The Bridge on the River Kwai (1957) - 6/6

The Bridge on the River Kwai handlar om brittiska krigsfångar som tvingas bygga en bro åt sina japanska tillfångatagare, men ämnet är kollisioner mellan civilisationer och kulturer. Det är amerikanen Shears (William Holden från Sunset Boulevard, i dag föga känd men på sin tid en gigantisk stjärna) som får stå för den förnuftiga synvinkeln gentemot britterna Nicholson (Alec Guinness) och Warden (Jack Hawkins) och japanen Saito (Sessue Hayakawa), produkter av traditioner som Shears finner obegripliga och motbjudande.

1943 är Shears krigsfånge hos japanerna. Han gräver gravar i ett fångläger i Burma när överste Nicholson och hans mannar kommer inmarscherande. Nicholson utstrålar brittisk överklass och hamnar genast i konflikt med lägerkommendanten och britthataren Saito som kräver att även officerarna ska hjälpa till med att bygga hans bro över floden Kwai. Nicholson påpekar att Genevekonventionen inte tillåter att officerare tvingas till kroppsarbete, och Saito använder den som tillhygge. Det blir deras första kamp. Nicholson ser den som symbolisk och principiell. Om man struntar i reglerna finns ingenting kvar.

"Without law, commander, there is no civilization", förklarar han för Shears.
"That's just my point", säger Shears. "Here, there is no civilization."
"Then we have the opportunity to introduce it."

Nicholson viker inte för någon och resultatet blir att han hamnar i "ugnen", ett stängt plåtskjul i solen, medan resten av officerarna försmäktar i en trång hydda och mannarna arbetar på bron. Saito hotar, lockar, utpressar, mutar, men ingenting hjälper. Nicholson vägrar göra avkall på sina principer. Hans mannar är fortfarande soldater, inte slavar, och de måste se att deras officerare fortfarande leder dem och inte avviker från reglerna. Saito vägrar förstå. Britterna är besegrade, men känner tydligen ingen skam. Officerarna har svikit, men vägrar knäckas. Själv riskerar han att tvingas begå självmord om han inte lyckas färdigställa bron till den tolfte maj, och till slut blir det han som får ge sig. Nicholson kommer ut ur ugnen som segrare.

Det han då får se förskräcker honom. Hans soldater har ingen disciplin, ingen stolthet. Han och de andra officerarna för befäl över en oordnad pöbel. De måste svetsas samman igen, få tillbaka sin soldatheder. Han har officerare med erfarenhet av brobygge och låter dem sätta ihop ett förslag för hur bron ska byggas. Platsen ska flyttas, arbetslagen omorganiseras, britter tävla med japaner. Det fungerar; han motiverar sina män och nu är de soldater igen.

Samtidigt som Nicholson hjälper japanerna med deras stora projekt vägrar han organisera en flyktkommitté. Visst är det varje tillfångatagen soldats plikt att försöka fly, men eftersom Nicholson beordrades att kapitulera är han inte säker på att de har laglig rätt till det. Shears skakar på huvudet åt Nicholsons regeltrohet. Dessutom, säger Nicholson, befinner de sig mitt ute i den burmesiska djungeln. Även om de kunde fly skulle de kanske ha en chans på hundra att överleva. Visst, säger Shears, men i lägret under Saito är chanserna mindre än så. Han bestämmer sig för att ta saken i egna händer.

Nicholsons stolthet över det hans mannar gör växer tills han kanske inte längre minns vad det egentligen är han gör. Försöker han tjäna sina soldater på bästa sätt eller försöker han bygga en bro åt sina fiender? Glömmer han varför han ursprungligen började arbeta tillsammans med Saito? Historien närmar sig svaret på den frågan när britter på Sri Lanka sätter ihop en specialgrupp, ledd av Warden, som ska hoppa fallskärm över Burma, gå genom djungeln till fånglägret och spränga bron, helst när ett tåg fullt av japanska högdjur är på väg över.

