The Passion of the Christ (2004) - 2/6

Det jag väntade mig av Mel Gibsons ökänt våldsamma Jesusfilm var våldsporr för kristna, ett frosseri i blod och grymhet som gick att passa in i den troendes samvete. Det fanns där också, men det var faktiskt inte det enda. Det finns lite mer här, men det är fortfarande helt oklart varför någon icke kristen skulle vilja se den.

Det är en av världens mest välkända historier så jag ska inte gå in på detaljer utan bara nöja mig med att konstatera att det som avhandlas är den minst intressanta tiden i Jesu (James Caviezel) liv. Filmen börjar i Getsemanes trädgård och fortsätter med gripande, misshandel, rättegång, tortyr och avrättning. Då filmens huvudsakliga syfte var att visa Jesu lidande på ett sätt som inte tillåter någon distans visas allt det här i närgången detalj.

Det fungerar. Det är väldigt välgjort, hänsynslöst rått, realistiskt blodigt och genuint störande. Vi ser det romerska gisslet bita tag i Jesu kropp och slita loss bitar av hans kött. Hans hud öppnar sig, blodet flödar. Spikar slås genom hans händer och fötter. Om det inte vore för en sak - att James Caviezels höftskynke sitter som fastnitat - skulle jag säga att Gibson inte drog i en enda broms.

The Passion of the Christ är på sätt och vis en enorm prestation. En så våldsam film, utan egentlig story, på två döda språk. Det är märkligt att den blev gjord. Och den innehåller en hel del som är speciellt. Det är inte många Jesusfilmer som visar människor som beter sig som människor. Här ser vi hur recidivisten Barabbas (Pietro Sarubbi) verkligen kan ha fört sig när han blev frigiven, hur de romerska soldaterna kan ha sett på Jesus.

I "beter sig" ingår här inte "talar som". Varenda människa i den här filmen pratar som Jeremy Irons i Dungeons & Dragons. Varenda ord utstöts med yttersta vrede, smärta, förtvivlan eller glädje. Ingen spelar på färre än alla cylindrarna, plus en. Om de hade lagt lika mycket realism i replikerna som i minspelet hade den här filmen tagit ett rejält hopp uppåt.

Men det hade nog inte räckt. The Passion of the Christ har två stora problem. Det första är att den är märkligt pro-romersk, en policy som är vettig om man är en förtryckt evangelist i romerska imperiet men mindre begriplig i USA 2004. De onda judarna ser ut som judekarikatyrer, de goda judarna ser ut som James Caviezel och Monica Bellucci.

Det andra är att det inte finns någon berättelse här. Ingen dramaturgi, ingen historia. Bara en återberättelse av något välkänt, som saknar betydelse om man inte redan bryr sig om det, och även då är det bara bekräftelse.

The Incredible Burt Wonderstone (2013) - 3/6

Trollkonstnärerna Burt Wonderstone (Steve Carell) och Anton Marvelton (Steve Buscemi) har jobbat ihop sen de var små och har nu sedan tio år en show på Bally's i Las Vegas. Men efter alla dessa år har de tröttnat på varandra, den forna vänskapen har förvandlats till fiendskap, och när de umgås på scen är det bara spel. Så fort de kommer av scenen hatar de varandra öppet.

Dessutom har en ny fiende dykt upp: gatumagikern Steve Gray (Jim Carrey). Han är inte en traditionell trollkonstnär som gör korttricks på scen; han är en David Blaine-typ som verkar försöka ta livet av sig på så underhållande sätt som möjligt. För att matcha honom försöker Burt och Anton ge sig på liknande tricks. Deras första - där de ska leva i en upphängd plastlåda - slutar illa och de skiljs åt i vrede.

Härifrån följer vi främst Burt medan han plockar upp spillrorna av sin karriär, förlorar sin assistent (Olivia Wilde), hittar en mentor, och försöker få ordning på sitt liv igen. Det är kompetent gjort, men jag känner aldrig att jag får någon anledning att bry mig. Filmen är inte rolig nog att leva bara på sina skratt, och den är inte rörande nog att leva på sina karaktärer.

Den stora behållningen är den nerslimmade, magruteförsedde Jim Carrey som filmens ende intressante karaktär - den sprudlande, högljudde, underhållande, halvgalne showmannen. Ursprungligen skulle han tydligen vara en tystlåten, uttråkad typ men Carrey gjorde om rollen till den nuvarande och tur är väl det. Utan honom hade The Incredible Burt Wonderstone inte haft någonting.

