Maximum Overdrive (1986) - 1/6

Stephen King är en bra författare, men många av hans berättelser blir inte bra på film. Det finns en hel hög undantag, men de är nog snarare resultatet av att han har skrivit så många böcker att några av dem måste bli bra, eller åtminstone råka hamna hos riktigt talangfulla filmskapare. Maximum Overdrive är i stället resultatet av en inte särskilt bra novell och att King själv bestämde sig för att göra filmen. Under sin nerknarkade period. Ja.

Historien börjar när Jorden passerar genom en kometsvans som får maskiner att vakna till liv och bli onda. Det första ordet i "science fiction" har inte mycket här att göra. Bankomater förolämpar sina kunder, hushållsredskap attackerar sina användare, broar öppnar sig när de är fulla med fordon, och fordonen själva blir mordiska.

Jag antar att det hade gått att göra något bra av det här. Man hade kunnat göra det till en actionfest med biljakter-med-twist. Man hade kunnat göra det till en slasherfilm med blod och flygande lemmar. Man hade kanske rentav kunnat göra det till en effektiv skräckfilm om man hade kunnat bli av med konceptets grundläggande fånighet - det låter osannolikt, men inte omöjligt.

I stället väljer King att ge oss en massa rätt trista och/eller irriterande karaktärer och tvinga oss att tillbringa alldeles för mycket tid i deras sällskap. De pratar om vad som kan ha hänt, vad de ska göra, om det finns något hopp. Då och då händer något som de måste reagera på, men för det mesta är vi instängda i ett långtradarfik med människor vi inte tycker om. Det kan inte bli bra, och det blir det inte.

This is the End (2013) - 4/6

En massa kändisar - Seth Rogen, Jay Baruchel, James Franco, Jonah Hill, Craig Robinson, Michael Cera, Jason Segel, Emma Watson, Rihanna, Paul Rudd, Mindy Kaling, Christopher "McLovin" Mintz-Plasse, Danny McBride - spelar sig själva som gäster på James Francos inflyttningsfest. Franco firar att "fästningen", hans specialbyggda hus på västkusten, är klart. Det är en ordentlig skiva.

Samma kväll inträffar slutligen the Rapture, en specifikt amerikansk kristen dogm tagen från en vers i Uppenbarelseboken. Alla rättfärdiga och goda flyger upp till himlen och resten av oss stannar här nere med jordbävningar, eldstormar, monster och demoner. Till ingens förvåning faller alla kändisarna under "resten av oss". Många av dem dör genast, och kvar i Francos hus är han själv, Seth, Jay, Jonah, Craig och Danny. Nu försöker de hålla sig vid liv med begränsade resurser och bakom barrikaderade dörrar.

Låt mig först göra en sak klar: den här filmen ser fantastisk ut. Hela Hollywood brinner, avgrunder öppnar sig, djävlar flyger över himlen, och en gigantisk demon kliver fram genom syndernas näste. Skugghöljda incubi smyger genom huset om natten. Allting sitter sömlöst ihop med de riktiga människorna och deras miljöer. Jag ser aldrig gränsen och bryr mig inte om den.

Utanför det visuella är This is the End dock störande ojämn. Ibland är den riktigt rolig och den får ut mycket driv ur skådespelarnas villighet att driva med sig själva och sina officiella imager. Den etablerar personligheter som gnids mot varandra i sin absurditet och sedan vrids eller helomvänds. Det är till exempel jättekul att se dem fördriva tiden genom att filma en uppföljare till Pineapple Express.

Men alldeles för ofta faller den ner i att i stället visa oss två vuxna män som står och skriker "sperma" åt varandra, eller bara beter sig som ointressanta, irriterande skithögar. Långa sträckor av filmen är bara tråkiga, som om dess upphovsmän inte visste bättre än sina karaktärer vad de skulle hitta på med situationen de fann sig själv i. Massor av komisk potential går förlorad.