Vi följer arbetet med bron samtidigt som vi ser kommandosoldaterna närma sig. De förlorar en man, en annan såras, en tredje är en färsking som kanske inte kommer att klara av att döda när han måste. Vi vet inte hur det kommer att gå med deras uppdrag, vi vet inte hur Nicholson kommer att känna inför att hans stora stolthet sprängs i luften, och vi vet inte hur den stolte Saito kommer att hantera förödmjukelsen att han behövde britternas hjälp för att slutföra sitt uppdrag.

The Bridge on the River Kwai har viss verklighetsbakgrund. Brittiska krigsfångar byggde verkligen en bro över floden Kwai, men det fanns ingen överste Nicholson som samarbetade med fienden och ingen kommandostyrka som försökte spränga bron. Trots Shears varningar om de hemska förhållandena i lägret och tortyren av de brittiska officerarna var verkligheten många gånger värre och en del av det vi ser hade förefallit paradisiskt för faktiska krigsfångar. Det här är inte en historia ur verkligheten, det är en historia om karaktärer som skapats i sina kulturers grytor och nu slår emot varandra med oemotståndlig kraft.

Det här är en oklanderligt välskapt film. Den håller vårt intresse lika väl i djungeln, i lägret, vid bron och i den jämförelsevis himmelska miljön på Sri Lanka. Regissören David Lean skapar en historia som känns betydligt kortare än sina 160 minuter. Trots detta är The Bridge on the River Kwai först och främst Alec Guinness film. Han var en mästare av klassiska skådespelarmetoder och gör Nicholson till en oförglömlig karaktär. Trots bomber och tåg och knivar och kpistar är det Nicholsons personlighet som ger oss den största spänningen. Hur mycket är på riktigt, hur mycket döljer han, och hur kommer han att reagera när han står inför det slutgiltiga valet? Vi inser från början att Saito är galen - Nicholson anser i alla fall det - men det visar sig snart att Nicholson kanske inte är riktigt klok, han heller. Shears skulle i alla fall skriva under på det.

Blue Valentine (2010) - 3/6

Jag ville så gärna gripas av den här filmen och jag försöker förgäves räkna ut varför det inte hände. Blue Valentine är en historia om äkta människor som genomlever en erfarenhet som nästan alla människor delar. Dess huvudpersoner lider plågor som man känner igen om man någonsin levt i ett förhållande som varat en enda minut förbi förälskelsestadiet. Den gör det på ett djupt sant sätt, med skådespelare som lever inuti sina roller och aldrig förfaller till att bli karikatyrer samtidigt som de är obönhörligen igenkännliga. Ändå nådde den inte fram till mig.

Jag stördes av att jag inte förstod mig på de två människorna som utgör Blue Valentines centrum, hjärta och existensberättigande: Cindy (Michelle Williams) och Dean (Ryan Gosling). Det borde inte vara ett problem. Jag är övertygad om att det inte är tänkt att vi ska förstå oss på dem. Vi ska känna samma alienation som man känner när en älskad, kanske en sambo, plötsligt beter sig på ett sätt som är så främmande att man inte finner ord. Det har hänt oss alla.

Jag lyckades inte alltid hänga med i den icke-linjära kronologin som samtidigt berättar historien om hur Cindy och Dean möttes, hur de blev förälskade, hur hon blev gravid, hur de gifte sig, och en mörkare historia som utspelar sig sex år senare när elden har lämnat deras äktenskap och ersatts av taggar och kyla. Ibland var jag förvirrad och trodde att jag befann mig i nutiden när det var det förflutna. Det ryckte mig förstås ur illusionen, men det är nog snarare ett fel hos mig än hos filmen. Ingen annan verkar ha drabbats.

