The Power of Few (2013) - 3/6

The Power of Few har alla ingredienser den behöver. Den försöker leva i samma rymd som gritty-witty-filmerna i Pulp Fictions tradition, en nog så fruktbar åker att plöja. Det är svårt att peka på var den går fel där den försöker jonglera ett halvdussin trådar och hålla allihop relevanta. Slutprodukten är inte dålig, precis, bara förvirrande, spretig och dunkel. Jag kan inte låta bli att leta efter poängen, vilket jag aldrig gjorde när jag såg Pulp Fiction.

Det bästa i The Power of Few är Christopher Walken som en gatulodis med talets gåva. Han knallar runt på stadens gator tillsammans med en dvärg och utbyter visdomsord. Han är nästan ett surrealistiskt inslag, som något som snubblat in från en David Lynch-film. Han och den unga Few (Tione Johnson), vars uppgift verkar vara att övervaka alla de andra karaktärerna, är de två element som får mig att tro att The Power of Few är tänkt som ett symboliskt verk, en modern allegori.

Men vad är det i så fall den symboliserar? När en tonåring (Devin Gearhart) inser att om hans lillebror ska få medicin måste han själv ta tag i den saken och beger sig till butiken med en pistol i byxlinningen, vad betyder det? När den kvickfotade budtjejen (Q'Orianka Kilcher) lyckas pressa in en kärlekshistoria med en förrymd brottsling (Jesse Bradford) i sitt stressade schema samtidigt som hon förföljs på grund av paketet hon är med sig, vad är det tänkt vi ska se? Vilka är det som spelas av Christian Slater (även filmens regissör) och Nicky Whelan där de smyger runt i kvarteret?

Varje bit av The Power of Few funkar fint, det är helheten som fallerar. Jag hade gärna sett de här historierna i kortfilmsform, men när de binds ihop och manuset försöker få oss att se kopplingar som - misstänker jag - inte finns, då flyttas mitt fokus dit och jag distraheras av att försöka få ihop allt jag ser. Det går inte.

Hereafter (2010) - 5/6

I dessa tider när charlataner som Sylvia Browne och John Edward pungslår de naiva och hoppfulla kan det vara knepigt att göra en film som utspelar sig i nutiden och verkligheten - eller åtminstone en hyggligt välliknande kopia - och handlar om att kommunicera med de döda. Det kräver känslighet och tonsäkerhet. Som tur är hade människorna bakom Hereafter gott om båda delarna.

Hereafter behandlar tre olika historier som den sedan knyter ihop med imponerande skicklighet. En handlar om George Lonegan (Matt Damon), en man som faktiskt kan göra det Browne och hennes likar låtsas att de kan. Tidigare arbetade han som medium och hjälpte människor att ta kontakt med sina förlorade anhöriga, men det har han slutat med. Han klarade inte av det längre, känslorna, tårarna, och hemligheterna.

Hans bror Billy (Jay Mohr) lyckas övertyga honom om att göra en engångscomeback och hjälpa en av Billys kunder, Christos (Richard Kind). Det går bra men George tänker inte börja igen. Han betraktar sin gåva som en förbannelse, och det verkar bekräftas när Christos granne dyker upp mitt under Georges dejt med Melanie (Bryce Dallas Howard) och tigger om hjälp. George blir tvungen att berätta för Melanie om sin förmåga och naturligtvis finns det någon hon vill ha kontakt med.

En annan historia handlar om Marie LeLay (Cécile de France), som är på semester i Thailand när 2004-tsunamin slår till. Hon räddas ur vattenmassorna och när hon vaknar ser hon visioner av sin mamma och en liten flicka som dog i tsunamin. Hon försöker gå tillbaka till sitt vanliga liv tillsammans med pojkvännen Didier (Thierry Neuvic) men ingenting är sig likt längre. Visionerna vägrar lämna henne i fred.

Upplevelserna har gett henne en ny tro på livet efter detta, och hon börjar göra efterforskningar och planerar att skriva en bok om det som hände henne. Hennes förläggare vägrar publicera den - enligt avtalet skulle hon skriva en bok om Francois Mitterrand - men hon får tips om andra som kan vara mottagliga.

Den tredje historien handlar om tvillingarna Marcus och Jason (Frankie McLaren och George McLaren) som bor med sin nerknarkade mor och jobbar hårt för att socialen inte ska märka hur illa ställt det är med henne och inte låta dem stanna hos henne. På väg till apoteket för att hämta mammans medicin stöter Jason på några unga busar och när han försöker komma undan blir han påkörd och dör.

