Rise of the Guardians (2012) - 5/6

Världen är full av sagovarelser, personifikationer som - var och en med sin uppgift - rör sig osedda bland människorna. De rekryteras av gubben i månen och fyra dem har upphöjts till Guardians, varelser med uppdraget att skydda världens barn från skräck och otäckheter. De är North/jultomten (Alec Baldwin), E. Aster Bunnymund/påskharen (Hugh Jackman), Sandy/John Blund och Tooth/tandfen (Isla Fisher).

Jack Frost, som kom till liv i en frusen sjö för trehundra år sedan men fortfarande är en vild yngling som bara vill ha kul, är vinterns personifikation och använder sin ismagi för att roa sig och de barn han stöter på. Men de kan inte se honom, eftersom ingen tror på honom. Det är det han vill, att bli trodd på och därmed sedd.

I sin fästning på Nordpolen får North två nyheter. Den ena är att Jack Frost ska rekryteras till Guardian, och den andra är att Pitch Black (Jude Law), skräckens personifikation, har kommit tillbaka efter mångårig frånvaro. Pitch vill krossa Guardians och återfå sin makt över barnens sinnen.

CGI är fantastiskt när det används på rätt sätt. Det är svårt att minnas hur bra Toy Story såg ut när den kom 1995, nu när vi har tillbringat tjugo år med att bli bortskämda med filmer som Rise of the Guardians. Då uppnår den ändå inga skönhetshöjder; den använder sin teknik till att berätta sin historia och när den bjuder oss på fantastiska vyer och visioner så verkar det vara en eftertanke snarare än själva poängen.

Det är väl därför den fungerar så bra. Den är charmig, intagande och konstant underhållande. Den riktar sig till barn och berättelsen är kanske ingenting att hojta om när man uppnått tonårsålder, men jag vill aldrig bli så gammal att jag slutar tjusas av såna här filmer. Rise of the Guardians är bara fin, och bemöter sådana allvarliga ämnen som världsförmörkande skräck på ett sätt som varken fördummar eller förbilligar, men ändå passar sig för barn.

Jiro Dreams of Sushi (2011) - 4/6

I Tokyos tunnelbana ligger en sushibar, till synes bara en av många. Den har tio sittplatser där man kan äta enkel sushi från små svarta tallrikar. Det som gör det här stället annorlunda är att det har tre Michelinstjärnor, man måste boka minst en månad i förväg - och det är om man har tur - och priserna börjar på tvåtusen kronor. För en måltid som tar en kvart att äta.

Mannen som skapat detta är Jiro, en 85 år gammal man som arbetat med sushi sedan han var tio, i den mån sushi bara är hans jobb och inte hans liv. När han började sa hans läromästare att sushi var färdigutvecklat men Jiro satte genast igång med att motbevisa det. Ibland drömmer han nya sushiidéer. Ibland väcker de honom.

Jiro har en fru - som dock bara syns på foto - och två söner som följt honom i fotspåren. Den äldste är över femtio och arbetar fortfarande under sin far. En dag ska han ta över, men Jiro har inga planer på pension. Han fick hjärtinfarkt, men då bara slutade han röka. Den yngste sonen har öppnat en egen sushibar och gör allt han kan för att ta sig ur faderns skugga. Han erkänner att han inte kan konkurrera med Jiro, så det försöker han inte heller.

Hos Jiro har de inga hemliga tekniker eller ingredienser. De går bara in varje dag och försöker vara bättre än dagen före. Här kan man gå i lära i tio år innan man blir befordrad till att göra omelett. Med lärlingskap hos Jiro bakom sig ser det bra ut för karriären, men få unga är numera intresserade. Den typ av hängivenhet man hittar hos Jiro blir ovanligare, till och med i Japan.

När Jiro serverar sushi vet han allt om maträtten. Han vet hur länge bläckfisken masserats, han vet varifrån tonfisken kommer, han vet hur högt tryck riset hölls i medan det kokade. Han köper råvaror från män han känner, män som är lika specialiserade som han. Rishandlaren vägrar sälja till andra, för bara Jiro vet hur man tillreder så fint ris.

Jiro förefaller varken lycklig eller olycklig. Han säger sig älska sitt jobb, och vi har ingen anledning att inte tro honom. Han blir arg när det är helgdag så att han inte kan öppna sin restaurang. Han säger att han lär sig nya saker hela tiden, att han ständigt strävar efter större perfektion. Tänker han någonsin på något annat än sushi? Vill han? Han avundas stjärnkocken Joel Robuchon. "Om jag hade hans luktsinne vore jag en bättre kock."

Jiro Dreams of Sushi är ett porträtt av en man som ansträngt sig för att uppnå perfektion inom sitt gebit och kommit så nära som man rimligen kan. Han äger skicklighet, hängivenhet och målmedvetenhet. Han har gjort precis det han vill hela sitt liv, och ändå kan jag inte låta bli att se sorg i den här filmen. Det tragiska är inte att Jiro drömmer om sushi, utan att han tydligen aldrig drömt om något annat.

186 Dollars to Freedom (2012) - 4/6

Året är 1980 och Wayne (John Robinson) är en amerikansk yngling som åkt till Peru för att surfa och jobba som engelsklärare. Det är en farlig, kaotisk tid i Perus historia och Waynes sorglösa attityd visar sig snart opassande. Utan förvarning grips han och kastas i fängelse på falska anklagelser.

Wayne är ung och amerikan och tror att allting kommer att fixa sig, men den amerikanska konsuln visar sig osympatisk. Hon förklarar att USA inte tänker lägga sig i Perus rättsprocesser. Hon tänker se till att Wayne inte misshandlas eller torteras, men bortsett från det får han helt enkelt låta de rättsliga kvarnarna mala.

Problemet är att han inte är i fängelse för att han är skyldig, han är i fängelse för att han är amerikan och därmed tros vara rik. Vakterna försöker ständigt pressa honom på mutor men han har inga pengar. Det tror de inte på. Han leder dem till sin lägenhet där han ger dem allt han har - 186 dollar - men det är förstås inte tillräckligt och den futtiga mutan gör inte hans situation bättre.

Fängelset är fullt av socialistiska revolutionärer som under en mildröstad demagogs ledning anstränger sig för att upprätthålla sin värdighet. De städar fängelset, håller politiska möten och upprätthåller ordning bland fångarna. I fängelset delar man madrass två och två och det finns strikta regler för hur man gör det så behagligt som möjligt för alla.

Wayne hamnar i konflikt dels med vakterna, under den sadistiske Gutierrez (Michael DeLorenzo), och dels med den bråkige fånge som kallar sig Nicaragua (Alex Meraz), men han hittar även vänner, som den pacifistiske Krishna-typen Jorge (Johnny Lewis). Wayne börjar organisera brottningsträning för att hålla sig sysselsatt och lyckas engagera så många fångar att fängelseledningen börjar se det som ett hot.

186 Dollars to Freedom bygger på en historia ur verkligheten, som inte har råd med manusförfattare och sällan följer korrekt dramaturgi. Det blir filmens problem; den saknar röd tråd förutom "diverse otrevliga saker händer Wayne". Ingenting verkar ha riktigt samröre med något annat, det är bara en händelse efter en annan. Man fortsätter ändå titta och man har inte tråkigt, men i slutändan känns det hela lite menlöst. Fängelset är en ovanlig skapelse med sin ansträngda civilisation och det är det jag bär med mig från den här filmen, men den når inte längre än så.

Alien Nation (1988) - 2/6

Hur mycket jag än älskar lycklig eskapistisk action som Star Wars, Hellboy, Indiana Jones eller The Mummy så är science fiction och fantasy som bäst när den via liknelse eller jämförelse säger något om vår egen värld. Genom att frigöra sig från publikens förutfattade meningar kan spekulativ fiktion erbjuda infallsvinklar och insikter som man egentligen inte kan få på något annat sätt. Rasism, sexism, religion, homofobi, och alla olika samhällsformer kan belysas genom att man ser på de fenomenen utifrån.

Därför kan det tyckas konstigt att mitt huvudintryck av Alien Nation, en film om rymdvarelser som lever som en avskydd minoritet mitt i människornas Los Angeles, är att den inte borde ha varit en science fiction-film alls. Det beror på att den inte bryr sig om att använda sin premiss till något alls före slutscenen (den meningsfulla slutscenen, inte den påklistrade minutlånga sekvens som bara är till för att vara en buffert före eftertexterna), som dock är bra nog att vara det enda som räddar filmen från uselhet.

Ett rymdskepp anlände till Jorden tre år före filmens början. Det visade sig vara ett slavskepp, fyllt av varelser genetiskt framavlade just för att vara slavar. Märkligt nog ser de ut som människor utan ytteröron men iklädda fläckiga badmössor, och tydligen är de fullständigt kompatibla med oss på alla möjliga sätt. De är dessutom smartare och starkare än vi är, och kan supa till på skämd mjölk. Saltvatten fräter dock på dem som svavelsyra, så det är inte bara fördelar.

Efter några år i karantän har de nu släppts ut i frihet, skaffat sig jobb och bostäder och bildat familjer. De kallas nykomlingar men i folkmun heter de "slags", de bor i stadsdelen som kallas Slagtown, och de utsätts för misstankar, hat och fördomar.

När polisen Matthew Sykes (James Caan) förlorar sin partner Bill Tuggle (Roger Aaron Brown) i en eldstrid med brottsliga nykomlingar frivilliganmäler han sig trots sina åsikter om nykomlingarna till att bli partner med den förste av dem som befordrats till civilpolis: Samuel Francisco (Mandy Patinkin), som Sykes kallar George då han vägrar presentera honom som Sam Francisco. Hans plan är att på omvägar utreda mordet på Tuggle.

Har vi inte sett filmer exakt som denna många gånger innan? Varför behöver George vara rymdvarelse, varför kan Slagtown inte vara en vanlig jordisk etnicitetsenklav, och hur ruttet förutsägbar kan en buddy-cop-film egentligen bli? Rasismmetaforen är så tung och osubtil att den knappt kan kallas för metafor längre. Nykomlingarna är i princip människor med annorlunda utseende och matvanor. Låter som precis vilken invandrargrupp som helst.

Dessutom är det inte mycket med Matthew Sykes. Han påstås vara - och filmens logik kräver att han är - fientlig mot nykomlingarna men han visar sig bra mycket mer förstående och tillmötesgående än de flesta människor i filmen. Hans personliga karaktärsresa är inte så imponerande när det verkar som om utgångspunkt och mål är på ungefär samma plats.

Det mest underhållande i filmen är den alltid skicklige Terence Stamp som ärkeskurken Harcourt och slutstriden med honom hade faktiskt varit svår att göra utan science fiction-inslaget. Samtidigt är stridens utgångspunkt fullständigt larvig, nästan lika larvig som första avsnittet av TV-serien som följde på filmen, och resten av Alien Nation är en platt historia som består av klumpigt återvunna filmbitar, kryddade med en meningslös och onödig twist.

Äntligen!

Om de underbara Before Sunrise och Before Sunset har jag skrivit

Ethan Hawke har sagt att han skulle vilja göra en ny film i serien ungefär vart tionde år och se var karaktärerna har hamnat. Visa mig vem jag måste döda för att det ska hända.

Jag vet inte vem det var men jag måste ha gjort det, för guess what. Taggnivån är ohanterlig.

Looper (2012) - 5/6

Tidsresor har det grundläggande problemet - särskilt i fiktionen men även i verkligheten - att vi inte riktigt kan få ordning på hur det ska fungera. Kan man förändra framtiden? Kan man förändra det förflutna? Vad händer egentligen om man skjuter sin farfar? Vad händer med minnen, historia, utseende, arv? Varenda tidsreseberättelse måste åtminstone fundera över de här frågorna men jag tror inte att ens de bästa och mest genomtänkta av dem har lyckats skapa en helt internt konsistent och logisk version av fenomenet. Det bästa man kan hoppas på är att vara så bra att sprickorna döljs.

Det lyckas Looper med, så bra att jag inte har något större intresse av att analysera sönder den. Den ställer upp sina tidsreseregler och följer dem tillräckligt väl för att vi ska förstå upplösningen med den djupa, inre förståelse som behövs för att ge emotionell betydelse.

Premissen är originell nog. 2044 är inte tidsresor uppfunna än. 2074 finns de, men är illegala så de enda som använder dem är sin tids motsvarighet till maffian. I framtiden går det nämligen inte att göra sig av med ett lik, så gangstrarna skickar tillbaka sina fiender i tiden i stället. Där väntar en "looper" med ett hagelgevär. Han skjuter, gör sig av med liket och inkasserar lönen i silver.

Det är ett lukrativt jobb som inte kräver någon större ansträngning. Den stora nackdelen är att en dag kommer man att skjuta någon som visar sig vara en själv, trettio år äldre. Då tar man sina pengar, firar, och njuter av de närmaste trettio åren.

Joe Simmons (Joseph Gordon-Levitt) är looper - det verkar finnas alldeles för många med tanke på hur liten marknaden borde vara och hur mycket jobb en enda looper borde kunna ta hand om. Han jobbar för Abe (Jeff Daniels), som skickades tillbaka i tiden för att organisera loopers men fann det tråkigt och blev gangsterboss vid sidan av.

Joes kollega Seth (Paul Dano) dyker panikslagen upp hos honom och berättar att det hände honom, hans framtida jag dök upp. Men Seth sköt inte, och en trettio år äldre version av honom är nu lös i staden. Det är en loopers kardinalsynd och Abes gorillor och revolvermän jagar Seth hänsynslöst. Det är i de här scenerna, när gangstrarna använder sig av den unge Seth för att få tag på den gamle Seth, som Loopers tidsreselogik fastställs.

Senare händer samma sak Joe själv. Hans äldre jag (Bruce Willis) dyker upp utan huva, Joe tvekar, och gamle Joe försvinner. Unge Joe vet vad han måste göra: hitta och döda sitt äldre jag, eller själv bli dödad av Abes folk.

Detta leder till en scen där de två versionerna av Joe sitter och pratar med varandra på ett fik. Vad säger man till sitt äldre jag? Vad säger man till sitt yngre jag? Looper låter, vist nog, samtalet styras av karaktärerna. Det hade varit en helt annorlunda konversation mellan två versioner av en kvantfysiker, eller en filosof, eller till och med en science fiction-författare. Joe är en buse och samtalet fortlöper följdriktigt.

Den gamle Joe har sina egna planer i det förflutna och unge Joe blir tvungen att försöka stoppa honom. Det är action och thriller men med hjärta och hjärna, och logiken följs obrottsligt fram till slutet som i efterhand förefaller självklart, nästintill oundvikligt.

Det enda som verkligen  stör mig med Looper är det helt onödiga tillägget av telekinesi. 10% av befolkningen har gåvan, får vi veta, men ingen kan göra mer med det än att få mynt att sväva. Filmen hade klarat sig precis lika bra utan telekinesin, den är bara distraherande och tillför ingenting. Inget händer som kräver telekinesi. Här är ett tillfälle där The Law of Conservation of Detail hade varit bra att följa.

Brake (2012) - 2/6

En man (Stephen Dorff) vaknar upp i mörkret och det enda han ser är en klocka vars stora röda digitalsiffror räknar ner. Han trevar och upptäcker att han är instängd i en plastkista. När klockan når noll - och börjar om - sprakar en gammal radio till liv och han får kontakt med en annan man som tydligen är i samma situation. Han försöker få grepp om vad det är som pågår och det blir snart tydligt att det är någon annan som har kontrollen.

Mannen är Jeremy Reins, specialagent vid Secret Service, och av allt att döma har han kidnappats av terrorister som försöker få ur honom hemlig information som bara en handfull känner till. För att lyckas med detta använder de mer och mindre direkta, och mer och mindre brutala, metoder medan Jeremy anstränger sig för att inte knäckas och försöka ta sig ur sin situation. Filmen följer honom, vi ser bara det han ser och hör det han hör, och nästan hela filmen utspelar sig inne i den där plastkistan tillsammans med Jeremy.

Det är förstås omöjligt att inte jämföra Brake med Buried, och under större delen av sin löptid lyckas den faktiskt vara nästan lika bra. Den är medryckande, fängslande och intensivt välgjord. Där Buried var lågmäld och återhållsam så är Brake snarare en actionfilm där all action händer offscreen, vilket borde vara en dödsdom. Men det fungerar. Där Ryan Reynolds spelade en vanlig man i en hemsk situation spelar Stephen Dorff en hårding, men det vi förlorar i närhet och igenkänning vinner vi tillbaka i inlevelse. Det är inte svårt att själv bli fängslad i plastkistan och börja vara rädd för vad som ska hända härnäst. I Buried kom spänningen från andra ställen, Brake lyckas berätta en riktig historia utan att släppa Dorff med blicken.

Problemet med den här sortens historia är förstås att avsluta. Öppnar man kistan och släpper ut huvudpersonen, och hur hanterar man i så fall det slaget mot filmens struktur? Går det att inte göra antiklimaktiskt? Eller låter man huvudpersonen stanna kvar i kistan hela vägen ut, och hur lyckas man i så fall göra det dramatiskt?

Buried löste problemet på ett briljant sätt, men det är här Brake fullständigt misslyckas. Efter att ha varit en solitt jättebra film tappar den bort sig i slutminuterna. De hopklantade, ogenomtänkta slutscenerna massakrerar all logik från det som kommit före och just när jag i huvudet började formulera recensionens meningar om hur Brake plötsligt blev dålig så blev den ännu sämre och mer obegriplig, och utan förklaring följer eftertexterna. Det är en av få gånger som en films slut fått mig att ropa "Nej!" rätt ut, av ren besvikelse.

Brake innehåller en besynnerlig och surrealistisk kort sekvens där vi får höra ett telefonsamtal precis innan det inträffar. Jag kunde inte komma på någon förklaring till det - särskilt som filmen själv helt ignorerade det - men efter att ha sett det obegripliga slutet misstänker jag att förklaringen är att hela filmen är en mardröm eller hallucination. I så fall är det här den klichéns subtilaste exempel någonsin.