The Descendants (2011) - 6/6

Till att börja med känns The Descendants som exempel 1A på en film som rör sig helt och hållet runt en skådespelarprestation, och även efter att ha sett hela har jag svårt att föreställa mig den utan George Clooney. Det är hans roll, hans lugna men känslofyllda berättarröst, hans dolda känslosvallningar, hans närvaro, som drar in oss i filmen och får oss att bry oss. Allt annat är bara bakgrund.

Om det inte hade blivit mer än så hade The Descendants ändå varit en väldigt bra film. Men så ändrar sig saker, birollerna utvecklas i oväntade riktningar, tvetydigheten bildas och befästs, och vi får något så mycket bättre. The Descendants är knappt ens en film i den klassiska betydelsen. Den är ett stycke liv.

George Clooney spelar Matt King, en man med mycket i sitt liv. Hans fru Elizabeth (Patricia Hastle) ligger i koma efter en båtolycka. Hans släkt äger ett stort område ofördärvat hawaiianskt land som de nu blir tvungna att sälja, och Matt är den med makt över den kommande affären. Hans oräkneliga kusiner, en del av dem lika rika som den sparsamme Matt och en del av dem fattiga efter att ha satt sprätt på sitt arv, dyker ständigt upp för att ha åsikter. Matt och Elizabeth har två döttrar, den tioåriga Scottie (Amara Miller) som säger och tänker saker som Matt inte kan begripa och håller på att utvecklas till en översittare, och sjuttonåriga Alex (Shailene Woodley), en bad girl som skickades till internatskola för att hållas borta från droger, sprit och äldre killar. Han plockar hem Alex så att familjen kan vara tillsammans under den här svåra tiden, men då följer hennes kompis Sid (Nick Krause) med på köpet. Matt är inte van vid att vara förälder; Elizabeth skötte den biten. Och i samma veva får han veta saker om sin fru som han kanske hade önskat att han slapp höra.

Jag vill inte förstöra filmen och har kanske redan sagt för mycket. The Descendants tjänar på att man inte vet vad man har att vänta sig. Vilka karaktärer kommer att visa sig ha ett oanat djup? Hur kommer förhållandena att förändras och utvecklas? Kommer Matts problem någonsin att lösa sig, eller kommer det att fortsätta som innan, en grej efter en annan, tills det blir för mycket och vem vet vad som händer då?

Jag har ångrat mig. The Descendants är inte ett stycke liv, den är livet. Den följer ingen traditionell dramaturgi, utom när vi väntar oss att den inte ska göra det, och till och med då skiftar den tillbaka så fort den kan. Här finns inga enkla lösningar, inga enkla val. Det är inte en historia med en början, en mitt och ett slut. Det är bara en historia, sprungen ur det förflutna och fortgående in i framtiden. Titeln är mycket väl vald.

Chernobyl Diaries (2012) - 3/6

Till att börja med avskydde jag Chernobyl Diaries. Sedan hämtade den sig starkt och jag blev tvungen att inse att jag faktiskt hade börjat tycka riktigt bra om den. Mot slutet blir den svagare igen och efteråt kände jag mest en tom besvikelse.

Den hade redan från start svårt att övertyga mig eftersom den verkade vara ännu en i raden av fejkdokumentärer, komplett med skakig kamera och den svårupprätthållna illusionen att en av karaktärerna oavbrutet filmade allt elände de tvingas gå igenom. Det visar sig dock inte vara fallet utan det är bara ett montage av semesterbilder tagna av Natalie (Olivia Taylor Dudley), hennes pojkvän Chris (Jesse McCartney) och vännen Amanda (Devin Kelley) under deras resa genom Europa. Syndromet försvinner inte helt och hållet utan filmen har ändå lite ShakyCam på gång men inte så mycket att det nämnvärt stör ens en allergiker som jag. Greppet används faktiskt både ekonomiskt och effektivt.

Ett problem som blev uppenbart redan under de första minuterna och aldrig försvann är dock att skådespelarna i den här filmen, med ett nedan nämnt undantag, är horribla. Det skriker lågbudget/hemmaprojekt om dem. Att filmen ändå sög in mig som den senare gjorde är ett tecken på hur bra den hade kunnat bli.

De tre semestrande amerikanerna åker till Kiev för att hälsa på Chris bror Paul (Jonathan Sadowski). Planen är att åka vidare till Moskva men Paul har en annan idé. Kiev ligger inte långt från Tjernobyl och är det någon som har hört talas om "extreme tourism"? Numera går det guidade turer in i den förbjudna zonen runt det kraschade kärnkraftverket och till den lilla staden Pripjat, då bebodd av de anställda på kraftverket och övergiven på minuter när katastrofen inträffade.

Paul lyckas övertyga dem och de besöker enmansresebyrån som drivs av Jurij (Dimitri Diatchenko, den ende hygglige skådespelaren i filmen). Där träffar de också australiensaren Michael (Nathan Phillips) och hans norska flickvän Zoe (Ingrid Bolsø Berdal). Alla sex hoppar in i Jurijs skåpbil och de kör in i området runt Tjernobyl.

Den här biten är på riktigt. Pripjat är verkligen en övergiven stad där man fortfarande kan hitta saker precis där de lämnades 1986. Det går verkligen guidade turer där, en del lagliga och en del lite mindre lagliga. Där har naturen tagit över och de sex turisterna får se vad som händer med en stad när människorna vänder den ryggen. Djuren rör sig obehindrat bland de sönderfallande, övervuxna byggnaderna.

Det är förstås här det börjar gå åt helvete. Den stora njutningen i Chernobyl Diaries är att på egen hand gradvis upptäcka precis vad det är som går åt helvete, så jag tänker inte säga mer än att det är här filmen blir riktigt bra. De följande scenerna är täta, mörka och ordentligt effektfulla. Det var en riktig överraskning från en film som hittills ansträngt sig för att klättra upp till "medioker" och ändå inte lyckats.

Regissören Bradley Parker använder den lyckade skräckfilmens standardingredienser - mörker, försvinnanden, oidentifierade ljud, plötsliga uppdykanden, det okända, oklara ledtrådar, isolering och ett ständigt krypande mysterium - på ett mycket skickligt sätt. Bland skuggorna skapar han skräck och osäkerhet. Det här är inte en sån film där karaktärerna dör en och en och man kan säga ordningen så fort man ser dem.

Om den hade fortsatt på det viset hade jag sagt något i stil med att Chernobyl Diaries lider av usla skådespelarinsatser och tar alldeles för lång tid på sig att komma igång men när den väl kommer igång väger den upp alla sina brister. Tyvärr lyckas Parker och manusförfattarna inte upprätthålla sin försiktigt hopsatta stämning och de vet inte vart historien ska ta vägen. Ju mer vi får veta om vad det är våra karaktärer drabbats av, desto sämre fungerar det och slutet är en otillfredsställande besvikelse. Efter att först ha hatat filmen och tyckt om den slutar jag med att bara känna "fan också".

Game Change (2012) - 5/6

I det amerikanska presidentvalet 2008 höll jag - liksom jag gör i det 2012 - på Barack Obama. Det är väl ingen överraskning från en västeuropeisk rödvinssocialist som jag. Det som kanske är mer oväntat är den respekt jag kände för Obamas motståndare, John McCain. Jag höll inte med honom om något politiskt, men jag fick intrycket att han var en hederlig, ärlig man som inte var ute efter makt eller triumf till varje pris, utan ville spela rent och vinna för att göra landet och världen bättre.

Den bilden bekräftas av Game Change, som bygger på boken med samma namn, skriven av två politiska journalister som följde McCain-kampanjen. Både chefsstrategen Steve Schmidt och vicepresidentkandidat Sarah Palins assistent Nicolle Wallace har sagt att filmen må visa en komprimerad version av verkligheten, men det är sant. Det är det som hände.

I så fall tycker jag synd om John McCain. Han gjorde vad han kunde och resultatet blev hemskt. Det var inte ens hans fel. Han ville ha Joe Lieberman som vicepresidentkandidat. Lieberman var demokrat och McCain ville visa att han kunde sträcka sig över partigränserna. En nog så ädel önskan. Men hans folk ville inte ha den triste och ideologiskt inkorrekte Lieberman, så de började leta efter någon mer spännande. Någon som kunde tävla med Barack Obama, som lyckats bli en kändis som syntes överallt och älskades av folket trots en praktiskt taget obefintlig meritlista.

