Varför, varför, varför tar filmskapare en bra idé och anstränger sig för att förstöra den? Varför tror de att det inte räcker med bra karaktärer i en otäck situation, varför känner de sig tvungna att slänga in sånt som bara vattnar ur konceptet?
Stranded hade varit så mycket bättre om den hade handlat om fyra astronauter isolerade på en katastrofdrabbad månbas, ensamma och utsatta medan de desperat försöker få hjälp. Rymdens kyla, sinande syrereserver, spända nerver. Det är också så den börjar, och då verkar den lovande.
De fyra astronauterna är bossen Gerard Brauchman (Christian Slater, och vad har hänt med hans karriär?), läkaren Lance Krauss (Brendan Fehr), Ava Cameron (Amy Matysio) och Bruce Johns (Michael Therriault). Det är en riktig Smurfansituation och värre än de flesta; Camerons roll är att vara kvinna och föga annat. De befinner sig ombord på en månbas i den icke avlägsna framtiden när en olycka inträffar; stationen träffas av meteornedslag och de livsuppehållande systemen skadas. Det leder till att basen börjar fyllas av koldioxid (som dock omväxlande kallas för kolmonoxid) och kommunikationerna bryts.
Brauchman försöker organisera ett räddningsförsök. Luften ska renas, kommunikationerna ska upp, de ska ta sig ifrån basen. Psyken darrar, nerver spänns, och katastrofen är inte långt borta. Och det är då de hittar aliensporer på en av meteorerna, Cameron blir gravid (förstår du vad jag menade?) och en dödlig rymdvarelse föds och börjar härja på basen.
Detta är totalt ointressant, främst därför att det byggts upp så illa. En liknande historia fungerade i Alien, dels för att Alien hade bättre filmskapare och bättre skådespelare men också för att den filmen inte låtsades vara något annat än det den var och sen plötsligt kastade in ett monster. När Stranded plötsligt blev en monsterfilm ville jag inte vara med; jag ville se resten av berättelsen jag hade börjat se. Den var inte fantastisk den heller, men den var bättre än det här.
Resten av filmen ägnar sig åt att försöka skrämma oss med ett svårbegripligt odjur som dyker upp och försvinner, byter form och ibland verkar vara en hallucination. Det får mig att gäspa och önska att den psykologiska thriller jag började se kunde ha fortsatt.
Stranded hade varit så mycket bättre om den hade handlat om fyra astronauter isolerade på en katastrofdrabbad månbas, ensamma och utsatta medan de desperat försöker få hjälp. Rymdens kyla, sinande syrereserver, spända nerver. Det är också så den börjar, och då verkar den lovande.
De fyra astronauterna är bossen Gerard Brauchman (Christian Slater, och vad har hänt med hans karriär?), läkaren Lance Krauss (Brendan Fehr), Ava Cameron (Amy Matysio) och Bruce Johns (Michael Therriault). Det är en riktig Smurfansituation och värre än de flesta; Camerons roll är att vara kvinna och föga annat. De befinner sig ombord på en månbas i den icke avlägsna framtiden när en olycka inträffar; stationen träffas av meteornedslag och de livsuppehållande systemen skadas. Det leder till att basen börjar fyllas av koldioxid (som dock omväxlande kallas för kolmonoxid) och kommunikationerna bryts.
Brauchman försöker organisera ett räddningsförsök. Luften ska renas, kommunikationerna ska upp, de ska ta sig ifrån basen. Psyken darrar, nerver spänns, och katastrofen är inte långt borta. Och det är då de hittar aliensporer på en av meteorerna, Cameron blir gravid (förstår du vad jag menade?) och en dödlig rymdvarelse föds och börjar härja på basen.
Detta är totalt ointressant, främst därför att det byggts upp så illa. En liknande historia fungerade i Alien, dels för att Alien hade bättre filmskapare och bättre skådespelare men också för att den filmen inte låtsades vara något annat än det den var och sen plötsligt kastade in ett monster. När Stranded plötsligt blev en monsterfilm ville jag inte vara med; jag ville se resten av berättelsen jag hade börjat se. Den var inte fantastisk den heller, men den var bättre än det här.
Resten av filmen ägnar sig åt att försöka skrämma oss med ett svårbegripligt odjur som dyker upp och försvinner, byter form och ibland verkar vara en hallucination. Det får mig att gäspa och önska att den psykologiska thriller jag började se kunde ha fortsatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar