Die Hard 2 (1990) - 3/6

Den här filmen är mer välgjord än sin föregångare men har en mycket dummare historia. Det finns hål så stora att de nästan döljer de andra hålen; en del av missarna går obemärkta förbi men bara för att man gapar över de största. På det hela taget går det nog rätt jämnt ut.

Det är jul igen och John McClane (Bruce Willis) ska träffa sin fru Holly (Bonnie Bedelia) som anländer med flyg till flygplatsen Dulles i Washington, D.C. Redan medan han lugnt väntar på henne lyckas han försätta sig i trubbel när han ser två män, varav en beväpnad, och fattar misstankar. En eldstrid senare står det klart för honom och oss att det är något fuffens på gång, men de lokala flygplatsmyndigheterna köper förstås inte det. Trots att mannen McClane dödade visar sig vara en legosoldat som tros vara död sedan länge.

Den onda planen står snart klar när ett gäng legosoldater ledda av överste Stuart (William Sadler) tar över flygplatsens kommunikationssystem så att flygledarna inte kan få ner några plan på marken. Hans mål är att befria general Ramon Esperanza (Franco Nero) som förts till USA för att åtalas för knarkbrott. Stuart tänker tvinga planen att kretsa runt Dulles tills Esperanza är befriad och de har gett sig iväg, och om flygplatsen inte samarbetar så får han planen att krascha.

Den som inte ser hålen i den här planen, räck upp en hand och lämna sedan rummet så att genomsnitts-IQ:n höjs. För det första: hur många flygplatser finns tillräckligt nära Dulles för att varenda flygplan som börjar se sitt bränsle ta slut ska kunna ta sig dit? Piloterna får höra att de ska kretsa, men så fort de inte längre har kontakt med flygplatsen och bränslemätaren börjar visa något oroväckande så kommer de att fullständigt strunta i det och bege sig till närmaste landningsbana där flygledarna fortfarande pratar med dem.

För det andra: hur många radiosändare finns i trakten kring Washington D.C.? En kaziljon, ungefär. Varenda en av dem kan kontakta de kretsande planen och sen är det över. Plan är inte helt isolerade i universum bara för att flygplatsen de är på väg mot inte kan kommunicera med dem. Det finns en hel värld där ute.

Inte för att det är särskilt många som bryr sig om det här. Det handlar om att ge John McClane tillfälle att skjuta och slåss och få stryk och gå igenom intensiva näradödenupplevelser. Det lyckas, förstås. Han tar sig igenom allt världen kan kasta på honom och står fortfarande upp efteråt, även om knäna skakar ibland. Men actionscenerna är inte i närheten av effektiva nog för att väga upp att historien är så förbannat korkad. De är underhållande, visst, och för det mesta häftiga nog att berättelsens dumheter inte gör alltför mycket. Men med en bättre bakgrund hade Die Hard 2 kunnat vara riktigt bra, och nu är den bara en i floden.

Die Hard (1988) - 3/6

Die Hard sägs ha inlett en ny era inom actionfilm. Jag har inte märkt mycket av det och framför allt tycker jag inte att den själv var något att prata om. Jag tyckte det inte när jag var liten och den var ny, och jag tycker det inte nu.

Därmed inte sagt att den är särdeles dålig eller tråkig. Det är den inte, bara tämligen ointressant. Den vrider sig i spiral för att ha anledning att bränna av fler actionscener med Bruce Willis, och så är de scenerna inte ens särskilt bra.

Willis är John McClane, en polis från New York som kommer till Los Angeles för att träffa sin fru Holly (Bonnie Bedelia). Hon är på jobbets julfest och det är inte riktigt läge att prata om deras äktenskapliga problem. Medan McClane byter om så dyker ett gäng proffsiga brottslingar, ledda av Hans Gruber (Alan Rickman) upp och tar samtliga närvarande som gisslan. Den enda okända faktorn är McClane själv, som tillbringar resten av filmen med att försöka lösa situationen. Mer eller mindre ensam.

Eftersom filmen bygger på att McClane är ensam tar den till vilka grepp som helst för att lyckas hålla honom isolerad. Han får kontakt med polisen, men ingen tror honom. De skickar dock en ensam polis, Al Powell (Reginald Veljohnson), till att undersöka saken, men skurkarna har ersatt säkerhetsvakten med en av sina egna och allt verkar lugnt. Bara ett skämtsamtal, alltså.