Marcus är ensam för första gången i sitt liv och börjar lägga all sin energi på att få kontakt med Jason. Han går till medium efter medium men de är bedragare allihop och hans sökande verkar hopplöst. Men han ger inte upp.

Hereafter är en sorglig men vacker och varm film som får sitt svåra ämne att fungera. Den drog in mig i var och en av sina berättelser och gjorde det så väl att jag inte ens reflekterade över huruvida de skulle visa sig ha något med varandra att göra - inte förrän de slogs samman, och då kändes det självklart.

21 and Over (2013) - 5/6

Och här har vi motsatsen till Project X, en ynglingar-super-film som fungerar, helt enkelt genom att göra allt det rätt som Project X gjorde fel. Framför allt låter den inte sina svin till huvudpersoner komma undan med allt skit de gör. De är där för att vi ska skratta åt dem, inte med dem, och därför kan vi också acceptera när det i slutändan ordnar sig för dem. Tja, hyggligt i alla fall.

Jeff (Justin Chon), Casey (Skylar Astin) och Miller (Miles Teller) var bästa kompisar i high school. När det blev dags för college spreds de över landet och har börjat glida isär, men formellt är de förstås fortfarande toppolare. Mer av gammal vana än något annat, förstås.

Jeff är en högpresterande student med stereotypt fasciststräng asiatisk far (Francois Chau) som själv är läkare och vars son - satan i mig - också ska bli läkare. Jeffs egna åsikter i frågan är förstås helt irrelevanta; den stenhårde fadern utövar total auktoritet och till och med sonens kompisar fruktar honom.

Casey är en kostymklädd ordningssam påg som gick raka vägen från high school till ett hyggligt jobb med en hygglig framtid, allting väldigt mellanmjölk och fint.

Miles är klanten, den som aldrig tycks se längre bort än en timme i taget, han vars framtidsplaner består i att håna Caseys och hindra Jeffs, allt för sin egen tillfredsställelses skull.

Casey och Miles har redan fyllt 21, suparåldern, och nu är det Jeffs tur. De åker till hans college, fast beslutna att bjuda ut honom på en traditionell spritkväll för att fira att han får dricka lagligt. Jeff har dock en viktig intervju morgonen efter så det får bli en försiktig, lugn kväll ute.

Så klart. Jeff slits med, det blir pubcrawl, Jeff häller i sig som en karriäralkis som blir inlåst på Systemet, och snart är han medvetslös. Casey och Miles har ingen aning om var han bor men de måste få hem honom och få honom i ordning innan pappa doktorn kommer tidigt nästa morgon för att hämta honom till intervjun. Poängen med filmen är att se deras äventyr medan de försöker utföra sitt uppdrag som förhindras av arga jocks, heta brudar, vilda campusfester och ordningspersonal.

Filmen inleds med att vi ser Casey och Miles i märkligt tillstånd och det är förstås ett välkänt begrepp för att skapa intresse; vi tittar igenom den långa flashbacken för att se hur de hamnade där. Tyvärr händer allt det märkliga samtidigt i stället för att gradvis drabba dem, men det är ett ganska litet fel.

Det är riktigt roligt, och kryddas med bisarra bifigurer och då och då lite drama, lite relationskonflikter mellan dessa ynglingar som trodde att de skulle vara bästa vänner för evigt men - som vi alla - tvingas inse att det inte är så enkelt. Man måste jobba på det.

Framför allt kan jag slappna av och ha kul, för när svin beter sig som svin är det inte tänkt att vi ska sitta och hålla på dem och önska att vi själva kunde vara så stora svin och bara få applåder. Det framställs som något lågt och löjligt, och något som bestraffas.

"Tower of power?" "Tower of power."

Project X (2012) - 2/6

Thomas Kub (Thomas Mann) är en high school-nörd som ska fylla sexton. Hans föräldrar ska resa bort över helgen och kompisarna Costa (Oliver Cooper), J.B. (Jonathan Daniel Brown) och Dax (Dax Flame) har bestämt sig för att det är dags för en fet födelsedagsfest. Thomas är försiktig; det får bara bli några gäster, ingen han inte känner, inget vilt. Huset ska stå kvar när föräldrarna kommer hem. Kompisarna, särskilt den ansvarslöse snorungen Costa som började fila på mina nerver så fort jag såg honom och aldrig slutade, är mer inne på att tänja hans gränser. Gissa vem som avgår med segern?