Jag kunde inte tycka om varken Cindy eller Dean, i alla fall inte hela filmen igenom. Mina sympatier växlade; först låg de hos Dean som försöker upprätthålla kärleken och tycker att äktenskapet i sig är meningen med livet medan Cindy är kall och fientlig. Sedan hamnade de hos Cindy när Dean blev allt argare och närmade sig våldet som utväg. Jag tyckte mer synd om Dean, men jag kunde inte stå bakom hans beteende mot slutet. Och kanske inte heller hans fåfänga hopp, vars skadlighet han vägrade inse. Men att jag inte tycker om två karaktärer är inte i sig en anledning att inte tycka om filmen.

Jag förstår varför Gosling och Williams tog de här rollerna. Det är en utmaning att visa upp de inre förändringar som skett hos Cindy och Dean medan de förvandlades från unga studenter till vuxna som försöker få sina liv att fungera samtidigt som de pressar ut lite lycka. Det är en sak att vara en annan människa under åldersmakeup och med sextio års extra erfarenhet att porträttera, men Cindy och Dean har bara blivit lite äldre, lite erfarnare. Cindy har blivit lite mer cynisk, Dean har vägrat.

Skickligheten i Blue Valentine är påtaglig, uppenbar och omisskännlig. Ambitionen är enorm och inte ouppnådd. Men till slut fann jag att jag, liksom Cindy, inte hade några känslor kvar för historien. Tragiken var synlig, men jag kände den inte. Bekantskapen som borde ha fört det närmare föll i stället bort. Och Blue Valentine förlorade mig.

The Girl with the Dragon Tattoo (2011) - 6/6

Jag trodde att det skulle bli omöjligt att bedöma The Girl with the Dragon Tattoo utan att jämföra den med Män som hatar kvinnor, som var en väldigt bra thriller med othrillerliknande egenskaper. Jag visste att en del skulle ha ändrats, förmodligen inte till det bättre, och trodde att Män som hatar kvinnor ständigt skulle finnas i bakhuvudet. Så blev det inte, vilket i sig är ett gott betyg till The Girl with the Dragon Tattoo. Den är så medryckande och engagerande nog att jämförelsen aldrig dyker upp, och den skulle hur som helst inte lida mycket av att bli jämförd.

För de två i landet som varken läst boken, sett filmen eller genom kulturell osmos plockat upp handlingen: Mikael Blomkvist (Daniel Craig) är en grävande journalist som just blivit dömd i ett förtalsfall mot affärstitanen Wennerström (Ulf Friberg) efter ett reportage som visade sig innehålla falska uppgifter. Han försöker dra sig undan från tidningen Millennium och dess chefsredaktör Erika Berger (Robin Wright), som han har ett förhållande med.

På julafton blir Blomkvist uppringd av advokaten Dirch Frode (Steven Berkoff) som arbetar för industrijätten Vangerkoncernen. Dess åldrande patriark Henrik Vanger (Christopher Plummer) vill träffa Blomkvist och erbjuda honom ett uppdrag. Fyrtio år tidigare mördades den gamles brorsdotter Harriet (Moa Garpendal), en dag när familjens ö isolerades av en bilolycka på den enda bron. Sen dess har mördaren sänt Henrik Vanger en pressad blomma varje år på hans födelsedag, precis som Harriet brukade göra.

Henrik Vanger har tillbringat sitt liv med att försöka lösa mysteriet och nu när han är en gammal man gör han ett sista försök via Mikael Blomkvist, känd som duktig grävare. Han tror att det är någon i hans familj, full som den är av nazister och annat osmakligt folk, som är skyldig. Förmodligen någon som fortfarande bor på ön.

Samtidigt får vi se Lisbeth Salander (Rooney Mara), den unga kvinna som Vanger anlitade för att göra en bakgrundskoll på Mikael Blomkvist. Hon är en briljant men djupt skadad människa, någon som livet behandlat illa och envisas med att fortsätta att behandla illa. Hon är en omyndigförklarad 23-åring vars förvaltare Palmgren (Bengt C.W. Carlsson) får en stroke och ersätts av Nils Bjurman (Yorick van Wageningen). Bjurman är ett ordentligt kräk och orsakar de svårsedda scenerna i The Girl with the Dragon Tattoo. Blomkvists och Salanders vägar korsas och de två skickliga framrotarna av fakta börjar samarbeta.

