RKO 281 (1999) - 5/6

Citizen Kane är standardsvaret på frågan vilken som är den bästa filmen någonsin, alla kategorier. Orson Welles gjorde den under ett kontrakt som gav honom en aldrig tidigare sedd nivå av kreativ makt - särskilt för en så ung regissör - och den har därför använts som bevis för att studiosystemet skadar filmkonsten; när man ger ett originellt geni diktatorisk makt får man ett mästerverk, när man låter studiodirektörer bestämma får man Transformers 3: Dark of the Moon.

Hur det än må vara med det så är Citizen Kane en väldigt bra film, även om den tillhör kategorin filmer som är svåra att uppskatta lika mycket i dag som när de kom eftersom deras innovationer kopierats i oändlighet och av olika anledningar aldrig tagit sig in på min personliga topp25-lista.

På sin tid var Citizen Kane kontroversiell av helt andra anledningar än kvalité och regissörsmakt. Dess huvudperson Charles Foster Kane var nämligen en namnbytt version av den stenrike tidningskungen William Randolph Hearst, något som går dagens tittare helt förbi, men på fyrtiotalet var Hearst en gigantisk offentlig figur och det gick inte att se Citizen Kane utan att finna Hearst i varenda replik ur Kanes mun. Hearst kontrollerade pressen, utövade ett enormt inflytande genom kontakter och pengar, och han var inte alls förtjust i att Welles hade hängt ut hans liv till allmän beskådan. Han försökte hindra filmen från att någonsin visas, en kamp som misslyckades men som ändå påverkade Welles karriär.

Den kampen har dramatiserats i RKO 281, döpt efter studion som producerade Citizen Kane och filmens kodnummer. Liev Schreiber spelar Orson Welles som en energisk, besatt konstnär som bara är lojal mot sin egen talang och sitt eget konstverk. Han anländer till Hollywood som ett hypeat underbarn och lyckas få ett sagolikt avtal med RKO trots att han inte ens vet vad hans film ska handla om.

Welles jagar idéer och när han tillsammans med den alkoholiserade manusförfattaren Herman Mankiewicz (John Malkovich) befinner sig på en middag vid samma bord som Hearst (James Cromwell som i den här filmen lyckats hitta en röst och en personlighet som inte liknar något han tidigare spelat). Welles och Hearst stångas och börjar omedelbart ogilla varandra, och där har Welles sin idé. Genom våldsam viljestyrka och oböjlig tjurskallighet lyckas han få grönt ljus och engagera Mankiewicz till att skriva manus. Filmens innehåll är hemligt; ingen vill att Hearst ska få nys om saken innan han inte längre kan stoppa den.

När Hearst till slut får veta vad Welles film handlar om reagerar han precis som väntat. Han kastar in sin avsevärda makt och rikedom i kampen för att få filmen stoppad eller rentav förstörd. Till sin hjälp har han skvallerjournalisten Louella Parsons (Brenda Blethyn) som genom sitt skrivande kan angripa vilken studio eller filmpersonlighet som helst, och som inte verkar ha några skrupler alls.

Filmen skildrar väl Welles excentriska geni, ovillighet att kompromissa och förmåga att hitta innovativa lösningar på problem som hotade hans vision. Den ger oss också en Hearst som i den alltid skicklige James Cromwells tappning visserligen är en obehaglig karaktär men förblir mänsklig och förståelig, särskilt i scenerna mellan honom och hans mycket yngre älskarinna Marion Davies (Melanie Griffith). Hon är det oskyldiga offret i den här historien; hon hängs ut lika mycket som Hearst men har inte gjort något för att förtjäna det.

När Welles slutligen har vunnit kampen och Citizen Kanes premiär är en dag bort råkar han stöta på Hearst i en hiss och en fantastisk men alltför kort scen tar vid. Det är ett socialt obekvämt möte av ett slag som vi alla har varit med om, men uppvridet till nästan omänsklig grad. Det finns inget korrekt sätt att hantera situationen och Welles väljer ett som låter James Cromwell visa Hearsts innersta kärna, men det är Liev Schreiber som får avge filmens bästa replik medan Hearst, synbarligen oberörd, går sin väg. Intrycket tittaren får är att de här två människorna kanske inte var så olika varandra, trots allt.

