Red Heat (1988) - 1/6

Red Heat kombinerar alla de sämsta sidorna hos åttiotalsactionfilmer. Det var ett dåligt årtionde för genren, en rad år som producerade en oändlig flod smörja kring en handfull koncept som upprepades i det oändliga.

Ett av dessa koncept, och ett som sällan gett upphov till en bra film, är det omaka polisparet. Från Black Rain till Alien Nation har vi sett skit på det här temat. Det har fungerat bäst när det parodierats, som i Last Action Hero och Dragnet, vilket är ett tydligt tecken på att det är ett svagt tema från början.

Vi känner till formeln. Den ene polisen är veteran eller paragrafryttare eller bara förortsviting, den andre polisen är nybörjare eller vilding eller svart och hipp, och de hatar varandra från början men tvingas samarbeta, får långsamt respekt för varandras personligheter och arbetssätt, och de slutar som kompisar. Massiv gäspning.

I Red Heat är paret en amerikansk, lat, högröstad polis - Art Ridzik (James Belushi) - och en sovjetisk, principfast, hängiven polis - Ivan Danko (Arnold Schwarzenegger). Danko har fått flera kollegor mördade av Viktor Rostavilli (Ed O'Ross), en georgier som flyr till USA och grips i Chicago. Danko flyger till Chicago för att hämta honom, Rostavilli rymmer, och Danko och Ridzik måste trots sina olikheter arbeta ihop. Massiv gäspning.

James Belushi är en vansinnigt överskattad skådespelare och komiker, och här spelar han dessutom den karaktär som det förmodligen är tänkt att vi ska sympatisera med även om jag finner föga anledning att göra det. Arnold Schwarzenegger har i alla fall klart för sig vilka hans styrkor är, och han har föga nytta av dem i den här filmen. Det är de sedvanliga actionscenerna, varav inte en enda är värd att minnas, och så förstås den avslutande kompisscenen när de två poliserna från varsin sida järnridån blir vänner för livet. Massiv, massiv gäspning.

A Bronx Tale (1993) - 5/6

De italienska kvarteren i sextiotalets New York. Vi har sett dem i otaliga filmer. Klänningsklädda hemmafruar som lagar mat åt kroppsarbetande makar. Överviktiga, mörkhåriga män i skjortor som hänger utanför barer och alla vet vad de pysslar med, även när de inte försöker rekrytera de få hederliga männen i kvarteret. Män med namn som JoJo the Whale och Tony Toupee. En stark hierarki som alla måste respektera, vad de än tycker.

Och så pojkarna, prepubertala busfrön som ständigt är på springande fot, som försöker vara lika coola som männen de beundrar, och som inte kan tänka sig något bättre än att bli en av dem, en respekterad, fruktad man med makt och pengar.

Pojken vi fokuserar på är nioårige Calogero Anello (Francis Capra), son till busschauffören Lorenzo (Robert De Niro) och hemmafrun Rosina (Kathrine Narducci). Lorenzos regler är hårda: stanna i trappan. Gå aldrig in i baren. Umgås inte med gangstrarna, Själv är han ärlig och hederlig. Han värderar hårt, laglydigt arbete.

Det är svårt för lille Calogero att se poängen med sin fars etik. Själv kikar han på gangstrarna i sina kostymer, pojkens sinnebild för framgång. Framför allt beundrar han bossen, Sonny (Chazz Palminteri).

Kampen mellan Sonny och Lorenzo, som vill hålla sin son utanför gangsterkretsarna men samtidigt måste respektera Sonny för att skydda sin familj, börjar när Calogero sitter på trappan utanför huset och får se ett plötsligt slagsmål mellan två män. Sonny drar pistol och skjuter den ene i huvudet. Calogero hinner knappt upp i lägenheten förrän två poliser dyker upp och vill att han ska identifiera skytten han såg. Lorenzo hävdar bestämt att sonen inte såg någonting och inte vet någonting, men till ingen nytta. Calogero får ändå gå längs en rad män, se dem i ansiktet, och säga om det var någon av dem som sköt.

Allra sist står Sonny. Calogero tittar på honom och hans unga hjärna tänker febrilt. Till slut säger han nej, det var inte han heller. När han går uppför trappan med sin pappa ber han om bekräftelse. "I did a good thing", säger han. "You did a good thing for a bad man", svarar Lorenzo.

