Hit and Run (2012) - 6/6

Ibland ser jag ännu en formulaisk urtråkig actionkomedi och förtvivlar, men sen dyker det alltid upp en film som Hit and Run och tänder hoppet på nytt. Ja, det går fortfarande att göra riktigt bra saker i den här genren. Det går att vara actionfylld och rolig utan att vara korkad. Det går att skapa vansinnescharmiga, intagande historier även om man inte siktar på att vara filmkonstens Shakespeare.

Det här är Dax Shepards projekt. Det är hans idé, hans manus, hans bilar, hans kompisar som är med, och de två huvudrollerna spelas av honom och hans dåvarande flickvän, numera fru. Alldeles för många personliga projekt slutar som antingen krossade drömmar eller smörja, men här är en idé som förts hela vägen fram till briljans. Det är bara ytterst märkligt att han efter alla dessa framgångar valde att handikappa den med en tråkig, lättglömd och missvisande titel.

Jag menar, vad väntar du dig av en film som heter Hit and Run? Att den börjar med en scen där en polis bil börjar rulla när han gått ur den och han försöker stoppa den genom att skjuta den? Att en av karaktärerna har en doktorsgrad i ickevåldsam konfliktlösning? Att den första biljakten inleds med slowmotionkyssar och Pure Imagination? Nä, inte jag heller.

Men det är vad vi finner här. Ovan nämnda doktor är Annie (Kristen Bell), som skapade sitt eget ämne och därför har lite svårt att hitta jobb. Hon arbetar på ett litet college i en liten stad mitt i ingenstans och drömmer om att göra något bättre. Hon får chansen när hennes chef (Kristin Chenoweth) berättar att University of California tänker börja med en kurs i ickevåldsam konfliktlösning och är intresserade av Annie.

Det är bara ett problem: Annies pojkvän Charlie Bronson (Shepard). Han lever under vittnesskydd och om det finns ett ställe i världen han inte kan åka till så är det Los Angeles. Hon säger att hon ska strunta i jobbet, men Charlie säger nej, det kan han inte leva med. Han återvänder till Los Angeles för hennes skull. In i bilen, vi ska vara i LA på onsdag 16.00 vad som än händer.

Det händer förstås rätt mycket. Randy Anderson (Tom Arnold) är Charlies poliskontakt och kan inte låta honom åka. Gil Rathbinn (Michael Rosenbaum) är Annies skithög till expojkvän och litar inte på Charlie. Han rotar i Charlies förflutna och upptäcker det inte ens Annie vet: Charlie bevittnade inte bara ett bankrån som slutade med mord; han deltog i det. Rånarna och mördaren var hans kompisar.

Gil letar reda på Charlies gamla kumpaner och följer sedan efter paret i bil, och därmed är det igång med biljakter, eldstrider, poliser, brottslingar, fel hotellrum, handgemäng, och gamla kompisar som träffas på nytt.

Och detta är det fantastiska: alla bitarna är lika bra. Under actionscenerna längtar man inte efter mer drama, under diskussionerna mellan Charlie och Annie längtar man inte efter mer action. Hit and Run är en film med nästan perfekt balans, och framför allt skapar den intresse genom att innehålla riktiga karaktärer i stället för pappfigurer.

Visst, Charlie och hans gamla kompisar Alex (Bradley Cooper), Alan (Ryan Hansen) och Neve (Joy Bryant) hatar varandra nu, men de var goda vänner en gång i tiden och det är inte dött än. De är jävligt arga på varandra, men det är just för att vänskapen dog. Alla känner sig svikna och alla kan prata för sin sak. Den bästa scenen i filmen - i hård konkurrens - är den där Alex till slut kommer igenom Charlies barriärer och släpper en bomb.

Hit and Run är så mycket bättre än den borde vara. Den innehåller egentligen inget nytt, i alla fall inget som borde vara viktigt, den tar bara en massa gammalt och gör det förbannat bra. Och slänger på ett körsbär eller två. Och skapar härlig underhållning. Det går bara inte att tycka illa om en film som avbryter en biljakt för att den jagade ska säga till den jagande:

"Will you please be a little more careful? It really worries me when I look behind me and see your van is airborne."

Annihilation Earth (2009) - 1/6

Fyra människor i skyddsdräkter rör sig genom något som tydligen är en postapokalyptisk värld. Mörker, sönderrasade byggnader, en fallen civilisation. Men så står det "48 timmar tidigare" och plötsligt är allt fint... men strax står det "84 timmar till förintelse". Vad är det som pågår?