Metropolis (1927) - 5/6

Detta är en av de stora klassikerna. Metropolis var den första science fiction-långfilmen och den dyraste film som dittills gjorts. Den var med om att kodifiera "galen vetenskapsman"-typen och sprida robotkonceptet. Dess robot är en av de mest berömda bilderna från science fiction-filmens barndom. Dess scenografi, folkmassescener (tjugotusen statister) och specialeffekter är imponerande än i dag, och än mer när man minns att alltihop gjorde för hand, med människor, modeller, kulisser och ljus.

Men. I dag är den jobbig att ta sig igenom. Den är dunkel, långsam, och lägger mycket tid på väldigt utdragna sekvenser. Bland dem märks särskilt otextade konversationer som bara är av intresse för tysktalande läppläsare. För oss som är vana vid meningsfulla repliker finns det inte mycket i Metropolis (men det finns en som är ett lysande undantag), och de teatraliska åthävor som stumfilmsskådespelare lade sig till med ser mest löjliga ut för moderna ögon.

Metropolis är namnet på en framtida stad där en stor underklass sliter i underjordiska maskinrum medan en liten överklass fördriver tiden med att hångla i lummiga lustgårdar. Bland dem finns Freder (Gustav Fröhlich), son till stadens diktator John Fredersen (Alfred Abel). Ja, det är lite konstigt att Freders far heter Fredersen, men Freder kanske heter Johnsen i efternamn så att det är nån varannan-generation-grej.

Denne Freder träffar i alla fall på arbetarkvinnan Maria (Brigitte Helm), och mötet får honom att ge sig ut på tur i maskinrummen. Där blir han vittne till en olycka som kräver många arbetares liv. Förskräckt av det han ser återvänder han till sin far, som försökt hålla honom okunnig om verkligheten bortom deras egna kvarter. Fadern har ingen sympati; olyckor är oundvikliga och arbetarnas rätta plats är på botten. Freder söker upp Maria, som predikar för arbetarna. Hon talar om fred och tålamod, och förutspår att en medlare ska anlända, en som kan bringa förståelse mellan Fredersen och arbetarna. Freder börjar tro att det kan vara han.

Samtidigt har uppfinnaren Rotwang (Rudolf Klein-Rogge) skapat en maskinmänniska som kan ersätta arbetarna för alltid. Den blir aldrig trött och gör aldrig misstag. Fredersen ser möjligheterna: äntligen kan han helt göra sig av med arbetarna. Roboten får Marias utseende och order att predika våld och uppror så att arbetarna ska förgöra sig själva.

Det är här Metropolis visar sin storhet, i gigantiska scener med tusentals människor som rusar i vrede, i panik, i glädje. De attackerar enorma maskiner, rör sig genom overkliga rum, och beter sig som en enda varelse samtidigt som vi ser dem reflekteras i det lilla: kampen mellan den äkta Maria, Rotwang, och Freder. Den senare utmynnar i en extremt klassisk takstrid mellan skurken och hjälten men det här är inte en film som imiterar utan en som blir imiterad, vilket alltid är svårt att hålla i minnet.

I dag är det naturligtvis lätt att matcha och överträffa Metropolis. Människor har trots allt hunnit födas och sen dö av ålder sen den släpptes. Regissören Fritz Lang var tvungen att använda ljus och skuggor för att inte de värsta bristerna skulle synas alltför tydligt, och våra tränade ögon blir aldrig lurade. Men med Metropolis skapade han ändå ett stort verk som bildade skola och även om dess effekter överträffas så sker inte samma sak med dess ambition.

Tjejen som gjorde lumpen (orig. Private Benjamin) (1980) - 2/6

Efter framgångarna med Foul Play, som på svenska fick allusionstiteln Tjejen som visste för mycket, bestämde sig de svenska filmimportörerna att allt med Goldie Hawn skulle kallas för Tjejen som... och under det epitetet är hon känd för ett par generationer svenska filmtittare. Själv skulle jag tro att hon är helt omedveten om det och jag tror knappt att någon icke-svensk nånsin kopplat ihop alla dessa filmer med varandra.