Allt sammantaget är den ändå okej, framför allt tack vare den avslutande sekvensen när överlevarna slutligen flyr Francos hus och tror att de har kommit på lösningen på sitt problem. Nu ska de bara lyckas genomföra den också. Det är logiskt, det är roligt, det fungerar. Om hela filmen hade varit på den nivån hade jag rekommenderat den så varmt jag kunde. Nu är den bara okej.

Jagten (2012) - 6/6

Lucas (Mads Mikkelsen) är dagislärare i en dansk småstad. Han är populär bland barnen och omtyckt av alla - arbetskamrater, vänner, jaktlaget, vackra Nadja (Alexandra Rapaport). Han har en son, Marcus (Lasse Fogelstrøm) som älskar honom och vill flytta till honom från sin mamma, Lucas exfru.

En dag säger ett av dagisbarnen, lilla Klara (Annika Wedderkopp), saker vars innebörd hon inte riktigt förstår, och vuxenvärlden reagerar. En barnpsykolog pratar med henne tillsammans med dagisfröken Grethe (Susse Wold), och sedan är Grethe tvungen att prata med Lucas. Han blir anklagad för sexuella övergrepp, och hans liv blir en mardröm.

Detta är Mads Mikkelsens film, med en central och fantastisk skådespelarprestation. Jagten är en sån film som får tittaren att känna alla känslorna som om hen själv vore inblandad. Man sitter i soffan och skakar, ögonen tåras. Vi lever med Lucas i hans vrede och förtvivlan. Vi blir också arga.

Men vem finns det att vara arg på? Lilla Klara hade ingen aning om vad hon sa, eller vad som skulle hända. De vuxna var tvungna att reagera. Klaras pappa Theo (Thomas Bo Larsen), Lucas bäste vän, måste välja vem han ska tro på och vem kan döma hans val? Många går över gränsen och gör saker de inte borde oavsett hur skyldig Lucas är, men vem kan säga hur hen själv hade reagerat? Vill vi inte alla stå på barnens sida mot människor som gör det Lucas anklagats för? Hur lätt är det att tro på "oskyldig tills motsatsen bevisats"?

Allt som händer skulle hända likadant oavsett om Lucas vore skyldig eller inte. Lucas skulle neka, Klara skulle börja säga något annat för att göra allt bra igen. Det går inte att avgöra, och däri ligger det hopplösa.

Lucas liv faller samman. Han får inte handla mat. Han misshandlas. För honom är det ett statement att gå till affären, eller till kyrkan. Hans tidigare så välordnade sinne bryter ihop till desperation och vi vet inte vad han ska göra. Under en klimaktisk scen höll jag för ögonen och kikade mellan fingrarna som ett barn som tittar på skräckfilm, osäker på vad jag hoppades skulle hända.

Det finns inget bra slut på en historia som denna, i alla fall inget som är lika realistiskt som resten av filmen. Därför är det skönt att manusförfattarna Thomas "Festen" Vinterberg och Tobias Lindholm inte försöker klistra på ett, samtidigt som de inte lämnar oss i mörker. Jagten slutar så bra den kan, och är väldigt bra.

Movie 43 (2013) - 1/6

Jag brukar försöka undvika hyperbol i stil med "skulle hellre svälja en radioaktiv golfboll än se den här filmen igen" eller "efter halva längtade jag efter att strypa mig med taggtråd". Filmer kan vara tråkiga, obehagliga, pinsamma eller äckliga men de når aldrig upp till tortyrnivå. Så jag hoppas att du tar mig på största allvar när jag säger att Movie 43 fick mig att må fysiskt illa. Jag kan inte säga att den är den sämsta film jag sett, men jag kan säga att den bryter ny mark på dålighetens område.