Det som pågår är att fantastiska vetenskapliga genombrott lett till ren, billig energi som försörjer nästan hela Europa. Hur gick detta till, undrar du. Jo, med partikelacceleratorer. Inte för att de producerar energi - tvärtom sväljer de en hel del. Men så funkar det i Annihilation Earth.

Jag har väl sällan sett en film där korrekt vetenskaplig terminologi används så hysteriskt inkorrekt. I verkligheten är Higgsfältet något som - tror vi - finns överallt runt oss och gör att världen som den existerar kan fungera. I den här filmen dyker ett Higgsfält upp på en viss plats och hotar världen. Och det är bara början.

De ansvariga för mycket av struntpratet - och även för partikelacceleratorenergin - är David Wyndham (Luke Goss) och Raja Bashir (Colin Salmon). Deras uppfinning ska nu spridas till hela världen och de är på ett toppmöte för den sakens skull. Närvarande är högdjur från alla världens hörn - utom Mellanöstern, av knepiga politiska och ekonomiska skäl - och Davids och Rajs chef Paxton (Marina Sirtis). De vill göra gott, hon vill tjäna pengar.

Ett gäng arabiska terrorister (knappt stereotypt) blir sneda över det hela och lyckas pinsamt lätt ta sig in i den ena acceleratorbyggnaden och spränga den. 30 miljoner människor dör i en explosion som har sitt centrum i Orleans och når till Paris, sisådär tretton mil bort, men lämnar små stugor stående. Smartare än så här kan inte en film vara.

Naturligtvis har man inte förbättrat filmen genom att hitta vettiga skådespelare; de här människorna uttalar sina repliker robotaktigt och producerar minspel som om de lärt sig mänskliga uttryck genom dokumentärfilmer. Och hela tiden tickar klockan ner mot total förintelse, för varför ska man ha en gnutta spänning eller ett slut som är något annat än total förstörelse? Jag har ingen aning.

The Mysterious Geographic Explorations of Jasper Morello (2005) - 5/6

I den sepiatonade steampunkstaden Gothia lever Jasper Morello (Joel Edgerton) med sin fru Amelia (Jude Beaumont). Han är en luftskeppsnavigatör som hemsöks av minnen om ett hemskt misstag, hon är en välgörerska som tar hand om offren för en dödlig smitta som härjar i staden.

Gothias värld verkar vara en där luften tjänar samma syfte som vattnet i vår. Man färdas i luftskepp, det finns svävande öar och flygande fiskstim. Om det finns fast mark där så syns den aldrig till, och berörs inte med ett ord.

Jasper Morello går ombord på luftskeppet Resolution, kommenderat av kapten Griswald (Tommy Dysart) som inte vill ha Morello ombord men inte har något val; han har sina order. Ombord finns också doktor Claude Belgon, en biolog som har sina egna hypoteser om den mordiska sjukan och hur man ska kunna bota dem.

Det är en grå och i grunden nihilistisk historia som berättas, men den berättas på ett magnifikt sätt. Världen byggs upp med utomvärldsliga metoder. Karaktärerna är nästan bara silhuetter, en metod som en gång i tiden var vanlig men sällan syns till längre. Jag tänker på sagosekvensen i den sjunde Harry Potter-filmen som själv tog sin inspiration från den tecknade filmens barndom och det blir samma effekt: en lätt overklig, sagoliknande känsla som vilar över upplevelsen.

Det påstås att det här är den första av fyra delar och jag skulle gärna se de andra tre, men jag kan inte hitta några tecken på att de faktiskt har gjorts och inte bara drömts av filmskaparna. DVDn innehåller tydligen bara första delen och eftersom den kom för snart tio år sedan så är det nog inte lönt att hoppas på fler. Synd. Men om du vill se den här så finns den på Youtube.

Source Code (2011) - 4/6

Vissa filmer fortsätter för länge - A.I. är ett toppenexempel men knappast ensam. De når sitt naturliga slut, ett perfekt ställe att rulla eftertexterna, och sen fortsätter de och allt går fel. Source Code verkar först ha målat in sig i ett hörn och skapat en historia som inte går att avsluta på ett bra sätt, men sen hittar den ändå en riktigt vacker utväg, men sen kan den inte hålla sig utan måste köra vidare och lämna oss med en hel säck frågor vi aldrig kommer att få svar på.