När boken och sedermera filmen gjorde sitt segertåg över Sverige antog jag att det rörde sig om någon lättsmält deckarhistoria, för det brukar ju vara populärt i vårt land. Det var inte förrän jag såg Män som hatar kvinnor som jag insåg att den här berättelsen har en komplicerad intrig med många viktiga karaktärer, en smart och engagerande handling, flera oväntade element och en vägran att på standardsätt lösa alla problem med våld. I stället arbetade Salander och Blomkvist med hjärnorna och gjorde riktigt utredningsarbete. Allt det har behållits i The Girl with the Dragon Tattoo.

David Fincher är fantastiskt skicklig på att göra det tråkiga spännande (se The Social Network) och den skickligheten kommer till god användning här, där dramat hänger på att leta i dammiga arkiv och skärskåda gamla foton. Musiken och klipptekniken får oss att vrida oss av spänning när Lisbeth Salander själv behöver kaffe för att hålla sig vaken.

Christopher Plummer är en veteran som kan bränna av en roll som den karismatiske gamle Henrik Vanger utan att blinka och han gör som väntat ingen besviken. Rollen som Mikael Blomkvist är mer av en utmaning för Daniel Craig och han ser inte heller ut som en lönnfet medelålders svensk journalist men han gör sin insats bra.

Hur som helst är alla andra ändå bara där för att utgöra bakgrund till Rooney Maras Lisbeth Salander, som är en riktig skapelse. Hon är emotionellt störd, sårbar och bräcklig samtidigt som hon är stark och brutal när det behövs, en människa vars erfarenheter av världen kan sammanfattas med det enda ordet smärta och som reagerat med att sluta sig. Till en viss gräns, vilket vi får många exempel på. Hon är inte en kliché eller en arketyp, hon är en unik karaktär och källan till den här berättelsens magnetism. Rooney Mara berättar om hennes bakgrund utan att säga ett enda ord.

Berättelsen är fortfarande förlagd till Sverige. Det är svenska löpsedlar, Sjöströms Livs och "just nu kan du inte nå det önskade numret", och personerna hälsar på varandra med "hej hej". De talar engelska med väl inövade svenska accenter, vilket jag som svensk fann distraherande, särskilt när de inte lyckades uttala de svenska namnen rätt. Det är vad tyskar och fransmän och ryssar fått leva med i årtionden men vi svenskar är inte vana och om det är något jag verkligen har att klaga på i The Girl with the Dragon Tattoo så är det just det. Jag hade hellre hört Craigs och Maras och Plummers riktiga språk, och så hade kanske Stellan Skarsgård inte tvingats gå tillbaka till en värre svensk brytning än den han brukar ha.

Det är ett litet problem, och ett som hur som helst bara drabbar svenskar. Det ändrar inte att The Girl with the Dragon Tattoo är en ytterst välgjord och effektiv thriller, baserad på en stark berättelse som i grunden är en klassisk låsta-rummet-historia men gör sig av med snart sagt varenda kliché från den genren och överraskar ända in i slutet.

Men jag kan förstås inte släppa den här filmen utan att trots allt göra en jämförelse med Män som hatar kvinnor. Här finns även SPOILERS, så nu är det läge att sluta läsa om man inte redan vet vad som händer. Jag vill också påpeka att jag inte läst boken, så jag kan inte uttala mig om huruvida endera versionen är trognare den litterära förlagan.

I allmänhet är The Girl with the Dragon Tattoo lika bra som Män som hatar kvinnor. Historien är fortfarande lika genomtänkt och väl hopsatt, och man har hållit sig till den så troget som man kunde vänta sig. Kanske trognare. Visst finns det skillnader, men ingen väntade sig att de två versionerna skulle vara exakt lika.