De gjordes nämligen av olika människor - förutom Goldie själv - och är av mycket varierande kvalité. Tjejen som visste för mycket fungerar på sin nivå medan Tjejen som gjorde lumpen tillhör bottennappen, främst därför att den byter riktning halvvägs igenom och bestämde sig för att skippa konceptet att ha ett slut.

Goldie Hawn spelar Judy Benjamin, en stereotyp judisk prinsessa, en rik och bortskämd ung kvinna. När hennes nyblivne make (Albert Brooks) dör på bröllopsnatten - ovanpå henne, medan de har sex - går hon som i ett töcken och letar efter någonstans att bli av. En rekryterare (Harry Dean Stanton) lurar i henne att militärlivet är slappt och lyxigt, och så är hon i armén. Där verkligheten, naturligtvis, visar sig annorlunda än vad rekryteraren påstod.

Den här biten är hygglig. Den skulle aldrig vinna några priser men det är lite kul att se Judy Benjamin vara en fisk på torra land och sedan acklimatisera sig till det militära livet. Det hela är naturligtvis ypperligt förutsägbart; alla som sett en film förut vet hur Judys karaktär kommer att utvecklas. Det gör dock inte mycket. Värre har vi sett.

Men halvvägs igenom så byter filmen spår. Judy skickas till Europa där hon stöter på Henri Tremont (Armand Assante) och så har vi i stället en sorts kärleksfilm. Jag säger "en sorts", för det slutar inte på något sätt vi är vana vid. Det slutar knappt på något sätt alls, faktiskt. Historien bara når sin ände som om den fick slut på energi.

The Rite (2011) - 3/6

Den här filmen påstår sig bygga på en sann historia, och det stämmer i den meningen att det finns en man som påstår att ungefär det här hände honom. Och att hans egen förklaring på det är sann. Mannen är Gary Thomas, en av de katolska präster som genomgått Vatikanens exorcismutbildning, och hans berättelse blev grunden för boken The Rite: The Making of a Modern Exorcist. En gravt tillfixad och dramatiserad version av historien blev filmen The Rite.

I den är Michael Kovak (Colin O'Donoghue) en ung man som arbetar i familjens begravningsbyrå men vill ha ut något annat av livet. Han bestämmer sig för att söka till prästskola; om han sedermera inte vill bli präst (vilket för honom verkar sannolikt) så bara låter han bli att ta sina löften och så har han fått en gratis utbildning.

När det blir dags att ge sig av så kommer dock fader Matthew (Toby Jones) emellan. Han tycker sig se något i Michael och rekommenderar att han reser till Rom för att studera till exorcist under fader Xavier (Ciarán Hinds). Efter att ha fått veta att utbildningen inte alls vore gratis utan att han skulle vara skyldig hundratusen dollar om han inte blev präst, gör Michael som fader Matthew vill.

Väl i Rom är Michael genast besvärlig då han ställer alla de frågor som en vettig människa ställer när någon hävdar att demoner ibland besätter människor och att man blir av med dem genom godtyckliga ritualer. Fader Xavier skickar honom vidare till fader Lucas (Anthony Hopkins), en exorcist vars metoder är ovanliga. Kan han få ordning på fader Michael?

Det är inte särskilt svårt att gissa vart historien blir av sen, så jag ska inte gå igenom den närmare. The Rite är en välgjord film, Anthony Hopkins gör en bra insats, men det är svårt för mig att uppskatta ännu en film där den ende rationelle visar sig ha fel. Michael har bra förklaringar på allt han ser och exorcisterna kan inte besvara hans frågor, men det betyder ingenting när filmen måste följa sin standarddramaturgi och Michael måste se ljuset. Som ser jävligt mörkt ut härifrån.

The Sorcerer's Apprentice (2010) - 2/6

Den här filmen är gjord av människor som vet precis hur man gör bra actionscener men envisas med att stoppa in en massa annat som de inte är vidare bra på. Hellre en film som Shoot 'Em Up eller Crank, som inte låtsas ha något annat syfte än att servera hisnande action, än en film som The Sorcerer's Apprentice, som pliktskyldigt försöker vara något mer och misslyckas.

En inledande infodump spyr ut bakgrundshistorien. Den legendariske trollkarlen Merlin (James A. Stephens) slogs mot den onda Morgana le Fay (Alice Krige). Till sin hjälp hade han tre lärlingar: Balthazar (Nicolas Cage), Veronica (Monica Bellucci) och Horvath (Alfred Molina). Horvath förråder honom och med hans hjälp lyckas Morgana döda Merlin.