RKO 281 har fiktionaliserat delar av kampen om Citizen Kane (The Battle Over Citizen Kane sägs vara en verklighetstrognare version) men är i sig en värdefull och underhållande film som engagerar och levererar en fullständig, tillfredsställande berättelse.

The Clinic (2010) - 1/6

The Clinic inleds med en tidsangivelse som placerar filmen i slutet på sjuttiotalet. Det är naturligtvis inget ovanligt, men här tilläggs att tidpunkten är innan DNA-identifiering uppfanns. Det kommer nämligen att bli viktigt senare, vilket inte kunde ha gjorts mer uppenbart om det så hade dykt upp en kille i regnbågsperuk som med falsettröst påpekat det.

Sen får vi möta höggravida Beth (Tabrett Bethell) som är ute på bilresa med sin pojkvän. När de stannar till vid ett motell blir Beth kidnappad och hon vaknar med ett färskt operationsärr, inte längre gravid. Hon undersöker det skräckfilmsstereotypt övergivna sjukhus hon befinner sig på och hittar andra kvinnor i samma situation.

Situationen visar sig vara att deras barn ligger någonstans på sjukhuset med olikfärgade armband. I varje nybliven mors mage finns en plastbit med färg som matchar hennes barns armband, så för att få veta vilket barn som tillhör en själv måste man antingen skära ut plastbiten eller - som en av kvinnorna bestämt sig för - skära ut alla andras.

Spänningen är, tyvärr, obefintlig. Jag har levt hela mitt liv i en värld där man med ett blodprov kan göra föräldratestning och inte ens i filmens verklighet är det särskilt långt bort. Att kvinnorna inte vet om det ska vara den isande faktorn, men det fungerar inte. Dels måste jag ständigt påminna mig om att de tror att deras barn är anonyma för evigt om de misslyckas här och nu, och dels så tror jag inte på att en kvinna i en så vidrig och obegriplig situation skulle vara paniskt hängiven att finna sitt barns identitet. Jag tror hon skulle försöka undkomma med så många barn och andra kvinnor som möjligt, och sen fick de lösa det där med barnen efteråt.

Jag är varken kvinna eller förälder. Om man är någondera eller båda, och gammal nog att naturtillståndet är att det är helt omöjligt att avgöra vem som är förälder till ett nyfött barn, så kanske The Clinic bjuder på en skräckupplevelse. För mig var den bara poänglös och otrolig.

Hard Candy (2005) (SPOILERS) - 6/6

Som jag har tjatat om tidigare är Hard Candy en film man vill se med så lite förkunskap som möjligt, så om du inte har sett den, läs inte detta utan se den i stället. Massvis med filmförstörande spoilers följer.

Hard Candy är en av de filmer som är en helt annan upplevelse andra gången än första gången. Första gången man ser Hard Candy är den en upptäcktsfärd genom en originell och oförutsägbar historia och den gör sitt bästa för att gång på gång lura tittaren. Innan jag såg den andra gången var jag rädd att den inte skulle vara alls lika bra när man visste vad som skulle hända (så är ofta fallet med oförutsägbara filmer) men det visade sig vara tvärtom. Första gången är en sällsynt och värdefull upplevelse, men andra och tredje och fjärde gången blir filmen bara bättre när man plockar upp de ledtrådar man missade första gången.

Filmen inleds i ett chattrum med noggrant utvalda textrepliker för att presentera våra karaktärer, så som filmen vill att vi ska tro att de är vid den här tidpunkten. Lensman319 är tydligen en vuxen man som har snackat in sig hos en ung tonårstjej, Thonggrrrl14, och nu äntligen lyckas bestämma möte med henne. Det är första gången Hard Candy lurar oss. Eftersom ingenting sägs rätt ut tror vi att det är tänkt att vi ska känna kalla kårar över det vi - men inte flickan - håller på att hända.

Det fortsätter likadant när Jeff (Patrick Wilson) och Hayley (Ellen Page) träffas på fiket. Hayley verkar vara en typisk, om än smart och påläst, ung tjej som känner sig kvävd och tryckt i sitt dagliga liv, vill vara äldre, och känner sig mycket mognare än omgivningen tycker att hon är. Jeff vet precis hur man manipulerar sådana flickor. Hard Candy får oss precis dit den vill. Vi börjar genast tycka illa om Jeff och ju charmigare han är desto mer hatar vi honom.