Innan dess är den dock riktigt underhållande. Den börjar direkt förvirrande när stridspiloten Colter Stevens (Jake Gyllenhaal) vaknar ombord på ett tåg utan minne hur han har hamnat där eller vem kvinnan mittemot - som uppenbarligen känner honom men kallar honom Sean - är. Han försöker pussla ihop vad som hänt när tåget plötsligt exploderar och han i stället befinner sig i en besynnerlig kapsel där en kapten Goodwin (Vera Farmiga) försöker prata med honom.

Det visar sig att tåget var målet för en terroristattack, och terroristen har en större operation på gång. Genom en briljant teknik - som förklaras på ett smart, intrikat och faktiskt någorlunda plausibelt sätt - kan Stevens föras tillbaka till en tidpunkt åtta minuter före explosionen och placeras i kroppen på ett av offren, om och om igen. Nu är hans jobb att hitta terroristen så att det större dådet kan stoppas.

Gyllenhaal har alltid varit bra på att porträttera desperation och den talangen ges gott om utrymme här. Miljön på tåget är för honom minst lika verklig som verkligheten och han blir besatt av möjligheten att rädda passagerarna ombord trots att Goodwin förklarar för honom att det är helt meningslöst - de finns inte ens, de är bara bilder av människor som redan är döda. Det sista han minns är stridstjänst i Afghanistan - vad har hänt med honom? Vet hans pappa om att han är tillbaka?

Det sliter på Stevens, både att "dö" om och om igen, att stressa sig igenom de åtta minuter han har, och att bit för bit inse vilken situation han faktiskt befinner sig i. Ju mer vi och han får veta, desto mer börjar vi undra hur den här filmen ska lyckas sluta utan att vara mörkare än ett kvinnoöde i en von Trier-film. Men Source Code verkar kunna ta sig ur det och ge oss ett riktigt fint slut.

Om den bara hade haft modet att sluta där. Alla hade inte gillat det, men det hade varit djärvt, och det hade varit ärligt, och det hade varit bättre än det slut vi får, som känns påklistrat och onödigt och ställer så många frågor att jag slutar tänka på det filmen handlade om och i stället tänker på vad i helsike som händer nu.

Eddie (1996) - 2/6

En gång på nittiotalet stod jag i en videobutik (till mina framtida barn: fråga mig vad en "videobutik" var för något) medan ett äldre par letade efter något lättsmält att se, och en av dem hittade en med Goldie Havn. Det är inte en felstavning, förresten, han uttalade det "Hav-n". Goldies närvaro clinchade det hela och de gick hem med något som förmodligen började med "Tjejen som...".

De hade väl sett många filmer med Goldie Hawn, de tyckte om henne, och de kunde lita på att hon levererade ungefär vad de väntade sig. De blev säkert inte missnöjda. Det finns helt enkelt ett utrymme i marknaden för pålitliga leverantörer av okej-men-aldrig-fantastiska filmer inom genren hjärnbomull.

Samma fenomen står bakom filmer som Eddie. Därmed inte sagt att Whoopi Goldberg aldrig skapar något bra - jag tänker spontant på Girl, Interrupted - men de bra sakerna försvinner i floden av oförargliga komedier som bara fungerar för äldre par som vill slippa tänka.

Eddie är skapt helt enligt lämplig formel och fungerar bara så pass bra som den gör därför att Whoopi Goldberg vid det här laget hade rätt mycket rutin på att producera samma film om och om igen. Om jag säger att den handlar om ett (kvinnligt) basketfan som får bli sitt favoritlags coach, hur stora delar av handlingen skulle du redan kunna kreta ner? Förmodligen skulle du inte missa mycket.

Den här skruvningen händer när Edwina "Eddie" Franklin (Goldberg) från sin plats uppe vid taket sitter och ser en match med New York Knicks och skriker förolämpningar mot coachen (Dennis Farina). I halvtid vinner hon rätten att vara med och coacha under andra halvlek, och hennes popularitet är sån att lagets ägare (Frank Langella) utser henne till coach.

Och därifrån är det, med inledande problem och misstro, spelare som ogillar henne och hennes egen bristande erfarenhet, innan hon får ordning på saker och ting och vi får en sista showdown där motståndarlaget naturligtvis leds av samma coach som Eddie ersatte. Det är filmernas havregrynsgröt, som inte gör någon arg men knappast någon glad heller.