Det mest - det enda - imponerande med den är att den alls blev gjord, särskilt med denna rollista: Hugh Jackman, Kate Winslet, Halle Berry, Dennis Quaid, Greg Kinnear, Emma Stone, Naomi Watts, Liev Schreiber, Seann William Scott, Johnny Knoxville, Gerard Butler, Anna Faris, Uma Thurman, Justin Long, Richard Gere, Kate Bosworth, Chloë Grace Moretz, Christopher Mintz-Plasse, Kristen Bell, Elizabeth Banks och Seth MacFarlane. En lång rad kända namn.

Hur lyckades Peter Farrelly, det förvridna geniet bakom den här katastrofen, få in alla dessa stjärnor? Genom att vara tokig. Det tog honom tio år att få Movie 43 gjord, vilket är en hemskt tragisk mening, och han låg på kändisarna som en galning. När Richard Gere försökte ta sig ur projektet genom att göra det så svårt som möjligt för Farrelly - "jag har bara de här fyra dagarna över och vi måste filma i New York City" - så flög Farrelly till New York City och filmade i fyra dagar. Han kämpade in Winslet och Jackman, fick dem att filma sin sketch, och använde deras namn för att få in andra. Farrelly gav sig aldrig, han vägrade släppa sin dröm.

Jag ställer samma fråga här som jag gjorde efter att ha sett The Nutcracker in 3D: vad var drömmen? Vad var Farrellys grundidé som han höll fast vid i ett årtionde, som han la ner sin svett på tills han kunde föda fram den här neurosedynbebisen till film? Vad det än var kan jag inte tro på att det var det han uppnådde.

Om det inte är ett meta-skämt, och det måste det nästan vara. Filmen verkar medveten om hur usel den är. Ramberättelsen består i att Dennis Quaid är en desperat manusförfattare som försöker sälja sitt manus till filmbolagskillen Greg Kinnear. Quaid berättar om en sketch och vi får se den. Efter att Quaid gått igenom de första säger Kinnear nej, det är hemskt, det är anstötligt, det är kommersiellt gift - och vi håller helhjärtat med. Då drar Quaid pistol och tvingar honom att lyssna på resten. I filmen måste en karaktär pistolhota en annan karaktär för att filmen ska fortsätta.

Skämtet i ramberättelsen är alltså att Quaid är en fullständigt rutten och halvgalen manusförfattare som försöker få en omöjlig film gjord, och filmen i fråga är den vi ser. Det kan ju inte vara något annat än Farrellys drift med sig själv. Men för att skämtet ska fungera måste sketcherna vara riktigt usla, och det är ju i dem vi tillbringar lejonparten av filmen. Kunde inte Farrelly se problemet med den här idén?

Eller trodde han verkligen att vi skulle skratta åt de äckliga scenerna med Jackmans halstestiklar, de smärtsamma sekvenserna med Watts och Schriebers galna föräldrar, Knoxvilles fångade irländske pyssling eller Longs Robin som ständigt skäms ut och förnedras av Batman? Trodde han att vi skulle tycka om att se Banks bli nerpissad av en tecknad katt eller Moretz få sin första mens under horribelt pinsamma omständigheter?

De bästa sketcherna i Movie 43 är bara tråkiga, med kanske ett snabbt förbiflygande halvskratt i början om man har tur. Resten är direkt vidriga, anstötliga, sånt jag önskade att få slippa se och snabbspolade mig igenom för att komma till något som skulle få magen att sluta vrida sig. Jag vet inte om jag kan förmedla hur usel den här filmen är. Dess existens är ett mysterium, dess rollista en gåta, och dess grundidé en sjuk utsöndring från en besynnerlig hjärna.

Now You See Me (2013) - 5/6

Fyra trollkonstnärer - gatumagikern Daniel (Jesse Eisenberg), charlatanen Jack (Dave Franco), utbrytaren Henley (Isla Fisher) och hypnotisören Merritt (Woody Harrelson) - får varsin anonym inbjudan till en lägenhet som de tillsammans utforskar. Ett år senare har de under namnet "de fyra ryttarna" en enorm Vegas-show, finansierad av multimiljonären Arthur Tressler (Michael Caine). I publiken finns Thaddeus Bradley (Morgan Freeman), en före detta trollkarl som nu lever på att avslöja hur trollkarlar gör sina tricks. En sorts omvänd James Randi, som angriper dem som inte skadar någon.