De hittade Sarah Palin, Alaskas guvernör. Hon var politiskt konservativ, kvinna, snygg, karismatisk, populär i sin stat. Hon var något helt annorlunda, en frisk fläkt som kunde entusiasmera det de politiska strategerna kallade för "basen" och dra kvinnliga väljare från Obama. Det var bråttom; de ville visa upp vicepresidentkandidaten på det republikanska konventet.

Snabba efterforskningar gjordes, några kvicka intervjuer genomfördes. Var Palin redo för en nationell kampanj, med angrepp, smutskastning och nerlagt privatliv för henne, hennes man och hennes fem barn? Själv var hon säker. Hon hade ju valts i Alaska, och där kan de bli rätt tuffa. Palin höll sitt tal på konventet till jubel och hurrarop, och McCain hade fått en chans mot Obama.

Men så kom baksmällan. Sarah Palin visste inte varför Korea var två länder. Hon trodde att drottningen styrde och ställde i Storbritannien. Hon kallade den demokratiske vicepresidentkandidaten för O'Biden. När man sa "the Fed" trodde hon att man menade den federala regeringen, inte Federal Reserve System - riksbanken. Den verkade hon inte ens ha hört talas om. Hon pratade om sin Alaskakarriär som en utrikespolitisk merit eftersom staten ligger så nära Ryssland. Hon hade helt enkelt inte en aning och än värre - hon hade inte en aning om att hon inte hade en aning.

Steve Schmidt kämpade i panik. Hur skulle hon kunna ta sig igenom TV-intervjuer och debatter? Han insåg att han hade att göra med en duktig skådespelerska och bestämde sig för att utnyttja det. Han gav henne punkter att memorera och ta upp, om och om igen, så fort hon fick en fråga hon inte kunde besvara.

Kampanjen slet på henne och hennes familj. Hon gick ner i vikt, fick raseriutbrott, drabbades av apati. Hon blev besatt av sina popularitetssiffror i Alaska, som spelade lika stor roll för valets utgång som snittemperaturen i badvattnet i Johannesburg. Hon sårades av TV-komikernas illasinnade sketcher.

Game Change berättar den här historien utan att döma. Palin ser inte ut som en idiot eller en skurk, bara som någon som inte förstod hur svårt det är ute i den verkliga världen. Livet hade dittills varit snällt mot henne, och där ligger kanske förklaringen på det märkliga skeende vi alla bevittnade 2008. Där, och i de alldeles för korta och ytliga efterforskningarna som på något sätt missade hennes bakgrund och hennes chockerande kunskapshål.

Julianne Moore både ser ut och låter som Sarah Palin, som trodde att hon visste vad hon gav sig in på men bara fann smärta. Ed Harris gör en liknande insats som John McCain, som inte ville ha Palin till att börja med och snart inser att det är bäst att hålla sig borta från henne. Men det är Woody Harrelson som strategen Steve Schmidt och Sarah Paulson som rådgivaren Nicolle Wallace som gör den här filmen, med sina insatta, kunniga, flitiga karaktärer som bara blir allt mer desperata, griper efter färre och färre halmstrån. Särskilt Wallace tvingas stå ut med Palins tvära kast och utbrott tills hon ringer Schmidt och säger att hon gör vad som helst för kampanjen utom att någonsin arbeta med den kvinnan igen.

Hur mycket av det här är sant? Ingen aning. Palin säger att det är lögn alltihop, dock utan att ha sett filmen. McCain säger samma sak, men jag misstänker att han måste säga det. Om inte annat så verkar förlusten 2008 ha märkt honom. Han är inte längre den "maverick" han var. Jag vet bara att Schmidt och Wallace säger att det stämmer. Det plus det faktum att det förklarar en hel del, får räcka för mig.

The Tall Man (2012) - 5/6

Det här var inte vad jag väntade mig. Jag vet inte ens i vilken genre jag ska placera den här filmen. Den har kallats för skräckfilm men den är inte - som de bästa skräckfilmerna - genuint otäck, och den ser inte som sin uppgift att vara genuint otäck. Den är däremot genuint överraskande, och manipulerar tittaren på ett sätt som hen inte kan försvara sig mot.

