av är att komma tillbaka till Nikki, sitt jobb och sitt vanliga liv. Han börjar läsa litteraturklassiker och träna hårt för att vinna tillbaka fruns gunst.

Kompisen Ronnie (John Ortiz) och hans fru Veronica (Julia Stiles) tillhör de få som fortfarande vill umgås med Pat efter allt som hänt, och bjuder hem honom på middag där han får träffa Veronicas syster Tiffany (Jennifer Lawrence), som förlorat sin make Tommy. För publiken är det uppenbart att det gifta paret försöker para ihop de två singlarna; frågan är hur uppenbart det är för Pat och Tiffany. Deras stormiga relation inleds i alla fall genast, när de samtidigt attraheras och frånstöts av varandra.

Tiffany vill bli vän med Pat, Pat tänker bara på Nikki, och terapeuten dr Patel (Anupam Kher) försöker få honom att inse att Nikki kanske aldrig kommer tillbaka men om hon gör det så är det inte för att Pat jagar henne utan för att han blir den människa hon vill ha. Pat arbetar sig igenom sina aggressionsanfall och Tiffany har sina egna problem. Faktum är att det finns gott om lätt sjuka människor i den här filmen. Det är inte svårt att se rötterna till Pat i faderns beteende.

Tiffany hanterade sin makes död genom att ha sex med en väldig massa människor, och detta får vi oss en del unket moraliserande runt. Hon kan förstås inte bara tycka om sex; hennes promiskuösa förflutna måste vara något dåligt och sjukt, någon som hon ska ha heder och ära för att ha lämnat bakom sig. Och naturligtvis är varje man som vill umgås med Tiffany ett svin, förutom Pat då hans avsikter är snövitt hedervärda. Han vill ju inte ha sex med henne. Det är ett besynnerligt och föråldrat synsätt som dessutom känns väldigt out-of-character för filmen och för karaktärerna.

Innan Tiffany dök upp hade jag svårt för Silver Linings Playbook. Den var inte särskilt rolig, inte smart, inte kvick. Den innehöll gott om repliker som försöker låta avslappnade och är väldigt roliga när det lyckas men väldigt ansträngda när det misslyckas.

Sen tyckte jag att den bara var tämligen okej, inget uppseendeväckande. Men jag fann att jag började tycka om karaktärerna och bry mig om vad som hände dem. En del av det var skådespelarna, en del var manuset, men det gjorde att jag ville se vidare, ville se hur det gick, trots att jag anade att jag kunde förutsäga det.

Det kunde jag också. Silver Linings Playbook är egentligen en rätt typisk romantisk komedi. Den följer skickligt mönstret och lyckas därför med det den ger sig på. Den slår de flesta filmer i genren genom att ha ett bättre manus, intressantare och mer originella karaktärer, och mer högklassiga skådespelarprestationer. Men i grunden är den en ganska oremarkabel film som görs mycket bättre av fantastiska skådespelare. Främst av dem - Jennifer Lawrence.

Re-Animator (1985) - 5/6

Här har vi något sällsynt: en B-kultfilm som faktiskt är bra fast jag ser den för första gången när den är nästan trettio år gammal. Den är inte bara bra som kitschig humor heller; det här är ingen film som är så dålig att den blir bra. Den är faktiskt bra.

Fånig, visst. Absolut. Men samtidigt tar den sig själv på allvar, vilket normalt sett är en kistspik för den här sortens film. Hemligheten är att det den tar på allvar är inte sin egen fånighet, utan konsten att göra en fånig film. Den vältrar sig inte i värdelöshet som Troma-filmer; i stället vet den precis hur man skapar en B-skräckis och ser till att göra det så bra som möjligt. Om man nu ska göra en film om blod och inälvor, då ska det vara det bästa blodet och de bästa inälvorna publiken nånsin fått kastade i ansiktena.

Den låter dessutom bli att förfalla i klichéer och infriade förväntningar. Herbert West, titelns reanimator, är en galen vetenskapsman, absolut, men han är inte bara en galen vetenskapsman. Det finns mer där och det slutar med att han spelar en helt annan roll i filmen än jag väntade mig. Den faktiske skurken är inte uppenbar förrän en bra bit in och till och med då tar det en stund innan hens sanna natur visar sig.

Under tiden bjuder skådespelarna oss på en riktig fest. De måste ha fått en manual i ämnet B-filmsskådespeleri för de hanterar sina roller med precis rätt ton. Jag tyckte särskilt om Jeffrey Combs som Herbert West, denne svårdefinierat besynnerlige man som befinner sig i historiens centrum. Han pratar som en man med ett flammande inre dolt bakom en rustning av is och beter sig som den totalt besatte vi misstänker att han är. Han påminde mig om en annan briljant karaktär i en underskattad film: agent Dammers i The Frighteners. Gissa vem som visade sig spela honom: samme Jeffrey Combs. Det är en man som har klart för sig vad han är bra på.

West är en läkarstuderande som dyker upp på Miskatonic University i Arkham (ja, filmen bygger på en historia av H.P. Lovecraft; jag har visserligen inte läst den men kan min Lovecraft väl nog för att misstänka att det inte finns mycket kvar av hans material) efter besynnerliga händelser i Schweiz som ledde till hans lärares död. Exakt hur han var inblandad blev aldrig klarlagt.

Han träffar en annan studerande, Dan Cain (Bruce Abbott), och svarar sedan på dennes annons efter någon att dela lägenhet med. West verkar mest intresserad av källaren och att han aldrig ska bli störd, men han betalar hyran och är tyst så Cain klagar inte. Cains flickvän Megan Halsey (Barbara Crampton), dotter till dekanus Alan Halsey (Robert Sampson), är mer orolig över den kuslige West.

West hamnar också i konflikt med doktor Hans Gruber (Al Berry), som enligt West lär ut föråldrade teorier om död, motbevisade av Wests framlidne mentor. Att hjärnan bara skulle kunna leva sex till tolv minuter utan syre och att hjärndöd är oåterkallelig, det är enligt West förlegat struntprat. Och det tänker han bevisa.

Blod och inälvor, vandrande lik, nakna bröst och för sin tid fantastiska effekter, och dessutom är det en fin liten historia intryckt där. Re-Animator är rolig att se, en film som gör att man gärna släpper sina pretentioner och bara njuter i en och en halv timme. Den förtjänar sin kultstatus och Jeffrey Combs förtjänar sina fans.