Nemesis (1992) - 1/6

Jag tror att det här är den mest åttio film jag sett som inte gjordes på åttiotalet - med möjligt undantag för Kung Fury. Den orimligt hypeade tekniken som redan är förlegad, den stålkäkade och stenansiktade huvudpersonen, de usla effekterna som bara matchas av stela skådespelarprestationer, expositionen som levereras via berättarröst, de oändliga och urtråkiga eldstriderna... Nemesis har allt.

Den gör detta klart redan från början, genom att inleda med först exposition och sen en oändlig urtråkig eldstrid. En av kombatanterna är cyborgpolisen Alex (Olivier Gruner) och hans motståndare tillhör terroristgruppen Red Army Hammerheads, som är mot cyborgteknologin.

Alex blir sönderskjuten, sätts ihop igen och lämnar poliskåren för att bli småhandlare i Brasilien. Han har dock ingen vidare talang för det och låter sig värvas till ett sista uppdrag.

Här nånstans tjockar handlingen ihop sig och eventuellt intresse jag hade rinner bort. Det är nåt med att Red Army Hammerheads inte är onda egentligen utan de gillar bara människor medan cyborgerna vill ersätta alla människor med cyborger men ingen har invigt Alex i den konspirationen.

Det finns också en kroppsligen död kvinna, Jared (Marjorie Monaghan), vars sinne sparats på en minnessticka, och en pigg guide med det coola namnet Max Impact (Merle Kennedy). Det är bokstavligt talat minuter sedan jag såg färdigt Nemesis, och det enda jag minns är de här brottstyckena.

Det kan ha att göra med att skådespelarna är genomgående kassa - antingen pratar de som om de läser upp replikerna direkt ur manus, eller så spelar de över som Merle Kennedy. Jag gillade hennes spel i en minut eller så. Det kan också ha att göra med att illusionen bryts så fort något händer, eftersom effekterna satts ihop av äggkartonger. Eller så kan det vara den där berättarrösten som bara är till för att bespara oss en extra scen. Vilket jag visserligen är tacksam för.

Och varför heter filmen Nemesis? Jag kan förstås ha missat orsaken - se ovan - men jag misstänker att det helt enkelt inte finns en.

Captain Phillips (2013) - 4/6

Större delen av löptiden fungerade den här filmen inte för mig. Den var aldrig dålig eller tråkig, men den känsla av spännande intensitet som skulle infinna sig dök aldrig upp. Det var först mot slutet, när Tom Hanks fick visa hur han fick sina framgångar, som den verkligen nådde fram. Jag vet inte om det var filmen eller jag, men att döma av hyllningarna från en enad kritikerkår så var det jag. Jag kanske bara var i fel stämning för en film som denna.

Det borde nämligen vara spännande när somaliska pirater ledda av Abduwali Muse (Barkhad Abdi) angriper och sedermera bordar ett handelsfartyg under befäl av kapten Richard Phillips (Hanks). Besättningen gömmer sig, kaptenen försöker få piraterna att ta pengar och gå, Phillips och Muse utkämpar en mental duell.

Det slutar med att Phillips befinner sig i livbåten med fyra pirater på väg mot den somaliska kusten, och nu kallas amerikanska flottan in. Livbåten fräser mot stranden medan båtar och helikoptrar flockas runt den.

Efter att inte ha lyckats tända mitt intresse piggnar filmen till när slutet närmar sig. När kapten Phillips börjar bryta samman - till att börja med har han varit nästan övermänskligt cool och rationell - så börjar jag bry mig om honom.

Vid det laget har Muse också blivit en riktig karaktär. Samtalen mellan honom och Phillips vajar mellan att närma sig emotionell tyngd när Muse beskriver sina förutsättningar, och att påminna om samtalen mellan Gary Sinise och Mel Gibson i Ransom, som var det i särklass bästa med den filmen.

Det blir inga överraskningar i en rätt typiskt amerikansk film, men det förväntade sköts kompetent. Och om jag ska vara ärlig så var det nog faktiskt jag snarare än filmen. Annars hade jag kommit på något negativt att säga om den.

Con Air (1997) - 6/6

Hur gör man en riktigt bra actionfilm? Först och främst, vad är en actionfilm? Dark Knight innehåller en massa action, men jag kallar den inte för en actionfilm. Det den handlar om är inte att spöa upp Jokern, den handlar om hans planer och mentala kamp med Batman.

Aliens, som jag brukar utnämna till historiens bästa actionfilm, är däremot just det. För trots karaktärerna, effekterna, replikerna, moderskapsmotiv och intriger så handlar den om att kicka alienröv. Den håller oss intresserade med allt det andra, men vi kom för att se Colonial Marines och höra "get away from her you bitch!".

På samma sätt så lever Con Air på sina karaktärer, men den handlar inte om dem. Filmens poäng är inte relationen mellan Cyrus the Virus och Sally-Can't-Dance, den är att Nicolas Cage kickar röv.

Det som ofta glöms bort av actionfilmskapare är att rövkickandet inte räcker. I så fall måste man göra en grej av det, som Crank eller Shoot 'Em Up. En hjärnlös actionfilm som tar sig själv på allvar är något av det dystraste man kan se på en bioduk.

Con Air må vara hjärnlös, men den vet precis hur den ska använda sig av sin hjärnlöshet. Den är full av karaktärer, varenda en klart skild från de andra, och genialiteten är hur karaktärerna är så typade att det är omöjligt att blanda ihop dem. Smokin' Aces 2: Assassin's Ball försökte med samma sak men glömde ha med sina karaktärer efter presentationen.

Con Air kör dem hela vägen. Ett fångtransportplan tas över av passagerarna som har en plan för att komma undan. Totalpsykopaten Cyrus "the Virus" Grissom (John Malkovich). Den svarte militanten Nathan "Diamond Dog" Jones (Ving Rhames). Pundaren Joe "Pinball" Parker (Dave Chappelle). Serievåldtäktsmannen "Johnny 23" Baca (Danny Trejo). Svartsjukemördaren William "Billy Bedlam" Bedford (Nick Chinlund). Knarkprinsen Francisco Cindino (Jesse Borrego). White-trash "Swamp Thing" Williams (M.C. Gainey). Transkvinnan Ramon "Sally-Can't-Dance" Martinez (Renoly Santiago). Och så den värste av dem alla, seriemördaren Garland "The Marietta Mangler" Greene (Steve Buscemi). En ganska imponerande rollista.

Sätt dem i samma film, ge dem bra repliker, och släng in Nicolas Cage som den gode Cameron Poe som har tillbringat tolv år i fängelse efter att ha råkat döda en kille när han försvarade sin fru, så kan det knappt bli fel. Och det blir det inte heller. Varenda replik är underhållande, varenda actionscen fartfull, och vi får precis lagom med bakgrundshistoria för att bry oss. På marken har vi den gode snuten Vince Larkin (John Cusack) och den elake snuten Duncan Mallou (Colm Meaney), och när de två trådarna möter varandra i slutet är det en explosion av ren underhållning.

Så gör man en bra actionfilm.

The Matador (2005) - 5/6

Danny Wright (Greg Kinnear) är en otursförföljd affärsman. Han och hans fru Bean (Hope Davis) förlorade sin son i en trafikolycka, affärerna vägrar komma igång, och när de älskar i köket faller ett träd in genom väggen.

Julian Noble (Pierce Brosnan) är yrkesmördare. Han dödar, ligger med unga tjejer och dricker för mycket. På sin födelsedag sitter han ensam på ett hotellrum och går igenom alla telefonnummer han har för att hitta en enda människa som vill säga grattis.

De här två männen träffas i en hotellbar i Mexico City och inleder en besynnerlig vänskap. Danny är bedövande normal, och Julian har knappt några sociala färdigheter alls. Men Danny dras till Julians värld, som inte liknar något han drömt om att uppleva, och Julian behöver nog en länk till något normalt.

Trots allt som händer mellan de här två - och det är en hel del, somligt lika spännande för oss som för Danny - så är det deras inre som får oss att fortsätta titta. Särskilt den förstörde Julian, gestaltad av Pierce Brosnans kanske bästa skådespelarprestation någonsin, tar sig in hos oss. Vi förstår precis varför Danny låter honom stanna i hans liv.

The Matador är en underskattad liten pärla, den sorts film som jag inte vill beskriva därför att den är så mycket bättre upplevd. Den glider smidigt genom sin berättelse tills den når höjdpunkten två minuter innan sluttexterna. Precis som det ska vara.

Abraham Lincoln vs. Zombies (2012) - 1/6

Jag hoppades verkligen få inleda denna recension med att säga att det här var andra gången jag såg en bra film från den annars pålitliga skräpfabriken The Asylum (den första var King of the Ants). Filmen verkade ha alla möjligheter att vara dumkul underhållning.

Tyvärr blev det snabbt uppenbart att mitt hopp var malplacerat, och att jag hade hamnat framför en riktigt usel film. Den lyckas handla om president Lincoln som slåss mot zombier men inte innehålla ett enda skratt. Tragiskt nog verkar den faktiskt ta sig själv på allvar.

Vilket förstås gör att hålen i handlingen blir direkt irriterande. I en larvig skojzombiefilm hade jag lugnt kunnat acceptera att Abraham Lincoln (Bill Oberst Jr.) tar med sig ett gäng hemliga agenter för att slåss mot zombier och bara låter bli att berätta för dem hur man dödar zombier.

Hur vet Lincoln själv det, undrar du? Jo, när han var liten så drabbades hans by av zombiesjukan och han blev bland annat tvungen att nacka sin egen mor (Rhianna Van Helton) med en lie. Så när han hör att attacken mot fort Pulaski misslyckades och den ende överlevande (Jim E Chandler) pratar om levande döda och kannibalism, då vet han precis vad det handlar om.

Med sin hopvikbara enhandslie i högsta hugg tar han befälet över en elitstyrka från Secret Service och beger sig mot fort Pulaski för att slakta zombier. Där stöter han på bland andra Stonewall Jackson (Don McGraw), Pat Garrett (Christopher Marrone) och en ung Theodore Roosevelt (Canon Kuipers).

Om det bara fanns en gnutta antydan till att detta var på något annat än blodigt allvar. Något tecken på att någon inblandad hade en aning om vilken smörja de höll på att skapa. Men nej. Scen efter scen av Lincolns halshuggningar, konflikter inom laget, och svajande zombier, och inte skuggan av nåt skoj. Den här historien funkar inte på allvar, så den blir hysteriskt tråkig.

Men det finns en ljuspunkt. I den här högen av urusla skådespelare så har Bill Oberst Jr. hittat in, och skänker den här filmen en prestation som den inte förtjänar. Han är genomgående förstklassig som Abraham Lincoln, med en tilltalande röst och statsmannasorgset ansikte. Det framförandet hör hemma i en mycket bättre film, och det gör han själv också.

This Means War (2012) - 2/6

FDR (Chris Pine) och Tuck (Tom Hardy) är bästa vänner och därtill dödliga CIA-agenter som jagar den internationelle terroristen Karl Heinrich (Til Schweiger). De ställer till med så mycket förödelse att chefen Collins (Angela Bassett) sätter dem på kontorsarbete.

Där kommer de fram till att de behöver kvinnor i sina liv, särskilt den frånskilde Tuck. Han börjar med nätdejting och träffar på Lauren Scott (Reese Witherspoon), som mot sin vilja placerats på dejtingsidan av bästa kompisen Trish (Chelsea Handler). Omedelbart efter deras första och mycket lyckade dejt stöter FDR på henne i en videobutik, och plötsligt dejtar hon båda.

Tuck och FDR delar med sig av sina romantiska framgångar och visar varandra bilder på den tilltänkta. När bilderna matchar måste de lägga upp regler. Ska de gå därifrån båda två, ska en av dem backa undan, eller ska de fortsätta båda två?

Det blir det senare, för annars hade det inte blivit någon film. De berättar ingenting för Lauren och börjar genast bryta sina löften om att inte blanda sig i den andres dejtande. Snart använder de alla CIA:s resurser för att hitta information om Lauren och ställa sig i vägen för den andre.

Det här är förstås riktigt läskigt, om man stannar upp och tänker på det. Två högteknologiska stalkers, är det vi pratar om. Det är inget gulligt med spårsändare, kameraövervakning eller grupper av skuggande agenter.

Det är heller varken gulligt eller charmigt med två broderliga vänner som beter sig som käbblande småbarn - småbarn med tillgång till vapen - över en kvinna de har träffat en gång var. Det är väl tänkt att vi ska röras av hur förälskade de blir, och över att hon känner likadant, och det kanske vi hade blivit om kemin fungerade. Men vi förstår varken varför FDR gillar Lauren, varför Tuck gillar Lauren, varför Lauren gillar någon av dem, inte ens varför de var vänner till att börja med.

Inte för att det hade hjälpt. Det här är en film från 2012 som oförblommerat framställer en kvinna som en trofé för män att slåss om och som en källa till bråk mellan de två männen, något som kommer utifrån och oförhappandes förstör deras frid. Männen drivs till vansinnig svartsjuka av en grad som hade varit fånig hos två tonåringar.

Den är förstås också bergfast mononormativ. Lauren undrar högljutt om huruvida man bör dejta två män samtidigt och huruvida det är möjligt att älska två män lika mycket. Inom mononormen kan en film som denna aldrig sluta väl och det gör den förstås inte heller. I stället blir det en avslutande actionscen där alla chanser till överraskning och originalitet kastas bort, även om jag gillar vad Lauren gör vid ett avgörande tillfälle.

Slutresultatet är en film som bara fungerar så pass bra som den gör för att skådespelarna kan sina jobb, actionscenerna är välgjorda, och regin hjälper till att bringa spänning även när ingenting händer.

Wet Hot American Summer (2001) - 2/6

Jag fick den här filmen rekommenderad av en arbetskamrat som sa att han hade gapskrattat oavbrutet, typ roligaste filmen någonsin. Jag är i skrivande stund osäker på om han skojade eller om vi bara har så skilda smaker.

Wet Hot American Summer är en parodi på åttiotalsfilmer, specifikt filmer om sommarläger. När den fungerar så fungerar den riktigt bra; jag ska inte förneka att den har några roliga, träffsäkra scener. Och den gör sitt bästa för att pricka in åttiotalsklichéerna från Dungeons & Dragons-referensen till träningsmontaget.

Men däremellan är det så mycket som bara faller platt. En parodi måste på något plan ta avstånd; den kan inte bara visa upp en något värre version av det den parodierar. Det blir väldigt långa transportsträckor mellan de bra bitarna.

Till och med scener som borde fungera har en tendens att vittra sönder. När frånskilda Gail (Molly Shannon) får tröst och förnuftigt visa ord från sina åttaåriga elever borde det vara roligt, och det glimmar faktiskt till ibland. Men upplösningen filmas fullständigt allvarligt, och där dör humorn.

Det bästa i filmen är den då rätt okände Christopher Meloni som en våldsamt psykotisk, konstant felsägande Vietnamveteran som är lägrets kock. Hans scener - och det påföljande ovan nämnda träningsmontaget - lyfter ensamma upp filmen från ett bottenbetyg. Han blir faktiskt mindre bisarr när han börjar prata med en burk konserverade grönsaker, vilket är en bragd i sig.

Wet Hot American Summer har blivit en kultfilm, främst därför att så många av de då relativt okända skådespelarna har fått större framgång därefter: Meloni, Paul Rudd, Michael Ian Black, Bradley Cooper, Elizabeth Banks. Därtill ser vi Janeane Garofalo, David Hyde Pierce och Molly Shannon. Det är en ganska imponerande rollista hur man än räknar, och visst är det kul att se en ung, mjukfejsad Bradley Cooper spela ännu yngre än han ser ut.

Men större delen av tiden tillbringar vi med att vänta på att något roligare ska hända. Filmen tar aldrig i ordentligt, den efterapar snarare än parodierar, och då ser jag hellre förlagan än efterapningen. Och förlagan var ju inte vidare bra, den heller.