McClane blir desperat och kastar ut en dödad brottsling genom fönstret för att få kontakt med Powell. Han landar på Powells bil, och ögonblick senare är det eldstrid på gång. Kulorna regnar över polisbilen. Powell kommer undan, kallar på förstärkning, och får radiokontakt med McClane. Och vad säger hans chef, Dwayne Robinson (Paul Gleason)? Att det troligen var McClane som sköt, och att det fallande liket var en deprimerad affärsman.

Det är inte okej att vara så korkad. Robinson är noggrant inskriven i manus för att vara så fruktansvärt dum som det över huvud taget är möjligt, så att McClane måste sköta det hela ensam. Och när det blir klart att det är terrorister det handlar om, då dyker FBI upp och... är precis lika satans korkade.

Vad är bra i Die Hard? Bruce Willis som hjälten, Alan Rickman som skurken, och deras framväxande förhållande över radion. McClanes samtal med Powell. En och annan actionscen, och det faktum att McClane aldrig framstår som en superhjälte utan som en stryktålig listig fan med en massa tur. Men det räcker inte, det kan inte ta sig igenom dumheten, och summan blir mindre än sina delar.

Det de försökte göra med den här filmen lyckades de göra i Die Hard 3. Där har vi en actionfilm som borde användas som förebild, inte den här magra historien.

Life of Pi (2012) - 6/6

Jag ser mycket film, men jag går rätt sällan på bio. Det är inte för att jag inte tycker om upplevelsen att sitta i mörkret, titta på en gigantisk skärm och lyssna på magnifikt ljud; det är för att de sakerna helt enkelt inte väger upp nackdelarna. Jag är över huvud taget inte lika fascinerad av bild- och ljudkvalité som många andra och kan inte undgå att lägga märke till att de som orerar mest kring sådant inte verkar tycka om film särskilt mycket. De nämner aldrig en fantastisk rulle de såg; bara hur fin bild de har hemma. De lägger ner tusentals kronor på utrustning och använder den till att titta på Transformers.

På bio är man dessutom mer eller mindre fast. Kommer någon att tjafsa, prassla eller leka med sin mobiltelefon under filmen? Kommer ett plötsligt uppkommet naturbehov att tvinga mig att välja mellan obehag och att missa en bit? Kommer ljudet att vara så högt att jag önskar att jag tog med mig öronproppar? På många plan vinner mitt vardagsrum, trots total avsaknad av flådig utrustning. Min gamla tjock-TV och äldre DVD-spelare är allt jag behöver för att njuta av en bra film, särskilt som jag kan ligga ner i soffan medan jag tittar, sätta ljudet på den nivå jag vill ha, vara säker på att ingen stör mig och jag inte stör någon, äta vad jag vill och pausa under eventuella toalettbesök. Det är därför jag allt som oftast bidrar till biografernas sjunkande besökssiffror.

När jag väl går på bio är det - om det inte råkar vara bara för att jag är pigg på att gå på bio för själva upplevelsens skull - för att det går en film jag inte vill vänta med att se eller en film som jag av en eller annan anledning vill se just på bio. Till exempel hade jag hört att man ville se Avatar i 3D, så i stället för att vänta på att 3D skulle bli standardutrustning för hemmet så såg jag den på bio. Jag kunde lika gärna ha väntat för den filmen gjorde inget spännande med sin 3D, men det hör inte hit. Av samma anledning såg jag Hugo på bio, men där var det betydligt mer berättigat. För första gången fick jag se 3D användas på ett bra sätt av en skicklig filmskapare, inte som en inslängd gimmick eller som i Avatars fall bara en extra effekt som försvann bland de andra. Hugo i 3D är en upplevelse jag inte hade velat missa.

Och därmed kommer vi till dagens ämne: Life of Pi. Jag visste att det var en vacker film som bara av den anledningen skulle avnjutas på bio, med de därtill hörande fördelarna med stor bild. Jag visste också att samma människor som sa att Hugo gjorde 3D bra, sa att Life of Pi gjorde 3D bra. Så jag knallade glatt iväg till bion med så små förkunskaper som möjligt. Jag visste att huvudpersonen befann sig på en liten båt mitt i havet, jag visste att en tiger var inblandad (men hade fått för mig att den var en hallucination), och det var allt.

Jag kan rapportera att Hugo numera representerar filmhistoriens näst bästa bruk av 3D. Redan under förtexterna sugs vi in i filmens värld när vi ser den djurpark där huvudpersonen Pi (Gautam Belur, Ayush Tandon, Irrfan Khan och Suraj Sharma vid olika tidpunkter) växer upp. Djuren går omkring bland växter och förtexter, ibland framför, ibland bakom, och det ser verkligare ut än verkligheten själv. Framför allt är det vackrare.

Via den vuxne Pi (Irrfan Khan) som intervjuas av en författare (Rafe Spall) får vi höra historien om hur han levde på ett zoo skött av hans far (Adil Hussain). Den innehåller mycket som inte förefaller spela någon större roll, men även det skänker en air av realism till berättelsen. Hur många av oss har en dramaturgiskt korrekt historia, med början, mitt och slut, att berätta ur våra egna liv? Den historia som författaren har kommit för att höra börjar först när familjen tvingas sälja djuren och följa med dem på ett fartyg på resa över Stilla Havet. I en fruktansvärd storm går fartyget under, Pi (nu Suraj Sharma) lyckas ta sig ombord på en livbåt men ombord finns även den bengaliske tigern Richard Parker. Pi måste inte bara överleva att vara skeppsbruten, han måste dessutom överleva nära sällskap med en hungrig tiger.

Men ärligt talat: berättelsen spelar inte så stor roll. På många sätt är Life of Pi ytans triumf över innehållet. Faktum är att historien har problem, stora problem, och att dess grundläggande budskap är mig motbjudande. Men det gör inte mycket, för Life of Pi är det vackraste jag någonsin sett på film. Alla tekniska framsteg, alla trevande experiment med CGI, all dyrbar utveckling kring 3D, alla årtionden av filmisk erfarenhet för att utröna vad som fungerar och vad som fallerar på bioduken, alltihop var till för att skapa filmer som Life of Pi. Och nu har vi äntligen gjort det.

Jag tappar andan när jag tänker på det. Life of Pi har de underbaraste undervattenscener som filmats. Inget annat jag sett kommer i närheten. Här är havet en levande, verklig miljö, inte bara en skuggliknande bakgrund. När Pi simmar bland hajar ryser även den som satt oberörd hela vägen genom Jaws och aldrig tvekat inför att kasta sig ner i det mörka våta. Jag tänker på maneterna, och djuphavsfisken, och rockorna, och jag vill tillbaka till bion. Jag vill se alltihop igen. Även om jag hela tiden vet vad som väntar.

Djuren. Åh Gud, djuren. Richard Parker är en magnifik tiger, inget tecknat gulligt djur utan en riktig tiger med klor och huggtänder och växande hunger, en ständig dödlig närvaro och lika verklig som vilken tiger av kött och blod som helst. Jag vet inte var den riktiga tigern slutar och CGI:n börjar. Jag är inte ens säker på att det någonsin fanns en riktig tiger eller om Richard Parker bara består av pixlar, och det faktum att jag inte vet och inte heller bryr mig är ett bevis på hur fantastisk den här varelsen är.

Och han är inte den enda. Alla djuren, de från djurparken och de som faller i havet från fartyget och de som Pi stöter på ute på havet och på ön, som jag inte ska nämna mer om, är lika briljanta skapelser som Richard Parker. Det här är en saga, men dess invånare kommer inte ur någon saga utan direkt ur verkligheten. Förbättrad verklighet.

Life of Pi är en enastående upplevelse av skönhet och visuell extas. Det är egentligen allt den är, så varför tycker jag så här mycket om den när min reaktion på Avatar var en axelryckning, trots att den filmen precis som Life of Pi hade sina specialeffekter som främsta dragplåster runt en historia som inte var något att skryta om?

Flera anledningar. Till att börja med kom Avatar aldrig i närheten av det här. Dess 3D var ett tanklöst tillägg, till att börja med. Det användes inte på något intressant sätt. Avatar var inte heller alls lika vacker, och hur välgjord den än var så fanns det ingen anledning att bry sig om det man såg. Den målade upp ett främmande landskap som var så främmande att dess enda koppling till oss var klumpiga och klichéartade metaforer. Life of Pi lägger sin skönhet i vår egen verklighet, syner vi föreställer oss finns. Det overkliga blandas med det verkliga; det är inte bara en duk mot vilken skådespelarna agerar.

Så Life of Pi är vackrare, men dess historia är dessutom bättre. Jag må inte vara begeistrad av den eller tycka om dess budskap, men den liknar i alla fall inte mycket jag sett förut medan Avatar var en enda stor säck med trista klichéer och förutsägbarhet. I Life of Pi visste jag aldrig vad som skulle hända, och vad mera är så brydde jag mig om Pi, tyckte om honom, medan de blåa kattmänniskorna aldrig blev något annat än blåa kattmänniskor för mig. När Pis fartyg går under betyder det något. När vi ser det sjunka i en av filmens mest häpnadsväckande scener känns det i hela kroppen, inte bara för att det är så vackert utan därför att vi vet vad det här innebär för Pi, som svävar framför oss och ser det hända tillsammans med oss. Hans känslor gör det rörande.

Om du aldrig går på bio, ska du nog fundera på att göra det bara den här gången. För Life of Pi på bio är en upplevelse som inte går att få på något annat sätt. Den är koncentrerad skönhet, den vackraste film som gjorts.

The Hobbit: An Unexpected Journey (2012) - 6/6

Låt oss börja med det dåliga: Tre av dvärgarna ser inte riktigt ut som dvärgar. Det är allt. Vad är det bra? Allt annat. Jag kan knappt komma på en grej jag hade velat ändra. Inte ens en gammal bakåtsträvare som jag kan ha något emot att vi äntligen börjar lämna 24 frames-per-second bakom oss och i allt väsentligt är The Hobbit: An Unexpected Journey bättre än jag hoppades på och mycket bättre än någon rimligen kunde vänta sig. Puristerna klagar, men det är det purister gör. Det handlade aldrig om att göra den bästa tänkbara versionen av boken utan om att göra den bästa tänkbara Bilbofilmen. Det lyckades.

Om du bryr dig om historien känner du nog redan till den, men låt oss ta den lite kort ändå. Hobbiten Bilbo Bagger (Ian Holm som gammal, den vansinnigt sevärde everymanspecialisten Martin Freeman som ung), som vi såg i Lord of the Rings som den som lämnade ringen vidare till Frodo, bor i Baggershus i det idylliska, pastorala Fylke och är nöjd med att pyssla med sin trädgård, äta gott och läsa böcker.

En dag dyker trollkarlen Gandalf (Ian McKellen) upp och undrar om Bilbo skulle vara intresserad av att följa med på äventyr. Han säger nej men Gandalf är inte den som lyssnar på sånt, och senare dyker tolv dvärgar upp hemma hos Bilbo och äter upp all hans mat. Till slut får han hela historien: dvärgarna jagades många år tidigare ut ur sitt folks hem av draken Smaug (Benedict Cumberbatch) men nu kan det vara dags att ge sig tillbaka under ledning av dvärgprinsen Thorin Ekenskölde (Richard Armitage).

Äventyret börjar, och härifrån är det orcher och troll och vättar och jättar och ulvar och magi, det blir strider och gåtor och list, vi träffar Gollum (Andy Serkis) igen, ringen dyker upp och vi får helt enkelt ett besök till i den underbara värld som Lord of the Rings byggde upp åt oss. Fylke är grönt och mysigt, orchernas grottor är mörka och fyllda av smärta, dvärgarnas hallar är utsökt dekorerade och fulla av skatter, Gollums håla är blöt och dyster, vildmarken är vacker. Effekterna är förstås förstklassiga; det här är Weta Workshop vars Gollum i tio år var det bästa CGI jag sett och de har inte blivit sämre på sitt hantverk sen dess.

Men allt det där visste vi. Världen skulle vara fantastisk, effekterna lika verklighetstrogna som verkligheten själv. Det väntade vi oss. Hur är historien? Hur har filmskaparna hanterat sin omöjliga situation? Vad de än gjorde så skulle det alltid jämföras med både Lord of the Rings-filmerna och Bilbo-boken, och eftersom Bilbo skiljer sig enormt från Sagan om Ringen så skulle de alltid svika något av idealen.

De lyckades placera sig i mitten, och de lyckades få det att fungera. The Hobbit: An Unexpected Journey blandar sig i de senare historierna bra mycket mer än boken gjorde; vi får träffa Galadriel (Cate Blanchett) som aldrig syntes till i boken, trollkarlen Radagast (Sylvester McCoy) har plötsligt fått en riktig roll, och det pratas om den mystiske nekromantikern i Dol Guldur. Det är episka strider och karaktärer som orchhövdingen Azog (Manu Bennett) och vättehövdingen the Great Goblin (Barry Humphries) får mer personlighet och utökade bakgrundshistorier, för att skapa tilltalande konflikter. På så vis upprätthålls arvet från Lord of the Rings, och man tillfredsställer dem som kom för att se mer av den varan.

