Judi Dench kan ensam rädda en film och det får hon nästan göra här. Det är en kraftfull historia, dubbelt så mycket därför att den är sann, men Denchs karaktär Philomena Lee gör det nästan omöjligt att känna med henne. Hon är dyster, visst, full av smärta, men hon gör ingenting av det. Jag hade hellre sett henne oförsonligt arg, men det var väl inte sån hon var, i verkligheten.
Det hon var var en katolsk irländsk tonårsflicka som en kväll träffade en snygg ung man och det gick som det alltför ofta gör, särskilt när flickan i fråga inte vet vad sex är eller vad det gör. "I didn't even know I had a clitoris", säger hon många år senare.
Nunnorna som undervisar henne är stenhårda och oresonliga. Hon har syndat och ska straffas. Hon blir en av de många unga kvinnor som skickas till ett av Irlands magdalenahem, där hon får föda sitt barn och sen slava för att göra bot. En timme om dagen får hon träffa sin älskade son Anthony. Tills han adopteras av ett amerikanskt par och försvinner ur sin mors liv.
Femtio år senare är Philomena en gammal kvinna med fler barn, men hon kan inte sluta tänka på sonen som försvann. Hennes dotter Sally (Michelle Fairley) tar kontakt med journalisten Martin Sixsmith (Steve Coogan) och lyckas övertyga honom om att hjälpa till med att spåra Anthony. Det lär finnas ett reportage i det, i alla fall.
Martin och Philomena reser till Roscrea på Irland, men nunnorna kan inte hjälpa till. De korsar Atlanten och letar i USA, men någon verkar inte vilja att de ska få veta något om Anthony eller vad det blev av honom. De som mest borde vilja prata med dem, vägrar.
Philomena innehåller ett intressant mysterium med goda överraskningar och en logisk upplösning som provocerar fram starka känslor. Om bara de känslorna kändes av Philomena också, om vi bara kunde få den tillfredsställelse vi söker efter en lång film av elände, så hade Philomena varit så mycket bättre. Men som dokument över en mörk tid och den katolska kyrkans skuggspel är den omistlig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar