The Chronicles of Riddick (2004) - 3/6

"In normal times, evil would be fought by good. But in times like these, well, it should be fought by another kind of evil." Den som sett Pitch Black vet vem hon talar om: den mordiske antihjälten Riddick (Vin Diesel). Det onda han måste bekämpa är Necromongers, ett besynnerligt gäng. De är en teokratisk fascistarmé vars rustningar är remarkabelt trista med tanke på hur deras interiörer ser ut - insidan av deras rymdskepp är en miljö man minns. The Chronicles of Riddick ser ut som precis det den är: storbudgetuppföljaren till en innovativ lågbudgetfilm.

Necromongers plan är att erövra universum, antingen döda eller omvända alla som bor i det, och sen föra dem till ett annat universum som de kallar Underverse. Det ska vara ett paradis. Deras ledare (Colm Feore) har varit där och kom tillbaka som halvlevande och övermänsklig, så det verkar vara en bra deal han har på gång, i alla fall. Märkligt är att han är den sjätte Necromongerledaren och allt pekar på att han dödade den förre. Hade femman också varit i Underverse? Det verkar inte så av berättarrösten.

Den tillhör för övrigt Aereon. Hon är en märklig varelse som kan göra sig immateriell och gå på luft. Ändå går det att hålla henne fängslad med kedjor, vilket inte får någon närmare förklaring. Hon spelas av Judi Dench, som är alldeles för proffsig för att se ut som om hon undrar vad hon gör i den här filmen.

Riddick har tillbringat de fem åren sen den förra filmen med att hålla sig borta och vara i fred. Den ljuva tiden tar slut när ett gäng prisjägare, ledda av Toombs (Nick Chinlund), dyker upp för att fånga honom. Han dödar Toombs kamrater, trycker upp Toombs själv mot en vägg och pressar ur honom vad det är som pågår. Svaren leder honom till planeten Helion Prime och Aereon, som satt priset på hans huvud. Det var tydligen det lättaste sättet att få dit honom, så att han kan slåss mot Necromongers. Varför Aereon inte bara åkte och hämtade honom är oklart.

Jag envisas med att tjata om hål i handlingen. Det är inte för att jag är obstinat, det är för att The Chronicles of Riddick konstant får mig att tänka på dem. Detta är en mycket ojämn film. Ena stunden rör sig Riddick i visuellt fantastiska miljöer, i nästa tänker prisjägarna sälja honom till ett fängelse - för tydligen är fångar rena vinstmaskiner - trots att det fastställts att originaluppdragsgivaren betalar mycket mer än något fängelse. Ena stunden ser vi Necromongers predika till de besegrade och deras ledare slita ut en mans själ med sina bara händer, i nästa låter sig den oböjliga stridsmaskinen Riddick föras ombord på deras skepp som ett tämjt djur. Ena stunden går Riddick igenom en pärs med viskande spöken, i nästa vägrar skurkarna skjuta honom utan väljer i stället att anfalla närstridsexperten i närstrid.

The Chronicles of Riddick ser bra ut, håller tempot uppe även när den förspiller en alltför stor bit av sin löptid på en apart fängelsesekvens, och blir aldrig tråkig. Men den har för många hål, ger oss för lite anledning att bry oss, lyckas aldrig skapa en känsla av att universums öde hänger på det vi ser, och har en handling som blir för funktionell och mekanisk. Varför bestämmer sig prisjägarna för att mot all logik ta Riddick till fängelseplaneten som är sjuhundra grader varm på dagen och trehundra grader kall på natten (Fahrenheit, får man anta eftersom -300 inte finns i varken Celsius eller Kelvin)? Dels för att det är en ursäkt för coola scener på planetens yta, men mest för att någon från Riddicks förflutna finns där.

Spoilade jag nåt nu? Inte precis. Om du inte fattar det tio minuter in i filmen kommer du att ha glömt att jag avslöjade det långt innan det händer.

Här har du ditt liv (1966) - 5/6

"Jag vill inte ha det bra!", skriker den trettonårige Olof Persson (Eddie Axberg) och det är sista gången på länge som vi ser honom visa känslor. När känsloyttringarna kommer är det till att börja med i hastiga stötar, framprovocerade av världen och snabbt övergående. Allt eftersom han blir äldre och bestämmer sig för sin plats i världen vinner han förmågan att le och mena det, och även förmågan att bli arg i mer än några sekunder i sträck.

Olof växte upp hos en fosterfamilj för att skydda honom från faderns sjukdom. Vid tretton års ålder flyttar han, trots fostermoderns (Gudrun Brost) ängsliga motvilja, och blir flottare. De äldre männen lär upp honom och den gamle August (Allan Edwall) bidrar med visa ord och råd. Om två veckor gör det inte ont i händerna längre, för då har du valkar.

Olof flyttar från jobb till jobb. Han jobbar på sågverk, på biograf, på cirkus, på tegelbruk. Han ger intryck av att inte bry sig och nästan sakna känslor, men det är inte sant. Varje gång han flyttar är det hans eget val och när han har bestämt sig för något kan ingenting ändra det. Men det är svårt att finna en tråd i hans agerande. Varför byter han jobb? Vad är det han är ute efter? Vad är hans mål?

Ett mål är i alla fall att resa sig över sin blygsamma arbetarbakgrund. Han lär sig engelska och tyska, han läser Strindberg och Nietzsche. Tidigt i filmen varnas han för att läsa, för såna som läser blir det bara socialister av, och mycket riktigt engagerar han sig i arbetarrörelsen och blir allt mer rabiat tills han leder en strejk tillsammans med sin senaste mentor och förebild. Dem avverkar han, liksom kvinnor.

Det är inte bara Olofs liv som saknar en tydlig tråd, en sådan är även svår att finna i Här har du ditt liv. Den bygger på Eyvind Johnsons halvsjälvbiografiska Romanen om Olof och verkar mest vara ute efter att återskapa Johnsons ungdomsupplevelser från 1910-talet, med världskrig och arbetaruppror. Verkligheten har sällan en dramatisk struktur, så det har inte den här filmen heller. Den börjar från ingenstans, fortsätter planlöst, och avslutas utan större ceremoni.

Ändå tycker jag om den, men jag kan inte förklara varför. Jag har hela tiden en känsla av att jag ser något mer än det som bilderna visas. Olofs ofta blanka ansikte uttrycker något genom sin blotta orörlighet och när han väl ler betyder det något. Det är en del jag inte förstår med Här har du ditt liv, och en av de sakerna är hur den kan vara så bra som den är.

Chronicle (2012) - 5/6

Jag är allergisk mot fejkdokumentärstilen som fick ett uppsving i och med Blair Witch Project och tyvärr inte visar några tecken på att dö ut. Den görs hyggligt i en statistiskt insignifikant andel av filmerna den används i och även när den tjänar ett syfte så kvarstår luckan att den bygger på att någon karaktär står och filmar medan allt spännande händer. Chronicle är förmodligen den film jag sett som använder tekniken bäst - med speglar och svävande kameror får den ut något av valet förutom att förgäves försöka upprätthålla den bräckliga illusionen att detta hände på riktigt - men jag tror att till och med Chronicle hade varit bättre om den hade varit mer konventionellt filmad.

Andrew Detmer (Dane DeHaan) är ett tonårigt mobbingoffer som lever med en sjukpensionerad våldsam far (Michael Kelly) och en sjuklig, döende mor (Bo Petersen). Hans enda vän är kusinen Matt Garetty (Alex Russell) och till och med de har glidit ifrån varandra sedan de började i high school.

Andrew köper en videokamera och bestämmer sig för att filma sitt liv. I början är det bara en dokumentation av det som händer honom varje dag, men så följer han med Matt på en spritfest och hamnar ute i skogen tillsammans med kusinen och den omåttligt populäre Steve Montgomery (Michael B. Jordan, en av de tonåriga knarklangarna i The Wire). De har hittat ett mystiskt hål i marken som ger ifrån sig märkliga ljud. Med hjälp av lampan på Andrews kamera klättrar de ner och hittar besynnerliga stenmönster som ger ifrån sig olikfärgat ljus.

När de tre ynglingarna kommer upp ur hålet igen upptäcker de att de har helt nya förmågor. Telekinesi, förmågan att röra saker med tankekraft. De får bollar att sväva, de bygger legotorn utan att röra vid bitarna, och de tränar sina krafter tillsammans och upptäcker att de blir starkare och starkare. Andrew är bäst av dem och plötsligt har han en helt annan ställning än han är van vid.