Sonny glömmer inte vad Calogero gjorde, och från den stunden är de vänner. Calogero måste hålla det hemligt för sin far, men han börjar hänga i gangsterbaren, spela tärning och tjäna pengar. Han lever drömmen och fortsätter med det medan han växer upp.

När han är sjutton spelas han av Lillo Brancato, Jr. (som numera sitter i fängelse för inbrott) och är ett stadigt inslag i Sonnys gäng. Flera konflikter pågår samtidigt. Lorenzo och Sonny drar Calogero i olika riktningar. Sonny försöker få Calogero att hålla sig undan från hans kompisgäng och koncentrera sig på skolan. Kompisgänget bråkar med unga svarta killar samtidigt som Calogero träffar en svart tjej (Taral Hicks).

A Bronx Tale är en komplex film. Calogero är en ung kille med förståeliga drömmar och drifter. Han kan inte överge sin far, han kan inte lämna Sonny, han kan inte strunta i sina barndomsvänner, han kan inte ignorera sin kärlek. Sonny är en mördande gangster, men han vet vad han är och önskar något bättre åt Calogero. Lorenzo tror på laglydighet och heder men vet att han inte kan utmana gangstrarna, och kanske tänker han att de är bra för kvarteren. Ingenting är svart eller vitt, och därur föds en film som känner sin genres konventioner väl nog för att framträda som ett överlägset exempel på dem.

Rock of Ages (2012) - 5/6

Den här filmens rollbesättare är ett geni. Den som kan höra "dimmig dekadent depraverad nersupen åttiotalsrocklegend som lever på gamla meriter" och tänka "Tom Cruise" och få det att fungera, är helt enkelt ett geni.

Resten av rollerna är precis lika briljant tillsatta. Paul Giamatti föddes för att spela roller i stil med Cruisekaraktären Stacee Jaxx slemmige agent Paul Gill. Malin Åkerman gör sin bästa roll hittills som musikjournalisten Constance Sack, besviken på den en gång fantastiske Stacee Jaxx och hans glidning ner i dekadensen. Bryan Cranston och Catherine Zeta-Jones som konservativt och rockfientligt borgmästarpar. Alex Baldwin som den desillusionerade, överviktige Dennis Dupree, ägare av den legendariska rockklubben The Bourbon Room, där Stacee Jaxx en gång skapade sin berömmelse. Russell Brand är alltid oavbrutet underhållande att titta på, vad han än gör. Och så nykomlingarna Julianne Hough och Diego Boneta som arbetarna med rockdrömmar.

I ärlighetens namn: jag var ett lätt offer för den här filmen. Jag älskar jukeboxmusikaler. Jag älskar depraverad åttiotalsdekadens. Jag älskar humorn. Jag älskar karaktärer som dessa. Stacee Jaxx som levt i Staceeworld så länge att han inte har en aning om hur det är på utsidan, Paul Gill som anstränger sig för att Stacee ska fortsätta med att uppträda och inte tänka så han kan dra in pengar. Borgmästarfrun Patricia Whitmore med sin hemlighet. Russell Brands Lonny Barnett - allvarligt talat, ska inte den mannen nånsin bli tråkig? Han gör samma sak alltid och det slutar aldrig vara roligt.

Storyn är att Sherrie Christian (Hough) är en nykomling till Los Angeles där hon hoppas på att bli sångerska. Hon blir servitris på The Bourbon Room där hon träffar Diego Bonita (Boley) som jobbar bakom baren. Han vill bli rockgitarrist. Allas idol är den legendariske Stacee Jaxx, sångare i bandet Arsenal som ska ha en sista spelning på The Bourbon Room innan han ger sig in på en solokarriär. Samtidigt försöker Dennis Dupree desperat hålla klubben flytande; de goda tiderna är borta men kanske kan Arsenals sista konsert rädda honom.

Bortsett från ekonomisk undergång hotas klubben av borgmästare Mike Whitmore och hans fru Patricia. De är moralens förkämpar och hatar den syndiga rockmusiken, med The Bourbon Room som dess främsta symbol och Stacee Jaxx som dess frontman.