Detaljerna är ointressanta, dels för att du redan kan räkna ut dem. Naturligtvis är det en vansinnigt snygg tjej inblandad, och naturligtvis är hennes enda signifikanta egenskap hennes skönhet, och naturligtvis är målet med kvällen att ligga med henne. Naturligtvis kommer det alldeles för mycket folk och det dricks alldeles för mycket, och det enda spännande är huruvida det här är en sån filmfest där ungarna mirakulöst lyckas fixa till huset i sista ögonblicket eller en sån där föräldrarna kommer hem till ett bombhål.

Eftersom det ganska snart blir tydligt vilken sorts fest det rör sig om så tänker jag genast sabba spänningen: det är det senare. Project X försöker särskilja sig från andra tonårssuparfilmer genom att gå längre, göra festen större, förstöra mer. Det funkar - ibland, lite grann. Men det räcker inte.

Det finns roliga bitar här. De flesta och bästa av dem involverar de två tolvåringar (Brady Hender och Nick Nervies) som Costa lejt för att stå för säkerheten. De tar sitt jobb på största allvar, är förvånansvärt bra på det, och är roliga. Ibland skrattar man också till av ren överraskning, av they-went-there-reaktion. Och ibland gnistrar manuset till och levererar en rolig replik.

Men konceptet - stegringen förbi vansinnets gräns - hastas förbi. För att det ska fungera måste det gå gradvis, så att det blir värre och värre och vi nätt och jämnt kan tro på det vi ser. Här går det utför i hack och hopp så att stämningen störs. Det värsta exemplet är när killen med eldkastare dyker upp. Det är inte dags för det än.

Det är dock inte det sämsta med Project X. Det sämsta med den är att vi tillbringar filmen med att umgås med svin och arslen - till och med den jämförelsevis gode Thomas Kub beter sig som en skit - och filmen står på deras sida. Det är som i American Pie, Porky's, alla dessa patetiska misogyna karaktärer som det är tänkt att vi ska sympatisera med. Visst, Thomas får sig en liten epifani i slutet men det är inte nog, och Costa jazzar av allt att döma vidare precis som han alltid gjort. Och detta är hjältarna.

Supa-och-knarka-järnet-filmer kan vara riktigt bra, om de har rätt attityd till sitt material. Om de i stället görs av förvuxna småpojkar som gör film om det de önskar att de själva kunde ha gjort - och kommit undan med - när de var unga, då får man Project X.

The Guilt Trip (2012) - 4/6

Jag hade aldrig gissat att Seth Rogen och Barbra Streisand skulle ha nog med personkemi för att ensamma bära en komedi, men här är den. The Guilt Trip har inte mycket mer än deras samspel men de här två proffsen får det att räcka. Med ett bättre manus och ett mer utmejslat koncept hade den kunnat bli riktigt bra men den är klart njutbar som den är.

Seth Rogens uppfinnare Andy Brewster har utvecklat en - hoppas han - revolutionär rengöringsprodukt som han dock inte lyckas sälja in till affärskedjorna. Han reser fram och tillbaka för att nasa sin uppfinning, men förgäves. Efter ännu ett misslyckat försök hälsar han på sin mamma Joyce (Streisand). För att hon inte ska oroa sig säger han att det gick jättebra och att allting ska fixa sig för honom.

Under besöket får han veta att han döptes efter Andy Margolis, Joyces siste pojkvän innan hon träffade Andys far, och att Joyce fortfarande tänker på honom. Faktum är att hon hoppades att han skulle hindra hennes bröllop, men han dök aldrig upp. Andy spårar upp den fortfarande ogifte Andy Margolis och lurar med sig sin mamma på en roadtrip tvärsöver landet.

Huvuddelen av filmen rör den stundtals roliga, stundtals emotionella resan. Joyce och Andy har det komplicerade förhållande jag antar att det är omöjligt att inte ha med sina föräldrar, och det finns mycket de aldrig har sagt till varandra, mycket som bubblar och kanske vill ut. Samtidigt älskar de varandra men de har alltid funnits i varandras liv, eller åtminstone så länge att det knappt gör någon skillnad.

Nej, det är inget vansinnigt originellt ämne, men ämnen som upprepas om och om igen har oftast en anledning att upprepas. Vi känner alla igen oss i The Guilt Trip, även om den aldrig blir ett mästerverk i sin genre. Den blir bara rolig, gullig, mysig, och en film man lämnar med en varm känsla i magen.

Suspiria (1977) - 1/6

Suspiria marknadsfördes under taglinen "Det enda som är mer skrämmande än de sista fem minuterna i denna film, är de första nittio"; en mer sanningsenlig beskrivning är "Det enda som är tråkigare än de första fem minuterna i denna film, är de sista nittio". Det är inte riktigt sant - de sista fem minuterna i Suspiria är faktiskt betydligt bättre än resten - men det är mycket närmare sanningen.