De tre svetsas samman av sin hemlighet och börjar leka med sina krafter, hittar fler och fler användningsområden, blir starkare och starkare. Men de är inte överens om hur man ska hantera de faror som följer med deras förmågor, de är inte överens om huruvida de måste ha regler, och de börjar glida isär. Andrew vänder sig i mörkare riktningar och börjar filosofera i Raskolnikov-stil om vad hans makt egentligen betyder.

Även om det är synd att det alltid är mobbingoffret som måste gå psykfall i de här historierna så är Chronicle en intelligent och originell version av superhjältehistorien. Liksom Unbreakable förenar den superkrafter med vardagsrealism och ställer frågan vad som egentligen skulle hända med en superhjälte i vår värld. För en gångs skull känns inte det actionpackade slutet malplacerat; här är det nog det enda fungerande sättet att avsluta.

Senna (2010) - 3/6

Ayrton Senna var en av de största formel 1-förarna någonsin. Under en tio år lång karriär körde han för Toleman, Lotus, MacLaren och Williams, han vann tre världsmästerskap, höll pole position-rekordet till 2006 och ligger trea i all-time-loppvinstligan.

Senna är en dokumentär om hans liv, från början som gocartförare i Brasilien till den tragiska olyckan som tog hans liv. Däremellan går den igenom alla de kontroverser han var inblandad i med kollisioner, bråk, misstänkt domarjäv och hans långvarige fejd med fransmannen Alain Prost.

Filmskaparna har samlat ihop stora mängder material med Senna och dem han kände. Det är inte bara gamla intervjuer och presskonferenser utan betydligt mer privata filmer. Vi får se Senna storma ut från en förarbriefing när han känner sig provocerad och se honom tyst och nervös inför stora lopp. Vid sidan av detta dyker hans kollegor, vänner och rivaler upp och uttalar sig, både i arkivmaterial och nyfilmat för dokumentären.

Mycket av det är intressant, även för mig som inte visste mycket om formel 1 och nu fick se lite bakom ytan. Förarna debatterar huruvida barriärer ska vara gjorda av däck eller koner. Senna rasar mot elektroniska hjälpmedel som minskar förarskicklighetens betydelse.

Och vi får se hur mycket han betydde för hemlandet Brasilien, där han blev älskad, hyllad nationalhjälte. När han hade dött stod brasilianerna i tusental längs gatorna och grät för sin Ayrton Senna. Det är scener som borde ha varit mycket starkare än de till slut var.

Det är nog det som är Sennas problem. Filmen består av många bra bitar som tillsammans inte blir så mycket. Jag vet att ett människoliv normalt inte följer en tillrättalagd dramaturgisk struktur, men när man gör en dokumentärfilm - eller för den delen en spelfilm som bygger på en sann historia - så gör man ändå sitt bästa för att få det att verka så. Till slut påminner Senna mer om ett entimmes eftermiddagsprogram på TV än om en genomarbetad dokumentär - den har sina intressanta sidor men når aldrig fram till någon slutsats. Jag vet mer om Ayrton Senna och hans värld än innan jag såg filmen, men jag känner precis likadant.

Broad Street Bullies (2010) - 4/6

The Broad Street Bullies var under sjuttiotalet smeknamnet på ishockeylaget Philadelphia Flyers. De förtjänade det genom att spela våldsamt och samla ihop fler utvisningsminuter än de flesta andra NHL-lagen presterade tillsammans. Med sina brutala taktiker - slagsmål som en medveten strategi snarare än något som hände ibland - förändrade de ishockeyn.

Dokumentären Broad Street Bullies, med berättarröst av Liev Schreiber som spelade våldsam hockeyspelare i den utmärkta Goon, går igenom lagets historia från dess födelse när NHL 1967 bestämde sig att göra ligan större än de sex lag som den då hade bestått av i tjugofem år. Ingen räknade med att expansionslagen skulle ha mycket att sätta upp mot The Original Six: Montreal Canadiens, Boston Bruins, New York Rangers, Toronto Maple Leafs, Detroit Red Wings och Chicago Black Hawks, och de första Flyers var exilkanadensare som åkte till Philadelphia i brist på bättre.