Stacee själv är förstås det som gör filmen. En långhårig, rippad, försupen, tatuerad skapelse direkt från åttiotalet, en man som för länge sedan tappade kontakten med världen och antingen inte märkt det eller har föga intresse av att återupprätta den. Han dricker, ligger med groupies och sjunger när han känner för det. Känd som rockens minst pålitlige, och det är nog en titel som det råder hård konkurrens om. Tom Cruise visar att han fortfarande har det som krävs.

Musiken består av idel hits och precis som det ska vara inspirerar den lika delar skratt och förtjusning. Rock of Ages använder sin musik för att framkalla nostalgi, för att understryka handlingen, för att förmedla känslor och för att bara få oss att må bra. Det gör den väldigt väl. 

Rock of Ages är inte till för alla, men för mig träffade den rätt ställen hela vägen igenom. Efter att ha läst den här recensionen tror jag att du är helt säker på om den är något för dig eller inte.

King of the Ants (2003) - 4/6

Hör och häpna: Lågbudgetbolaget The Asylum, auteurerna bakom verk som Mega Shark Versus Giant Octopus, har gjort en film som inte är usel. Den är inte ens dålig. Den är faktiskt rätt bra. Den tog inte sin historia till alla ställen som den kunde och kanske borde ha gått, men den höll mig intresserad hela vägen igenom och var trogen sig själv ända in i mål.

Huvudpersonen är Sean Crawley (Chris McKenna), en måttligt klipsk arbetarklasskille som hankar sig fram på ströjobb. Medan han målar ett hus träffar han elektrikern Duke (George "Norm!" Wendt) som frågar honom om han aldrig velat något större. Duke tar hans nummer och säger att han ska ringa om nåt jobb dyker upp.

Det gör det. Dukes chef, byggentreprenören Ray Matthews (Daniel Baldwin), frågar Sean om han kan tänka sig att göra något... inte direkt olagligt, åh nej, men kanske omoraliskt? Sean lyssnar. Det enda han behöver göra är att skugga en man, Eric Gatley (Ron Livingston), och hålla koll på hans minsta rörelse. Sean hoppar på sin cykel och hänger efter Gatley så gott han kan. Han samlar information och attraheras av fru Gatley (Kari Wuhrer).

Det han upptäcker får Matthews att höja insatserna. Kan Sean kanske tänka sig att gå längre? Vad skulle krävas för att han skulle - låt oss säga som det är - röja någon ur vägen? Sean räknar upp sina krav. Matthews går med på dem. Sean blir mördare.

Men efteråt är Seans krav som bortblåsta. Det finns inga pengar. Det bästa erbjudande han får är en order om att lämna stan och försvinna spårlöst om han inte vill råka illa ut. Sean bestämmer sig för att vara tjockskallig. Han ska ha sina pengar. Matthews och hans killar vill inte döda honom, men det kanske de inte behöver.

King of the Ants har sina formidabelt äckliga bitar, den värsta i en av de hallucinatoriska sekvenser som filmen kanske hade klarat sig bättre utan. Sean råkar ut för riktigt vidriga saker, men äcklet ger - trots källan - aldrig intryck av att vara exploitativt eller spekulativt. Det är en historia som berättas, och vissa historier innehåller äckligheter. Den här innehåller även våld och nöd, utsatthet och galenskap, en sorts obehaglig regression. Men alltihop har sin plats och jag håller inte med dem som kallar den för en hejdlös äckelkavalkad. Den är brutal och frånstötande, men den fungerar.

Framför allt lyckas den framställa en man som Sean som någon vi i slutändan hejar på. Han mördade en oskyldig för pengar och vi vet att han inte är helt oförtjänt av allt han drabbas av, men när det börjar närma sig uppgörelse vill vi ändå se honom segra. Jag blev inte besviken.

Cops & Robbersons (1994) - 2/6

Den som inte avskräcks av den här filmens titel borde i stället avskräckas av omslaget. Det gör det väldigt tydligt vad det är som pågår. Jack Palance spelar en hårding som drabbas av det oblida ödet att vara straight man åt Chevy Chase, som spelar en fåne. Jag antar att det finns människor som tycker om den här sortens plågsamt klichéartade, ansträngt hopsatta, enormt förutsägbara och totalt harmlösa komedier, för annars skulle det väl inte göras fler. Men finns det någon som ser den här filmen och minns den en vecka senare?