Mycket av det jag väntade mig skulle vara annorlunda i den amerikanska versionen var inte det. All brutaliteten, allt det sexuella våldet, fanns kvar. Våldtäktsscenen hemma hos Bjurman är precis lika outhärdlig i The Girl with the Dragon Tattoo som i Män som hatar kvinnor och Rooney Maras ångestfyllda förtvivlan är lika fruktansvärd och uttrycksfull som Noomi Rapaces. Om Rapace fick fram något mer av Salanders sårbarhet och bräcklighet så faller ändå ingen skugga på Mara; hon gör en fantastisk insats i rollen och jag tror det snarare beror på manus än på henne.

Manuset visar oss nämligen en annan Salander än Män som hatar kvinnor gjorde. Skillnaderna är till att börja med subtila men blir allt tydligare. I Män som hatar kvinnor finns en fantastisk scen där Salander kommer in till Blomkvist, sätter sig på honom, tokrider sig till orgasm, går av och lämnar rummet. Det var en illustration av hennes karaktär: törstande efter närhet men så fundamentalt skadad att hon inte erkänner det eller vet hur hon ska uttrycka det, hämningslös och skamlös, en helt egen varelse. I The Girl with the Dragon Tattoo lägger Blomkvist henne på rygg, de har vaniljigt sex och efteråt ligger de tillsammans i sängen, och verkar skaffa sig åtminstone ett halvt förhållande.

Det är dock inte lika illa som när Salander just räddat Blomkvist från Martin Vanger, som ger sig av med bil. I Män som hatar kvinnor ser hon till så att Blomkvist lever, sen ger hon sig av efter honom, ser honom brinna, och försvarar det efteråt utan en antydan till att hon skulle behöva någon annans tillstånd än sitt eget. I The Girl with the Dragon Tattoo ber hon om lov innan hon sticker, och jag pratar inte om ett "Are you all right?" eller ens "I'm going after him" och vänta på en nickning, utan "May I kill him?". Varför skulle hon vara intresserad om hans åsikt i frågan? Varför skulle hon be om tillstånd? Och varför, nu när vi är inne på ämnet, skulle Blomkvist ge det till henne? Det låter inte likt honom att låta Lisbeth Salander riskera livet för att döda.

Det är en trist förändring hos en av de intressantaste karaktärerna svensk film någonsin skapat. Så: som film är The Girl with the Dragon Tattoo lika bra som Män som hatar kvinnor. Som porträtt av karaktärerna - som jag uppfattar dem - är den märkbart sämre.

Raising Arizona (1987) - 4/6

Bröderna Coen har skapat några av mina favoritfilmer - The Big Lebowski, The Hudsucker Proxy - men det tog tid att nå upp på den platå där de gjorde sina bästa verk. Raising Arizona är en speciell film som fastnar i huvudet och visar anlagen till det som de senare skulle smida till genialitet och om den inte är i klass med bröderna Coens mästerverk så är det inget underbetyg; få filmskapare når de höjderna.

Den oförglömliga, dimmiga berättarrösten tillhör Nicolas Cage, ännu inte den actionstjärna han skulle bli men redan en skicklig skådespelare och duktig på att ge sin röst de utomvärldsliga egenskaper som behövdes både här och i Wild at Heart. Han spelar vanebrottslingen H.I. som vi i en rolig inledningssekvens får se fara in och ut ur fängelset. Varenda gång träffar han polisen Edwina "Ed" McDunnough (Holly Hunter), de börjar prata med varandra, och när han till slut lämnar det brottsliga livet är det med Ed vid sin sida.

Nu vill de bilda familj, men det visar sig att Ed inte kan få barn. Deras nya liv krossas och H.I. blir förtvivlad. Hans fru har dock en lösning när den stenrike möbelförsäljaren Nathan Arizona (Trey Wilson) får femlingar. Ingen kan ju ta hand om fem ungar, så H.I. och Ed kidnappar en.