I början gick det mycket riktigt dåligt och i en match mot St. Louis Blues fick Flyers så mycket stryk, på grund av Blues fysiska taktiker, att det förändrade deras sätt att se på sporten. De plockade in storvuxna, tuffa spelare för att möta våld med våld, och Broad Street Bullies hade fötts. Ishockey hade betraktats som en elegant, civiliserad sport, men det skulle män som Dave "The Hammer" Schultz, Don "Big Bird" Saleski och Bob "Hound" Kelly ändra på.

Vi får se dem använda slagsmål som sin primära strategi, samla utvisningsminuter som om de är viktigare än mål, le tandlösa leenden mot kameran och spilla blod - både sitt eget och motståndarnas. Sekvens efter sekvens visar hur publiken reagerade. Philadelphia älskade sina Flyers. Spelarna själva, i dag gamla och pensionerade, intervjuas och berättar om hur de upplevde de där åren på isen när de fick ett sovjetiskt lag att lämna isen efter en halv period.

Jag är inte den primära målgruppen för en dokumentär om sport, men Broad Street Bullies är intressant och rolig helt oavsett huruvida man bryr sig om hur det går när klubbor ska svingas mot puckar. Framför allt är det fascinerande att se ett formellt sämre lag nå framgång för att det började tänka annorlunda och insåg att det fanns luckor som det kunde fylla. Hur mycket "finare" lag än klagade på Flyers och deras brutala vanor så spelade de spelet och vann. Och i dag är NHL:s regelbok många gånger större än den var.

Atlas Shrugged: Part I (2011) - 2/6

Jag tänker inte gå in på det politiska innehållet i den här filmen eller i dess tegelsten till litterära förlaga; det sköter jag på min andra blogg. Jag ska i stället försöka bedöma Atlas Shrugged: Part I enbart som film.

Det är ingen lätt uppgift. Jag misstänker att den är betydligt bättre än den hade haft en chans att vara om jag inte hade läst boken först, men det problemet hade boken också; en del scener i den är mycket kraftfullare eftersom jag visste ungefär vad det var som pågick och vad som skulle hända. Jag hade trots allt läst en massa om boken innan jag öppnade den.

Det hjälper inte filmen. Om man inte har läst boken måste man känna sig tämligen vilse. Det skurkarna i den här filmen säger är sådant vi är vana att höra från hjältar - självuppoffring, altruism, hjälpa den svage. Det hjältarna i den här filmen säger är sådant vi är vana att höra från skurkar - egoism, jag gör allt för mig själv. Boken förklarade hjältarnas ställningstagande, men det bryr sig inte filmen om att göra. Den som inte redan är insatt undrar bara varför filmen fokuserar så hårt på de där svinen.

Atlas Shrugged: Part I lyckas dessutom med konststycket att vara simultant seg och rushad. Större delen av filmen består av torra affärsmöten där människor uttalar repliker som hade varit värdiga Harrison Fords gamla dom "George, you can type this shit, but you can't say it". Få skådespelare kan komma undan med den här sortens dialog, och de lyckades inte värva en enda till den här filmen.

Men den är som sagt också rushad. Ett emotionellt klimax inträffar när ett tåg kör över en bro, och det betyder mycket för människorna ombord på tåget, men praktiskt taget ingenting för oss. Visst, vi vet varför det är viktigt, vi vet varför huvudpersonerna bryr sig, men deras anledningar har spottats ut och rusats fram så att vi inte hunnit få någon känslomässig koppling till händelsen. Huvudpersonernas desperata kamp mot en fientlig omvärld har beskurits och urvattnats och vi ges inte en chans att känna för dem.

Filmen, liksom boken, kretsar runt det centrala mysteriet. Vem är den gåtfulle John Galt, varför håller USA på att gå åt helvete, och hur är de två sakerna hopkopplade? Filmen knuffar mellan affärsmötena in enstaka referenser till mysteriet - John Galt dyker upp, pratar med en affärsman, affärsmannen försvinner spårlöst - som för att bygga upp det, och slår sedan vårdslöst sönder det i filmens slutminut med en replik som aldrig borde ha överlevt första manusgenomläsningen.