Men redan här planterar filmen ledtrådar. En affisch med den saknade Donna Mauers ansikte blixtrar förbi. Hayley har en bok i väskan som hon tydligen inte vill att Jeff ska se. Jag missade alltihop första gången och andra gången slog de sakerna mig hårt i magen.

Jeff tror att han har kontrollen och låter Hayley tro att det är hon som bestämmer sig för att följa med honom hem. Han behåller noggrant den avslappnade stämningen, frågar Hayley om hon vill ringa sin storasyster och berätta vart hon ska; han vet ju att hon inte kan göra det. I bilen får vi ytterligare en ledtråd; när Hayley tittar på Jeff visar hon ett brett oskuldsfullt leende men när hon tittar bort är hennes ansikte av sten. Under de allt mer obehagliga scenerna hemma hos Jeff håller hon masken ända fram till det ögonblick då Jeff förlorar medvetandet; då ser vi en antydan till ett leende innan det blir svart.

Större delen av filmen består av den psykiska duellen mellan Hayley och Jeff, men till och med det är ett bedrägeri från filmens sida. Det är inte en duell, Hayley har konstant kontroll. Jeff börjar inse det när hon berättar att hans grannar inte är hemma. Ögonen fylls av skräck och han förstår att det här, vad det än är, är allvar. Han ger sig inte, han fortsätter försöka manipulera henne - "Is this a teenage joke?" och pratet om hennes familj - men hon var aldrig emottaglig för det och är det verkligen inte nu.

Jeff försöker gång på gång att matcha Hayley och göra det till en jämn match, men han har aldrig en chans. Hon har planerat allt i förväg, hon vet vad hon har att vänta sig, hon är förberedd. Han trodde att han skulle komma nånvart med en het naiv fjortonåring och plötsligt är han ett offer.

Det enda som gör att Hayley aldrig blir en totalt orealistisk karaktär är att det faktiskt finns sprickor i hennes rustning. Hon väntade sig inte att bli nersparkad av Jeff, men hon vet vad hon ska göra när det händer. Hon väntade sig inte att mrs Tokuda skulle knacka på och sälja kakor och hon går lite vilse när hennes plan rasar, men hon lyckas precis samla sig och rädda situationen. Hon blir arg när hon välter en kruka, men hon låter det inte ta över.

Jeff är en tvetydig karaktär. Patrick Wilson spelar honom otydligt, så att vi aldrig är riktigt säkra på om han är skyldig eller inte, till och med efter att vi sett honom lura en fjortonåring till ett fik och låta henne dra i sig två vodkadrinkar. Kanske talar han sanning, kanske tror han själv på det han säger, kanske rättfärdigar han det för sig själv. Hard Candy gör honom i alla fall så nära sympatisk som den gärna kan.

Hayley har, ytligt sett, det självklara moraliska överläget. Hon straffar ett fruktansvärt brott och det är svårt att inte tycka om henne för det, oavsett hur mycket vi i verkligheten är emot människor som tar rättvisan i egna händer. Samtidigt är det tydligt att hon inte är någon vidare trevlig person. Hon nöjer sig inte med att kastrera eller döda Jeff. Hon ljuger, hon är sarkastisk, hon är sadistisk, och hon jävlas med honom så mycket hon kan. Hon gör det inte för att han förtjänar det, även om hon absolut tycker det, hon gör det för att hon tycker om det. Hon har helt uppenbart jätteroligt. Hon är dessutom intelligent, påläst och nästintill övermänskligt förberedd, en liten Batman. Borde vi vara rädda för henne i stället för att heja på henne.

Enligt producenten David W. Higgins var grundidén bakom Hard Candy "14-year old girl and 32-year old man meet on the internet, but she's the predator" och det är en vanlig tolkning vi inte borde stå på Hayleys sida. Hon är en psykopat på uppgång, en framtida seriemördare, och lika ond som Jeff. Hon tränar på honom och kommer att göra mer i framtiden. Så kanske det är. Det här är, trots allt, redan hennes andra gång. Hon är inte helt och hållet sund.

Men även om det är så betyder inte det att vi inte hör hemma på hennes sida. Jeff har varit med om åtminstone ett sexmord på en minderårig flicka; det enda vi inte vet är vem det var som utförde själva mordet och det är av föga betydelse. Han lurade hem en fjortonåring och lät henne glatt hälla i sig två screwdrivers. Det sista han är, är bättre än hon.

Så länge Hayley är en liten Dexter Morgan och dödar andra mördare har jag svårt att se henne som skurken i den här filmen. Visst tycker hon väldigt mycket om det. Visst har hon roligt. Visst är hon onödigt sadistisk. Hon är absolut ingen moralisk förebild. Men om hon är en mordisk psykopat är hon den bästa mordiska psykopat jag kan tänka mig. Hon är kanske "a predator" men inte "the predator". Det finns två av dem.

Bortsett från allt annat så är Hard Candy en briljant uppvisning mellan två skickliga skådespelare. Den då endast sjuttonåriga Ellen Page gör en milstolpeprestation som den manipulativa Hayley. Det är inte bara Ellen Page som är en duktig skådespelare, Hayley är precis lika bra som hon och Page försvinner bakom flera lager av Hayleys bedrägeri. Patrick Wilson lyckas göra Jeff, en mördande pedofil, till en tvetydig karaktär som trots vårt inledande och välförtjänta hat tillskansar sig lite sympati innan filmen är över.

Hard Candy kanske är moraliskt vidrig eller bara tvetydig även om jag vet vad min egen åsikt i frågan är, men som film är den fantastiskt välgjord på ett sätt som man alltför sällan ser. Det är spelet mellan Ellen Page och Patrick Wilson som ger den dess avsevärda sevärdhet, inte tricks, effekter, kvicka repliker eller vackra omgivningar.

Feature: Dåliga skådespelare

Thomas ville se exempel på vad jag skulle kalla dåligt skådespel, och jag är ju intet om icke tillmötesgående. Låt mig bara först fastslå vad jag betraktar som bra skådespel. Det handlar inte bara om att uttala repliker på ett övertygande sätt även om det är en omistlig del, det handlar om att i gester och minspel backa upp replikerna, att bli rollen man spelar. Det bästa en skådespelare kan göra är därmed att få publiken att glömma att den tittar på en skådespelare. Skådespelaren ska själv försvinna in i karaktären, bli irrelevant, och helt ersättas.

En dålig skådespelare är alltså i min mening en som inte beter sig som sin karaktär utan som en skådespelare som spelar karaktären i fråga. Det är därför det är så pass sällan man ser bra skådespel när det rör sig om klassiskt material; det finns ett beteende som förväntas av Shakespeare-aktörer och de kommer vid Gud att bete sig på det viset när de får chansen att spela Shakespeare, och hur Hamlet, Othello eller Romeo hade betett sig om de varit verkliga är av noll vikt och betydelse. Skådespelare som vet hur man traditionellt läser Shakespeare hyllas, men de efterliknar ingenting annat än hur skådespelare läser Shakespeare. Samtidigt är flera av dem - Ian McKellen, Patrick Stewart - skickliga skådespelare när de gör något annat än rituellt upprepande av Bardens ord.

Som exempel på en i denna mening dålig skådespelare framhåller jag Liv Tyler, vars största roll hittills väl varit Arwen i Lord of the Rings-trilogin. Det är inte en lätt filmserie att spela i, det ska erkännas. Det finns få beröringspunkter mellan en av Tolkiens karaktärer och en verklig människa. Det är inte lätt för en nutida i-landsbo att veta hur det känns att leva i Midgård i tiden när Sauron reser sig och skuggan sprider sig.

Ändå klarar de flesta av det. Hobbitarna har det faktiskt lättast. De är ändå i princip transplanterade människor, på plats för att vara våra ställföreträdare och känna och tänka allt det där som hjältarna inte kan känna och tänka för det här är den sjutusende orchen de hackar ihjäl den här veckan. Alla de andra vet precis vad det är som pågår och måste visa hur viktigt det är. I ett minnesvärt ögonblick i den första filmen ser Elrond Sauron gå in på slagfältet och visar med en blick och en min att det här är farligt, det här är stort, det här är viktigt. Hugo Weaving fallerar en gång eller två senare i serien - liksom en klar majoritet av rollistan; det är inga lätta repliker att uttala med övertygelse - men det ögonblicket gör han perfekt och Elronds känslor strålar ut från bioduken.