Komplikationer tillstöter förstås. I stället för att knappt märka att ett barn har försvunnit blir Nathan Arizona fast besluten att hitta sin kidnappade avkomma. Två gamla kompisar från H.I.s förflutna dyker upp, och det visar sig att de har rymt från fängelset. Och så finns det en varelse som är svår att beskriva, en blandning mellan Hell's Angel (den sorten som åker motorcykel) och Hell's Angel (den sorten som har svarta vingar och kommer från helvetet). Han dyker upp i H.I.s drömmar innan vi får se honom på riktigt, och nånstans där blandar verkligheten ihop sig med fantasin.

Raising Arizona utspelar sig i något slags halvverklig drömvärld, ett grepp som bröderna Coen skulle återanvända flera gånger. På ytan handlar Raising Arizona om sådant som utan vidare skulle kunna hända i verkligheten, och det är sättet historien berättas på (och Nicolas Cages molniga röst) som för oss någon annan stans.

Jag antar att Raising Arizona rent formellt är en komedi, och visst skrattar jag när jag ser den, men den är inte en film som dyker upp i hjärnan när jag tänker "komedi". Det är inte att den handlar om mörka ämnen - det är det många komedier som gör. Det är snarare att den är väldigt medvetet orealistisk utan att någonsin låtsas om att det är medvetet. H.I. lever i den här världen och tycker inte att det är något konstigt med det, även om till och med hans gränser pressas när han första gången ser den svarte motorcykelriddaren i verkligheten.

Bucky Larson: Born to Be a Star (2011) - 1/6

"I knew the critics were going to bury us... None of those reviewers was psyched to see Bucky Larson and laugh. They go in with the mentality 'fuck these guys for making another movie.' They go in there to kind of headhunt. It makes me laugh because it's just so embarrassing. It makes them look like such morons."

Så sade Nick Swardson, stjärnan i Bucky Larson: Born to Be a Star, om de brutala sågningar filmen utsattes för. Det är hans sätt att avvärja kritiken och han kanske tror på det, men det är inte sant. Jag, och säkert många av dem som gör det här för pengar och inte bara för att de inte har något bättre för sig, skulle gärna skriva en positiv recension av en film från Happy Madison-gänget. Att vi inte gör det beror på att de gör usla filmer. Förutom Grandma's Boy, den var faktiskt bra.

Nu är Bucky Larson faktiskt inte horribel. Det var inget lidande att se den, den är inte tråkig, och även om jag inte minns några skratt så flinade jag i alla fall större delen av tiden. Visst, för det mesta var det inte skämten jag flinade åt utan det faktum att den här filmen faktiskt blev gjord, men det är i alla fall något. Och det fanns tillfällen då ett och annat avsiktligt skämt hade sin avsedda effekt. Det är bara det att de tillfällena försvinner i allt det andra, och att filmen försöker ge oss ögonblick av allvar samtidigt som den bränner all sin energi på att bestämt hävda att ingenting är på allvar och vi bara ska slappna av, hänga med och garva.

Titelns Bucky (Swardson) är en bävertandad, ful, korkad och orimligt naiv och oskuldsfull ung man som bor i en småstad i Iowa där det tydligen anses okej att smeta in sina könsorgan med jordnötssmör och ställa sig bland slickglada getter. Han får sparken från sitt jobb som påspackare på det lokala varuhuset och försöker trösta sig med filmkväll tillsammans med sina tre nördiga kompisar. Den här gången planerar de att titta på porrfilm, vilket Bucky inte begriper sig på och vi får avnjuta en sofistikerad scen där tre unga män i en Happy Madison-film förklarar för honom hur man masturberar och hur ofta de gör det. Han verkar inte fatta riktigt men blir hur som helst distraherad av att skådespelarparet i den valda filmen är hans föräldrar, Debbie "Rosie Bush" Larson (Miriam Flynn) och Jeremiah "Jim Spraysium" Larson (Edward Hermann). Bucky återvänder till sitt konservativa hem, får sina föräldrar att berätta sanningen om deras förflutna som porrstjärnor på sjuttiotalet, och inser sitt öde: han ska själv resa till Hollywood och bli porrstjärna.