Samtidigt är det lustiga sånger och en tafatt hjälte vars huvudsakliga mål är att inte göra bort sig fullständigt, och som då och då undrar vad han gör där. Varför stannade han inte i sin mysiga lilla hoberhåla? Det är precis rätt mängd och rätt sorts humor, inte intryckt och förstörande som i vissa andra prequels-till-gigantiska-nördepos jag skulle kunna nämna, utan välpassande och stämningshöjande. Den här historien har en annan känsla än Sagan om Ringen och det vore dödfött att försöka ignorera det.

De gjorde det, igen. Förra gången gjorde de ett perfekt Fylke, hotat av skuggmakter det inte ens förstår, och den här gången hittade de den perfekta skärningspunkten mellan saga och allvar, fåniga troll och blodiga svärd.

Jag älskade det. Alltihop. Ju längre tiden gick desto envisare mässade min hjärna "inte slut än, inte slut än, inte slut än" för jag ville bara se mer, stanna kvar i sagovärlden en liten stund till. Nu när det är över vet jag inte hur jag ska kunna vänta i ett år för att se nästa del. The Hobbit: An Unexpected Journey är inget episkt drama men den är förstklassig underhållning, allt jag hoppades på och mycket mer därtill.

Invasion of the Bee Girls (1973) - 1/6

En minimaldefinition av spelfilm skulle kunna vara något i stil med "rikta en kamera mot människor som gör och säger saker enligt ett förutbestämt mönster". De flesta filmer går längre än så. Invasion of the Bee Girls är inte som de flesta filmer.

Dess skapare trodde inte på skådespelare (när det dyker upp lite inlevelse blir tittaren så förvånad att hen tappar bort sig i handlingen) eller på ljus (ofta är det så mörkt att det är svårt att se vad som händer), men däremot på nakna bröst och utdragna, oerotiska sexscener. Det är titelns bitjejer (inte i den moderna betydelsen) som är det i särklass intressantaste i filmen. De beter sig i alla fall som något annat än marionettdockor av plast där de vrider sig och flämtar och försöker ta över världen.

I alla fall tror jag att det är det de försöker. Det blir aldrig riktigt klart vad deras långsiktiga plan är. Deras kortsiktiga plan är i alla fall att döda män och förvandla kvinnor till fler exemplar av sig själva, vilket sker genom en besynnerlig ritualiserad procedur som involverar bin och vitt gegg. När en kvinna genomgått den får hon kolsvarta facettögon och förmågan att döda en man genom att ha sex med honom - "coming and going at the same time", som en karaktär uttrycker det.

Efteråt ser det ut som om han dött av sexuell utmattning, vilket jag inte är alls säker på att en verklig obducent skulle kunna skilja från vilken utmattning som helst, och eftersom detta sker på ett regeringsfinansierat forskningsinstitut kommer agent Neil Agar (William Smith) dit för att undersöka saken. Till att börja med finns det bara ett lik, men de blir stadigt fler och stackars Agar anstränger sig för att lösa mysteriet. Det tar lång tid och kräver många döda, men ärligt talat: hur snabbt hade du själv kläckt hypotesen att en galen vetenskapskvinna förvandlat sig till en bihybrid som knullar ihjäl män?

Vetenskapskvinnan i fråga heter Susan Harris, spelas av Anitra Ford, är entomolog och har gjort mutationsexperiment på bin som tydligen - genom en ytterst oklar händelsekedja - lett till att hon själv blivit den första bitjejen och färdigställt proceduren som skapar fler. Hon är också med god marginal det bästa i filmen, en ståtlig vacker kvinna, en klassisk femme fatale.

Samtliga kvinnor i filmen - tror jag - tar av sig kläderna, vare sig handlingen kräver det eller inte. Jag skulle tro att det är fler scener med nakna bröst än scener utan. Att det ändå lyckas bli så otroligt ointressant, till och med när Susan Harris ömt kysser en nybliven bitjej, har att göra med att filmens genomgående stämning effektivt dödar all tillstymmelse till erotik. Det här är en film från en förgången era, när ett naket bröst var nog för att dra män till biograferna. Numera är det en film att se i ett litet killgäng med en back öl, eller inte alls.