Men Liv Tyler? Jag kan inte påminna mig ett enda tillfälle när hon förefaller vara en alv snarare än en människa som spelar en alv. När hon står på ena sidan av floden och ringvålnaderna på den andra och de hotar henne och kräver att hon ska lämna över den förgiftade Frodo säger hon "If you want him, come and claim him", men hon säger det inte som en odödlig, desperat krigerska som försöker locka ut ringvålnaderna i floden utan som en kvinna som fått en replik att läsa upp. Det finns ingen känsla, inget engagemang, bara ord. När hon gråter över den döende Frodo är det bara tårar, inte sorg. Det finns ingen kärlek mellan henne och Aragorn eller agg i hennes gräl med sin far. Bara platta ord.

Det är naturligtvis oerhört subjektiva och svårbeskrivliga ting vi pratar om här. Det fanns säkert gott om biotittare som tyckte att varenda karaktär i Lord of the Rings lät som om hen klippts ut ur en illustrerad version av Romarbrevet. För att förtydliga vill jag därför visa restaurangscenen ur Heat, dels spelad av De Niro och Pacino, och dels spelad av Holdham och Brennan. Det är samma scen med samma repliker, men jag tror inte det finns någon som inte kan se skillnad på skådespelet, och knappt någon som föredrar den senare framför den förra.

Det finns mer än rå färdighet som gör en skådespelare bra. Den svårgripbara egenskapen "charm" eller "magnetism" är en ovärderlig hjälp. Oavsett vad Colin Firth, Johnny Depp eller Michael Caine faktiskt gör är det alltid roligt att titta på dem, bara för att det är något som drar oss till dem. Kanske kan en psykolog förklara det närmare; jag är bara nöjd med att jag kan se What a Girl Wants utan att må illa bara för att det är kul att se Colin Firth jobba.

Som motpol till Firth och hans likar framhåller jag Adam Sandler. Dels saknar han all skicklighet av det slag jag gick igenom ovan, men framför allt önskar jag alltid att det var någon annan jag tittade på. Han inte bara rycker mig ur illusionen genom att bete sig som en komiker snarare än som sin roll, han är dessutom aktivt tråkig och obehaglig att betrakta.

Till och med när han gör en film jag faktiskt tycker om - The Wedding Singer är mig veterligen det enda exemplet - är den bra trots honom, inte på grund av honom. Världen är full av skådespelare jag mycket hellre hade sett som Robbie, skådespelare som inte varit fast i ett uttrycksmönster och dessutom varit oförklarligt tilldragande innan de ens sa första ordet.

Brokeback Mountain (2005) - 2/6

Brokeback Mountain var en film som jag ville se så fort jag hörde talas om konceptet och när jag satte mig ner för att se den var förväntningarna högt uppskruvade, men jag räknade ändå med att få dem infriade. Jag hade inte hört ett negativt ord om den. Jag tänker nu skriva några.

Året är 1963. Jack Twist (Jake Gyllenhaal) och Ennis Del Mar (Heath Ledger) är två cowboyer som tillbringar en sommar som fåraherdar i Wyoming. En natt hamnar de i samma tält tillsammans och det slutar med att de har sex. Trots att de gör klart för varandra att de inte är bögar och att det var en engångshändelse fortsätter det hela sommaren tills de har ett gräl och skiljs åt.

Ennis åker hem till sin fästmö och Jack hittar en egen flicka att slå sig ner med. De träffas inte på fyra år, och när de till slut ses igen hinner de inte utväxla två meningar förrän Ennis har sin tunga i Jacks mun och de ger sig iväg för att fiska tillsammans.

Jack vill ha ett förhållande med Ennis, leva ihop med honom, men han vill inte. I stället träffas de med ojämna mellanrum, fiskar och har sex. Båda är missnöjda med arrangemanget och med den andres beteende, så de bråkar och deras respektive äktenskap faller sönder.