Jack Palances pistolviftande hårding heter Jake Stone (låter inte det som en hårdings namn, så säg) och är förstås en tuff snut. Han jagar en mafioso (Robert Davi) som slår sig ner i ett hus i en mysig liten villaförort. På så vis blir han granne med familjen Robberson, så kallad enbart för att möjliggöra titelns lama ordvits, och därför är det i deras hus som Stone och hans kollega Tony Moore (David Barry Gray) flyttar in när det blir dags för spaning.

Men det måste ju finnas en lustig twist. Pappan i familjen Robberson heter Norman, spelas av Chevy Chase, och har sett alldeles för många polis-serier på TV. Mer än för många, faktiskt. Han verkar ha absorberat dem, fyllt hjärnan med dem så grundligt att det inte finns plats för något annat. Och han utgår ifrån att det han plockat upp är sanningen.

Därmed kan du själv räkna ut de flesta skämten i Cops & Robbersons. Jake Stone försöker sköta sitt jobb och bete sig som en riktig polis, eller åtminstone som en riktig polis i en urvattnad komedi. Norman Robberson försöker hjälpa honom, med sin encyklopediska TV-polis-kunskap som enda merit. Det håller på att driva Jake Stone till vansinne.

Finns det mer än ett sätt för den här filmen att sluta på? Skulle du tro mig om jag sa att poliserna till slut skrapar ihop nog med bevis mot sitt jaktbyte och helt odramatiskt spärrar in honom? Om jag sa att Stone och Moore lämnar Robbersons och tackar sin lyckliga stjärna för att de inte behövde tillbringa en minut till med far i huset? Naturligtvis inte. Du har en fungerande hjärna, vilket är mer än vad man kan säga för Norman Robberson.

I stället följer filmen troget sin formel, avsedd att skapa den minimala spänning som krävs för att inte göra genomsnittstittaren besviken samtidigt som man noggrant undviker genuina överraskningar och något som vagt liknar originalitet. Och förstås blir Jake Stone och Norman småkompisar på slutet, för det är ju så det ska vara.

Cops & Robbersons är en totalt oförarglig film, en liten bagatell som kan vara bra att förströ hjärnan med när man har svår maginfluensa och inte orkar koncentrera sig på något mer avancerat. Den gör ingen arg men knappt någon glad heller. Det är en film för människor som egentligen inte gillar film särskilt mycket. Den gör precis det den ska, varken mer eller mindre, och ingen fäller en tår över att ha missat den.

Arga män utan ben (orig. Aaltra) (2004) - 2/6

Du vet de där parodierna på europeisk konstfilm som då och då dyker upp i amerikanska TV-serier? Alltid i svartvitt, osammanhängande scener, ingenting händer och det slutar alltid med ordet FIN över hela rutan? Det är Arga män utan ben som de parodierar.

Den är svartvit, fransk och tyst, och till att börja med består den uteslutande av scener där människor skickar menande blickar, håller kattungar i famnen eller tittar på spädbarn. I korthet: ingenting händer på en ordentlig stund.

När något händer är det att en namnlös man (Benoît Delépine, även filmens regissör) får veta att han förlorar jobbet om han inte är i Paris om en halvtimme. Han kastar sig in i bilen men kommer inte långt innan han fastnar bakom en skördetröska körd av en ouppmärksam lantbrukare (Gustave K/Vern). Han tvingas vända, och hemma väntar en obehaglig överraskning när han finner sin fru med en annan man.

Bara en sak att göra: han hoppar på motorcykeln, kör tills han hittar lantbrukaren med skördetröskan och börjar slåss. Det slutar med en olycka och de hamnar på sjukhus utan förmåga att röra benen. De blir till och med tvungna att dela rum.

När de blir utskrivna hittar de inte mycket att leva för och oberoende av varandra bestämmer de sig för att ge sig av norrut på ett till att börja med oklart uppdrag. Ödet för dem samman och håller ihop dem medan vi följer dem på deras resa.