Det finns en del man hade kunnat göra för att göra den bättre, saker som jag inte kan prata om utan att förstöra filmen. The Tall Man är inte perfekt men den är något unikt och jag njöt av att inte ha en aning om vart den var på väg.

Platsen är en småstad på utdöende. En gång i tiden levde den på sin numera nerlagda gruva, och nu sjunker den bara djupare ner i fattigdom, arbetslöshet och depression. Här finns ingen framtid, bara en långsam utförsbacke.

Dessutom hemsöks staden av en mer påtaglig förbannelse: barn kidnappas, försvinner spårlöst och syns aldrig mera till. Är de döda? Hålls de fångna? Är de i en våldsam pedofils våld? Inga ledtrådar står att finna. Den lokala legenden skyller på "The Tall Man", en mystisk varelse som ibland siktas men ingen tycks kunna fånga.

Här lever änkan Julia Dunning (Jessica Biel) tillsammans med sin son David (Jakob Davies) och barnflickan Christine (Eve Harlow). En natt vaknar hon och hittar Christine misshandlad och bunden på golvet, och David är försvunnen. Julia rusar ut i natten och jagar efter The Tall Man som tagit hennes son. Därifrån får vi följa med när stadens mysterium nystas upp.

Nej, The Tall Man är ingen skräckfilm. Den lånar estetiken, den lånar upplägget, men den följer inte genren, vilket antagligen är anledningen till de svala recensionerna den fått. Den har huvudsakligen setts av skräckfilmsfantaster och de kommer inte att uppskatta det här när de väntat sig en rysare. Jag hyser däremot åtminstone lite kärlek för snart sagt varenda genre och är extra förtjust i att bli överraskad på ett sätt som fungerar. Därför tyckte jag om The Tall Man.

En alldeles särskild dag (orig. Una giornata particolare) (1977) - 6/6

Hitler är på statsbesök i Mussolinis fascistiska Italien och ska hyllas med en enorm folkfest och parad i Rom. Upphetsning råder i huvudstaden; det här är landets chans att visa upp sin prakt och storhet för bundsförvanten i norr. Alla ska till paraden.

I en billig lägenhet väcker hemmafrun Antonietta (Sophia Loren) sina sex barn och sin man, och får familjen i ordning inför den stora händelsen. Det är en kaotisk stund med alla badrumsbesök, påklädningar, gymnastik och frukostar som ska samordnas innan de kan marschera ut genom ytterdörren och iväg mot mötet med Hitler. Trappuppgångarna fylls av människor, alla med samma mål.

Utom Antonietta själv, som stannar för att ta hand om hemmet. "Just ja, ni har ju ingen hemhjälp", säger en annan fru, kanske elakt, kanske bara obetänksamt. Plötsligt är det tyst och stilla. Antonietta förefaller helt ensam i ett ödsligt, tyst hyreshus. De enda människorna som rör sig där är portvakten (Francoise Berd) och så en man, Gabriele (Marcello Mastroianni) som sitter ensam i sin lägenhet. Varför är inte han på paraden?

Antoniettas enda sällskap är den visslande beostaren Rosmunda som tar första bästa chans att flyga ut genom ett öppet fönster. Som tur är landar hon utanför Gabrieles fönster och Antonietta går dit för att locka in Rosmunda.

Det är mötet mellan dessa två människor som En alldeles särskild dag rör sig runt. Den fattiga, jäktade, trötta, ogenomtänkt patriotiska Antonietta och den bildade, kultiverade, politiskt medvetna, regimkritiska Gabriele. De är båda två genuint ensamma människor. Antonietta är så van vid att lämnas för sig själv i lägenheten att hon lagt sig till med vanan att säga sina tankar högt. Gabriele har en vän som han nästan desperat försöker nå per telefon men som inte verkar vilja tala med honom. Trots sina olikheter dras Antonietta och Gabriele till varandra. Kanske i brist på alternativ men kanske av djupare orsaker.