En - liten, men bidragande - orsak till att jag blev besviken på Brokeback Mountain var att marknadsföringen hade fått mig att tro att den var något helt annat än den var. Den omtalades som en film om två gaycowboyer och jag trodde att den skulle ha något att säga om homosexualitet, men historien den berättar hade lika gärna kunnat berättas om en man och en kvinna. Ennis är väldigt rädd för homofobt hatvåld, men såvitt han och vi vet förekommer inget sådant i filmen.

Men mitt huvudsakliga problem med den var att jag tillbringade den med att undra varför jag skulle bry mig om de här två skitstövlarna. De har ingenting som uppväger att de är egoister som utan eftertanke förstör allt de rör vid.

De är otrogna mot sina fruar. Jack går till mexikanska gayprostituerade. De ställer hycklande krav på varandra. Både Jake Gyllenhaal och Heath Ledger är ypperligt skickliga skådespelare och de känner sina karaktärer utifrån och in, men det som finns där inne är inte fint. Historien rörde mig inte, för jag tyckte inte att de här två självupptagna typerna förtjänade något särskilt bra.

Dessutom hoppar den i tiden på ett desorienterande sätt trots att den är över två timmar lång och baserad på en novell. Information tittaren borde ha undanhålls alldeles för länge.

Man måste ändå ge Brokeback Mountain erkännandet att den faktiskt är en film om en samkönad kärlekshistoria som inte ger sig in i politiska diskussioner utan fokuserar på känslorna. Det är väldigt ovanligt och välbehövligt, men det finns mycket bättre filmer som gör samma sak. Fucking Åmål, till exempel.

Det finns ett ögonblick i Brokeback Mountain som jag älskar. När Jack och Ennis slutligen möts igen efter fyra år ser Ennis honom och utbrister "Jack fucking Twist!"; Heath Ledger fyller de tre orden med så mycket mening och känsla att jag fortfarande känner en kittling i hjärtat när jag tänker på dem. Han var en fantastisk skådespelare, och han är saknad.

Flåklypa Grand Prix (1975) - 4/6

Det var inte lätt att vara barn i sjuttiotalets Norden. När man inte gick vilse i pannkakan så angreps man av Karius och Baktus eller fick följa med till Flåklypa, en liten by som enligt den svenska versionen av Flåklypa Grand Prix ligger i Värmland, precis vid norska gränsen.

Där finns ett berg som genast för tankarna till Rune Andreassons små kullar i solen, och på bergets topp finns en cykelverkstad. Här bor och verkar Reodor Fälgen och hans två kamrater som representerar aspekter av hans personlighet: den impulsive och envise ankan Solan och den räddhågsne, försiktige Ludvig vars art är oklar men väldigt lurvig. Allt detta presenteras av Beppe Wolgers berättarröst, så bekväm och pålitlig att han bara måste ha något i kikaren.

Reodor upptäcker att en före detta praktikant har stulit hans genialiska motoridé och nu använder den till att bli racersportens främste. Själv har han varken någon vidare lust att göra något åt den saken eller några pengar att finansiera en egen bil med, men Solan tar den första frågan ur hans händer och den andra löses med hjälp av en kroknäst sabelförsedd oljeshejk som talar infinitivfylld svenska och ändå bara är det näst minst PK i Flåklypa Grand Prix. Det priset tas i stället av hans magdansande anktjänarinna och scenen där Solan spionerar på henne. Det var en annorlunda tid.

När jag fick reda på att den här filmen - en dockfilm som sålde 3½ miljoner biobiljetter i ett Norge med 4½ miljoner invånare - existerade, att det regnade hyllningar över den och att Filmtipset ansåg att jag skulle ge den en tvärsäker femma kände jag mig tvungen att se den. Jag misstänker att hyllningarna - och femmorna - kommer från dem som inte missade den när de var små. Nostalgi är en mycket stark kraft och om jag på åttiotalet hade haft ett söndertittat videoband med Flåklypa Grand Prix hade jag säkert älskat den fortfarande.

Nu ger den ett och annat skratt (Reodor berättar att hans bilvidunder för med sig Rhesuspositivt blod, Rhesusnegativt blod och lite grann blått blod, utifall att man skulle sladda på en baron) och jag får lust att sätta små barn framför den och studera deras reaktioner, men som vuxen tittare får jag inte mycket ut av den.