Historien börjar 2016, i ett USA som håller på att rasa ekonomiskt. En energikris har gjort kommersiell flygtrafik omöjlig och det är tågen som härskar över transportmarknaden. Den stora elefanten i branschen är Taggart Transcontinental som formellt styrs av James Taggart (Matthew Marsden) men då han är feg och inkompetent är det i praktiken hans syster Dagny (Taylor Schilling) som sköter ruljangsen.

För att hålla Taggart Transcontinental flytande måste Dagny byta ut åtskilliga mil gammal räls i Colorado så att hon kan frakta olja åt oljemagnaten Ellis Wyatt (Graham Beckel). Hon hoppas att lösningen ligger hos stålpampen Hank Rearden (Grant Bowler) som uppfunnit en revolutionerande metall - billigare, lättare och starkare än stål. De motarbetas av politiker som förstör företagsklimatet, offentligt avlönade vetenskapsmän som pratar ner Reardens nya metall och förstås Dagnys bror.

I boken är allt det här bättre än det låter. Filmen kommer ingenvart med det. Den är nog hysteriskt tråkig om man inte har läst boken, och något av en transportsträcka om man har gjort det. Men visst, jag vill se del två och tre. Det är då det faktiskt börjar hända saker.

The Raid: Redemption (2011) - 2/6

Det här var inte vad jag väntade mig. Recensioner och kringsnack hade gett mig en väldigt tydlig bild av The Raid: Redemption, och medan den innehöll bitar av sanningen så motsvarade den inte vad jag fick se. Det lyckades göra mig besviken i två riktningar: jag får varken skriva en hyllande recension av den mest briljanta fightingfilmen någonsin eller en sågande recension av den tommaste actionfilmen någonsin. Jag visste inte vilken av dem det skulle bli, men jag trodde det skulle bli någon.

Det som visade sig stämma var den ungefärliga handlingen. Mitt i den indonesiska slummen ligger ett höghus, kontrollerat av gangsterkungen Tama Riyadi (Ray Sahetapy) och hans två närmaste män, "galne hunden" (Yayan Ruhian) och Andi (Donny Alamsyah). Ett gäng tungt beväpnade poliser, bland dem vår huvudperson Rama (Iko Uwais), tar sig in i huset och börjar kämpa sig upp till ovanvåningen och Tama Riyadi själv. Det som inte visade sig stämma var resten.

Jag väntade mig den ultimata filmen för dem som tyckte Die Hard 4 var för pratig, med en hastigt avklarad alibihandling som snabbt glöms bort för att ge plats för fler och hårdare slagsmålsscener. Så var det inte; det finns betydligt mer av dialog, relationer, intrig, karaktärer och vändningar än jag trodde. Det är fortfarande en alibihandling, men den här filmen låtsas fortfarande att den är mer än en stridskavalkad. Jag har sett lika handlingsfattiga filmer förut.

Jag väntade mig en nära nog fullständig stridskonstfilm, med perfekt koreograferade stridsscener som tänjde formatet bortom det vi trott var möjligt, en ständigt hisnande parad av våld av de mest originella slag. Så var det inte; filmen har förstås gott om våldsamma och stundtals underhållande stridsscener men det är samma sak om och om igen, ingenting som vi inte har sett förut, och det blir snabbt tråkigt och oändligt utdraget. Filmen har inget nytt att komma med. Jag har sett lika våldsamma filmer förut.

Jag väntade mig ett live-action datorspel med Rama som spelarkaraktären, husets våningar som levlar, "galne hunden" och Andi som minibossar, och Tama Riyadi som slutbossen. Så var det inte; våningarna är mer eller mindre irrelevanta, de två minibossarna har sitt eget fuffel för sig, och slutbossfighten var inte mycket att dekorera saturnaliaträdet med. Jag har sett lika träfunktionella filmer förut.

Så jag är uppvärmd och klar och har inget att göra. Jag kan inte rekommendera The Raid: Redemption för stridskonstknarkare; jag har sett bättre. Jag kan inte rekommendera The Raid: Redemption för lättdistraherade actionfans; de kommer att hinna bli uttråkade. Jag kan inte rekommendera The Raid: Redemption för någon som vill ha en riktig film med handling och mening; de kommer att finna utbudet magert. Jag kan faktiskt inte rekommendera The Raid: Redemption alls.