Veronica lyckas dra in Morgana i sin egen kropp varpå Balthazar fångar dem båda två i Grimhold, en magisk matrjosjkadocka. Av den döende Merlin får Balthazar en magisk ring som ska identifiera den ende som kan besegra Morgana. Balthazar tillbringar sedan över tusen år med att leta och spärra in besegrade motståndare, bland annat Horvath, i Grimhold.

Och så en dag snubblar en kärlekskrank tioåring (Jake Cherry) in i den kuriosabutik Balthazar driver i New York. Han provar ringen och visar sig vara just den som Balthazar sökt så länge efter, men tyvärr inleder han sin magikerkarriär med att släppa lös Horvath ur Grimhold. Balthazar fångas tillsammans med Horvath i en magisk kruka som släpper ut dem efter tio år. De börjar båda två jaga den nu tjugoårige David Stutler (Jay Baruchel) och det drar ihop sig till slutstrid mellan Balthazar och David å ena sidan, och Horvath och hans lärling Drake Stone (Toby Kebbell) på den andra.

Så fort magi används är det här en hygglig film. När statyer flyger, uråldriga magiker släpps lösa och eldstrålarna sprutar, då fungerar det på sin nivå. Och både Nicolas Cage och Alfred Molina har varit med i sådana här filmer förut, och vet precis vad de sysslar med. The Sorcerer's Apprentice har sina skojiga stunder.

Men däremellan... varför måste det tryckas in en okarismatisk kärlekshistoria i varenda film? Varför måste det vara en massa innehållslöst tjafs mellan actionscenerna, när actionscenerna ändå är det bästa en film har att erbjuda? De är i och för sig inte spektakulära de heller, men utfyllnaden är så porös att man längtar efter nästa gång någon försöker rida på en stålörn eller stjäla sin fiendes själ.

Cloud Atlas (2012) - 6/6

Tre timmar briljans, det är enda sättet att beskriva den här filmen. Den berättar sex (eller fem, eller sju, eller kanske åtta, beroende på hur man räknar) olika historier samtidigt, invävda i varandra så att man inte kan låta bli att leta efter nästa koppling mellan två av dem. Varje historia has sin egen fullständiga mening men delar element med alla de andra så att vi kan följa en händelsekedja från den första historien, som utspelar sig på 1800-talet, till den sista, som utspelar sig i en flera århundraden avlägsen framtid. Hur många av karaktärerna insåg vilket panorama av händelser de befann sig i?

Var och en av de här berättelserna är så bra och intressant att man nästan inte kan koncentrera sig på någon av dem för man undrar ständigt hur det går i de andra. De skiljer sig åt i stämning, miljö, förlopp och upplösning men delar ett tema som vi ständigt anar under ytan även om vi inte kan sätta ord på det.

Berättelserna återanvänder skådespelare om och om igen, i olika roller, och det är en imponerande lista: Jim Broadbent, Tom Hanks, Hugo Weaving, Halle Berry, Susan Sarandon och Hugh Grant, bland många andra. Ibland har de en stor roll, ibland blinkar de bara förbi så att man knappt hinner se dem. De byter kön, hudfärg och till och med art, de går från hjälte till skurk och tillbaka. Ibland ser man dem omedelbart och ibland är de ännu mindre igenkännliga än Tom Cruise i Tropic Thunder. Många av dem kände jag inte igen förrän eftertexterna berättade hemligheten, och då gav det filmen ytterligare en aspekt. För liksom berättelserna behåller skådespelarna vissa egenskaper på samma sätt som karaktärer i klassisk opera har sina personliga teman. Särskilt Hugo Weaving verkar fylla samma funktion oavsett era.

Många elektroner har slösats på att försöka reda ut meningen bakom Cloud Atlas. En så här komplex film - som ändå fungerar som en väloljad maskin - måste bara ha undertext, en dold betydelse som man kan reda ut. Jag tror att den som försöker sig på det har missat poängen. Dels tror jag inte att det finns någon gömd mening; jag tror att Cloud Atlas betyder precis det vi ser. Och dels så fungerar den fantastiskt helt oavsett om den gömmer något eller inte, och den som lägger sin energi på att försöka "lösa" filmen missar att den utgör ett filmiskt mästerverk. Den går inte riktigt att jämföra den med något och jag vet att jag måste se den igen, och igen, och igen.