Suspiria följer den unga amerikanska balettdansösen Suzy Bannion (Jessica Harper) som kommit in på den anrika dansskolan i Freiburg. Hon hinner knappt anlända innan otäckheterna börjar hända - en före detta elev som flyr i panik medan hon viskar hemligheter, en flicka som knivmördas och sedan kastas på sin väninna, som också dör.

Under fröken Tanner (Alida Valli) och fru Blanc (Joan Bennett) börjar Suzy träna balett tillsammans med de andra eleverna medan regissören Dario Argento anstränger sig så han nästan exploderar för att skapa en otäck, mardrömslik stämning. Det är svårt att peka ut exakt varför det misslyckas men en ledtråd är att filmen är så hysteriskt, enastående tråkig.

Sällan har väl ett gäng mordiska häxor varit så här fullständigt ointressanta. Sällan har en skräckfilmshuvudperson varit plattare än Suzy. Sällan har det visuella varit det bästa i en film och ändå inte varit bättre än så här. Sällan har jag behövt pressa mig så här mycket för att ta mig igenom en film. Manos the Hands of Fate är förstås sämre men när man sett den har man i alla fall sett något legendariskt dåligt, prickat av en merit på cineastlistan. Suspiria är bara en hyllad film som visade sig vara värdelös, och erbjuder bara besvikelse.

Det finns två bra sekvenser i den. Den ena är en genuint obehaglig scen där en kvinna faller ner i en hög med taggtråd och blir hopplöst insnärjd. Den andra är slutscenerna, som resten av filmen gott kunde ha imiterat. Då hade Suspiria förtjänat sina lovord.

Små citroner gula (2013) - 4/6

Jag är inte den som brukar skriva under på diverse hophafsade nidbilder av Sverige och svenskarna, "landet lagom" och så vidare. Men det är nog sant att vi inte är folket som tar i för mycket när det inte behövs, eller ens när det behövs. Det är det som hindrar Små citroner gula från att gå från "småcharmig liten bagatell" till en riktigt bra film. Den håller igen, helt enkelt, även när det hade varit jätteroligt om den bara hade bränt på. Samtidigt gör den konststycket att i sin skurk gå åt andra hållet; Dan Ekborgs franske restauranteur är en oförklarligt och nyanslöst ond man, utan särskild anledning.

Agnes (Rakel Wärmländer) älskar matlagning och jobbar som servitris under den arrogante, otrevlige, nedlåtande buffeln Gerard (Ekborg). Hon bor tillsammans med Tobias (Richard Ulfsäter) och kan av någon anledning inte se att han är en hopplös, permanent arbetslös förlorare, en förvuxen tonåring med verklighetsfrånvända musikerdrömmar. Hennes liv vänds upp och ner när hon förlorar jobbet och Tobias lämnar henne för en storbystad blondin (Emilie Dijolie).

Agnes söker tröst hos den vinlunchande väninnan (Josefin Bornebusch) som försöker få henne att kurera sig i famnen på Paolo (David Tainton), men till föga nytta. Hellre åker hon hem till pappa Sven (Tomas von Brömssen) och mamma Maud (Anki Lidén), upphovet till Agnes matintresse och den enda som kan laga den fantastiska fisksoppa hon kallar för "Mauds fiskelycka". När Agnes försöker skär den sig.

Livet ändrar sig igen när de forna arbetskamraterna Kalle (Eric Ericson) och Pernilla (Sofia Rönnegård) håller på att starta restaurang och behöver en delägare. Det blir Agnes och tillsammans drar de tre igång en gigantisk investering. Samtidigt råkar Agnes få veta att den inflytelserike matkritikern Lola i själva verket är hennes granne David Kummel (Sverrir Gudnason). En positiv recension från honom skulle kunna göra restaurangens lycka, men det är mer än så som gnistrar i luften mellan honom och Agnes.

Alltihop är genomcharmigt och gulligt, spirande kärlekshistorier, hoppfulla framtidsdrömmar, söt familjekärlek. Gerard är nattsvart genomond utan närmare förklaring - och han hade egentligen inte behövts - men i allting annat puttrar den här filmen på ungefär som Mauds fiskelycka efter att grädden tillsatts. Men så fort den kommer i närheten av att spränga sina gränser och bli riktigt bra, riktigt rolig - särskilt en replik av Josefin Bornebusch hade gjort så mycket för filmen om den bara fått ta mer plats och dragits längre - drar den i tyglarna. Den håller sig innanför sina fastställda parametrar och resultatet blir därefter - okej, men inte bra.