Bucky har naturliga nackdelar: han är ful, han är oskuld, han har en oattraktiv dialekt, och han har andra egenskaper som traditionellt är dåliga för manliga porrstjärnor. Hans enda tillgångar är en benhård tro på sin egen potential och en självklar uppfattning om att detta är hans öde. Hans inledande försök att bli porrstjärna går som man kan vänta sig, men han träffar i alla fall servitrisen Kathy (Christina Ricci) som tycker om honom och hjälper honom hitta någonstans att bo så han slipper sova i buskarna. Han får kontakt med porregissören Miles Deep (Don Johnson) och porrstjärnan Dick Shadow (Stephen Dorff) och försöker få igång sin karriär.

Bucky Larson har flera scener jag inte ville se, flera scener jag ångrar att jag såg, och massor av scener som inte gav mig något. Framför allt verkar den - liksom många fyraåringar i sandlådan - ha missförstått humor. Löjliga, hojtade accenter är inte roliga i sig, och det är inte snoppar heller.

Och precis när jag försöker komma in i filmens mentalitet och se om det inte går att klämma ur den i alla fall ett riktigt skratt så spelar den några emotionella scener fullständigt allvarligt. Som om det går att ta Bucky på allvar, efter allt vi sett av honom. Det slutar med påklistrat feelgood och det vi minns är skämt som missade målet. Det är därför Bucky Larson: Born to Be a Star får en negativ recension, inte för att jag inte ville skratta.

Cry-Baby (1990) - 4/6

Om det inte vore för min Johnny Depp-totalistiska ambition hade jag förmodligen aldrig sett den här filmen. Det hade faktiskt varit en liten förlust, för det här porträttet av ett stiliserat amerikanskt femtiotal är inte utan sina underhållande poänger.

I Baltimore finns 1954 två rivaliserande gäng. På ena sidan står Drapes, olydiga rebels without a cause som går sin egen väg och skrämmer etablissemanget. Mot dem står Squares, duktiga och högpresterande helylleamerikaner. Däremellan har vi Allison (Amy Locane), som av Drapes kallas för en Scrape - en Square som vill vara en Drape.

Allison är, liksom de flesta tjejer vare sig de erkänner det eller inte, intresserad av den bildsköne Drapen Cry-Baby (Johnny Depp när han fortfarande var en fager tonårsidol). Hans förmåga att på kommando låta en tår rulla nerför kinden gör alla flickorna svaga i knäna och han omger sig med ett litet gäng Drapes, bland dem den oförglömliga Hatchet Face (Kim McGuire), vars utseende är svårt att beskriva och förhoppningsvis åtminstone delvis uppnåddes med strategiskt smink, och en ung Ricki Lake som Cry-Babys syster Pepper.

Mellan sångnummer utspelar sig en liten Romeo och Julia-historia mellan Cry-Baby och Allison. Cry-Babys gäng har svårt för posören Allison och hon har en intressent bland Squares också, den präktige Baldwin (Stephen Mailer), som inte står ut med att en läderklädd buse som Cry-Baby brädar honom. I bakgrunden finns Lenora Frigid (Kim Webb) som själv är nerkärad i Cry-Baby men ständigt får nobben. Medan slagsmål utbryter mellan Squares och Drapes hävdar hon att hon är gravid med Cry-Babys avkomma.

Det är en simpel historia som avlöper på det sätt man kan vänta sig, men däremellan får vi avnjuta festliga musikalnummer, ett djuplevande skådespel från alla inblandade, och en kärlek till femtiotalet - eller åtminstone den version av femtiotalet som regissören John Waters vill visa oss, kanske för att han önskar att det var så i verkligheten, kanske för att han som så många andra ser sin barndom genom skära glasögon - som ensam rättfärdigar ett spektakel som Cry-Baby.