De fyra utför ett fantastiskt trick där de till synes tömmer ett bankvalv på pengar som sen regnar ner över publiken. Att dela ut miljoner i kontanter visar sig vara ett bra sätt att skapa uppmärksamhet, och de fyra ryttarna blir från en dag till en annan de hetaste namnen i Las Vegas.

Problemet är bara att pengar verkligen försvann från bankvalvet de påstod sig tömma. Här blir FBI-agenten Dylan Rhodes (Mark Ruffalo) och Interpol-agenten Alma Dray (Mélanie Laurent) inblandade. De plockar in de fyra och förhör dem, men inser att de inte kan anklaga dem för att ha teleporterat pengar från ett bankvalv i Paris till en scen i Las Vegas. Och de fyra ryttarna har mer planerat.

Now You See Me är en enormt underhållande film som finner rätt balans mellan action och lugnare bitar. Den bygger upp spänning och förundran utan att irritera, och retar oss ständigt med ledtrådar. Vem är det egentligen som ligger bakom alltihop? Inte ens de fyra ryttarna vet. Vad är syftet med allt? Det kanske de vet. Hur mycket vet Thaddeus Bradley? Vems sida är han på? Vad gör Alma Dray här? Vet ens Arthur Tressler vad som pågår? När det slutar, vem kommer att vara lurad och vem kommer att ha vunnit? Det är inte många filmer som lyckas få mig att ärligt ställa de här frågorna. Visst, en och annan aning hade jag, men jag föll för många falska spår också.

Filmen går i sin behagliga rytm utan att tappa i tempo eller ösa på för fort. Den är lika showig som sina huvudpersoner, som vet precis hur man entusiasmerar publiken. Den handlar om magi och är själv härlig, sorglös filmmagi. Det enda som står mellan den och att vara fantastisk är att inte riktigt alla frågetecken rätas ut och några trådar lämnas hängande lösa. Upplösningen hade kunnat vara mycket smidigare och mer tillfredsställande.

Det gjordes antagligen för att lägga upp inför en uppföljare, som ska börja filmas nästa år. Det ska bli kul att se hur de följer upp det här, för Now You See Me känns som en sluten, unik liten historia.

Curse of Chucky (2013) - 5/6

Jag har inte sett någon av de tidigare Onda dockan-filmerna, har aldrig haft någon särskild lust att göra det heller, och hade inga förväntningar alls på denna sjätte del i serien - den första som inte släpps på bio. Det blev en glad överraskning att den faktiskt var bra, riktigt bra.

Det märks redan från början. Vi träffar den rullstolsburna Nica (Fiona Dourif) som bor i ett gammalt kråkslott med sin mor Sarah (Chantal Quesnelle). Deras hus är en skräckfilmskliché, visst, men vilken magnifik kliché. Ett monokromt skuggrike där de enda färgfläckarna utgörs av Nica själv och tavlorna Sarah målar. Det är mycket vackert filmat och effektfullt stämningsskapande. Det här är ingen simpel exploitativ skräckfilm; den har skapats av duktiga människor. De förstår både det visuella och det dramatiska - presentationen av Nica och Sarah utförs med skicklig hand i en scen som samtidigt sätter igång handlingen.

Ett paket levereras till Sarah. Det innehåller en docka, lätt igenkänd av alla som gått utomhus de senaste tjugofem åren. Det är förstås Chucky, den blodtörstiga docka som mördat sig igenom de tidigare filmerna i serien. Ingen av kvinnorna vet varför de fick en docka hemskickad.