Midnight in Paris (2011) - 3/6

Jag ska erkänna direkt: jag har riktigt svårt för Owen Wilson, och det förstör den här filmen för mig. Den enda gången jag har sett honom fungera riktigt bra är i Zoolander, och då är det för att han spelar en karaktär som ska bete sig så som Wilsons karaktärer alltid beter sig: som om deras hjärnor går i en annan hastighet än resten av dem. Och resten av världen.

Alltid annars irriterar han mig. Det finns många - framför allt många som vet mer än jag - som hyllar honom och hans antiteknik, där han aldrig ger intryck av att agera. Det brukar vara en god egenskap, men mig ger han intrycket att han inte agerar därför att han inte kan. Han bara hasplar ur sig sina repliker i ojämn fart och beter sig likadant oavsett vem han ska föreställa.

I Midnight in Paris är han inte den ende som stör mig. Rachel McAdams, som jag brukar tycka om, är här direkt frånstötande som Wilsons karaktärs flickvän, och hennes föräldrar och deras vänner filar också på mina nerver. Visst, jag förstår att det är meningen att vi ska tycka illa om dem, men det vore trevligt om det inte vore så obehagligt att se varenda scen de är med i, särskilt när ärkefjanten Paul (Michael Sheen) knallar runt och snackar strunt.

Det är skarp kontrast mellan dem och en helt annan grupp karaktärer, där i stället alla är riktigt bra. Wilsons Gil Pender hamnar i en besynnerlig situation när en antik bil dyker upp vid midnatt och för iväg honom till tjugotalet, där han får träffa Scott och Zelda Fitzgerald (Tom Hiddleston och Alison Pill), Ernest Hemingway (Corey Stoll), Gertrude Stein (Kathy Bates), Pablo Picasso (Marcial Di Fonzo Bo), Salvador Dalí (Adrien Brody)... listan fortsätter. De är Gil Penders hjältar och idoler, och de är intagande karaktärer allihop.

Det gör Midnight in Paris till en jobbig film att se. Scenerna som utspelar sig i nutiden är taggiga och obehagliga, scenerna på tjugotalet är härliga bortsett från Wilsons ständiga närvaro. Han är huvudpersonen men den jag bryr mig minst om. Hela hans jobb går ut på att få en uppenbarelse som förutspåtts så noggrant att den vore klumpigt övertydlig även om han inte fick en monolog vars enda syfte är att hamra in poängen i publikens huvuden. Subtilitet existerar inte i närheten av Midnight in Paris, och det blir den sista spiken i kistan för en film som har så mycket bra men ändå inte lyckas bli bra själv.

Blackfish (2013) - 5/6

Späckhuggare är enorma, intelligenta, aggressiva köttätare som härskar i toppen på näringskedjan. Och vi människor stänger in dem i bassänger och tränar dem att uppträda framför publik. Ibland undrar jag hur vi har klarat oss så här länge.

Späckhuggarhanen Tilikum är en av de största späckhuggarna i fångenskap, en riktig jätte och dessutom en mycket produktiv avelshanne. Han är dessutom ansvarig för tre människors död - två tränare och en man som höll sig gömd på SeaWorld för att vara kvar efter stängningsdags.

Blackfish förklarar de här händelserna med det sjuka i att spärra in en gigantisk varelse i en litet utrymme i flera årtionden. SeaWorld har naturligtvis en annan syn på det - och bidrar mycket till forskning och arbete med vilda havsdjur; det är inget ondskans imperium vi pratar om. Det är ändå svårt att se filmen och stå på deras sida.

Det hjälper att Blackfish är en välgjord film som aldrig ger intryck av att försöka manipulera, även om det naturligtvis är precis vad den gör. Det gör alla dokumentärer, mer eller mindre. Men Blackfish låter SeaWorld uttala sig och driver sin syn utan att bli överdriven.

Jag vet inte vem som har rätt i sak, hur mycket av det som sägs i Blackfish som stämmer och hur mycket som kan diskuteras. Men spelar det egentligen någon roll? Behöver vi egentligen en film för att berätta för oss att smarta sociala djur som behandlas som förslavade fångar år ut och år in inte kommer att må bra?

Det är trots allt Blackfishs poäng, och då är detaljerna inte så viktiga längre.