The Hangover Part II (2011) - 5/6

The Hangover var en hysteriskt rolig, medvetet överdriven, ostoppbar komedi med en handling som lyckades med att samtidigt vara igenkännlig och befinna sig ljusår från tittarens egna erfarenheter. Vi fick följa två vänner och en oomtyckbar lurk som de inte lyckas bli av med när de vaknar upp efter en så hård svensexa att de inte minns någonting och förlorar brudgummen. Deras jakt på honom blir allt mer absurd och gränsar till det surrealistiska. Och det fungerar, det är fantastiskt kul hela vägen igenom.

The Hangover kändes som en one-off-framgång, något som är omöjligt att följa upp samtidigt som det var oundvikligt att det skulle komma en uppföljare. Den skulle förstås göra om samma sak som den första gjorde, driva det orimliga ännu längre, och inte vara alls lika rolig eller lyckad. Uppföljaren kom, och jag hade två av tre rätt i alla fall.

Den här gången är det Stu (Ed Helms) som ska gifta sig med sin thailändska fästmö Lauren (Jamie Chung). Bröllopet ska stå i Bangkok och inbjudna är både förra filmens brudgum Doug (Justin Bartha), Phil (Bradley Cooper) och karriärfuckupen Alan (Zach Galifianakis) som orsakade hela eländet första gången. Alan har en helt annan syn på sitt förhållande till de andra svensexeveteranerna än de; de önskar att han inte dök upp eller åtminstone höll käften ibland. Alan ser dem tvärtom som sina bästa vänner och blir arg när Laurens yngre bror Teddy (Mason Lee) dyker upp och förstör gruppdynamiken.

Väl framme i Thailand vägrar Stu ha en svensexa, men går efter viss övertalning med på att ta några öl nere på stranden. Doug tar sig en tidig kväll och i nästa ögonblick vaknar Phil, Stu och Alan upp på ett billigt, stökigt hotellrum. Alans huvud är rakat, Stu är tatuerad i ansiktet och som sällskap har de en liten apa och gangstern Chow (Ken Jeong), som de träffade i första filmen och som Alan tydligen hållit kontakten med. Teddy är dock försvunnen, men de har hans finger. Det är inte lugnande.

Handlingen utvecklar sig som man kan vänta sig. De följer desperat ledtråd efter ledtråd, det aristoteliska komedimönstret följs och det lyckas bli värre och värre ju längre de kommer, de får se bilder och filmer och höra vittnesmål, och bröllopstimmen kryper allt närmare medan brudens lillebror förblir försvunnen.

Det är på många sätt just en upprepning av The Hangover med ändrade detaljer. Det borde inte ha fungerat och det borde framför allt inte ha fungerat så här bra. The Hangover Part II är precis lika rolig som The Hangover och den rycker med oss precis lika mycket som sin föregångare. På något sätt lyckades en formelupprepning den här gången. Det hjälper att ha skådespelare som Zach Galifianakis, Bradley Cooper, Ed Helms och Ken Jeong, som hittar precis rätt toner för sina karaktärer vare sig de är fullständigt vansinniga eller stackars vanliga människor som återigen finner sig fast i en obegriplig situation. Det hjälper att ha en till synes outsinlig källa av bisarra idéer som noggrant skapar en upptrappning av galenskapen tills huvudpersonernas liv darrar på kanten till avgrunden. Det hjälper att ha tillgång till komiska talanger som inte kan låta bli att leverera skratt efter skratt.

Till och med eftertexterna följer den första filmens tradition och vi får se en lång rad foton från kvällen innan. Den här gången är de ännu roligare, särskilt en bisarr bild där gangstern Chow deltar i ett återskapande av ett berömt - och otäckt - foto från Vietnamkriget. Jag kan se det hända efter alldeles för många drinkar, och det är precis vad en film med titeln The Hangover Part II ska visa oss.