Samma kväll hittar Nica sin mor död med händerna om en stor sax inkörd i magen. Av allt att döma har  den psykiskt plågade Sarah till slut tagit sitt liv. Det tror i alla fall Nica, hennes syster Barb (Danielle Bisutti) och Barbs präst Frank (A Martinez). Barb kommer med sin man Ian (Brennan Elliott), dotter Alice (Summer H. Howell) och barnflicka Jill (Maitland McConnell). Alice förälskar sig genast i Chucky trots att han i mina ögon ser betydligt mer kuslig än söt ut, även innan han vaknar till liv och börjar smyga runt.

Det här är filmens bästa bit, när vi vet att Chucky rör på sig när ingen tittar, när vi ser honom driva sitt spel bakom kulisserna. En middagsscen är fantastiskt spänningsfylld, lika välgjord som något av Hitchcock. Vi rörs lika mycket av de undertextfyllda replikerna mellan familjemedlemmarna som av hotet från Chucky. Det är riktigt bra och riktigt otäckt.

Men det här är inte Hitchcock. Förr eller senare måste Chucky sluta låtsas och börja springa runt med knivar och yxor, och då tappar filmen något. Ibland rör han sig realistiskt - så realistiskt som en vandrande docka rimligen kan - men ibland springer han som om han inte har någon tyngd utan hänger i marionettrådar och vid riktiga rushar flyger han. Ansiktet är för det mesta parodiskt snarare än skrämmande, och rösten (Brad Dourifs) växlar mellan att vara kuslig och bara fånig.

Chucky är helt enkelt inte ett trovärdigt hot, och det är ett bevis på filmskaparnas skicklighet att de lyckas göra något så här bra av en - ärligt talat - rätt löjlig idé. De överraskade mig flera gånger med vändningar jag aldrig hade sett komma, och även om Curse of Chucky inte bryter någon ny mark inom skräckfilmen så är den ändå ett väldigt bra exemplar i sin genre.

Smiley Face (2007) - 4/6

Det finns gott om stonerkomedier, men rätt få med en kvinnlig huvudperson. Jane F (Anna Faris) är dock uppgiften vuxen, även om det är det enda hon klarar av. Hon är rent formellt en hoppfull skådespelerska men tillbringar större delen av tiden hemma i soffan, stenad som en gris, och undviker i möjligaste mån att göra något konstruktivt. Rumskamraten Steve (Danny Masterson) har börjat tröttna på hennes slapphet men det har inte trängt igenom dimman som omger hennes hjärna.

Den här dagen har hon saker som måste skötas. Hon ska provspela för en roll, hon ska betala en skuld till sin langare, men framför allt måste hon betala elräkningen om inte strömmen ska stängas av. Hur Steve vågat ge henne den uppgiften är oklart, och naturligtvis slutar det illa.

För att hantera dessa gigantiska ansvarsområden slappnar hon av med lite marijuana och blir frestad av de muffins Steve bakat till sina kompisar. Efter att ha vräkt i sig dem - med rättfärdiganden - visar det sig att det är haschkakor. Nu är hon massivt hög och hon har fortfarande saker hon måste göra. Hon bestämmer sig för att lägga upp en plan. En plan som hon själv tycker är genialisk.

Vi följer Jane genom hennes dag när olycka staplas på olycka och hon försöker reda ut allt hon drabbas av. Jag har sett bättre - och roligare - stonerkomedier, men Smiley Face ligger bra till i traditionen. Det roliga är att se kris efter kris, katastrof efter katastrof, och framför allt att se den orimligt karismatiska Anna Faris hafsa sig igenom dem. Hon ser ut och beter sig som just det hon ska föreställa, och de roligaste bitarna är när vi får se henne göra båda sidorna och se både det Jane tror händer, och det som verkligen händer.

Höjdpunkten är när hon håller ett inspirerande, vältaligt improviserat brandtal till arbetarrörelsen, och vi sen får se vad hon egentligen sa. Vi har alla upplevt något liknande, potheads eller inte.