Eegah (1962) - 1/6

Den rika författardottern Roxy (Marilyn Manning) hälsar på sin pojkvän, den dunebuggyfixerade Elvisfantasten Tom (Arch Hall Jr.) innan hon kör ut i den kaliforniska öknen på väg till en fest. I stället kör hon rakt in i Eegah, en grottmänniska av det slag som aldrig synts utanför tecknad film, komplett med klubba och djurhud som lämnar ena axeln bar. Hon svimmar - hon är trots allt en kvinna i en sextiotalsskräckfilm; det finns konventioner att följa - och när hon vaknar börjar hon genast berätta om "jätten" hon träffade.

Trots att varelsen i fråga spelas av den 217 centimeter långe Richard Kiel är hans längd bland det minst remarkabla med honom, men det är hur som helst det hon fixerar på. Hon lyckas övertyga Tom och sin far (Arch Hall Sr.) och fadern ger sig iväg med helikopter för att spana efter jätten. Han hoppas att det finns en bok i det här.

Eegah visar sig vara den siste ättlingen av ett folk jättar som tydligen i flera århundraden levt oupptäckta och kritvita inom gångavstånd från civilisationen. Vad som fick honom att plötsligt trampa in på bilvägen är helt oklart, men det är inte det största problemet med den här filmen.

Det är faktiskt svårt att välja. Är det att vildmannen Eegah ser ut som den slappa civilisationsprodukt Richard Kiel var? Är det den inkongruenta bakgrundsmusiken? Är det ett par besynnerliga instoppade komiska element som inte har något i en skräckfilm att göra? Är det att ingen inblandad kan agera alls, utom möjligen Kiel som inte får en chans att visa det då hans roll består av att lufsa omkring och vara preverbal?

Eller kanske att filmens finansiär Arch Hall Sr. från början planerade den som ett sätt att göra stjärna av hans son Arch Hall Jr., som inte förefaller vara stjärnmaterial. På så vis får han ett par horribla sångnummer som inte gör annat än att sträcka ut filmen. Hans karaktär är ändå bättre än Marilyn Mannings. Den tid hon inte använder till att leka Scheherazade för att undvika våldtäkt eller försvara mannen som försöker våldta henne använder hon i stället till att svimma, skrika och falla till marken för att utan synbar anledning bli orörlig.

Eller så är det att den är så obegripligt tråkig att jag fick se den här nittiominutersfilmen i tre etapper för att orka. Och jag är ändå killen som har sett Manos the Hands of Fate tre gånger och tog mig igenom både The Room och The Beast of Yucca Flats utan minsta avbrott. Eegah är kanske inte fullt så dålig, men den är definitivt så tråkig.

The Cell (2000) - 5/6

När den här filmen kom fick den både hyllningar och sågningar och jag kan tänka mig att det är en film som många antingen hatar eller älskar. Den liknar i alla fall inte mycket annat och det är aldrig lätt. Jag älskar den inte, men jag tycker mycket om den. Jag sörjer bara förlorad potential; det fanns så oerhört mycket mer att göra med premissen.

Filmen börjar i en vidsträckt öken med en vacker kvinna (Jennifer Lopez) i vita böljande kläder. Hon rider en svart hingst och hittar en liten pojke (Colton James) sittande bland förvridna träd. Hon tackar honom för hästen och frågar om de inte ska segla i stället. Ett titaniskt skeppsvrak dyker upp, men det är för gammalt. En modellbåt faller henne mer på läppen, men hon får inte med sig pojken. Han måste stanna; det har Mocky-Lock sagt.

Vad är det som pågår? Kvinnan är Catherine Deane, en barnpsykolog som via en experimentell maskin tar sig in i pojkens sinne. Han ligger i koma och hon försöker nå honom, vinna hans förtroende och till slut få honom att vakna. Kanske besegra den onde Mocky-Lock också. Men tiden går och hon kan inte uppvisa några verifierbara resultat, så pojkens far och projektets finansiär (Patrick Bauchau) vill lägga ner försöken. Catherine och hennes kollegor (Marianne Jean-Baptiste och Dylan Baker) lyckas skaffa sig ett halvår till.

Under tiden jagas en seriemördande psykopat, Carl Stargher (Vincent D'Onofrio), av polisen. Han kidnappar vackra kvinnor och håller dem inlåsta i en automatisk cell som till slut dränker dem. Själv verkar han inte vilja vara närvarande när det händer; han vill inte se dem förrän de är döda. Då använder han blekmedel för att förvandla dem till dockor och utnyttjar deras kroppar i sexuella masochistritualer. FBI-agenterna Peter Novak (Vince Vaughn) och Gordon Ramsey (Jake Weber) spårar upp honom men under räden mot Starghers hus drabbas han av en slutgiltig flipp och när de drar in honom är han katatonisk. Hans sista offer är redan inspärrat någonstans och väntar på sin oundvikliga död.

Agent Novak hör talas om Catherine Deanes projekt och ber om hjälp. Kan Deane tänka sig att gå in i Starghers sinne och försöka få veta var den kidnappade kvinnan hålls fången? Det är bråttom; framåt kvällen fylls cellen med vatten.

Hur ser en psykopats sinne ut? Som en halvsurrealistisk mardröm, opålitlig och nyckfull, en våldsam fantasi som fått fysisk form, sprängfylld med detaljer och symbolism. The Cells designers har gjort skäl för lönen. Starghers inre liv är ett makabert konstverk, lika vidrigt som fascinerande. Om det inte innehåller lager efter lager av betydelse så ger det i alla fall intryck av att göra det, vilket är nästan lika bra. Vi ser kvinnor förvandlade till besynnerliga dockor, mördaren själv som idealiserad allsmäktig kejsare, till synes normala miljöer som på ögonblick kan förvandlas till muséer av blod och kött. Vi möter Stargher som barn, som skadad vuxen, som fullfjädrat monster, som personifiering av Starghers egen galenskap.

De här sekvenserna är inte bara de bästa i The Cell utan dess själva kärna. Hela filmen rör sig runt och är beroende av dem. Det är i Starghers hjärna som ledtrådarna måste hittas för att det sista oskyldiga offret ska räddas. Och det är här filmen går lite grann fel. Den söker sig närmare det konventionella och löser sina problem för enkelt.

Tänk om Catherine i stället behövde tolka det hon såg, analysera den sjuka värld hon rör sig i, och verkligen använda sin psykologiska expertis för att dra ut ledtrådar ur Stargher. Hon skulle tvingas skilja på det som bara är utslag av hans psykopatiska önskedrömmar och det som genuint speglar verkligheten. Det skulle bli en kombination av splatter, psykologisk skräck och detektivdrama, allt uppspelat framför The Cells briljanta miljöer. Tyvärr blev det inte så.

Men jag vill ändå inte tala illa om The Cell. Det är en utmärkt film, originell, ambitiös, otäck, klanderfritt välgjord och väldigt spännande. Enbart designen borde ha gjort den till en kultfilm och den förtjänar mycket mer än att glömmas.

Crank: High Voltage (2009) - 5/6

 I den första Crank-filmen råkade ärkehårdingen Chev Chelios (Jason Statham) ut för ett otäckt kinesiskt gift som gjorde att han dog om hans adrenalinnivåer sjönk. Följaktligen tillbringade han filmen med att göra så upphetsande saker som möjligt och den var en fullständigt fånig men underhållande och sorglös karneval av våld, vild körning, allmän brottslighet och offentligt sex.

I uppföljaren vaknar han på operationsbordet och får se sitt hjärta tas ur kroppen och ersättas med ett artificiellt plasthjärta. Hans förmåga att överleva giftet från den första filmen har gjort de kinesiska bossarna så imponerade att de vill ha hans organ, men de hinner bara få ur hjärtat innan Chev Chelios bestämmer sig för att det är nog och slår sig fri.