Kinsey (2004) - 5/6

I vår värld, efter den sexuella revolutionen och med dagens diskussionsklimat där förmodligen min mormor vet vad "polyamori" är (jag tänker inte fråga henne), är det svårt att föreställa sig hur det var för bara några få korta årtionden sedan. Innan den legendariske sexologen Alfred Kinsey publicerade sina rapporter från de första storskaliga studierna av sex var den allmänna åsikten att sådant som masturbation, homosexualitet och utom- och föräktenskapligt sex var sällsynta företeelser, endast utövade av några få avvikare. Vilket förstås innebar att dess utövare trodde att de var några av några få avvikare.

Kinsey ändrade allt det där. Visst byggde hans studie på intervjuer och självrapportering och visst är det opålitliga metoder - vilket tydligt visas varje gång det görs undersökningar om heterosexuellas antal sexpartners och resultatet blir matematiskt omöjligt - men i dag vet vi att hans resultat låg mycket närmare verkligheten än de tidigare vedertagna sanningarna. Förr eller senare hade det förstås kommit fram, men någon måste vara pionjären och Alfred Kinsey fick många pilar i ryggen.

Filmen porträtterar honom som en man som halkade in på detta område mer eller mindre av en slump. Kinsey (Liam Neeson) växer upp med en dominant, konservativ, kristen far (John Lithgow) som kräver och förväntar sig att han ska bli ingenjör, men han hittar ingen entusiasm för det området. I stället studerar han biologi och fastnar för den besynnerliga gallstekeln. Han börjar samla exemplar (under filmens gång får han ihop en miljon) och upptäcker att två gallsteklar aldrig är identiska. Variation är naturens enda konstant.

Som professor blir han populär och får smeknamnet Prok av sina studenter. En av dem är Clara McMillen (Laura Linney) som han kallar för Mac. Deras relation utvecklas tills de går nerför kyrkgången tillsammans och det är dags att fullborda äktenskapet. Ingen av dem vet mer än de naknaste grunderna, och debuten går illa. De uppsöker en läkare som kan hjälpa dem och därefter blir deras sexliv passionerat och eldigt.

Kinsey blir mer och mer upprörd över sexualundervisningens tragiska tillstånd. Han får rykte om sig att kunna hjälpa till med sexfrågor och pratar med studenter så okunniga att vi i dag har svårt att tro det - han frågar en ung make om han brukar använda sina händer och får svaret "No, why bother now that we can do it for real, right?" - men jag betvivlar inte att det var så då. Kinsey vill starta en kurs i sexualkunskap och lyckas trots motstånd. Han förklarar för den första klassen att i ett vettigt samhälle skulle en tolvåring veta det han nu måste berätta för vuxna människor.

Han får frågor. Hur vanligt är detta? Brukar människor göra så? Finns det något samband mellan cunnilingus och kvinnlig sterilitet? Han tvingas hela tiden svara "jag vet inte", för ingen har undersökt det vetenskapligt. Han bestämmer sig för att råda bot på detta.

Tillsammans med studenterna Clyde Martin (Peter Sarsgaard), Wardell Pomeroy (Chris O'Donnell) och Paul Gebhard (Timothy Hutton) börjar han intervjua människor om allt. Sexdebut, masturbation, vanor, erfarenheter, allt. Han gör på samma sätt som med gallsteklarna: han samlar exemplar. Och han slutar aldrig.

Samtidigt uppmuntrar han en frigjordhet inom sin forskargrupp som inte ens i dag faller inom normen. Den sexuella dynamiken visar sig inte helt lättämjd och själv har han dragningar åt andra än sin fru, och även åt andra än kvinnor. Kritikerna letar efter saker att anmärka på och han vägrar göra det svårt för dem. Han står för den han är och den han tycker, men det blir svårare och svårare. Pengarna tar slut men han hittar nya. Han måste hitta nya, för projektet är det enda som spelar någon roll.

Kinsey försöker täcka ett komplext skeende och ett långt liv och det kanske var ofrånkomligt att det skulle bli luckor här och var. Den är lite hackig och hoppig och ibland syns spåren efter klipparens hantverk alldeles för tydligt. Karaktärer reagerar ibland snabbt och svårbegripligt; de sekvenserna borde antingen ha strukits eller lämnats kvar i sitt ursprungliga sammanhang. Kinseys fars plötsliga karaktärsutveckling är inte trovärdig alls just därför att den inte tillåts ske gradvis. Det hade inte stört mig om han hade förblivit den svavelosande metodistpastorn hela vägen genom filmen.

Dessa små problem överskuggar inte filmens kvalitéer. De är många och stora. Historien om Kinsey och hans arbete är uppslukande och filmad på ett sätt som gör att vi dras in och intresseras av det egentligen fundamentalt ointressanta intervjuandet. De två centrala skådespelarprestationerna från Liam Neeson och Laura Linney fungerar så bra och kompletterar varandra så perfekt att vi verkligen tror på relationen mellan Prok och Mac, den sagolika kärlekshistoria som det innebär att hitta sin ödesutvalda motpart. De här två människorna skapades för varandra.

Det jag kommer att minnas från Kinsey är dess bästa stund under en mycket vacker scen mellan Kinsey och en av hans sista intervjupersoner. Världen har slagit ner honom men han fortsätter med sitt arbete, men han minns kanske inte varför. Passionen är borta. Tills han - och vi - påminns om hur viktigt det verkligen är, och vilken stor man han faktiskt var.

Domino (2005) - 3/6

Domino Harvey föddes av rika föräldrar, en skådespelare och en modell, men det privilegierade livet var tydligen inget för henne. Hon tränade kampsport, lärde sig skjuta, samlade på knivar och började arbeta som en av ytterst få kvinnliga prisjägare. Det är ett märkligt yrke, som i USA ges rättigheter som inte ens polisen har och i de flesta delstater inte kräver någon form av licens eller utbildning. Hon uppmärksammades av filmskaparen Tony Scott (The Hunger, Top Gun, True Romance) som kontaktade henne och ville göra film av hennes liv. De blev vänner och han följde henne på jobbet. När filmen höll på att göras dog hon av en överdos, och Domino är tillägnad hennes minne.

Alla är överens om att filmen bara är löst baserad på hennes liv. Det ingen verkar kunna enas om är vad Domino själv hade tyckt om den. Jag tänker inte ens försöka gissa, men en sak står klart: hon var en spännande människa.

Hon spelas av Keira Knightley som en badass brud som viljestyrkar sig in precis där hon vill och inte backar för någon. Hon står också för berättarrösten som har sin egen syn på händelseförloppet, en syn som ibland står i konflikt med informationstexter eller till och med våra egna ögons vittnesbörd. Kanske kommer rösten från hennes samtal med FBI-psykologen Taryn Mills (Lucy Liu), och kanske förklarar det en del av klyftorna. Jag vet fan inte.

Vi får se Domino bli prisjägare på ren jävlar anamma, vi får följa med henne och kollegorna Choco (Edgar Ramirez) och Ed Moseby (Mickey Rourke) på uppdrag, vi får se hur hon som ung snygg kvinnlig prisjägare får uppmärksamhet och blir föremål för dokusåpan Bounty Squad där programledarna är Brian Austin Green och Ian Ziering från Beverly Hills 90210, som vid ett underbart tillfälle får förklara vad i helvete de gör där när knarkaffärer ska avgöras. De är kändisgisslan, berättar de. Människor vill inte lika gärna döda varandra när kändisar är närvarande.

Samtidigt får vi stifta bekantskap med Lateesha (Mo'Nique) och hennes systrar Lashandra (Macy Gray) och Lashindra (Shondrella Avery). Lateesha arbetar på Vägverket och tar mutor av både polis och prisjägare för att ge dem information ur registren, och vid sidan av är hennes passion nya rasklassifikationer. Själv är hon blacktino och som gäst hos Jerry Springer förespråkar hon termer som chinegro och japanic.

Allt det här är jättebra. Så här långt är Domino en väldigt speciell film fylld av attraktiva idiosynkrasier, något man bara vill se mer och mer av. Om den hade kunnat behålla sin anarkistiska stämning och lätt hallucinatoriska verklighetsuppfattning ända in i målet så hade den varit något riktigt sevärt och rentav uppseendeväckande.

Men den tappar sin maniska energi och ger sig iväg i fel riktning. Det finns en historia om falska körkort och fyra rånare utklädda till presidentfruar, och ju större utrymme den historien får desto mindre intressant blir filmen. När Domino närmar sig slutet har den sedan länge slutat sprudla och dansa, i stället kravlar den fram under den brännande solen tills den slutar utan större ceremoni.