Det är ett lovande upplägg, men jag känner aldrig att filmen levererar. Den är hoppig nog att jag börjar undra hur mycket som egentligen klipptes bort för att få ner den till sin korta löptid. Trots den senare är det alldeles för långt mellan de bra bitarna och den roliga charmen jag väntade mig infinner sig aldrig. Det blev tråkigt att vänta.

Jag hatar att ge negativa recensioner till sådana här filmer. Arga män utan ben är helt uppenbart gjord med skicklighet. Den har stunder när regin visar prov på genialitet. Ibland är den riktigt rolig, och ibland är den roligt absurd. Jag vill tycka om den. Men jag måste gå efter vad jag kände medan jag såg den, och det jag kände var att den var alltför osammanhängande, alltför långsam, alltför tom, alltför tyst, och alltför tråkig.

Ikiru (1952) - 6/6

Vad skulle du göra om du hade ett halvår kvar att leva? Kanji Watanabe (Takashi Shimura) vet vad han skulle vilja göra när han får det beskedet, men han vet inte hur. Och kanske är det inte rätt svar för honom.

Watanabe har troget arbetat i stadshuset i trettio år. Vad han gör är oklart. Han är avdelningschef men enligt berättarrösten handlar det jobbet huvudsakligen om att försvara sin plats och det gör man lättast genom att göra så lite som möjligt. Vi ser andra jobba, mestadels med att skicka ärenden vidare till andra ställen, men inte Watanabe. Han minns inte ens vad det är han har gjort i tre årtionden, bara att han har haft det jäktigt. Så väldigt jäktigt.

En gång i tiden var det annorlunda. Han minns att han hade passion för sitt jobb och i en byrålåda ligger fortfarande tjugo år gamla förbättringsförslag som han skrev ihop. Han hade en fru men hon dog när deras son var liten och Watanabe har tillbringat sitt liv sen dess med att arbeta för att ge sonen allt han behöver. Inga kvinnor har funnits i den ensamme änklingens liv.

Så får han dödsdomen. Magcancer. Ett halvår kvar att leva, informeras han av en pladdrande man i läkarens väntrum. Det är då han inser, så tydligt att han till och med säger det högt, att han aldrig levt. Han tar ut femtiotusen yen och sätter sig och dricker - fast han aldrig förut druckit - i jakt på den glömska, den lycka, den förändring han inbillar sig gömmer sig i flaskan.

Watanabe börjar prata med en författare (Yunosuke Ito) och ber honom om hjälp. Kan han lära honom att sätta sprätt på pengar? Att festa? Att ha kul? De gör ett försök. Watanabe träffar en av sina anställda, den unga och vackra Toyo Odagiri (Miki Odagiri), som efter ett och ett halvt år på Watanabes avdelning är våldsamt uttråkad. Hon avslöjar att hon brukar hitta på hemliga öknamn åt sina arbetskamrater. Watanabe kallar hon för Mumien. Han tar inte illa upp. Han vet att han är en mumie. Watanabe försöker få kontakt med sin son (Nobuo Kaneko) och sonens fru (Kyoko Seki) men lyckas inte. Kanske har det blivit för sent. Kanske har han varit en mumie för länge för att vara något annat.

Watanabe söker efter ett svar och en mening, men de sakerna står inte att finna. Tills han inser att det finns ett sätt att inte bara leva meningsfullt de sista månaderna av sitt liv utan ge mening åt alla de långa månaderna och åren som kom före.

Ikiru är en försiktig och långsam film, ibland alldeles för långsam. Men det kanske behövs för att den ska kunna presentera sin huvudperson och hans öde på det sätt som de förtjänar. Ikiru tar tid på sig och förmedlar oerhört mycket med små detaljer och rörelser. Skådespelarna, särskilt Takashi Shimura själv, talar med mycket mer än ord.

Ikirus ämne är sorgligt. Watanabe är på många sätt en tragisk figur och när han lyckats ta sig förbi det får vi klart för oss att det fortfarande finns tragiska figurer i världen. Det här är ingen film där det sker ett mirakel och alla sedan är lyckliga. Watanabe kan bara göra precis så mycket han kan, det bästa han kan med det han har.

Men just därför att han gör det är Ikiru en film man mår bra av. En film som fastnar i både hjärta och hjärna och även om vi inte alla kan följa Watanabes exempel kan vi alla ta lärdom av det, och låta det göra oss bättre.