Chevs frälsning är kompisen "Doc" Miles (Dwight Yoakam), en klassisk - och underhållande - filmdoktor: han har ett medicinskt uppslagsverk i stället för hjärna, äger expertkunskaper inom samtliga specialiteter och är alltid redo när Chev lyfter luren. Ett snabbt samtal till honom klargör situationen: Chevs nya hjärta går på batteri och om det externa batteriet inte fungerar laddas det inre genom elektricitet direkt genom huden. Givetvis går det externa batteriet sönder och Chev börjar leka med startkablar och elhalsband, och naturligtvis hinner han med lite offentligt sex med flickvännen Eve (Amy Smart) också.

Men spelar handlingen någon roll? Det viktiga är att det finns ett problem och absolut enda sättet att lösa det har att göra med nävar, skjutvapen och snabba bilar, samtidigt som huvudpersonen ger sig själv elstötar.

På omslaget till Crank: High Voltage borde det finnas en varning om att lämna hjärnan utanför, och om man lyckas med det har man en underhållande åktur framför sig. Det här är en fullständigt korkad, skamlöst publikfriande och horribelt politiskt inkorrekt film, men den har en förmildrande egenskap: den är rolig hela vägen igenom. Den spränger på med våld, objektifiering och inslängd fanservice men även om den tänjer gränserna ibland så tar den sig själv på så lite allvar att det är omöjligt att reagera på något annat sätt än med skratt.

Jason Statham, som kanske är den moderne skådespelare med bredast klyfta mellan ambition och framgång, är den perfekte huvudrollsinnehavaren för den här filmen. För att det ska fungera måste Chev Chelios bete sig som om det här bara är en vanlig dag i hans liv; som om det ibland händer att man måste jaga sitt hjärta tvärs över stan, ge sig själv elchocker tills man börjar brinna och upptäcka att ens nyinförskaffade sidekick då och då drabbas av helkroppskramper... ibland medan han skjutsar en på motorcykel. Det är Jason Stathams kärnkompetens: att aldrig någonsin se ut som om han undrar vad i helvete det är som pågår.

Crank: High Voltage är ett utmärkt stycke underhållning för de där stunderna när hjärnan inte vill ha något annat än action, snabba klipp och fullständigt trams. Den lyckas med att skapa en härlig renodlad actionfest i en tid när de flesta sådana försök resulterar i skräp och smörja. Hemligheten är att den inte tar sig på allvar och inte bryr sig om huruvida du gör det.

American Pie (1999) - 2/6

"It's not always about sex", hävdar high school-eleven Kevin (Thomas Ian Nicholas) bestämt inför flickvännen Vicky (Tara Reid), men han ljuger. Unga män är i verkligheten ofta sexfixerade, på film är de det ännu oftare, men få har i modern tid varit fullt så besatta som de fyra huvudpersonerna i American Pie.

Kevin är den ende av dem som har flickvän. Hans tre vänner är den sportige Oz (Chris Klein), den socialt inkompetente Jim (Jason Biggs) och Finch (Eddie Kaye Thomas) som surt påpekar att han inte dricker plebejiskt kaffe utan moccachino. Alla fyra är oskulder och det blir allt mer det viktigaste i deras liv. Efter en fest där till och med ultratönten Sherman (Chris Owen) fick ligga sluter de en pakt. De ska ha sex innan high school är slut, vilket ger dem tre veckor på sig.

Resten av filmen rör de sedvanliga manövrerna, manipulationerna och komplotterna för att få en tjej i säng, vem som helst. Kevin verkar ha det lättast; han måste bara övertyga Vicky om att det är dags. Oz går med i en kör där ingen känner honom och låtsas vara en känslig mjukis, Jim har siktet inställt på den tjeckiska utbytesstudenten Nadia (Shannon Elizabeth) och Finch har sina egna planer som inte ens kompisarna blir invigda i. I närheten kretsar ärkearslet Stifler (Seann William Scott) vars mamma (Jennifer Coolidge) är legendarisk som originalmilfen.