Den första biten av En alldeles särskild dag, där Antonietta väcker och får ordning på sin familj, fann jag helt ointressant medan jag såg den (men nu i efterhand inser jag hur essentiell den är för berättelsen), men i samma ögonblick som huset tömts och Antonietta sätter sig ner för att dricka det kaffe som de andra lämnat kvar i botten på sina koppar hade filmen tag i mig och den släppte aldrig. En alldeles särskild dag talar med ord men nästan ännu mer med gester, blickar, antydningar och tankar som aldrig ges form.

Det är en vacker historia, en sorglig historia, en historia utan uppenbar upplösning men som förmedlas genom briljant foto och underbar cinematografi - efter en genomtittning har redan fyra sekvenser fastnat i huvudet. En alldeles särskild dag är den sortens film som man vill se om och om igen, för att upptäcka fler och fler små detaljer. Jag såg en uppsjö på första titten och något säger mig att jag missade nio av tio.

Letters from Iwo Jima (2006) - 4/6

Ön Iwo Jima, 1945. Andra världskriget rasar och de japanska soldaterna på den strategiskt viktiga ön förbereder sig för den amerikanska attacken som de vet är på väg. Ingen verkar egentligen tro att de kan vinna och slå tillbaka amerikanerna. De är bara där för att sakta ner fienden.

Slaget om Iwo Jima varade i över en månad, med hundratusen amerikaner på den anfallande sidan och 22000 japaner på den försvarande. Av de 22000 var det bara 200 som överlevde slaget. De som inte föll i strid eller vid medvetet dumdristiga frontalattacker tog sina liv för att tillfredsställa bluffbushidoideologin som det japanska kejsardömet tryckt in i deras huvuden. Bättre att dö än att förlora eller ge upp.

Clint Eastwood gjorde två filmer om slaget. Den första, Flags of our Fathers, visade striden ur amerikansk synvinkel, som ju är det traditionella på vår halva av jordklotet. Letters from Iwo Jima ger oss i stället samma händelseförlopp sett från den japanska sidan. Det är en magnifikt välgjord film, men den tog lång tid på sig att börja fungera för mig.

Vi träffar hårt arbetande meniga som ifrågasätter vad de över huvud taget gör där, stenhårda underofficerer som bemöter bristande patriotism och lojalitet med ilsket stryk, den nyanlände generalen med radikala idéer, officerskåren som tycker att han för dem i fördärvet. Vi ser förberedelser inför attacken, soldater som gräver skyttegravar och tunnlar. Alla skriver brev hem, brev som aldrig kommer att sändas. Och jag har en tydlig känsla av att jag har sett alltihop förut.

Letters from Iwo Jima påminner starkt om otaliga andra krigsfilmer. Det som är annorlunda för en amerikansk film är förstås att det är USA:s fiender vi ser, och de är inga karikatyrer eller odjur utan riktiga människor som bara råkade hamna på andra sidan om den här konflikten. Att de dessutom spelas av faktiska japaner i stället för vilka asiatiska skådespelare som helst som kunde tänka sig att tala bruten japanska för en hygglig timlön är förstås en merit.

Men är det tänkt att det ska vara en radikal uppenbarelse att japanerna inte var vildar och monster? Det förstod jag redan. Visst fanns det monster på den japanska sidan, liksom på alla sidor i alla krig, men var det någon som fortfarande trodde att den japanska armén bestod av vidriga varelser? Den poängen hade kanske varit uppseendeväckande på fyrtio- och femtiotalen, men hur konstigt Japan än ibland ser ut genom västerländska ögon så har landet varit "ett av oss" rätt länge nu. Vi vet att de var människor redan 1945.

Det finns riktigt fina ögonblick i Letters from Iwo Jima men det tar ett tag för dem att börja dyka upp. Jag tyckte om scenerna mellan Nishi (Tsuyoshi Ihara), guldmedaljör i OS i Los Angeles 1932, och en amerikansk soldat som lyssnar på hans historier om att umgås med Douglas Fairbanks och frågar om han är berömd eller nåt. Det fungerar också väldigt bra när general Kuribayashi (Ken Watanabe) tänker tillbaka på lyckligare tider när han var hedersgäst på en middag hos amerikanska armén, och hans förhållande till menige Saigo (Kazunari Ninomiya) ger filmen ett meningsfullt hjärta.

Letters from Iwo Jima är alldeles för lång och alldeles för stor del av tiden används till att visa oss sådant vi redan vet och väl känner igen. Men de bra stunderna är bra nog för att den ändå ska vara sevärd.

Fantastic Four: Rise of the Silver Surfer (2007) - 3/6

Det är sällan en uppföljare är så här mycket bättre än sin föregångare. Tyvärr betyder det inte så mycket; det fanns gott om utrymme att bli bättre än Fantastic Four. Den här gången har de skruvat ner de värsta dumheterna, misshandlar inte vetenskapen fullt lika mycket, och har kommit på en betydligt intressantare historia samtidigt som de fått in några bra repliker.

Men de gör sitt bästa för att försvaga historien, fyller den med klichéiga meningslösa skämt, envisas med att återuppliva skurken från förra filmen och placera honom i en berättelse som inte behöver honom, och slutresultatet blir därefter. Fantastic Four: Rise of the Silver Surfer är bättre än Fantastic Four, men den är fortfarande inte bra.

Susan "Invisible Woman" Storm (Jessica Alba) ska gifta sig med Reed "Mr Fantastic" Richards (Ioan Gruffudd). Det är inte första försöket för något kommer alltid emellan: paparazzi, Reeds vetenskapsprojekt, jordens undergång som måste avvärjas. Reed svär att den här gången ska bli annorlunda, men så dyker något upp i Jordens atmosfär. Föremålet flyger runt planeten, ger ifrån sig kosmisk strålning och orsakar djupa kratrar. Militären ber Reed om hjälp och han bygger en maskin för att spåra föremålet.

Samtidigt vaknar Doktor Doom (Julian McMahon) efter att ha tillbringat två år som metallstaty. Hur överlevde han det? Varför vaknade han? Varför är han inte metallisk längre? Reed ställer den första frågan när han först träffar sin gamle vän/fiende men får inget svar och släpper sedan ärendet. De andra två frågorna var det tydligen bara jag som ställde. Jag föreställer mig att det har med all den kosmiska strålningen att göra, men det hade inte skadat att förklara hur man överlever att vara död i två år. Särskilt som det inte behövs. Det här hade varit en bättre film utan Doom.

Reed lyckas i alla fall spåra det mystiska föremålet och Susans bror Johnny "Human Torch" Storm flyger upp för att genskjuta det. Det visar sig vara en silverfärgad man på flygande surfingbräda (det är faktiskt inte lika fånigt som det låter). Mötet ger Johnny en märklig egenskap: när han rör vid någon av de andra i Fantastic Four byter han krafter med dem. Han ger bort sin flammande kropp och flygförmåga; av Susan får han osynlighet och kraftfält, av Reed får han gummikropp och av Ben "The Thing" Grimm (Michael Chiklis) får han styrka, tålighet och hud av orange sten.

Fantastic Four och Doom hjälps åt för att fånga silversurfaren (Doug Jones kropp, Laurence Fishburnes röst) som stängs in på en militärbas och förhörs. Som brukligt är i de här historierna är militärerna onda och korkade, så de fyra superhjältarna måste prata med silversurfaren och få veta sanningen: han är härold åt den planetätande Galactus, som färdas från värld till värld och tömmer dem på all organisk materia.

Efter att ha läst förra meningen, är du lika sugen på att se Galactus som jag var? Blir du besviken om jag berättar att man aldrig får det? Filmens store skurk, en varelse som agerar i en helt annan division än den jämförelsevis direkt fånige Doktor Doom, och vi får bara se honom som ett svart moln som ibland glöder. Det är ett otroligt slöseri med potential och resurser och den biten av manuset hade fått underkänt på en grundläggande skrivkurs.

Utan att gå in på hur det hela löses så kan jag avslöja att silversurfarens slutliga handlingar - och deras resultat - skapar en hel hög frågetecken som jag vet aldrig kommer att rätas ut. Om slutet mer hade liknat sin serietidningsmotsvarighet, om Doom helt hade uteslutits, om vi hade fått se och höra och lära känna Galactus, då hade detta varit en klart underhållande film som räddade sina huvudpersoner efter den förra filmen. Som den är kommer den nära, men inte ända fram.