Förutom ytterligare förundran över detta märkliga svunna årtionde som det är mitt livs stora sorg att jag nästan helt och hållet missade. Jag sätter på Tillsammans igen och fascineras av att det faktiskt går att vara nostalgisk efter något man aldrig upplevt.

Harry Potter and the Deathly Hallows Part 1 & 2 (2010/2011) - 6/6

Hur recenserar man den sista delen av Harry Potter-sagan? Antingen kan du redan historien eller så är du inte intresserad. Harry Potter har varit större än sig själv i en bit över ett årtionde nu; böckerna har slagit rekord efter rekord och filmserien är den mest vinstbringande någonsin. Vi pratar inte om en film utan om det avslutande kapitlet i ett fenomen.

De två filmer som motsvarar den sista boken lär inte göra någon besviken. Det var många stunder som jag sett fram emot sen jag för fyra år sedan läste boken. Harry (Daniel Radcliffe), Hermione (Emma Watson) och Ron (Rupert Grint) som vuxna initiativtagare, inte längre barn som används som pjäser i de vuxnas spel. Neville Longbottoms (Matthew Lewis) stora ögonblick. Severus Snapes (Alan Rickman) färgbekännelse. Slaget om Hogwarts. Harry Potters vandring in i den förbjudna skogen. Draco Malfoys (Tom Felton) personliga slut. Den sista striden, med Harry som Voldemorts (Ralph Fiennes) jämlike i stället för att som tidigare vara en pojke som flyr undan en övermäktig fiende. Och så epilogscenen, som avskyddes av många men som jag älskade i både bok och film, och ser som det enda rimliga sättet att avsluta serien.

Allt det finns med och tas väl om hand. När det är effekter som behövs är det effekter vi serveras, som när de onda trollkarlarna anfaller Hogwarts och skolan samlar sina trupper till motstånd. Hemmafruar och professorer kämpar sida vid sida med levande statyer mot svartklädda magiker och väldiga troll. I dämpade scener ligger tyngdpunkten på känslor och skådespel, och de tre huvudrollsinnehavarna har spelat de här rollerna sen de var tio år gamla och har vuxit upp ihop, precis som sina karaktärer. De vuxna är gamla proffs som vet hur man ser ut som om man faktiskt är en hundra år gammal häxa som kan förvandla sig till en katt.

Voldemort, med sin rentblodfilosofi, har alltid varit något av en magisk Hitler och det har filmskaparna sett till att utnyttja. När han styr trollkarlsvärlden är den så uppenbart nazistisk som den gärna kan vara utan hakkors och dödskallekepsar. Deras trycksaker snor sin estetik från det tyska trettiotalet. När han leder sin armé mot Hogwarts hade det lika gärna kunnat vara en SS-officer i spetsen för elitstyrkorna, om Waffen-SS bestått av magiker. Voldemort själv går hela vägen och blir en fullblodsoperaskurk. Ralph Fiennes har tydligt roligt i rollen, kanske lite för roligt då han ibland går över gränsen till parodi.

Bokens stora svaghet, det långdragna campandet i mitten, har här komprimerats till en rad betydligt intressantare sekvenser. Man hinner aldrig ha tråkigt och de här två filmerna tillhör de få som jag önskade skulle fortsätta för evigt. Visa mig mer äventyr, mer magi, mer jakt, mer av allting. Det må inte vara poesi men det är oförfalskad underhållning, hur komplicerat det än blir ibland när de måste förklara de för handlingen essentiella reglerna bakom trollstavar och själakrukor.

Rowling är väldigt skicklig på långsiktig handlingsbyggnad och utveckling av stämningen så att de som började läsa serien som barn fortfarande tycker att de sista delarna är intressanta sex år senare. Filmerna gör samma sak, och det vi ser är en lång och noggrant utarbetad historia som slutligen når sin kulmen och får sitt efterlängtade slut.

Harry Potter and the Deathly Hallows är precis vad vi kunde vänta oss som avslut av en väl genomförd filmserie, varken mer eller mindre. Det är inga stora överraskningar, inga hisnande ögonblick, men allt finns där som borde finnas där och fansen kommer att vara nöjda. Nu är jag riktigt nyfiken på vad Daniel Radcliffe, Rupert Grint (som jag redan sett i den underhållande Driving Lessons), Emma Watson och Tom Felton kommer att göra i framtiden.