High school-sexkomedier har inte kommit särskilt långt. Visst, American Pie är betydligt bättre - och mycket roligare - än lågvattenmärken som Porky's, men det handlar fortfarande om att se unga killar bete sig som kräk i en film som står på deras sida. Åh, det dyker upp ett par små uppvaknanden så att vi ska tycka att de förtjänar när de får sina önskningar uppfyllda, men det är inte i närheten av att rättfärdiga vad de gjort.

De ljuger, manipulerar och sviker för att uppnå sitt enda, ganska simpla, mål. De verkar under större delen av filmen helt sakna förmåga till empati, i alla fall med någon annan än sina närmaste vänner. När Nadia bjuder hem sig till Jim för en studiesession och ska komma direkt från baletten så hon måste byta om hemma hos honom, vad gör Jim då? Riggar upp en webcam i sovrummet och ger länken till kompisarna. Och bokar en plats hemma hos en av dem. Och det här är karaktärerna det är tänkt vi ska heja på.

Det fungerar inte för mig. Jag ville inte se dem lyckas, jag ville se dem misslyckas, förlora och skämmas ut. American Pie är en fundamentalt elak film; när webcamfilmen når Nadias sponsorer i USA skickas hon genast hem, och ägnar filmen en sekund åt att begråta hennes orättvisa öde? Nej. Den har bara tid med ynglingars sexlust. Filmens fans skulle förmodligen be mig att chilla och njuta av åkturen. Det är fantasi, inte verklighet, och det är bara att släppa loss och garva. Det lyckas jag inte med. Jag kan förlåta en hel del, men inte iskall elakhet som låtsas vara rolig.

Även om jag kunde det så störs jag av att filmen i praktiken består av småhistorier uppbyggda kring en egen logik, eller snarare en brist på sådan. När Nadia ska byta om i en nästan helt främmande pojkes sovrum, medan han väntar på henne, gör hon det genom att ta av sig allt utom trosorna, inspektera sin kropp framför spegeln, leta reda på hans porr och börja masturbera i hans säng, och när han kommer in i rummet och frågar om hon behöver "an extra hand" är hon sugen. En av high school-killar författad sexmanual innehåller cunnilingustips som gör att en oerfaren high school-kille automatiskt kan ge en high school-tjej hennes första orgasm någonsin. Är det någon som tror på detta?

Trots allt detta är American Pie inte ett fullständigt slöseri med tid. Den har sina mysiga stunder, jag skrattade flera gånger, jag kunde åtminstone ha roligt åt Stifler, och jag är riktigt förtjust i Jims far (Eugene Levy) som försöker vara frispråkig och öppenhjärtig när han talar med sin son. Okej, han gör mer än att försöka. Han påminde mig om föräldrarna i Submarine, jag såg fram emot varje scen med honom, och han får avsluta filmen på ett sätt som är mycket finare än den förtjänar.

The Host (2006) - 6/6

På en amerikansk militärbas i Sydkorea blir Kim (Brian Lee) beordrad att hälla ut oräkneliga flaskor kontaminerad formaldehyd i avloppet, trots att han protesterar att den giftiga kemikalien kommer att rinna ut i Hanfloden. Det är en referens till en incident från verkligheten, men här blir följderna helt annorlunda när något skapas eller muteras i floden.

Några år senare träffar vi familjen Park som består av patriarken Hee-bong (Byeon Hee-bong), den arbetslöse alkoholisten Nam-il (Park Hae-il), bågskyttemedaljören Nam-joo (Bae Doona), den tröge och sömnige slarvern Gang-du (Song Kang-ho) och Gang-dus trettonåriga dotter Hyun-seo (Ko Ah-seong).

Hee-bong och Gang-du driver en liten matvagn vid Hanflodens kant. Gang-du håller på att bära ut en beställning när han ser en grupp människor titta mot undersidan av en bro. Det finns något där - kanske en maskin, kanske ett djur, kanske bara något skräp. Men det rör på sig, vecklar ut sig och snart är det tydligt att det är något levande som dyker ner i vattnet.

Åskådarna stirrar nyfiket på varelsen där den simmar strax under ytan. Gang-du kastar ner en ölburk i vattnet och får se en tentakel dyka upp och slita ner den. Fascinerade trängs folksamlingen. Och så bryter helvetet löst när djuret kastar sig upp på land och går bärsärkagång.

Resten av filmen följer vi familjen Park och får se hur monstrets härjningar och de sydkoreanska och amerikanska regeringarnas reaktion påverkar dem och deras samhälle. Det låter som en standardmonsterfilm, vilket jag i och för sig brukar finna underhållande, men The Host är så mycket mer än så. Den börjar traditionellt med sin presentation av de människor vi ska stifta bekantskap med, och det här är en av få gånger som jag önskat att den sekvensen varade längre. Sen kommer monstret, men det hålls inte dolt och hemligt utan syns nästan omedelbart. Det beter sig som ett djur, inte som ett filmmonster, och människorna beter sig som människor, inte som karaktärer i monsterfilmer.

Regissören och manusförfattaren Bong Joon-ho är en mycket slipad filmskapare. Han vet när han ska agera enligt traditionen och när han ska bryta den. Han vet att publiken hatar klichéer samtidigt som han alltid minns att klichéer finns av en anledning och om man ska krossa dem ska man vara väldigt säker. Bong Joon-ho är väldigt säker och han har rätt. När The Host överraskar är jag nästan lika förvånad över att överraskningarna fungerar, men det gör de.

Om The Host har en allvarlig svaghet så är det själva monstret. Jag tycker om dess design men varelsen är bara för uppenbart CGI. Den saknar tyngd och närvaro. Det är förstås en vida spridd sjuka och om det verkligen förstörde filmer för mig skulle jag vara tvungen att helt skippa snart sagt alla filmer med specialeffekter i, men det är ändå en trist punkt.

I övrigt är The Host nämligen en pärla. Den hinner med action (inklusive en folkmasseflyktscen och en slutstrid som båda är bland det bästa jag sett i sina kategorier), drama, skräck och politik utan att någonsin kännas forcerad. Dessutom har den sina genuint rörande ögonblick; vi lär känna hela familjen Park och bryr oss om dem. Det är inte många monsterfilmer som går så här långt utanför sitt område och lyckas.

Sliver (1993) - 1/6

Den menlösa och överskattade Basic Instinct byggde all respekt den någonsin fick på att Sharon Stone visade sina externa genitalier i en snabbt förbikilande bild. Det gjorde hennes karriär men associerade henne också till "erotiska thrillers", en genre som inte har producerat mycket guld men däremot oerhört mycket träck. Hon har tagit sig ur det men de bra filmerna är fortfarande sällsynta i hennes filmografi.

Till och med i hennes mediokra register lyser dock Sliver som en omvänd stjärna. Det här är en erotisk thriller som varken är erotisk eller thrilling, en film som gör allt för att verka gränspushande och kontroversiell och kittlande, en film som desperat vill leka med det förbjudna och tabubelagda.

Problemet är att det inte finns så många förbud och tabun kvar. På trettiotalet hade Sliver varit chockerande. Nu är den bara tråkig. Men jag minns faktiskt en het scen, där Sharon Stones karaktär blir tagen bakifrån mot en pelare. De två minuterna är inte värda de andra hundra.

Sharon Stone är Carly Norris, som flyttar in i en lägenhet vars förra hyresgäst föll från balkongen och dog. Mellan masturbationssessioner inleder hon förhållanden med två grannar, Zeke (William Baldwin) och Jack (Tom Berenger). Det är uppenbart även för den som aldrig doppat tån i den här genren förut att båda har hemligheter och till slut blir det tydligt även för Carly.

Inte bara Carlys företrädare som lägenhetsgäst har otur med att behålla livet, utan två grannar dör på kort tid och under mystiska omständigheter. Frågan är egentligen bara om det är Zeke eller Jack som är mördaren. Jag kan avslöja att den andre inte heller har rent samvete och då har jag inte avslöjat något som du hade fått ut något av att slippa veta.

Sliver gör ett försök att efterlikna Basic Instinct men lyckas inte ens nå upp till de tvivelaktiga höjderna. Jag hoppas att Sharon Stone tackat sin lyckliga stjärna för att hon kunde inleda sitt kändisskap på det här viset och ändå inte falla tillbaka i total obskyritet omedelbart efteråt.

La femme du Vème (2011) - 5/6

Tom Ricks (Ethan Hawke) är publicerad författare, vilket borde ge honom åtminstone några resurser att ta till när hans liv håller på att krascha. Någon att ringa, någon att be om hjälp. Ingenting sådant syns till. Tom befinner sig i en hemsk situation och den blir bara värre. När vi följer honom från mardröm till mardröm inser vi att La femme du Vèmes enda stora brist är att frågorna vi ställer är så mycket mer fascinerande än några svar en manusförfattare kan komma på. Det här är en film som hade tjänat på att fortsätta i evighet.

Tom är amerikan men reser till Paris för att vara närmare sin dotter Chloe (Julie Papillon) som bor där tillsammans med hans exfru Nathalie (Delphine Chuillot). Chloe är glad att se honom men det är inte Nathalie. Hon ringer polisen och effekten det har på Tom - han flyr - säger oss att det kanske ligger något i Nathalies inställning. Tom kommer undan, somnar på en buss och vaknar för att finna att han blivit bestulen. Utfattig hamnar han på ett billigt fik och frågar servitrisen Ania (Joanna Kulig) om hon vet nånstans att bo. Hon visar honom till fikets ägare Sezer (Samir Guesmi) som har ett skitigt litet rum att erbjuda.

Det här är inte det Paris vi är vana vid att se. Tom rör sig i industrikvarter, smutsigt och slummigt och trasigt och nerklottrat. Här är människorna inte bara dryga och arroganta, de är våldsamma och farliga. Tom delar badrum med andra hyresgäster och försöker prata med dem som civiliserade människor, men det går inte. Här är det hårda ord och hårda nävar som härskar. Den intellektuelle Tom har hamnat utanför sitt element.

Men Sezer har i alla fall ett jobb till honom. Det är väldigt enkelt. Varje kväll går han till en byggnad och tar sig in med hjälp av memorerade koder. Sedan låser han in sig i ett litet rum och gör vad han vill i åtta timmar medan han håller koll på en övervakningskameras TV-skärm. Då och då ringer någon på en klocka, och då frågar han genom en mikrofon vad de vill. Om de söker herr Monde, då släpper han in dem. Han lämnar under inga omständigheter rummet innan åtta timmar har gått. Jobbet ger honom pengar och tid att skriva.

Han blir igenkänd i en bokhandel och inbjuden till en soaré där han stöter på den vackra Margit (Kristin Scott Thomas) som bjuder hem honom till sin lägenhet. De inleder ett förhållande. På sätt och vis.

Det är frustrerande att försöka beskriva La femme du Vème för även om varenda ord jag skrivit är sant så misslyckas jag fullständigt med att ge ett sanningsenligt intryck. Händelserna händer, vi ser dem, men någonting rör sig bortom dem. Något är hela tiden, lite grann... fel. Tom lever i en verklighet som rasar samman runt honom och Ethan Hawke var kanske det perfekta, om än oväntade, valet att spela honom. Hur mycket är på riktigt? Vad kan vi lita på?

Vi får svar på en del frågor, inte på andra, och inte ens svaren vi får är vi säkra på. Det är fascinerande och obehagligt på samma gång, som om vi är fast i samma mardröm som Tom. Det här är en film jag vill se fler gånger; jag misstänker att jag kommer att komma fram till olika slutsatser varje gång.

Att den inte når hela vägen fram till briljans beror på det stora felet jag nämnde i början: upplösningen kan aldrig matcha vägen dit. Det är en brist jag kan leva med, i det här fallet.